Part 1

Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

ERIK SPARRES BÄSTA

ERIK SPARRES BÄSTA

_EN HANDFULL SKÄRGÅRDSHISTORIER_, SOM, PÅ GRUND AV FÖRFATTARENS INTRÄDE I GUBBÅLDERN, LETATS FRAM UR HANS FÖREGÅENDE SNILLEVERK

MED FÖRETAL AV _KNUT STANGENBERG_

STOCKHOLM ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

STOCKHOLM 1921 ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI

_FÖRETAL_

Svenska folket kan enligt mitt förmenande indelas i två klasser — ja, inte de där två evigt omkäbblade — jag menar: i trevliga och otrevliga individer. Till de förra höra jägare och fiskare, ty sådana äro enligt en regel som så gott som utesluter undantag, humorister — och att humorister äro trevligt folk står axiomatiskt fast.

Så finns det ett skrå som tagit till sin mission att skildra nyssnämnda varieteter av homo sapiens — att ge oss till livs deras leverne till lands och sjöss, deras jägarliv under så väl den lovliga som ock under fridlysningstiden och deras fiske i egna vatten och även något i andras.

En följd av denna umgängelse med jägarnes och fiskarnes gemytliga släkte är, att skildraren slutligen själv blir humorist — om han nu icke var det från början.

Erik Sparre hör till dem som — om inte precis redan i vaggan, så dock i alla fall icke långt efter konfirmationen undfått gåvan att med humorns förstående blick kunna se på medvandrarnas pysslande med livets svårredda långrev eller försök att överlista lyckans icke lättlurade mickel. Denna blick har han uppövat under vidsträckta seglatser på de flesta av jordklotets hav, avbrutna av strandhugg här och var i hamnarna, egnade att kraftigt höja hans livserfarenhet. Indiskretioner äro odiösa, men nog finnas vissa likheter, såväl hos hjälten i Skeppar Kruses papegoja, som hos Häger, vilken lärde hedningarna på Madagaskar dansa Krågestapolkett — med den ärade författaren sådan undertecknad minns honom i hans yngre år. Flera avslöjanden skulle nog kunna göras, men dem överlåter jag åt Dig, läsare att försöka Dig på.

Du skall därvid finna, ej blott, att Erik Sparre är en synnerligen underhållande berättare, utan även, att han besitter en grundlig kännedom om de människor, vilkas öden och missöden han så drastigt förstår att skildra. Han kan dem och han ger oss med mästarhand såväl deras yttre som inre kvaliteter, och han målar även den natur de röra sig i med förnämlig åskådlighet utan att låta sig förledas till braskande överdrift i färggivningen.

Med ett ord: Han lär Dig och oss andra att känna och kanske ock något hålla av — som han själv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar och småländska jägargubbar — och det är en god gärning. Ty de äro också en del av vårt svenska folk, med vilket vi alla höra samman, men känna mindre än vi ana.

Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordet till Dig.

_Vännen Stang._

RENSTRÖMSKANS PIMPELMETE

Kärringa Renström kom schasande nedför backen till sjön med pimpeldonet i vänstra handen och isbillen i den högra. Hon var just inte fager att skåda, det gamla trollet, där hon gick, ty hon verkade sannerligen mera trasbylte än någonting annat. På huvudet hade hon en av gubbens avdankade skinnmössor med öronlapparna knutna under hakan och till yttermera visso hade hon lindat en brokig, grann ylleduk om halsen. Vadmalsjackan var varken gjord eller tvättad i går och samma sak gällde klänningen, som stod upp fram, lyft i höjden av gummans stadiga potatismage, och visade hennes grindstolpar till ben i smutsiga gråvita ullstrumpor nedstoppade i ett par gamla f. d. sjöstövlar, på vilka skaften blivit avskurna. Hon tordes inte lyfta fötterna, när hon gick, utan asade sig fram på de stora laddorna stödjande sig på isbillen. I det sprit- och väderbitna ansiktet satt den krikonfärgade näsan, stor som en mindre björksvamp, bidevindbrassad, skrotad duktigt babord. Tandlös var hon i gapet som en lake, och de små ettrigt bruna ögonen glimtade sylvassa under de skarpa veck, som bildades av ögonlocken.

Det var »dan före dopparedan» och kärringskrället skulle ut och taga julfisken, gubevars. Hela hösten och förvintern hade det varit blidväder så gott som hela tiden, men nu hade det braskat till, och den lilla vik av saltsjön, som sköt in ända till ett par stenkast från hennes stuga, hade nu blivit överdragen med en flera tum tjock, fin glansis. Egentligen skulle hon ha varit ute föregående dag och väckt hålen för pimpelmetet för att nu ej behöva skrämma abborrarna mer än nödigt, men Beatedalarns Krestin hade tingat henne till att hjälpa sig med diverse stök, så hon hade inte fått tid att tänka på fisket. Något lämpligt väder var det ej heller, ty det var mellan sex och sju grader kallt, och den friska vinden stack som synålar i ansiktet och kom ögonen att rinna, men det kunde nu inte hin hjälpa, färsk fisk skulle hon ha och därmed basta.

Ensam skulle hon bli under helgen, gumman Renström, ty mannen, pråmskepparen, var på väg till Gevle med sin ark, bogserad av bolagets största, för isbrytning byggda båt. Gubben var hon lika nöjd om, han kunde gärna vara borta hela året, bara han skickade henne pengar ordentligt. Någon sympati hade aldrig funnits i det äktenskapet, ty gumman hade gift sig med honom bara för att han hade stuga och grund och litet mynt på banken, och därför hade det antagligen blivit som en person fick veta, då han frågade henne, om hon haft några barn: »näij, inte sen ja blev gifter».

Nu var hon nedkommen till stranden, sparkade med ett par tag loss en trälåda, som hon burit dit dagarna förut för att ha att sitta på, stack billen in i den och sköt chaiselongen framför sig på isen. Plötsligt stannade hon. Djäklar besitta och regera ett sånt fä hon var, ett sånt oförnuftigt nöt. Hade hon inte gått ifrån isskopan och fiskkorgen. Nu blev hon tvungen att gå tillbaka och hämta grejorna förstås. Inte för det var så långt inte, men isen var så djädrans hal, så man kom ju inte fort fram, och det var mycket som skulle göras, sedan hon fått upp tillräckligt med abborrar. Kärringen släppte isbillen, slängde pimpeldonet i lådan, gjorde kasande en helomvändning och började återfärden. Men sin vän, den skarpa billen, som hon i tankarna lagt ifrån sig, skulle hon aldrig gjort sig av med, det blev hon varse, ty kommen halvvägs till stranden snubblade hon på något vis, gjorde ett ytterskär bakåt på högra laddan, försökte åter få balansen genom att slå engelska öglan med den andra, men lyckades ej bättre än att hon med benen hoptrasslade, armarna viftande som väderkvarnsvingar och med fånigt stirrande ögon flög på ändan, så det råmade i isen. De hårda, tunga laddorna foro av hennes fötter och singlade iväg rackarn i våld i en livad ringdans omkring sig själva bort över den blänkande glashala ytan.

När kärringen efter en stund hämtat sig från stjärnsmällen och känt över sina ädlare delar, skulle hon stönande försöka stiga upp, men det gick inte alls. Först vände hon sig helt om på magen och tänkte taga sig på rätt köl igen, men yllestrumporna slunto den ena gången efter den andra, och gumman slog bara i knäskålarna och höll ett tag rakt på att fläka sig. Så törnade hon runt igen och frestade på den vägen och var verkligen en gång nära att lyckas, men hur det var slant ena hälen i det avgörande ögonblicket, och hon dråsade i så stor hon var och slog nu bakhuvudet också, så att hon såg alla stjärnor och himlakroppar på den norra hemisfären och en god del från den södra med på köpet.

Gumman Renström insåg nu det omöjliga i att försöka taga sig upp, så hon tillgrep en annan taktik, och om någon nu hade stått på stranden, skulle han fått se en gammal ful påbyltad kärring i smutsgrå strumpfötter kravla omkring på alla fyra ute på den blänkande glansisen och jaga efter sina bortsprungna fotfodral, och det var ett arbete, som hon höll på med en god stund. När hon så äntligen fick tag i rymlingarna, var hon så matt, att hon måste lägga sig ned och flåsa ut, innan hon kunde fortsätta, och då hon en gång fått krafter därtill, tordes hon inte ta laddorna på sig utan körde händerna ned i dem och kravlade långsamt och stönande bort till isbillen. Ditkommen hasade hon sig upp på lådan, fick »pottforerna» på sig och vilade ut ett tag, i det hon lättade sitt sinne med några väl valda ord om isen, gubbens gamla sjöstövlar, billen och allt annat med förresten.

Med sinnet styrkt av bönen och kroppen någorlunda i jämnvikt, började hon ånyo färden till stranden, men nu i sällskap med sin järnbill, och uppnådde så småningom stugan utan vidare missöden. Nog var hon öm i ändan alltid och hade ont i knäskålarna och händerna, men kärringen var ej av den sorten, att hon gav tappt i första taget, utan ut på den hala isen skulle hon igen, och för att riktigt styrka, stödja och stadfästa klev hon in i kammaren och gick bort till det blåmålade hörnskåpet, där hon hade trösten för alla vedervärdigheter tappad på en fyrkantig grann flaska.

Nu kände sig Renströmskan lätt som en tätting i kroppen och nu skulle det fiskas och det med kläm och till den ändan gick hon ut, tog fram isskopan och korgen från skjulet och nådde efter en försiktig vandring sin stora trälåda ute på viken.

Skjutande denna framför sig masade hon sig småningom längre ut till sina gamla beprövade fiskeplatser, väckte ett lagom stort hål med billen, ränsade väl med skopan och började, sedan hon satt sig på lådan och fått djupet med pimpeldonet, att fiska med de reglementerade rörelserna åt sidorna och uppåt med metträdet. Men det tycktes vara alldeles förkylt, ty fastän hon satt både länge och väl och slog de grannaste trumvirvlar med handloven och donet kändes ej ett enda hugg. Ilsken spottade hon ur sig några vackra ord om abborrarna och hela deras anhang, drog sig några meter längre bort, väckte en ny vak och började där att fresta lyckan.

När hon setat en god stund och knyckt och var i begrepp att resa sig och flytta till en annan plats, fick hon plötsligt ett bra napp och vindande upp reven på gammalt gott manér ömsevis på metträdet och skopskaftet slängde hon upp, icke en abborre, som hon hade väntat sig, utan en stor gapande taggig otäck ulk med magen färgad som en flugsvamp.

Tvi för den sure såna djädrans leda fiskar det fanns till. Stuckos gjorde de som den värsta igelkott, bara man rörde vid dem, fula voro de som fan själv och grisen ville inte äta dem en gång. Tvi för attan såna åbäken.

På ulken kommo några simpor och gumman hade nog lust att sluta fisket nu när som helst, ty det fanns icke stora utsikter att hon skulle få annat än såna där »djädrans horngumsar», vinden hade friskat och blåste isande kall och öm var hon i kroppen både här och där av de genomgångna strapatserna. Men ett tag till skulle hon fresta, så det bar av med henne ett stycke bortåt igen och om en stund hade hon fått ned tennpirken i ett nytt hål och satt där och knyckte.

Napp fick hon nog och det tätt ändå, men det var bara hornbeprydda simpor och granna ulkar, som gjorde henne den äran att hänga sig på kroken. Simporna dugde nog att äta, voro riktigt goda för resten, men det var ett rackarns arbete att flå och rensa dem. I alla fall voro de bättre än handelsman Adolfsons torra dåliga lutfisk, som hon för resten inte köpt något av till helgen, och därför fingo nu simporna vandra i korgen under det att ulkarna med en ilsken åtbörd slängdes utåt isen till kråkmat.

Hå hå ja ja, det var ledsamt att vara fattig och usel och behöva sitta ute på sjön i kyla och blåst för att skaffa sig litet mat till julen. Beatedalarns högfärdiga satkärring, Krestin, hon hade något till bra hon. Hon hade råd att köpa hem både det ena och det andra från Stockholm, kunde sätta fram både ansjofisk och metforst på bordet, om det knep, hå hå ja ja.

Men nu ryckte det till ett duktigt tag i gummans tagelrev och upp på isen slängde hon en stor grann stenlake. — Nå så djädrar innerligt nådigt annacka! — Det var inte nog med att hon skulle få äta hornsimpor till julamat och sticka sönder sig på de där helsikes ulkarna utan nu skulle ett sånt där gulgrönt astyg, som slingrade sig som den värsta orm på isen och visade sitt gråblå gap, komma och förarga henne också. För nu var Renströmskan arg. Så där riktigt ordentligt etterdjäkligt storilsken, som en satkärring kan och bör bli, när det går emot.

Men om någon trodde att hon ämnade ge sig, så toge han allt fel, för fiska skulle hon, om hon också behövde göra hål så tätt så hela viken såg ut som ett durchslag.

Trälådan fick sig en spark så den for som ett skott bortöver isen och gumman hade så när satt sig på ändan igen, men stöttade sig i sista minuten på billen, och så traskade hon efter i det hon läskade sin själ med allehanda vackra uttryck, vilka dock absolut ej återfinnas i psalmboken.

Sedan hon hunnit fatt lådan och konstaterat att den haft vett att stanna på en bra plats, ställde hon sig bredbent och började hugga i ilska med billen, så isflaken yrde omkring henne. Snart fick hon hål och högg ur bottenskorpan och så skulle vaken underhuggas för att ej reven och de kommande fiskarna skulle hänga upp sig.

Hade nu kärringen varit sansad och lugn hade nog allting gått väl, men ursinnig som hon var av motgångarna högg hon i formligt raseri, och så hände det. Billen slant och Renströmskan for framstupa av farten. Kärringen stannade ovanpå och isen slog till henne så pass, så hon slocknade för en god stund, men billen fortsatte genom vaken och hamnade på sjöbotten. Lådan, som fått sig ett par försvarliga aktersparkar, singlade i väg i broderlig förening med de stora laddorna ett stycke bortöver.

Härute hittade gubben Åbrandt henne avsvimmad, då han på hemväg från Hanstavik tog genvägen över sjön, och då han omöjligen kunde klara kärringen ensam, måste han springa efter hjälp. På en stor kälke blev nu Renströmskan, som omsider vaknat till liv, behörigen hemforslad och bud sändes ögonblickligen till barnmorskan, fru Rundlöf, som bodde nära intill och var mycket styvare än själva doktorn. Hon kom också och bäddade ner gumman i fållbänken och började sedan lappa ihop henne. Några lösa tänder behövde hon ej plocka ut, ty Renströmskan hade som tur var ej några att slå loss, men den förr så granna krikonfärgade näsan var nästan förfrusen och satt som en degklump i ansiktet och smått vindögd hade hon blivit av stjärnsmällen också, gumkräket. Munnen var svullen och snedvriden och käkarna låste sig som vid difteri, så under tre dygns tid var man tvungen att mata Renströmskan med välling, som med en tesked hälldes in genom ena mungipan, som, tack vare smällen och den kalla isen i förening, hade halkat upp i närheten av örat.

Så tillbragte Renströmskan sin julhelg i det nådens år 1912 och aldrig lär hon glömma det fisket, tänker jag.

»OLD SEABURG»

Vem av oss, som foro från London på 1890-talet, minnes ej »old Seaburg»? Norrlänningen med det långa, spetsiga hakskägget, smutsgult och mestadels ovårdat, samt emaljögat, som han efter en långresa på ett och ett halvt år äntligen fick råd att låta doktor O’Hara stoppa in i sin tomma tittglugg. Han for då för det mesta som man i engelska tramps och boskapsbåtar, men stack ibland i väg ut på långtraden ombord på någon fullriggare eller fyrmastare, efter vilka resor han åter uppenbarade sig på Commercial Road, klädd i en spritt ny cheviotrigg med hatten på svaj och skägget klippt efter mönster av captain Kettle, d. v. s. ett sannskyldigt torpedskägg, och bjöd över lag så länge pluringarna räckte.

Jag hade egentligen träffat honom en gång förut, innan vi törnade ihop i London, och det var nere i Frankrike i Bordeaux, när han for som förste styrman och flaggskeppare på barken Tamerlan av Robertsfors. Vi lågo då vid samma kaj och lossade och träffades om kvällarna på samma brasserie där värden, som förresten såg ut som en pensionerad major med sin runda mage och yviga knävelborrar, var artigheten själv mot den sprättige monsieur Choebère, som för tillfället var hans allra bästa kund.

Efter det sammanträffandet dröjde det några år och så törnade vi som sagt ihop i London igen. Men då hade sprätten fått vika för halvherren, ty old Seaburg, alias monsieur Choebère, alias Valle Sjöberg från Örnsköldsvik, dyrkade Bacchus mer än lovligt var och slantarna rullade undan värre. Och togo dessa slut innan han bestämt sig för att gå till sjöss igen, hittade han på alla möjliga knep för att skaffa sig pekunier och hålla ångan uppe. Vem minns ej t. ex. hans galna påhitt att en kväll, då han åter blivit nekad mynt av boardingmastern, smita ned i dennes stora hönshus på bakgården och anamma den stora ankbonden, vilken han stoppade innanför sin vida slängkappa och under allas, och först och främst gang’ets jubel förstås, satte på disken i privata barrummet på Roaring Bull och sålde till värden, den gemytlige skotten Gregor Mc Laren, för klingande mynt. Eller då han, när det var mera ebb än vanligt i penningpungen, klädde ut sig till tiggare, tog ut emaljögat och vindade lömskt med det andra samt ställde sig i hörnet av Commercial och Burdett Roads tills han blev upptäckt av den verklige yrkesbrodern, som hade monopol på det hörnet samt ett stycke av gatan, blev haffad av polisen och till sist, efter sju sorger och lika många bedrövelser, löstes ut av ett par landsmän, som nyligen kommit tillbaka från en långtur och tyckte synd om gubben Sjöberg. Han var född med ett stycke salt i halsen, old Seaburg, det är säkert det.

Ett par år efter den händelsen begav det sig, att jag, som kommit tillbaka till London från en långresa med en engelsk ångare, mönstrade som matros med en till södra Sverige från Nova Scotia inköpt bark, för att komma hemöver utan att behöva betala min resa, men i stället ha en extra slant i fickan vid framkomsten. Ja, d. v. s. egentliga orsaken var nog den, att en gammal vän och kamrat, vars ben nu vila i Kongos jord — om han blev uppäten vet jag ej med säkerhet — strax före mig mönstrat på samma fartyg i samma lovliga avsikt att komma hem ett slag och det var nog utsikten, att ännu en gång få kampera ihop med honom som gjorde, att jag tog den sista matrosplatsen, som fanns kvar på kareten.

Nå, från London, där fartyget inköpts av det nya rederiet, bar det av med oss till Hull, där vi i sinom tid skulle få barkens vackra skrov fullt med black diamonds för Malmö. Under det att resten av besättningen knogade med barlasten, sysslade min kamrat och jag med en del ändringar till väders, och det var under utförandet av ett arbete på fockrån, som jag blev anropad från kajen. Jag böjde mig ned och glodde och där, vid alla gudar, stod old Seaburg. Men det var inte den sprättige flaggskepparen från Bordeaux och ej heller halvherren från Commercial Road utan en trasig, eländig, utsvulten stackare med ovårdat skägg och ett halmtak med stora råtthål i på skulten. Och detta i november månad.

Jag gick genast i däck förstås.

»Hallå, gamla saltvattensgroda! Hur lever världen med dig?»

»Uselt!»

Det var allt vad old Seaburg orkade med och för att pigga upp honom, tog jag in honom i timmermansshop’et, där jag logerade, körde i honom litet föda — som vår hygglige steward vänligt nog stack in genom luckan till kabyssen — och bad honom berätta.

»Å! En rackarns otur som vanligt, kära du.»

»Strax förut avmönstrad från en gröning — hårda båtar att fara i, dom där — hade tretton pund på fickan — kom i land och skulle ha ett glas — törstig, förstår du, törstig som tusan — träffade kjoltyg inne på syltan och bjöd förstås — old Seaburg knusslar aldrig — fick vallmo i ölet och slocknade — slocknade, you know, och vaknade på en bakgård — hade inte ett öre i fickan, inte så mycket som en farthing — sålde landgångsriggen och fick panta min sjösäck i förrgår hos Bill Blue på Red Lion för tio shilling. — Hör du, det finns väl inte någon plats att få här ombord?»

Jo, nog skulle vi ha en man alltid, ty en av pojkarna, en finne, hade blivit förd till sjukhuset samma dag.

»Gör vad du kan, gosse, och kom ihåg — att det är gamle Sjöberg, som ber dig om ett handtag.»

Ja, jag gick akteröver till skepparen och hade ett samtal med honom och resultatet blev, att jag med ett pund i fickan och monsieur Choebère i släptåg, gick upp till staden för att lösa ut gubbens sjösäck på Bill Blue’s krog.

Nå, detta var snart gjort och sedan vi fått oss ett glas öl — old Seaburg var törstig som vanligt förstås — traskade vi nedöver igen. I dörren till sista huset på gatan stod en tjock, överförfriskad och trasig matrona och ropade på sin pojke, en smutsig valp på tolv, tretton år som spelade sten med några liknande busfrön i rännstenen.

»Tommy, min gosse», hickade kärringen, »gå och köp för tre pence whisky åt din gamla sjuka mor och för en halv pence rökt sill åt din rackare till far, men skulle du möta kräket på gatan, så säj, att du skall gå och köpa fotogen. Kila på nu, Tommy!»

Kolen kommo snart i skutan och vi till sjöss i en rykande kuling av västan, kall som bara skam och old Seaburg, som bara hade »varmväderskläder», i sin tunna sjösäck, frös som en hund till att börja med. Men han visste på råd, gubben. Han traskade akteröver till skepparen och tiggde sig ett schok smärting av vilket han sydde sig ett par stadiga byxor och dito sydväst — den senare borde då absolut ha förvarats till Nautiska muséet — vilka plagg han sedan plankströk med svart oljefärg och se’n fick det blåsa hur kallt det ville, så stod monsieur Choebère rycken — isynnerhet sedan han vunnit ett par tjocka kalsonger och en dito isländare av mig och min kamrat på cribbage.

I Malmö skildes våra vägar. Jag for hem och old Seaburg skulle — efter ett samtal, som min kamrat haft med förste styrmannen — få stanna ombord till lasten var ute, för att tjäna sig så mycket mynt, att han kunde rigga upp sig något och betala sin resa över till England, för att komma ned i värmen igen under vintern. Min kamrat och jag hade för resten stoppat litet slantar i revolverfickan på gubbens gamla smärtingsbyxor.

En del år efteråt kom jag till Middlesborough och gick en dag efter välförrättat ärende tillsammans med en god vän in på Wellington för att få en drink. Inkommen i det allra heligaste fick jag se en syn. I en stoppad, bekväm länstol, med ett stort grogglas bredvid sig på ett litet bord satt old Seaburg och sov. Sov som ett gott barn, trött, överförfriskad och nöjd att vara i hamn efter — som det tycktes — en långresa, ty cheviotriggen var spritt ny, hatten likaså och skägget, som nu vitnat betydligt, var åter i stil med captain Kettles. Där satt han hopsjunken i den mjuka stolen och småsnarkade med de tjärbrända händerna slappt nedhängande medan emaljögat intensivt stirrade på den vackraste flickan bakom disken. Det var sista gången jag såg old Seaburg.

EN MAJAFTON

Det lider mot kvällningen, majdagen nalkas sitt slut och i sakta mak vandrar jag inåt markerna följande den långsamt stigande skogsvägen.

I en undangömd vrå av storskogen, en liten öppen plats mellan unggranarna ovanför en albevuxen sänka, vill jag lyssna på kärrmarkernas svartögda trollfågel, den i skymningen dragande morkullan, se hennes fladdrande, lidande flykt över spetsiga grantoppar och i ljusgrönt skrudade ungbjörkar samt njuta av den underbara stämning, som råder, då skuggorna sänka sig över markerna en doftande majkväll.

Solen dalar i väster. De glesa, luftiga molnband, som sträcka sig över himlavalvet, stå rosenröda med glödande underkanter; det ligger en hel gata av rödaste guld över hemfjärdens spegelblanka vatten och det brinner som eld i barrskogens toppar till vänster om mig.