Part 10

»Jo, si nåra år i förväg så hadde två bröder vari nere på en odling därbreve en sommarkväll å slagi gräse, å när dom sen gav sej på hemväg, så kom dom okontanta om en jänta, som dom tyckte om bägge två, å kom te stanna å träta just ve den där sten å bäst dom stog där, så svängde den ena brodern opp sin lie å stack ihjäl den andra. Å ätterpå, så rymde han te utlande å va borta ett helt år, men sen kom han tebaks å gick frivilligt i häktelse å fick sin dom å innan han dog så ba han att dom skulle hugga in en lie i den där sten, så att var enda männischa, som gick där förbi, skulle tänka en god tanke, så han te sist skulle få ärva himmelrike.»

»Nåå?»

»Ve dä tage hadde Hök-Matte kommi fram te den andra å svarte på fråga hanses. Inte springer ja ätter dej för jaktens skull inte, sa han, för skogen tillhör väl oss alla sockenbor å sockenbo ä du väl, fast ja aldrig sitt dej förr, men saken är den, att ja har gått näranpå en hel vecka å inte fått ett liv, sa han, å dä ä smått mä maten för dom hemma. Å när ja nu fick si dej gå förbi mä full väska, så försto jag, att du ä slängder mä skogskonster å tocke, å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ska ja inte bli dej otacksam, sa han. Då skratta den andra karln å strök sitt långa skägg. Jaså, du har mist skogsturen din, sa han. Nåja, dä ä väl lätt botat, men hur ä dä mä geväre ditt då? sa han. Joo, sa Hök-Matte, dä ä skapligt nog dä. Jaså, sa den främmande karln då, men dä ä nog bäst vi prövar den saken först innan vi gör någe annat, sa han. Sir du dom där tre kråkerna, som kommer flygande däråt, sa han. Nu sätter sej den sista i en grantopp därborta. Ta å skjut halsen åv na, sa han. Men då vart allt Hök-Matte besvärsam. Va, sa han, skjuta halsen åv e kråka mä lod nu i mörkningen å på hundra stegs håll. Dä går aldrig, sa han. Jo, sa den andra å skratta, dä går, å mä dä slängde han upp geväre sitt å sköt å kråka föllt. Gå nu å si ätter, sa han, å Hök-Matte te springa å när han kom fram te gran, så låg kroppen på den ena sidan å huve på den andra priciss ackurat som dä hadde blivi åvskuret mä en kniv. Så gick han tebaks te den andra mä fågeln i näven. Nu sir ja, sa han då, att du ä lärder på skogskonster å sånt å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ja slipper komma hem mer mä tom väska, sa han. — Jaa, sa den andra å skratta igen. Ja tycker om dej, så ja ska väl dä, men då får du först lova mej te inte tala om saken för nån levande själ å aldra minst för di hustru, för käringar kan nu en gång aldrig tiga, sa han, å inte ens på dödsbädden får du tala om’et. Nå Hök-Matte lova dä han, å då böjde den andra sej ner å viska en hop rysbara saker i öra hans å så skildes dom åt.»

»Nå, hur gick det sedan, Jernberg?»

»Jo, dä va sent på natten, när Hök-Matte kom hem te sitt å inte ville han smaka maten, som käringa satt fram åt’en, å inte kunde han sova, när han en gång väl hadde kommi i fållbänken sin. Å i ottan nästa mårron basa han i väg te skogs igen.»

»Å då gick det bra?»

»Inte! Nej då. Inte ett liv han hadde mä sej, när han kom hem te sist å inte nästa dag heller å kärringa hans, som såg att han va mera besvärsam å konstbesynnerlig än vanligt, tog te å slå ikring å fråga, hur dä va fatt. Men inte ett ord ho fick ur’en. Men kärringa va enveten som synden å gav sej inte på vis eller sätt, å hur ho frågte å frågte å låg ätter’n som hin ätter en kolportörsjäl, så talte han väl om’et te sist bara för te få fre för’na. Å kärringa vart gla värre. Dä va då en riktigt rekorderlig karl den där Södervålabon, mente ho på, som ville hjälpa dom te få mat i huse, å ho kunde väl inte tro annat än karln hennes ville göra som han hade sagt. För så farligt va dä väl inte. Dä va väl i vart fall bättre än te svälta. Ja, sa Hök-Matte då, å då hadde han fått humöre sitt igen å va morsk värre, hadde andra gjort’et så kunde han göra’t mä för sämre karl va han inte. Å därmä blev dä.»

»Vad skulle han göra då?»

»Jo, vänt ska han få höra. Ett par dar ätter va dä söndag, å då tog Hök-Matte å kärringa hans å gick te körka å tog nattvarden, å då passa väl Hök-Matte på te smyga unnan oblaten å stoppa den på sej. Å sen knalla dom sej då hem. Nästa dag va dä solklart å fint värre å Hök-Matte basa åv te skogs, han, som vanligt, å ve middagstid, då sola stog mitt på himlen, ställde han sej på en vit duk, som han haft mä sej hemifrån å ladda ett skott i bössan å stoppa dit oblaten å så sikta han å sköt rakt in i sola. Men då blev dä ett rysbart spektakel, må han tro. Dä blåste opp en skrikandes storm mä en enda gående gång så träna braka ikull å åska gick, så dä va hemskt te höra’t, å blixtarna for som långa eldormar i luften. Då tog Hök-Matte te å springa hemåt, han, för nu va han rädd, å blospår va dä på den vita duken, han hadde stått på. Men när han kom hem, stog stuga hans i ljusan låga å kärringa å unga sprang omkring på backen å skrek å bäst dä va, så stog den där främmande jägaren mitt framför dom. Å han växte å växte te han blev högre än den högsta tall å ögena lyste som eldkol på’n å så skrek han så dä hördes över bå stormen å åskan: När du inte kunde tiga mä min hemlighet, utan bröt dä löfte, du gav mej, så förbannelse över dej å de dina. Jaga nu mä din aldrig felandes bössa, natt å dag, helg som söcken, år ut och år in, jaga, _jaga_, _~jaga~_! Å så blev dä. Kärringa å unga blev svarta, tjutandes hundar tvärt å så bar dä iväg opp i luften mä dom allihop å dä va den vilda jakten, som di gamla i farfars tid trodde di hörde här i trakterna på mörka höstkvällar, då stormen rev i storskogen.»

»Och Jernberg tror inte på sådant där.»

»Inte! Tokprat. Bättre vett har en väl. En ä väl civiliserader männischa, vetja, å inte nån hundturk.»

»Ja, men jag tror ändå, att Jernberg har litet utav det där i blodet och är smått rädd utav sig, när han är ute och kliver i skogen om nätterna. Är han inte det?»

»Hör han», svarade Jernberg och reste sig upp från sin plats på stubben. »Har han sitt svärmorskärringa mi?»

»Gamla mor Lena, ja. Ja visst.»

»Hur håken kan han då komma mä så tokdumma fråger, som han gör? Han kan väl förstå å begripa, om han nu har någe vett i kålroten sin, att en person som ja, som kan ha en sån Blåkullaängel som svärmorskärringa i huse, å som ä karl te knyta opp rompa på’na allt imillanåt, när ho blir för djäklig, den räds djädrar i mej varken för hin eller trolla, som dä står i visan. Var lugn för dä — men nu gick vi», fortsatte Jernberg och slängde bocken tvärs över skuldrorna. »Gå opp spåre hemöver, han, så får ja lättare te ränna.»

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS BILLIGA PRESENTBÖCKER

_Samma kvalité — Samma pris som före kriget._

ERIK SPARRES BÄSTA utvalda humoresker.

NÄTET. Äventyrsroman av _Rex Beach_.

LILIANS DOTTER. En bok för flickor av _Ingeborg Vollqvartz_.

FRÅN SLOTT, SCEN OCH SALONG. Historietter och anekdoter från skilda tidevarv av _Hugo Falk_.

FRÅN BJÖRNSKOG OCH PÅ VARGSPÅR. Jaktskildringar av _Hugo Samzelius_.

LÄTTMATROS STADIG. Äventyrsberättelse för pojkar av _Gustaf Lindwall_.

ANNETTES PENGAR. Roman av _Ingeborg Vollqvartz_.

FRÅN 103 LÅNGGATAN. Pojkstreck av _Albin Fabian_.

DE FYRA UGGLORNA. Roman av _Adolf Paul_.

VIDDERNAS VANDRARE. Äventyrsroman av _J. O. Curwood_.

KAPAREN. Berättelse från Västindien. Pojkbok av _Richard Melander_.

MANNEN MOT STRÖMMEN. Roman av _May Edginton_.

BLAND SJÖGASTAR OCH NEGERHÖVDINGAR. Humoresker av _N. F. Cronstedt_.

_Lägg märke till att _dessa böcker_ med sina i allo gedigna egenskaper såväl ifråga om innehåll som utstyrsel kosta Kr. 2:75_