Part 3

»Om ja har varit mä i skälisen», skrattade Sörgårds Matts-Alfred som svar på min fråga i det han böjde sig fram och firade något på fockskotet, vilket var belagt omkring en pinne på underkant av toften närmast framför honom, »jo, här sitter allt gubben ska han si, som har slakta gråskälsgrisar i sin dar, å dä stora som di värsta dragonkampar ändån, var lugn för dä. Pojka där oppe på fyrn, di skräpper nog å skroderar, att di har dräpt skäl, men va ä dä för konst te ro sej vackert ner å skjuta en eller annan, som har krypi opp å ligger å snusar å sover på Travarebulten eller Södertrissa, som dom gör dom där fyrkarlarna. Nej, annat va dä för en tjuge år sen, när dä va riktiga vintrar, så have bar köra å gå miltals ut, då va de skälfångst, ska ja tala om, å dä så pass, så di här pojkspolinga skulle bli bleka om näsa, om di finge va mä om tocke.»

Matts-Alfred och jag hadde varit uppe till Understens fyr med en del grejor åt hans son, som var fyrvaktare däruppe, och voro nu på hemväg slörande undan för en frisk, byig nordväst. Det sjöng, knakade och knäppte i halsar, barduner och skot, det porlade, fräste och bubblade i lä, där relingen esomoftast låg så gott som i vattenytan av pressningen och saltstänket yrde gång efter annan upp, så att nedre hälften av seglen voro genomvåta, och det droppade och rann från underliken. Gubben satt bort i aktern i svart oljerock och dito sydväst och seglade som en herrekarl i den hårda, ojämna vinden, under det att jag höll till midskepps och sysslade med öskaret, vilket ofta nog behövde tagas i bruk.

Dagen före vår ankomst hade tvenne av fyrpersonalen skjutit var sin gråsäl på en av de kringliggande klabbarna och hade om och om igen berättat, hur den märkliga jakten tillgick. Jag såg att gubben Matts klev omkring och fnyste smått ringaktande, men samtidigt åtskilligt avundsjukt på de lyckliga skyttarna, och passade därför på tillfället att under hemfärden »dra upp» honom, för att få en historia till livs från hans mångåriga jägareliv ute i havet.

»Den bästa skälfångst, ja ha varit mä om», började gubben i det han hasade sig bättre upp till lovart och flyttade vänstra foten längre upp på ett av spanten, »dä va en vinter, när vi va över te Åland en gång mä nåra passagerare, finn-amerikaner, som skulle hem å hälsa på. Vi va fyra man högt, som forsla dom över, å dä va pojkar som stog i alla väder, för dä va jag, Herman Flink, Guttorm Hård å Anders Andersson i Lillängen. Flink, dä va en varg te karl te vara stark, må han tro, å sin överman träffa han aldrig, så länge han levde, å ja såg’en en gång, när han sprang opp för två bodtrapper mä e tunna ärter på vardera axeln å en karl tvärsöver på nacken dessutom. Om somrarna for han som styrman på Östersjöskuter, å när di gick ur hamn å skulle sätta segel, så sträckte han ensam på stortoppen, mens alla dom andre sträckte på för’n. Han hade krafter han.»

»Ja, det var mig en best.»

»Jo var lugn. Nå, se’n vi hadde satt våra passagerare lyckligt och väl i land å fått oss nattlogis å vilat opp oss, skulle vi te knoga hemöver, men när vi kom ut i isen, så tyckte allt Guttorm, han, att vi borde fresta å få någe färskt kött mä oss tebaks, å dä va vi mä på. I ställe för å ta kursen väst-sydväst, som vi annars skulle ha gjort, stack vi iväg nordost å drog oppåt Märket till, för omkring hällarna där bruka dä alltid te vara gott om skäl. På den tiden fanns inte nå’n fyr däroppe på storhällan, utan bara en järnstång i berge mä e tunna på, som sjömärke, sir han. Nu låg dä skravelis mitt i gatte mellan Understen å Märket, men se’n närmare land låg dä blåsis, som va stark nog te bära oss å båten, å som va slät å fin som ett golv. Nåja, vi drog å drog å titta oss omkring ätter skäl, å te sist fick ja väl si i kikarn, att dä låg två storskälar å en kut oppe ve sin brunn nord på ett stort isröse. Nu va dä ingen som hadde gevär mä sej mer än ja, å dä va en grannlåtsbössa, ja hadde den tiden, ska han si. Ho va beställd i Österrike å hadde åttkantig pipa å va graverad å utkrusad överallt å sköt alldeles obegripligt väl. Lode som ja brukte te’na, va inte större än en dryg ärt, men döda gjorde dä, om dä sattes in rätt, kan han vara säker på.»

»Tror nog det.»

»Jo jo men. Så sa ja: ’där ligger två storskälar å en kut oppe där borta ve isröse, pojkar’, sa ja, ’å nu ska ja smyga mej fram å försöka mä lod på den ena, så får vi si, om vi kan komma åt di andra mä skäljärna våra’, sa ja, å mä dä tog jag te å krypa på skäla i skydd av nåra stora iskäl, som hadde rest sej på kant å frusi ihop. Dä va styvt göra, må han tro, te hasa sej fram på magen ett så långt stycke, å dä värkte i bå rygg å armar, inna ja kom fram, men dä akta ja inte. När ja så te sist kom bort te di där iskälena å kika fram så vackert, fick ja si att dom va fyra stycken, för dä va två kutar förutom ståten å gamlan. Nå, ja gjorde mej klar ja å fick fram gevärspipa så vackert över en iskant å korna på ståten å sköt, å som dä small fällde han ner huve å låg dö still, å dom andra reste ner i brunn, så vattne spruta om dom. Dä vart springa åv för bå mej å pojkarna, å när ja kom fram, va ståten all, å di andra gick å steg i brunn å bara blåste.»

»Och dem tog ni också?»

»Jaa då. Ja fick opp kruthorn å kulpung i rödaste rappe å ladda om på nytt å just som ja va färdig, hant pojka fram, å Flink kasta sitt skäljärn som ett spjut i en åv kutarna, som just kom opp, å den andra högg Guttorm strax ätter.»

»Men gamlan då?»

»Jo, när pojka hadde fått opp sina kutar, la ja mej teress ve isröse för te passa henne, å då ho körde opp skallen strax ätter å blåste, så small dä. Men ja va nog lite för ivriger den gången, för ho dog inte, utan vart bara fel, fast Flink såg hur lode gick rätt igenom å tog isen på andra sidan.»

»Nåå.»

»Ja opp i brunn kom ho inte mer, men ifrån den å bortöver va dä e lång spricka i isen väl ett par tum bred, å där stog ho å blåste tag på släng. Då sprang Flink dit, han, mä skäljärne sitt å ställde sej klar, å nästa tag ho kom, rände han järne rakt genom spricka å in i skallen på’na, å då vart ho slut. Se’n gick vi tebaks å drog fram båten te brunn å så högg vi opp isen, där gamlan låg, mä våra yxer å så flådde vi henne å ståten, ’vakade åv’, som vi säjer härute, men kutarna behöllt vi hela.»

»Ja ’vakarna’ det är ju skinnen med späcket på det.»

»Jo, dä ä så.»

»Och se’n bar det hemöver?»

»Nej för all del. Vi stack allt över te Understen ett tag först — men dä va rackarn va han tar te å blåsa — undras mej om vi inte skulle minska segel lite, så går ho bättre. Ho ä nog så lovgirig, ska ja tala om, å tar ju in vatten som ett h’as. Lyft ur spristången, han, så får ho gå för focken å tresnibben.»

I en handvändning fick jag spristångsfoten ur stroppen och ögat däruppe i överliket lossnade själv vid slagen, som seglet gjorde, när gubben körde båten upp i vind. Sedan jag därefter fångat den lösa, slående delen av duken, najade jag ögat i överliket hårt ned till masten och då Matts-Alfred därefter föll av till den ursprungliga kursen, låg båten lätt på rodret och bättre på rät köl, men rusade ändå fram genom vattnet, så skummet sprutade om stäven. Det syntes tydligt att vintern var i antågande på allvar, ty luften var blygrå och tung och de bläcksvarta molnen i nordväst verkade rent av snödigra. Havet var askgrått och de vältrande böljornas toppar voro kantade av fräsande skumkammar, som ibland sprutades bort i en kaskad av vattenpärlor, då stormilarna från de hårda byarna jagade fram över ytan. Det kokade och sjöd vid skärens lovartsidor, där sjön låg på, och de vresiga martallarnas kronor böjde sig djupt, då byarna sopade fram, under det att dånet utifrån de yttre känningarna växte allt starkare och starkare.

»Dä artar sej te busväder», sa Matts-Alfred i det han vred sig något om och såg upp till lovart, »men vi har goa grejer te segla på, så vi står oss nog.»

»Visst. Med den här segelytan klara vi oss länge. Men hur var det med säljakten uppåt Understenshållet?»

»Jo, vi hadde ingenting stort att syssla mä hemma under di första dagarna, så vi tyckte vi gärna kunde hålla te lite uti skälisen, ätter som vi nu en gång va där, å därför basa vi iväg rätt över te Understen för å komma ut därifrån å nordpå dan ätter. Gott logis fick vi, när vi kom dit, för vi va ju kända mä folke, å nästa mårron drog vi iväg nordpå å dä så långt, så vi va väl mäst oppe ve Grundkallen, för Understen syntes bara som en liten prick ner i syd.»

»Nå, träffade ni säl där?»

»Jo, var så säker. Bäst som vi gick där å kika, fick vi väl höra skäl som ropa, å se’n vi tagit oss ett gott stycke fram efter ljude, såg vi en hel helsikes hoper, som låg oppe ve en stor brunn ute i skravelisen. Då lämna vi båten å tog bara pikstavarna mä oss, å så kryssa vi å kröp så vackert i skydd för isblockena, te vi va alldeles inpå dom, men dä tog tid ska ja tala om, å dä fresta bå rygg å ben. Nå, se’n vi hadde pusta ut å kommi överens om hur vi skulle bära oss åt bäst, så rusa vi fram på en gång å sprang för liv å anda ner imillan brunn å skälarna, så dom inte skulle kunna klara sej ner i vattne. Fem stycken stora hant vi inte hindra, för dom låg för nära kanten åv brunn, men alla dom övriga stängde vi. Han må tro dä blev kalas där på isen. Skälarna vråla å röt å trängde på förstås å vältra sej fram över varandra å kom som en levande mur, men vi höllt pikstavarna i gång må han tro. Rönnskaftena våra susa i långa svep genom luften å den ena skälen stöp ätter den andra, så isen blev röd utå blod. Dä va ett skrikande å ett liv, som hördes väl miltals, å dä va te akta sej väl, för när dom stora ståtarna kasta sej fram emot en mä käften vidöppen, va dä te hoppa åt sidan å se’n ge’n dråpslage mä pikstaven. Men vi klara oss gott alla fyra, för vi va ju vana te tas mä dom där stora åbäkena, å hadde skarpa broddar på oss, å när kalabaliken va slut, så låg där trettieåtta skälar klubbade på isen.»

»Det var ett riktigt stortag det.»

»Ja dä va bra. Vi hadde sexton stora å tjugetvå kutar å dom va min själ inte dåliga dom heller.»

»Och se’n blev det att ’vaka utav’ dem.»

»Ja ja men. Men först skicka vi hem Anders Andersson ätter hästar å kördon, för dä va ju en omöjlig sak te få rum mä hela den där högen i båten. Nåja, han kunde ju inte hinna tebaks förr’n dan ätter, för han skulle först förbi Understen å så hela långa vägen hem, men vädre va ju fint å såg ut te hålla i sej, å vi hadde jämt göra mä fångsten våran, för en ’vakar inte åv’ så mycke skäl i brådraske, ska ja tala om.»

»Hann ni med det på dagen ändå?»

»Jaa då, dä gjorde vi, fast dä va ju mörkt, när vi kom tebaks te Understen på kvällen mä båten. Den va lastad, så mycke han tålte, å resten hade vi lämna kvar i en stor hög där borta ve brunn ve Grundkallen. Men dä va djädran så nära att vi hade blivi åv mä alltihop, ska han si.»

»Hur så då? Bröt isen upp?»

»Nej för all den del, isen låg nog, men dä va finnar i farten, å dom hadde nog rest mä hela rasket, om vi inte hadde kommi fram i tid.»

»Såå. Hur bar det till?»

»Jo, mårron ätterpå, se’n vi hadde fått kaffeskvätten i oss, så bar dä iväg ut mä oss igen för te rusta i ordning riktigt därborta ve brunn, så allt skulle vara klart te Anders Andersson kom tebaks mä hästar å kördon. Långt hade vi inte gått, förr’n vi hörde dä ropa bakom oss, å då vi snodde oss om, kom väl Anders körandes näranpå i sken på glanskisen. Inte en blund hadde han sovi utan sela på å kört mä en gående gång. Nå, vi vänta ju på’en å se’n bar dä iväg mä oss nordöver.»

»Nå, men finnarna?»

»Vänt ska han få höra. När vi kom så långt oppöver, så vi kunde si platsen i kikarn, fick vi si att dä va folk förut, å som de ante oss, att fan va lös på någe vis, fick vi brått värre å körde som riktiga skojare.»

»Nåå?»

»Jo, när vi kom fram te sist, va dom där karlarna kvar ändå dom, å dom djäklarna höllt på te lasta båten sin mä våra kutar å ’vakar’. Fyra stycken va dom å vi kände dom väl, ska ja säja. Dä va fyra bröder, Backanspojkarna di kalla dom, å dä va di starkaste å vildaste karlarna på hela Ekerön, tappra pojkar utå tusan, ena riktiga vikingar. Dom hadde också vari ute i skälisen å dragi oppåt Grundkallen te, å när dom så kom på vår hög ve brunn, så tänkte dom helt enkelt ta alltihop, för dom visste mä sej, att dä fordrades styva karlar te å få bukt mä dom, å om också ägarna te högen skulle komma, mens dom höll på å lassa, så skulle dä inte bli så knepigt för dom te jaga di andra åt helsike å kapa åt sej hela rasket. Men den gången bet dom sej där bak.»

»Det blev väl smörj utav kan jag tro.»

»Just priciss dä ja. Först ba vi dom att di godvilligt skulle lägga tebaks, vad dom hadde tagi, men dä gav dom rackarn, utan bara grina. Då sa Herman Flink: ’Ja trodde vi hadde klubba alla gråskälar som fantes här på trakten i går’, sa han, ’men jag sir att dä finns fyra ståtar kvar, å då ä dä så gott vi tar dom mä, så har vi gjort rent hus. Hugg in, pojkar!’»

»Och det gjorde ni?»

»Jo jo men san, men då drog finnarna kniv tvärt.»

»Det var ruskigt.»

»Ja, men då hejda Flink oss andra, å så sa han: ’te gamla gråskälar, som vill bitas, får en bruka andra don än nävarna. Ta pikstavarna, pojkar!’»

»Och se’n börjades det.»

»Han kan vara så lugn. Di talar nog om i tidningarna hur dom slåss man mot man där nere i Ryssland å Frankrike, men dä ä nog mest barnlek mot slagsmåle där uppe ve Grundkallen. Finnarna tog sina pikstavar dom också, för dom kom inte åt oss mä knivarna, å så braka vi ihop, så isen såg ut som ett lingonland om en liten, liten stund. Dä va dråpslag, som ven i luften där, å att vi inte slog ihjäl varandra ä alldeles märkvärdigt, men en tål bra mä stryk, då en ä ung å kraftig. Ibland bar dä på knä för nån, men opp kom han lika kvickt å börja igen. Te sist såg vi då, att dä va vi som hadde övertage, för en åv finnarna stöp som en oxe för ett slag utåv Guttorm, å strax ätter slängde Flink sin pikstav å sprang in på live på den han slogs mä, å när han väl fått tag i’en mä bägge nävarna, lyfte han honom över huve på sej å sprang fram å vräkte honom i skälbrunn, å då gav di andra två bröderna sej. Men jämt göra hadde vi te freda dom för Herman, för han va alldeles galen utå ilska å sprang rätt opp i vädre tag på släng, tag på släng som en stålfjäder.»

»Nå, men den där stackarn i sälbrunnen då?»

»Den fiska vi opp, å han va spak utå bara tusan, å likadan va den som Guttorm slog te, för han kom inte te sans förr’n dan ätter hörde ja se’n.»

»Men sedan lassade ni väl på och körde hem?»

»Ja, se’n vi hadde pusta ett tag, börja vi mä högen, å di två finnarna, som inte va fel, fick lämpa alla ’vakarna’ ur sin båt å lägga dom på vårt åk å se’n körde vi till Understen å vila oss över natten innan vi fortsatte — men nu ä vi ve Rödbergsudden strax å får mot in i hamn, så dä ä bäst vi tar ner å ror.»

»Nå hörde ni något vidare av finnarna sedan?» frågade jag, då seglen voro nedtagna och vi kommit igång vid årorna.

»Joo vars. Dä gjorde vi nog», skrattade Matts-Alfred. »Dä vill säja Herman Flink. Inte vi andra. Han träffade på en åv bröderna i sällskap mä fem andra finnar nere på kajen i Stettin en kväll sommarn ätter, å då va di på’n förståss som fluger på en sirapsklick. Men han var inte livad för te slåss just då, utan ba dom gå sin väg, men när dom prompt ville på’n, så slängde han å sej tröja å så sa han: ’ja, dä blir väl ingen annan råd då i jesse namn, än te göra lappkojs åv er sex finnpaltar’, sa han, å mä dä så vräkte han tre i sjön å klådde di andra, så dom vart fel allihop, å måtte ligga på sjukhus å ta igen sej bå länge å väl.»

»Vad slut fick han egentligen då, den där vikingen?»

»Jo, han blev ihjälbiten å ihjälklämd åv en gammal gråskälsståte en vinterdag ute ve Halsaren å dä va ja å Guttorm Hård, som träffa på’n, där han låg. Dä va synd han skulle bli slut, för han va en mä di styvaste skyttar å skäljägare, vi haft här på båda sider om Kvarken på många, långa år, å ja ljuger inte, om ja säjer, att han va nästan lika säker som själva Antti Karialainen.»

SVARTRODDEN

Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden. Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en mycket sämre skjutplats.

Nu har jag emellertid varit där ute.

Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån, föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn, som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en lagom stigning från tångskogen där nedanför.

Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.

Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.

På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd, som vågade sig dit.

* * * * *

För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina hjässor något över vattenbrynet.

Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.

Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt! — Så vänster — klick.

Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.

Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på toften.

Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.

Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.

Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och plaska ned bredvid vettarna.

Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick igen med andra pipan.

Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.