Part 4

En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket. Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist trots att den var så gott som ny och duktigt stark.

Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom upp på nytt, small det.

En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han igen med halva kroppen över vattenytan — pang.

Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös, vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.

Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.

Jag har ej varit på Svartrodden sedan.

NÄR LEKSTRÖMMINGEN KOMMER

»Hallå — hallå!»

Jag vände mig om, där jag stod på vedbacken sysselsatt med spräckandet av en nyss uppbruten och hemforslad tyrestubbe, och fick se Matts-Aron komma klivande med långa steg över hagen rakt emot mig. Bråttom tycktes han ha mer än vanligt, ty benen, nedstuckna i höga sjöstövlar, hjulade på duktiga tag och den tunna blåtröjan riktigt fladdrade av farten. Med ett ryck slängde han upp grinden, sköt upp mössan från sin svettiga panna och klev fram.

»Gu kväll! Dä va bra ja träffa honom hemma. Ja har sprungi som en tok å —»

»Vad i all världen står på, Matts-Aron? Skall jag bli böneman för honom hos Nils-Gustavs Lotta?»

»Äh! Prat tok! Dä har inte hin tid mä kjoltyg nu inte. Nej dä ä lekströmming förstår han, tunnvis mä lekströmming. Han ä på väg hit nu mä nordan, som har stått å tuta i dag, å kommer säkert te stå tjock som en gröt ve di yttre känningarna, på Nygrynnan ve Sydostrodden för exempel. Bergs Matts-Johan å Hellman i Bjurön fick elva tunner på två skötrader ve Ramvikshällan i natt som va, fick ja bud om’et nyss åv en gammal skeppskamrat, ja har däroppe, Wickmans Denis, puckelryggen, han vet, å dä är ju inte långt därifrån te Sydostrodden, så där blir nog strömming i natt. Dä va fullt mä måsar, som for å väsnas och fiska i have, såg ja, när ja gick förbi Klarhamnsviken, å dä ä ett gott varsel, som han vet, så nog ä lekströmmingen i farten, dä ä säkert dä. Blir han mä?»

»Vi skulle ligga ute i natt då, menar Matts-Aron?»

»Jaa, dä blir nog säkrast te ankra båten därute å koja oss, sen vi lagt skötraden, för dä kan ju bli väder på natta å mina bragder ä för goa te mista. Vi tar fällar å filtar mä oss, så klarar vi oss nog, för han ä ju inte kall. Nåå, kommer han?»

»Ja, kyss till. Men vilken tid skola vi fara då?»

»Tvärt, på eviga momangen, så ingen ann tar bort skötplatsen för oss. Jag ska bara kuta hem å rusta lite mä proviant å kojkläder, så går ja ner te sjön å stenar på garna. Ta ett stadigt mål mat mä sej å gör sej klar å kom sen ner, så far vi.»

»Right, old shellback. Jag skall komma i rödaste rappet.»

»Dä va bra. Adjöss då på en stund.»

»Adjö.»

Till följd av den sena våren och sommaren hade krokskötsströmmingen vistats under land långt in i augusti månad och byamännen hade fiskat duktigt för att dels sälja färsk, dels salta ned till vinterbehov. Nu hade dock ej någon strömming funnits att få under flera veckors tid och man avvaktade därför med otålighet tidpunkten, då lekströmmingen skulle visa sig, och man skulle få göra riktiga »stortag» med skötarna. Visserligen var ålfisket i full gång och man hade jämt göra att sköta de tunga, svårhanterliga bragderna, som under »mörk måne» kunde giva goda fångster ända upp till en sextio à åttio stora havsålar på tio, tolv ryssjor under en morgons vittjning, men så pass mycket tid fick man taga sig från detta och andra arbeten, att man ibland kunde sträcka några nätrader på de grundklackar, där höstströmmingen gick och lekte under sin färd norr ifrån.

I hast fick jag på mig sjökläderna och stövlarna, rullade ihop ett gammalt täcke och några filtar, vilka snördes in i en bärrem och var snart på väg ned till sjöbodarna med dessa saker i ena handen samt en korg med proviant i den andra. Aftonen var klar och vacker, solen var som bäst i färd med att sjunka på västerhimlen och den friska, nordliga bris, som stått under dagens lopp, hade nu mojnat betydligt, fast ett sakta brus ännu hördes från havet, där smådyningarna skvalpade mot strändernas rullstensblock och hällar samt skärens slipade, gråbruna sidor.

Matts-Aron var redan nere, hade halat sin stora segelbåt långs med bryggan och rest masterna, samt var nu som bäst i färd med att stena på och nacka in sina bägge skötar, ett arbete, som jag tvärt högg in på, för att ej spilla tid.

»Vore väl om brisen stog, så vi kunde komma ut te Nygrynna i rödaste rappe», sade han. »Sköta bör vara ute inna sola går ner, å di hadde nog vari lagda för länge sen, om Denis Wickman sänt bud förr. Men samma ä dä, vi hinner nog, å bästa skötplatsen får vi, för ja sir ingen åv dom andra karlarna ute. Dom tror nog inte att lekströmmingen ä i farten än, men få si då. — Ä han klar? Dä va bra. Ta då hit vakarna, som ligger där borta på ålsumpen, så reser vi.»

I en handvändning var båten flott, seglen satta och vi på väg ut ur hamnen mot havet, som låg där så vackert i kvällsbelysningen och där stora ångare och seglare syntes på sin väg från eller till lastningsplats. Solen lyste på de barlastade båtarnas röda mönjebälten och breda nationsmärken på bogar och låringar, fiffade riktigt upp de gamla Östersjöhalarnas svarta träskrov, rigg, segel och rundhult och sände en lång, stark ljusflod i vårt kölvatten, som bubblade och porlade av farten. Båten höjde sin skarpa stäv för varje större våg, rände den så med kraft i den nästa, så skummet pärlade på bogvattnet och med lä reling nästan nere vid vattenytan lågo vi för babords halsar ut emot Sydostrodden, vars kullriga mittparti syntes över den flata, låga delen av Prästhalsen.

»’Dä smylar härligan, dä här’, sa Råby klockare om psalmen», grinade Matts-Aron. »Han friskar nu ett tag i solnedgången å då mojnar han nog ur alldeles te natten, så vi behöver inte vara oroliga för bragderna, tänker jag.»

Med god fart ströko vi förbi Killingen, Utterhällan och Borgen och voro efter en stunds segling uppe vid Sydostrodden. Båten lades upp i vind, seglen gjordes fast och masterna togos ned och sedan vi sackat något och gubben med hjälp av gamla märken och krysspejlingar fått reda på Nygryndan, började läggningen av skötarna, och innan solen med sin undre kant berörde storskogen i väster, voro redskapen ute och de stora trävakarna lågo gungande i vågorna, vilka liksom vinden allt mer och mer tycktes avtaga och lägga sig till ro.

Vi togo oss därefter ånyo upp i lä under Sydostrodden, släppte draggen och gåvo båten tillräckligt ankartåg, varefter vi gjorde klart för kojning med seglen och de medförda grejorna. Ingen av oss kunde dock ännu tänka på någon sömn, utan sedan vi fått oss litet mat och kaffe och piporna kommit i gång, började vi språka om ett och annat under det att vi njöto av de växlande scenerna omkring oss, en härlig solnedgång i yttersta havsbandet.

»Nåå, Matts-Aron», sade jag, då vi slutat tala om kriget, minor, grundstötningar och kaperier, »hur skall han ha det med Nils-Gustafs Lotten?»

»Äh, dä vete rackarn.»

»Vad! Skall han inte gifta sig med flickan?»

»Joo, joo, dä tör nog hända dä, men dä brådskar väl inte, i vart fall inte i år mä di här dyra tiderna. En har ju knappt råd te leva ensam, vetja, mycke mindre föda två munnar.»

»Ja, men Nils-Gustaf är ju inte barskrapad, så Lotten får väl en del med sig i boet.»

»Ja, vet ja. Dä har gått klent för’n i år, för inget hö fick han stort på ängarna, för dä torka mest bort i juni, rågen hanses låg kullvräkt å blev skämd utå dä där välsignade åskregne, vi hadde förra månan, å samma sak blir dä väl mä potäterna, som han satte på lerjord, toker. Näij, ja tror vi pärrar lite, i vart fall te nästa år, å ho väntar nog, Lotten, för ho ä då inte så snarvacker å inte så ung heller, så karlfolke springer tokiga ätter na.»

»Ja, ja. Akta sig bara, så hon inte skaffar sig en annan fästman och Matts-Aron får stå där med lång näsa.»

»Å prat. Ho ä väl svensk, vetja, å ska väl inte bju te å hantera en, som di där djädrans utländska markatterna gör.»

»Åhå! Har Matts-Aron varit fast för en sådan? Då gick det väl illa, om hon nu var utav rätta sorten.»

»Ja dä va en söt ängel, ska han si.»

»Va det en engelska?»

»Näij, ho va franska, trolle, från en plats, di kallar Bordå.»

»Och hon blev otrogen?»

»Ja, ho hadde väl nån ann kan ja tro, nån fransos förståss, fast ho tyckte dä va bra te få presenter å tocke utå mej, när vi kom i hamn. Vi gick stadigt på Bordå ett helt års tid, sir han, å dä va mä en bark som hette Jolani, en riktig friseglare förresten.»

»Hur blev ni okontanta då?»

»Jo si näst sista gången, vi kom dit mä trälast från Norrland, va ja opp te na som vanlit på värdshuse, där ho tjäna, å ga na en del grejer, som ja köft i England, då vi va där ätter kol. Dä vart kalas åv på kvälln förståss å flera karlar å kvinnfolk kom dä te vårt bord, men någe rackartyg måtte dom ha slagi i mitt dricka, för ja somna som en stock, bäst dä va, å vakna inte förrän långt fram på mårronkröken ve att ja frös, å då ja kvickna ve ordentlit å såg mej om, låg ja på en bakgård å hadde bara en trasig särk å e lortig nattmössa på mej. Alltihop va ja hade på mej på kvällen va gånget, bå kläder å pengar å klocka å hela rasket. Han må tro folk grina åt mej, när ja kom luffandes ner te skuta på mårron. Tvi fasen. Ja tog Denis Wickman å ett par andra mä mej å gick opp kvällen ätter å skulle hålla rejs mä na, men då hadde ho flytta, sa di, å di visste inte vart. Men vi gjorde rent hus ändå vi, å krögarn stoppa Denis ner dubbel i e svinmatstunna ute på bakgårn. Dä va första å enda tage mä utländska kvinnfolk dä.»

»Ja, gör han slag i saken å fria ordentligt te Lotten å gift sig med henne om ett år eller så, så får han en duktig hustru, Matts-Aron. Det är inte gott för mannen att gå allena.»

»Nä, dä ä nog inte dä. En kärring ska en väl ha, inna en blir för gammal å besvärsam, så ja tror ja går å hälsar på Lotten om lördag kväll. Men — aaah — ja tror rakt ja blir sömnig. Dä kanske ä bäst te koja sej å sova en törn. Dä blir en lång arbetsdag i mårron, för ja har alla mina ryssjer te sköta om. Gunatt å sov gott, nu viker jag mej.»

Kamraten rullade in sig i sina filtar på båtens botten och snart förkunnade hans lugna andetag, att han sov den trötte arbetarens tunga sömn. Det började nog att dra i mina ögonlock också, men som jag ville dröja en stund, innan jag följde Matts-Arons exempel, stoppade jag ånyo min utrökta snugga och satt på min toft i godan ro betraktande det mörknande havet. Ångare och seglare hade redan tänt sina lantärnor, här lyste ett rött, där ett grönt öga fram ur skymningen, topplantärnor och ljus ur ventiler glimmade och fyren borta i nord kastade sina starka blänkar över havet, vägledande de sjöfarande. Vinden hade nästan dött ut helt och hållet, sjöhävningen hade lagt sig allt mer och mer och ett sakta sorl hördes nu blott från skärets lovartsida, då den bortdöende dyningen skvalpade emot klippan.

Himlen var fortfarande klar och ren, stjärnorna lyste stora och blanka och månskäran satt smal och blek på östhimlen. Måsarna hade tystnat med sitt skrän för länge sedan, proppmätta efter sin jakt på lekströmmingen, strandskator och rödbenssnäppor hade också gått till vila, men från kärrputorna på fastlandets nordöstra udde kunde jag ibland höra gräsändernas bräkande och snatter.

Pipan var utrökt och John Blund i antågande. Filtar och täcken lades i ordning och på min hårda bädd somnade jag, ljuvligt vaggad till sömns av båtens mjuka rörelser och vyssad av det sakta suset från havet ...

* * * * *

»Hallå! Opp mä säj han sovtuta, dä ä ju stora, ljusa dan, vetja.»

Det var Matts-Arons morgonhälsning, där han pigg och nyter satt upprätt på båtens botten och sträckte armarna, för att jaga sömnen ordentligt på flykten.

I en blink var jag på benen, fick av mig kläderna och tog en långdykning från båtens reling.

»Han ä stortokig rakt mä sitt bada», sade Matts-Aron, som redan slutat sin toalett, d. v. s. sköljt sig i ansiktet med en handfull vatten och lagt in friskt matsnus, »skulle ja blöta mej så där mycke som han gör, så blev ja fel, dä ä säkert dä. Men kvicka sej nu å kom i kläderna, så får vi ta opp. Vi har mycke strömming på skötarna, dä sir ja på måsan. Titta sånt helsikes liv dom för därborta ve vårt skötlägg.»

En kort stund därefter var jag färdig och sättande mig vid årorna, rodde jag bort mot den nedersta vakaren, som höjde och sänkte sig så makligt i den smula sjöhävning, som ännu fanns kvar.

Hela österhimlen stod i brand av solen, vars överkant började visa sig över horisonten och havet låg spegelblankt, ej krusat av den lättaste vindkåre. Stora måsflockar kretsade under larm och oväsen omkring gryndorna, tobisgrisslor foro omkring tätt efter vattenytan och en skara storspovar, flygande i svinfylking, visslade och drillade högt upp i luften över oss. Ett och annat stort sälhuvud dök upp i närheten, för att strax därpå försvinna, vid Revaren låg en ejderkull och »matade sig» och från Gryttebolandet kom den tyska ålsumpen med sin stånkande, puffande motor, för att antagligen göra en påhälsning hos fiskargubbarna i Transkärsvik.

Matts-Aron hade nu krängt på sig oljebyxorna och stod bredbent i båtens akter klar att hugga vakaren, så fort jag fått den intill båtsidan. Hans ansikte och händer lyste kopparröda i morgonsolen och de blekblå ögonen voro med ett lystet uttryck fästade på kubban, som med ett ryck slängdes inombords och vars långa lina och stora sänksten strax därefter halades upp ur djupet. Med ett vant grepp stack han bukten från ögat i skötens överteln, sköt upp mössan en smula, spottade en snusflod akteröver och började inhalandet.

Den breda ryggen böjdes än mer, högra knäet stöddes ett tag mot båtsuden och armarna famnade till sist hela sköten, vars maskor från överteln till underteln voro fullsatta av glittrande, sprattlande strömming.

»’Här sitter dom man i man’, sa Ålands-Mattson», pustade han. »Dä ä tunnvis mä fisk på skötarna. Nu får dom andra gubba lort på sina klor, för nu ä dä Matts-Aron, som tar lekströmmingen för dom.»

Kamraten arbetade så svetten lackade, den saltdoftande, silverskimrande näthögen växte på båtens botten och de hungriga, glupska måsarna snappade bort tappade fiskar nästan invid skötekans sida.

Den första sköten var nu inne och sedan Matts-Aron krängt den andras öga över den aktre roddknapen, rätade han upp sig, torkade pannan med sin storrosiga näsduk, gjorde en ny påhälsning mässingsdosan och högg så in på nytt.

Man kunde ej se själva sköten för fisk, då den kom in, så tätt var den besatt, utan det verkade som om en enda röra av strömming vältrade sig in över båtsuden. Det bubblade och sjöd i vattnet, det blixtrade, glindrade och blänkte. Fot efter fot lyftes in under långa, sega tag, så det formligen brakade i Matts-Arons rygg och armar, och det var med en djup suck av pur belåtenhet, som han drog in sista fliken av sköten, lyfte sänkstenen och kastade den samt ändvakaren bredvid näthögen.

»Nu bjur ja på kask, när vi kommer hem», grinade han i det han rätade på sin värkande rygg, »å vi tar nog två mä, för dä har vi gjort rätt för. Här är fem tunner så säkert som en, å ä dä nu nån, som vill ha färsk fisk, så kostar han femti öre valen. I natt får dom inte en fena, om dom lägger, för då ä stimmet långt sydöver. — Men si! Där kommer sydosten in å dä frisk ändå. Res masterna, gosse, så får vi segla hem å värma opp fötterna på min gamla kaffepanna. I dag ä dä vi, som ä herrar.»

DRYPNÄBBENS TYCHOBRAHEDAG

Om Fimp-Stinas förgjordade kattatroll, Miran, hade haft vett att hålla sig hemma och använda morgonen till att ligga och sova på kärringens uppbäddade pinnskrinda i stället för att smita över vägen vid källan och gå upp i den närbelägna skogsbacken för att lura på småfåglarna, talgoxar, »busklöss» och andra titor, som höllo till där bland enar, ris och bråte, så hade säkert allting gått lyckligt och väl för Drypnäbben, men det var just vad hon inte hade det och därför gick det käpprätt åt helsike för gubbkroken också.

Drypnäbben hette egentligen inte Drypnäbben alls utan Gustav Andersson, men gick nästan uteslutande under det första namnet, därför att under vår som sommar, höst som vinter, i helg som till vardags så hängde alltid en stor, klar droppe och dinglade från spetsen av gubbens stora kruthorn till nos. Han bodde långt uppe i vildmarken i en liten grå, mossbelupen stuga med torvtak på backslänten vid skogssjön Vaspen, i vars bruna vatten gula och vita näckrosor samt Utricularia-arter frodades strax utanför de av tätörten översållade, något sanka stränderna och där det fanns gott om bronsskimrande, högryggiga abborrar och svartgröna, skelögda gäddor och där sträckfågeln ofta plägade vila ut några timmar under sin långa flyttningsfärd höst och vår.

Utom med skötande av sina små åkertäppor sysslade gubben med något båtbygge samt med jakt och fiske och den enda varelse han numera hade att draga försorg om utom sig själv var den gamla stövarehyndan Spela, ty gumman hans, Margret, hade lämnat detta jordiska och blivit nedpåtad i socknens gamla kyrkogård, en halvmil bort på andra sidan sjön, för ett tiotal år sedan. Långt ifrån andra boningar bodde han även, och hans närmaste granne var just kärringa Fimp-Stina i Vassvreten, ägarinna till den rackarns kattan, som genom sin promenad tvärs över vägen, just då gubben kom traskande denna minnesvärda dag, totalt skämde bort hela jakten för honom och bringade honom en otur, jämförd med vilken den namnkunnige Tycho Brahes var som svagdricka mot kaffekask av denaturerad sprit.

Si Drypnäbben kom nämligen, med sin gamla Spela i koppel, en vacker morgon i december med det härligaste jaktväder och lagom nysnö, traskande från sin koja vid Vaspen och tänkte sig upp i Hesslingebackarna, där han lurat till sig jakträtten på livstid av den dumme bondhajen Manne i Flolycka, för att titta efter hararna, vilka nu säkerligen varit uppe och gått under natten och satt sina bomärken i småskogen nere vid åkertegarna, där grönrågen stod, nu fullkomligt dold av det bländvita täcket.

Men hade gubben varit klok, så hade han vänt om hem genast och hängt upp geväret på väggen igen, sedan han mött Fimp-Stinas kattracka, ty det hade varje annan förnuftig människa gjort under liknande omständigheter, men Drypnäbben var karsk och stursk gudbevars och därför spottade han bara de tre reglementerade gångerna och det så ordentligt, så nästan allt läppsnuset följde med, skar av två små barkbitar från sydsidan av ett av de närstående rönnträden, klämde fast den ena mellan hanen och slutstycket på bössan under det att den andra hamnade bredvid finkammen vid spegelglaset i snusdosan och gav sig sedan den onde på, att han hävt all trolldom och allt sattyg, som mötet med katten möjligen kunde ha i släptåg.

Då uttrycket slutstycke som benämning på en del av ett hagelgevär kan förefalla mången egendomligt, vill jag upplysa om, att Drypnäbben vid jakttidens början ställt sin gamla, ledlösa svinrygg i skamvrån och tillhandlat sig en slätborrad »remingtonnare» av svensk-amerikanaren mister Swan I. Swanson, f. d. bondsonen Sven i Tröttåsen, vilken då kommit tillbaka från några års vistelse i Junajted Stäts och köpt »hotellet» nere vid stationen till den smalspåriga järnvägen samt medfört en splitter ny »Vinchäster», som lämpade sig bra mycket bättre vid tjuvskyttet på älg i kronoskogarnas vidsträckta mossar, än den enkla skramla för hagel och rundkula, som han för ett oskäligt högt pris prackade på gubben Gustav i Vasptorpet.

Hade nu Miran varit en vanlig katt, så hade också de förutnämnda åtgärderna ofelbart hjälpt och allting gått gubben väl i handom, men för en katt, vilken liksom Fimp-Stinas har olika färg på ögonen, en svart fläck på höger sida vid morrhåren och därtill svart höger bakfot, skall man akta sig väldigt noga, så påstår i alla fall gästgivare Fast, den gamle skogslöparen, och som jag funnit att allt vad denne hedersman säger är rena, rama sanningen, så vill jag härmed till varjom och enom, som till äventyrs kan råka i samma predikament som Drypnäbben, i tid giva en hälsosam varning och låta dem veta, att därvidlag hjälper varken spottning eller rönnbark eller ens ett skäggstrå knutet om hanen, utan det är bara att göra helt om och lunka hem igen.

Från Vassvreten följde gubben först stora vägen en bit, sedan han återfått balansen efter den överhalning, han gjort, då Spela rusat i koppel vid åsynen av kattkräket, men tog därefter upp i hagen till vänster för att förbi mossen, vars tuvor om höstarna brukade bära röda, svällande tranbär mellan linnearevorna och de glest växande starrarterna och där gamla, gulnäbbade tjädertuppar plägade frossa på lingon, späda tallplantor och kråkbär, fortast komma upp i Hesslingebackarna, där han ej på länge skattat harstammen och där det fanns ypperliga pass vid korsvägar, fall och kolbottnar. I björkdungen satt en svärm orrar och spisade knopp, snöskator och nötskrikor härjade och väsnades i småekarna och enbuskarna vid den fallfärdiga, mossbelupna gärdesgården och några kungsfåglar med sina röda hättor lekte och jagade varandra från träd till träd under oavlåtligt kvittrande.

Uppe vid landsvägen, som löpte rak på ett par ordentliga bösshåll genom ungskogen från Vargdalsgrinden, hittade gubben ett pinfärskt harspår, som stod in till vänster bland buskarna, och då han följt på en bit med hyndan i koppel, fick han se att jösse gått igenom den trasiga gärdesgården, som skilde Flolyckebondens åkertäppor från skogen, samt varit ute på tegarna och krafsat undan snön på flera ställen för att komma åt rågbrodden. Drypnäbben ringade genast och fann utspåret, som klart och tydligt stod upp i backen till höger åt mossen till och där släppte han Spela, som tvärt for i väg som en raket mellan buskarna, och skumpade sedan själv tillbaka till Vargdalsgrinden, för att där på det gamla, beprövade passet vederbörligen salta jösse, då denne kom tillbaka efter första halvbukten.

Gubben hade knappast hunnit fram till grinden, flåsat ut och lagt in nytt matsnus förrän det brakade löst där borta i stormossen, så det sjöng i skogen. Spela måtte till en början legat alldeles tätt efter harrumpan, ty hon formligen skrek, alldeles som en gris, som fastnat i en gärdesgård, och drevet gick som en orkan upp efter åsen ovanför mossen och sträckte ut i en vid båge mot hagarna på andra sidan Flolycketorpet.

Drypnäbben stod där på sitt pass och grinade helt belåtet. De där svängarna kände han igen. Så brukade nästan alla harar gå, som togos upp i närheten och om en liten stund vände nog jösse och komme tillbaka mot upptaget, varifrån han ofelbart satte kurs rakt ned på vägen för att där, efter en del krusiduller och abravinker fram och tillbaka på dikeskanten, göra ett finurligt avhopp, som skulle villa bort den djädrans hyndan, som skrek så förbaskat illa och som tvang honom att gno för glatta livet, där hon låg som en rem efter backen i hans löpa.

Allt det där hade nu den här jössen lurat ut, medan han skvätte och for som en tok därborta i backarna, mente Drypnäbben, men harpalten skulle själv bli grundkuggad liksom många före honom på samma ställe, ty så fort han kom ut på vägen, skulle han komma att göra en kullerbytta för en svärm blyloppor ur gubbens kanon och sedan skulle Spela få sig ett ordentligt busamål av tarmarna och det andra ljuvliga mojset. Så skulle det komma att gå till, jaha!