Part 2

Förbi åkerfälten i sänkan vid skogshöjdens fot vandrar jag så sakteliga och strävar därefter upp för sluttningen, där vägen till den första gärdesgården går fram mellan stora aspar, enbuskar och ung barrskog. Här inne doftar det av våt mylla och svartnade löv, av fuktiga mossor och lavar; här lysa emot mig buketter av blå och små fält av vita sippor från de öppna fläckarna mellan buskar och snår, och sidorna av stordiket, där det brunaktiga vattnet från höjdsträckningens kärrputor porlar och sjunger på sin väg ned emot dälden, äro tätt kantade av frodiga caltablommor.

Från den sekelgamla tallen, vilkens yviga krona står skarpt belyst av den sjunkande solen, följer jag gärdesgården, som murats upp av stenar från den i sänkan till höger uppbrutna odlingen, där brodden står brungrön och frodig efter det sista ljumma regnet, och når omsider nästa sluttning, där stenmurklorna växa i stora hopar kring multnade stubbar och där ungskogskiftet reser sig som en tät, skyddande mur för mossen, som där bakom breder ut sig över åsens topp. Därute är stigen knappast skönjbar, så djupt ligger den nedtrampad i den fuktiga myllan mellan väldiga överhängande starr- och björnmossetuvor, kråkris, pors och skvattram, men jag vet ändå, var den slingar sig fram genom det pösande, blott av enstaka videbuskar och en och annan martall brutna mosstäcket, och fortsätter min väg framåt den andra grinden, som förenar tvenne gärdesgårdar på åsens södra sluttning.

Rakt framför mig, på den andra sidan den lilla öppna platsen, som tar vid efter den korta, lindrigt sluttande backen med sina glesa enar, står ungskogen tät som en vassbänk i sänkan och strax till vänster om den, där den sluter sig intill den begynnande storskogens jätteträd, sträcker sig liksom en vindlande tunnel långt in i tätningen, där det redan börjar skymma.

Till vänster om mig, genom öppningen över rullstensåsen, ser jag en sträcka av havet, som ligger där så lugnt och stilla med sina rödbruna hällar och skär i strålande kvällsbelysning, med blänkande skaror av fiskande måsar över grundklackar och bankar och med några svarta, rörliga punkter ute vid de yttre känningarna. Det är båtlag från byn, som sträcka sina skötrader på de gamla beprövade platserna för den blåryggade, silverblänkande strömmingen.

Men nu fortsätter jag framåt och dyker in i den vindlande tunneln, som leder bort till kärrsträckningen, in i dunklet till mitt gamla morkullpass.

Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna, blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga, av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.

Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle tvärs över sin flata topp.

Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och fågelsången en skymmande majkväll.

Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.

Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens sänkor, mellan buskar och snår.

Men full musik är det ännu i skogen.

Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin vårhälsning över nejden och bofinkar samt andra småfåglar kvittra och sjunga för sina honor, som ruvande ligga i sina små mjuka nästen. Och i en spetsig grantopp ett stycke ifrån mig sitter taltrasten, storsångaren, och låter sina toner välla ut över markerna. Än i långa, dallrande strofer, än i de mest vidunderliga löpningar och drillar.

Men då jag oförhappandes gör en ovarsam, litet häftig rörelse får han se mig, flyttar pilsnabbt till en annan topp och nästan skriker:

Tjuvskytt! Tjuvskytt! Är du där? Är du där? Fick du nå’t? Fick du nå’t? Joo pytt! Joo pytt! — — —

Det hörs ett sakta prassel nerifrån alsnåret rätt framför mig, där kärrsträckningen går fram. Vem kan det vara, som är ute och tassar i skymningen? En grävling kanske, äggtjuven, som funderar på att göra en påhälsning hos den gamla tjäderhönan, som ligger och ruvar i snåret på andra sidan sumpmarken. Då går den kullen om intet. Eller kanske var det blott en lättfotad hare, som skumpade i väg genom tätningen på väg ned till nyodlingens frestande gröna brodd. Eller måhända en kulla, som tog sig en kortare promenad bland det halvmultnade lövet före kvällsflykten. De tyckas komma sent i kväll.

Nu skymmer det än mera och skuggorna börja växa sig stora och starka i gömslen och snår. Fågelsången avtager och tystnar efter hand. Blott taltrasten sjunger ännu från sin grantopp borta på höjden. Men så slutar han också och går till vila hos sin maka i någon undangömd vrå av tätningen.

Orrt! Orrt! ljuder det plötsligt på avstånd. Jag rycker ofrivilligt till och vänder mig åt det håll, varifrån varningen hördes.

Där skymtar hon fram, morkullan, mellan unggranarnas toppar och kommer snett förbi mig i fladdrande, lidande flykt skarpt avtecknad mot den röda västerhimlen. Pisp! Där svänger hon en smula och kommer närmare. Orrt-orrt-orrorort! Pisp! Nu är hon strax inom håll. — —

Ett frasande i luften! Ett vin!

Som ljungelden själv slår en jagande duvhök efter kullan! — Den rovriddaren! — — — —

Men hon räddar sig i sista minuten genom en blixtsnabb störtdykning ned i kärrets skyddande alsnår och då höken med några korta, tvära vingslag stadgar sin flykt efter den korta, tvära pendelsvängen och ett ögonblick står klart utmejslad mot luften flyger geväret till ögat och pang! — där störtar han ned i ett moln av yrande dun och fjädrar.

Så är det stilla och tyst på nytt. Nästan ljudlöst. — — —

Errrrr-oerrrr-rrrrrr — ljuder det plötsligt från stortallen på sluttningen på andra sidan alsnåret och sänkan.

Det är nattblackan, som sitter flat på en gren och spinner. Nu har hon vaknat efter dagssömnen, nu är hennes tid inne och nu skall hon ut på jakt efter nattfjärilar och andra flygfän, som svänga omkring mellan träden, ovan kärrmarkernas buskar och snår i den doftande, ljumma majkvällen.

Se! Där kommer hon!

I ljudlös flykt glider en mörk fågelkropp på spetsiga vingar fram mellan trädtopparna, gör en hastig skarp sväng och slår till på mossan strax nedanför berget, där jag sitter. Till en början kan jag tämligen väl urskilja henne mellan småtuvorna av lingonris, men sedan jag ett ögonblick flyttat blicken därifrån för att speja efter en på avstånd förbiflygande kulla, kan jag ej mer återfinna henne. Så väl har hennes skyddande förklädnad smält samman med markens färger.

Då fladdrar plötsligt en vit fjäril upp från en liten risig tuva nedanför berget.

En svart skugga glider ljudlöst upp från marken — — fjärilen försvinner — men nattskärran gör belåtet ett par klatschande slag med sina långa vingar, skruvar sig i ett par korta cirklar upp ett stycke i luften och slår till på en av den närbelägna stortallens utspringande undre grenar. Och där sitter hon nu, trollkärringen, och spinner och spinner. Errrr-rrrrrr-oerrrrr. —

Orrt orrt! ljuder det åter på avstånd.

Den kullan kommer också åt mitt håll.

Pisp! Där ser jag henne dragande fram mellan trädtopparna över sänkan.

Orrt-orrt! Nu svänger hon och kommer snett åt mig.

Pisst! Pisst-psisst! Då fladdrar plötsligt en annan kulla upp ur kärrmarken strax framför och höjer sig upp mot henne och i jagande flykt tätt efter varandra draga de båda under korta visslingar bort över ungskogsbältets toppar.

Ännu ett par kullor får jag höra, men de draga förbi utom håll och då det skymmer än mer, ljuset försvinner från västerhimlen och vårnatten står redo att draga sitt lätta flor över nejden, reser jag mig från min bekväma vilstol, det fjädrande vindfället, och tar an skogsstigen hemåt.

Dunster och vita töcken, älvalekarna, stiga upp ur sänkornas och småkärrens vattensamlingar. Det mörknar allt mer över vägen och konturerna smälta samman och försvinna.

Men i stortallen därborta sitter nattskärran, trollpackan, ännu kvar och spinner sin ändlöst långa visa — eurrrrr-rrrrr-oerrrr — — —.

GAMMALVALSEN PÅ MADAGASKAR

Det gick som en elektrisk stöt genom den kring majstången församlade skaran, då Rinkeby-Nisse i ett nu drog till med en sjungande låt, en äkta skärgårdsfödd gammalvals på sitt nya, med klockor försedda handklavér. Par efter par av ungdomen skilde sig hastigt från den brokiga mängden och dansade ut på Långängens hårda, jämna gräsplan vid Östervikens låga strand under det att de helgdagsklädda gubbarna, med nyskrapade kinder och litet tvållödder kvarsittande här och var i hakskäggskanten eller bakom öronen och mororna i sina stadiga, mestadels hemvävda klänningar och hårdstärkta förkläden drogo sig undan för att bereda bättre plats, och gruppvis slogo sig ned vid hagtornsbuskarna litet längre upp varifrån de småpratande och nickande i takt efter musiken betraktade de unga, som med liv och lust trådde dansen i den doftande, varma junikvällen.

Spelmannen själv satt uppflugen på en trave, till bekväm sittplats ordnade strömmingstrummor och markerade takten med foten under det att han då och då lutade vänstra örat mot klaverets överkant liksom för att riktigt kunna få njuta av de löpningar och finesser, som hans flinka fingrar framlockade ur det pösande speleverket. Och en av den i hamnen liggande, åluppköpande kutterns besättning höll till bredvid med sin stora grammofon, klar att låta sitt instrument taga vid, då den ordinarie spelmannen tröttnade eller själv ville taga sig en svängom med någon av de rödkindade, finklädda töserna. Från flottan permitterade gastar med sina fladdrande blåkragar svängde sig mjukt och ledigt mellan unga tullvaktmästare och lotsar iförda sina bästa uniformer, spänstiga kofferdister med vida byxben och svajiga halsduksrosetter kryssade, med flickorna hårt tryckta i famnen, fram mellan helgdagsklädda bondsöner och fiskarpojkar, och ned efter den brant sluttande landsvägen, som från den närgränsande skogen och de bortanför liggande samhällena ledde ned till Långängen, kom cykel efter cykel susande med ägaren något framåtlutad i sadeln och en tös med av farten fladdrande kjolar framför sig vid styrstången. Ty Rinkeby-Nisse var socknens skickligaste spelman, Långängen den bästa dansbanan på hela ön och det var förresten gammal tradition, att traktens ungdomar skulle samlas i Norrhamrabyn för att där tillbringa midsommarafton.

Även jag hade gått ned till viken på kvällskanten för att åse dansen och prata litet med gubbarna och satt nu på en gammal ålsump, som, gråvit av torka, låg i det frodiga gräset vid Klas-Abrahams sjöbod, vilkens röda gavel starkt belystes av västersolen. En lång stund hade jag setat där ensam och sett på den brokiga skaran samt lyssnat till sorlet och glammet, då jag plötsligt fick höra steg bredvid mig och såg gamle Matts Häger komma framklivande.

»Gu kväll», hälsade gubben och tog åt mösskärmen. »Jaså, han sitter här och gonar sej i solskotte. Men kliar dä inte i bena på honom nu, när som Nisse spelar Norrhamravalsen, va? Ska han inte opp å ta sej en sväng?»

»Åhnej, Häger, jag är allt ur leken numera. Men det var nog en tid, när jag också —»

»Tror fanken dä», svarade gamlingen och slog sig ned bredvid mig på sumpen, »för gott påbrå tycks ho ha», fortsatte han i det han pekade på min äldsta flicka, som just dansade förbi förd av sin mångårige vän och lekkamrat, unge Henning. »Ho kan konsten, den där tösa. Dä ä säkert dä.»

Gubben tystnade och försjönk liksom i begrundan under det att hans livliga bruna ögon följde de förbivirvlande paren.

Så vände han sig plötsligt åter till mig. »Dä _ä_ dans dä här, va?»

»Ja visst.»

»Ja, dä ä va jag kallar för _riktig_ dans. Sånt som dä _ska_ vara. För tvi håken för dom där nymodiga danserna, som dom håller på mä nu för tiden. En kan ju bli sjuk, när en sir hur dom hoverar å åbäkar sej, vetja. Tvi för hundan.»

»Ja, det är aldrig för vackert.»

»Vackert nej! Fy fasen. Ja va väl i stan ett tag i fjol somras — ja, ja segla in slupen åt Alfred, som hadde blitt sängliggandes sjuk — å då tog ja väl å gick över bron å ut på Djurgårn en lördagskväll för te si mej ikring en smula. Å bäst ja gick där, så kom ja ut te ett ställe bortåt Allmänna gränd te, som di kalla Dansut. Å där ställde ja mej te kika ett slag. Men herre jesses. Dä va ju priciss som te stå utanför dom där stora apbura, di har i Hamburg, vetja, så åbäka di sej därinne på dansbana. Va dä dans dä? Di vre å vände på sej bå bak å fram å snodde sej som dom hadde haft tarmvred hela högen, vetja. Tvi tusan. Dä va priciss som dom hadde dansa tocken där jädrans magdans, som en får se hedninga gör, när en kommer i land på sina platser där sydpå.»

»Jaså, Häger har varit med och sett sådan.»

»Var så säker. Dä ä just va han har, dä. Å dä va på Madagaskar förrexten. Men djädrar i mej tog ja inte otyge ur kroppen på dom å lärde dom dansa som kristet folk innan ja for därifrån. Jo jo men san. För maken te Matts Häger te dansa gammalvals å gå polketten har det inte funnits här sen jag va ung i tiden, ska ja tala om för honom. Dä kan han ta gift på. Å maken te midsommarfröjd, som vi hadde där hos hedningarna, har ja aldrig haft varsken förr eller sen, så stortokigt var dä.»

»Det var väl längesedan, Häger?»

»Ja, ja men. De va väl för en trettiefem år sen eller så. — Si, ja for matros den tiden mä en liten bark här hemifrån, som hette Hermes, å den va vi te Rio mä å så te Port Elisabeth på Sydafrikakusten å så gick vi därifrån opp te Madagaskar för te lasta möbelträ å tocke för Frankrike. Dä va knepigt nog te komma i den där lilla hamnen, vi skulle te där, må han tro, för där fantes inga fyrar eller tocke utan dä va te segla in mellan korallrevena där mera på känn utå lotsen vi fick ombord. Ja, han va ju ingen lots priciss, utan en jädrans hedning te malaj, som hadde varit lite sjöman, å som hadde dä bestyret te lotsa in di fartyg, som kom te den där lilla platsen. Å dom va då inte många om året. — Si, dä va ju ingen hamn, utan bara en bukt, som låg innanför korallrevena, å ingen stad heller, utan bara en by utå en hoper bambuhydder å så ett blockhus, där dom två vita bodde, som skötte om grejerna där. För mäklare å dä där krafset, som en ska ha te göra mä i hamnar, dom bodde i Tamatave, en liten stad längre sydpå, där vi hadde varit inne å klarerat. — Ja, vi kom oss väl in te sist, vi, å fick kroken i botten å gjorde klart för te ta ut barlasten å när den va ute så börja hedninga — å dä va en knippa malajer å annat byke utå alla di sorter — te komma ut mä virket te oss. Å dä va stora trädstammar, som dom hadde fällt oppe i skogen å släpa ner och bundit fast ve kanoterna sina, en på var sida. — Ja, vi låg där en veckas tid eller så, å i juni månad va dä också tock som nu å ätter hand vart vi väl så smått bekanta mä dom. Men i land hadde vi inte varit än. — Dä va hyggligt folk, dom där hedninga, fast dom bara gick klädda i en stråhatt å hadde ett skynke om magen, å överbasen för dom va en gammal gubbdåre, som va skeppare, gubevars, på en stor livbåt, som hadde tillhört ett franskt fartyg förr i tiden, å som di nu använde te föra ut småtimmer te oss i. Den skulle låss vara liksom förmer än dom där urbrända kanoterna, dom hadde, å därför va också gubben Potifero — Potifar vi kalla’n — skepparn då, kuku för hela dä där brunsvarta byket. — Di där två vita herrarna, å dä va en engelsman å en fransman förrexten, hadde varit ombord hos våran skeppare på kalas ett par gånger å så tyckte dom väl, att dom skulle bju igen. Å på själva midsommarafton, då dä inte fanns något mera virke nere för tillfället, å vi behövde oss en fridag i värmen, så vart väl gubben å styrman bjudna i land å på samma gång kom dä bud, att så många åv oss, som kunde få lämna skuta, skulle få komma i land å roga oss en smula. Å vi va sex, som gick.»

»Och trevligt fick ni?»

»Ja ja men. — När vi så kom in emot land å på grunt vatten, så sprang dä ett dussin utå hedningarna — hela strand va full å dom, si — långt ut i vattne å drog båten mä fart långt opp på sandstrand. Å så klev vi då ur. Dom där två vita herrarna va också nere å tog skepparn å styrman mä sej opp te sitt blockhus, men Potifar kom bort te oss andra, han, å ba oss vara välkomna opp te hanses apbur, för stort likare va inte kåken hanses. — Nu talte dom lite engelska å franska mä, dom där hedninga, så vi klara oss bra nog mä språke, för Per-Johan, en åv kamraterna mina å en sockenbo härifrån förrexten, hade farit mä två franska skuter i tiden, så han kunde parlera frangsäser skapligt nog. — Ja, så kom vi då opp te huset, Potifars. Dä va rymligt å stort bra nog å gjort utå bambustänger å annat virke å palmblad å tocke. Å smäck innerligt fullt mä hedningar va dä där inne, som satt oppradade ätter väggarna. Å där vart vi presangterade för gubbens käring, Potimor då. — Ja har sitt många kärringar i min dar, må han tro, å dä utåv alla di kulörer, men maken te hedningamadammen gubbens har då väl aldrig existerats, varken förr eller sen, för så innerligt rysbart ful va ho, spetakle. Ho såg mest ut som en gammal märr i syna och inte hadde ho nåra kläder på kroppen mer än e trasa om magan å så blåa tatueringar bå här å där. Ja, dä va ett djädrans grannt fruntimmer han va gift mä, gubbtoker. Tvi vale. — Ja, å så slog vi oss då ner mä bena i kors utätter väggarna å så börja spektakle. — Först kom gubben fram mä en stor kalebassflaska å nåra små koppar utå kokosnötskal å bjöd på dricka laget runt å dä va visst någe sorts jäst palmvin, förstår ja, för dä va starkt, så dä fräste i halsen, när en drack otyget, å smakte bara rackarn förrexten. Men sen en vart van ve eländet, gick dä ner lätt nog. Å alla di andra söp di mä, bå karlar å kvinnfolk. — Å så fick lotsen våran, Philippe, — han va nån sorts halv fransman å halv malaj — tag i ett gammalt handklaver han hadde, som dä bara va två hela toner på, å dom tryckte han på på en gång å bägge basarna å så drog han ut å in, ut å in på dä där spelverket å tog te å gapa nån sorts djädrans strof, som mest lät som svina låter, när dom har satt sej fast i en gärdsgård. Å alla di andra hedninga skråla mä förståss. Ja, dä va oförnuftigt rakt. — Ja satt väl en god stund å hörde på eländet, tyst å stilla, för ja hadde ju folkvett, å fast en ä bland hedningar å byke får en väl lov te vara gentleman. Men te sist vart dä stortokigt alldelest. — Men va nu då!» Gubben for upp som en pil. — »Dä ä rätt Albin. Slå skräddarn på klotet om han börjar mä nåra apkonster. Näij du, skräddarsjäl, inga apsvängar här, du, för här brukar vi bara rekorderliga danser. Kom i håg dä. — Ja», sade gamlingen sedan han lugnat sig och återtagit sin plats bredvid mig på sumpen, »te sist vart dä ju galet rakt. För då for dom opp två å två i taget å börja på te dansa. — Men sicken dans! Di åbäka sej å snodde sej priciss som dom där dårarna gjorde på Dansut i stan å grina gjorde dom som andra babianer mens dom puta ut å vre på magan sin. Å tror nån inte att Potimor, gammalkärringa, for opp te sist å börja te dansa mä. Jo jo mensan. Men då vart dä mej för styvt. — ’Hör du Per-Johan’, sa ja te kamraten min, ’håller dom på så här en stund te, så blir vi klara för dårhuset allihop, teminstingens ja’, sa ja, ’så här få vi lov te hitta på nån bot’. — ’Ja, va då’, sa Per-Johan, ’ja ä mest sjösjuk utå te sitta å titta på gammelhäxa, Potifars’, sa han. ’Ja’, sa ja, ’ta Gustaf å Andreas mä dej å ro ombord å hämta handklavere ditt å triangeln våran å en bleckback, _så ska ja djädran i mej lära hedninga här te dansa gammalvals_’, sa ja. Å han fick pojka mä sej i ett kvicktag å basa åv, å ätter en tjuge minuter eller så, så va di tebaks mä musiken. Då vart dä fason på grejerna, må han tro, å dä i rykande rappet. Först körde vi ut hela byket ur Potifars orrkoja å ut på den där stora plan, som fantes där mitt i byn mellan hydderna, å så tog vi pojkar å rigga te en djädrans rekorderlig majstång utå en del bambuspirer, som låg där, å palmblad å blommer å väsen. Å så reste vi grannlåten i ett hål, som vi gjorde mitt på plan, å stötta mä nåra smäckra ändar, som vi hadde i båten våran. Å dä va en majstång, som hette duga, dä må han tro. — Å sen börja musiken. — Per-Johan tog dragspelet sitt å Gustaf triangeln å Philippe fick sköta trumman eller tamburin våran, bleckbacken då, å så stämde di opp en sju-sjungande låt, så dä klang i luften. Å så tog vi andra fyra pojkar te å dansa. Men dä va ingen djädrans magpolkett dä, må han tro, utan en rekorderlig Wäddövals.»

»Nå, men malajerna då. Vad gjorde de för min?»

»Jo, di satt väl på huk och kika på oss, te börja mä, å babbla å grina som andra dårar, men te sist börja dä allt te klia i bena på dom mä, för si, dom hadde ju franskt blod i ådrorna mest hela högen å danssjuka i kroppen, som alla hedningar har. Å te sist släppte ja väl kamraten min och högg tag i en liten gulbrun grannlåt på en femton, sexton vårar mä ringar på tårna å skulle te lära henne. Först gick dä klent nog, för ho streta ju emot å krångla, som ju alla flicker ska, å hadde svårt te ta stegena å hålla takten, men ätter en stund gick det rekorderligt riktigt. Å när ja stanna ett tag för te pusta ut, så hadde di andra tre pojka fått tag i var sin tös å flängde på, runt majstången våran, så dä sjöng om’et. Å te sist va dä som musiken å palmvinet å dansen våran hadde gjort hedninga skvatt tokiga allihop, för di opp å apa ätter å dansa gammalvals hela baletten, så svetten lacka åv dom. Å när skepparn våran å styrman å dom andra två herrarna kom ner till oss om ett par timmar ätter å skulle se på fröjden våran, så va vi i gång allihop, så dammet stog som ett åskmoln mellan träna, _å då gick ja djädrar i mej Krågestapolketten mä Potimor ..._ Å Potifar dansa sologök för sej själv bort i ett hörn. — Dä va luft i luckan den natten må han tro. Ja, dä va den stortokigaste midsommarafton ja har varit mä om i all min dar.»

»Var det första och sista gången ni hade så roligt där?»

»Nej för all den del. Vi måtte i land för varenda kväll å dansa så länge vi låg där — di kom å hämta oss mä storslupen sin varenda dag sen arbetet var slut — för ätter den midsommarafton gav dom blankt håken i allt va magdans hette å ville bara gå gammalvalsen. Å ja säjer bara dä, att hadde vi fått lega en månads tid te där å lasta, så skulle ja lärt varenda käring på hela Madagaskar te dansa gammalvals, å skulle djädrar i mej ha gått polketten mä drottningen deras mä, äss ho hadde exmera te komma ner från Tananarivo för te hälsa på oss. Dä ä tvärsäkert dä», sa Matts Häger.

MED PIKSTAVAR OCH SÄLJÄRN