Part 39

_Anm. 1._ Inuti tal, bref o. d. plägar man omsluta tilltals-uttryck inom kommata i st. f. att sätta komma före och utropstecken efter dem. Ex. _Det är, mine herrar, ingen lätt fråga, som vi nu dryfta._

_Anm. 2._ Sätt ej utropstecken efter utropssatser, som till betydelsen äro vilkorssatser. Ex. _Kom (= om du kommer), så skall du få se._

_Anm. 3._ I allmänhet bör inom en mening ej gerna förekomma mer än ett utropstecken. Det gäller derför att noga tillse, huruvida, utropstecknet tillhör ett enskildt ord eller hela satsen. Ex. _Hörpå, gosse!_ _Ack, hvad lyckan är flyktig!_ _Drottning, Björn! du fåfängt jagar._ (Tegnér). _Verka, menniska, medan tiden varar!_

_Anm. 4._ Man bör ej använda utropstecken ofta och ej gerna sätta två eller flere tillsammans.

=Kommats= (,) användning är i flere fall ganska svår. Brist på utrymme hindrar oss att här gifva fullständiga regler derför, men följande korta anvisningar torde dock, om också icke uttömmande, tjena till någon ledning. Vi rekommendera härvid exemplen till noggrant begrundande, ty genom dem torde mer kunna läras än genom de korta regler, vi här kunna gifva.

Detta skiljetecken bör _utsättas_ i följande fall:

1) Mellan samordnade hufvudsatser, i de flesta fall. Ex. _Gossen läser, och flickan skrifver._ _Hon sjunger, och hon dansar._ (Om det hade stått: _Hon sjunger och dansar_, så borde icke sats komma framför och). _Fröken B. spelar bra, men hennes mor spelar bättre._ _Antingen läser Hjalmar, eller är han ute i skogen._ _Ju mer han arbetade, desto friskare blef han._ _Han är lycklig, ty han är nöjd._ _Nordanvindarna komma från kalla nejder, derför_ (eller _och derför_) _medföra de köld._ I sistnämnda exempel kan--i fall _och_ ej utsättes--i stället _semikolon_ nyttjas.

_Anm._ Framför _men_ och _utan_, när de stå i början af bisatser, sättes komma, äfven om dessa satser äro sammandragna. Ex. _Han är klok, men icke rik._ _Karl reser icke i dag, utan i morgon._

2) För att från hufvudsatser skilja fullständiga relativbisatser (vare sig det relativa ordet är utsatt eller icke). Ex. _Lycklig är den, som_ (relativet) _är nöjd med sin lott._ _I Paris, der_ (hvarest) _han uppehållit sig flera år, har han många vänner._ _Den son, för hvilken modern var mest svag, har artat sig sämst._ (Märk, komma framför för!). _De skäl, på grund af hvilka han fattade sitt beslut, äro i alla afseenden bindande._

3) För att skilja hufvudsatser från fullständiga konjunktivbisatser (äfven om den inledande konjunktionen skulle vara utelemnad). Ex. _Hon var mycket glad, när_ (konjunktionen) _hon var ung._ _Han sprang, tills_ (ell. _till dess_, icke _tills dess_) _han tappade andan._ _Herr X. besöker sin mor, så ofta han kan._

4) För att skilja bisatser af olika slag (öfver- och underordnade). Ex. _Den, som vet, att kamraterna blygas för honom, emedan han är oordentlig, måste äfven blygas öfver sig sjelf._ (Detta exempel innehåller 4 satser: “_Den måste äfven blygas öfver sig sjelf_” är hufvudsatsen; _som vet_ är en bisats; _att kamraterna blygas för honom_ en annan; _emedan han är oordentlig_ en tredje. Alltså en hufvudsats och tre bisatser, alla åtskilda medels komma. Detta exempel torde vara värdt att noga studeras af dem, som vilja göra sig bekanta med bruket af komma).

5) Vid participialkonstruktion och sjelfständig ackusativ. (Den, som är obekant med grammatiska termer torde dock hafva godt af att studera exemplen). _Sjelf lycklig, söker han äfven främja sina medmenniskors glädje._ _Väckt af bullret, rusade han upp._ _Sjuk,_ (= då han var sjuk eller emedan han var sjuk) _önskade han sig döden._ (Deremot: _Sjuk ville han icke blifva_; utan skiljetecken). _Olik andra, ville han ej mottaga lön för sitt arbete._ _Huset, uppfördt efter en framstående konstnärs ritning, är en vacker byggnad._

Observera äfven följande exempel: _Lyran i handen, står der en ängel så skön_ (Tegnér.) (I st. f. _Med lyran i handen o. s. v._).

6) Ofta omkring ord och satser, hvilka äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga beståndsdelar af sammanhanget. Ex. _Sveriges öde, liksom alla andra lands, hvilar på medborgarnes fosterlandskärlek._ _Briggen Svalan, kapten Svensson, har hemkommit._

7) Mellan samordnade satsdelar då ett _och_ eller annat sammanbindande ord är utelemnadt. Ex. _Geijer, Tegnér, Stagnelius och Runeberg voro store skalder._ (Här sättes komma mellan namnen i st. f. att säga _Geijer och Tegnér och Stagnelius o. s. v._) _Det nya, vackra huset._ _Den sanna menniskokärleken är tålig, mild, välgörande och oegennyttig._

8) Omkring appositioner, äfven _att-_ satser, som stå efter hufvudordet. Ex. _Andeskådaren Emanuel Svedenborgs fader, Jesper Svedberg, var biskop._ _Sveriges nuvarande konung, Oskar II, är skald och häfdatecknare._

9) För att afskilja adverbial, när menings-sammanhanget sådant kräfver (för undvikande af missförstånd, och då uppfattningen derigenom underlättas). Ex. _På afstånd synes en vacker ö, med höga träd på och mellan boningshusen åkrar._

10) För att åtskilja utrops- och tilltalsord från de egentliga satsdelarne. Ex. _Ni, herr doktor, är en lärd man._ _Sjung, min själ, din skapares lof!_

11) När, för större eftertrycks skull, något eller några ord upprepas två eller flera gånger efter hvarandra. Ex. _Skuggan faller så tjock, så tjock._ (Geijer). _Gå sakta, sakta!_ _Tack, tack, tack! ropade han._

12) När ett föregående ord upprepas på annat ställe i meningen, och när betydelsen af ett eller flera ord sammanfattas i ett följande. Ex. _Jag är en fattig gosse, jag, som äter andras bröd._ (Runeberg). _Det skall han säga, han(,) som är så rik._ _Fästmön var förtjust, ja öfverlycklig._

13) Stundom kan det för tydlighetens skull blifva nödvändigt att sätta komma till och med i uppenbar strid mot allmänt gällande interpunktionslagar. Ex. _Att lefva eller dö, för asarne var ett._ (Märk dubbelmeningen i orden “_Förlåt oss alla våra synder!_”)

Ex. _Han är redlig och gör alla rätt._ (Intet komma här framför _och_, emedan satsbindningen är sammandragen. Utfyld skulle den blifva: Han är redlig, och han gör alla rätt.) _Jag faders rostiga svärd tog i hand och svor att eröfra mig rike och land._ (Geijer.) _Sven är både flitig och snäll._ _Konungen och drottningen samt prinsarne äfvensom de här varande utländske furstarne jemte deras uppvaktning hafva besökt staden._ _Soldaten hvarken fruktar eller önskar döden._ _Han blef glad öfver att du kom._ (Man brukar vanligen ej sätta komma framför _att_-satser, som styras af en preposition.) _Jag förlorade på att jag sålde min vara för tidigt._

Ofvanstående korta regler torde vara tillräckliga för att gifva några hållpunkter för kommats användning. Dock må tilläggas, att bruket af detta skiljetecken är i svenskan underkastadt stor omvexling, dels på grund af författares olika åsigter och tycken, dels såsom följd af bristande eftertanke. Många sätta t. ex. komma vid alla relativbisatser, då deremot andra utelemna det vid relativsatser, der relativet är utelemnadt. I öfverensstämmelse med det franska interpunktionssystemet utelemna ganska många komma vid sådana relativbisatser, hvilka till hufvudsatsen foga en nödvändig bestämning och som följaktligen icke kunna borttagas, utan att sammanhanget blir ofullständigt eller felaktigt, men utsätta kommat, om bisatsen endast innehåller en tillfällig bestämning och kan, utan att stympa eller förändra meningen, borttagas. Men att ingå på alla dessa olika och i många fall godtyckliga bruk af kommat är icke förenligt med planen för föreliggande arbete. Det ofvan sagda må derför vara nog.

=Semikolon= (;) äfven kalladt _komma med punkt_ (_comma cum puncto_), är ett slags förstärkning af kommat och begagnas derför hufvudsakligen för att åtskilja längre afdelningar i en mening. Det nyttjas:

1) Framför det motsättande inledningsordet _men_, då detta föregås och efterföljes af längre satsföreningar. Ex. _Föräldrarne, hvilka bo i Chicago, äro hederliga menniskor; men barnen, som flyttat till Californien, der de försökt slå sig fram, åtnjuta ingen aktning._ (Deremot: _Han ropade, men ingen hörde honom._ _Han kom, men utan sina böcker._)

2) I längre satsbindningar före följdsatser (konklusiva satser). Ex. _Salig är den menniska, som Gud straffar; derför förkasta icke den allsmäktiges tuktan!_ (Här kunde också sättas punkt framför _derför_, i hvilket fall detta ord naturligtvis skulle komma att skrifvas med stor begynnelsebokstaf.)

3) Ofta i längre satsföreningar mellan försats och eftersats. Ex. _Emedan Gustaf II Adolf, som 1632 stupade vid Lützen, utförde härliga och evigt minnesrika bragder; så har han, med bättre rätt än mången annan, blifvit kallad “den store.”_

4) Stundom emellan satser, hvilka, ehuru grammatiskt sjelfständiga och icke sammanbundna genom konjunktion, dock stå i ett närmare sammanhang för tanken. Ex. _Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!_ (Tegnér.) I sådana fall kan man ock nyttja _kolon_ eller _punkt_.

5) Vid uppräkningar för att beteckna grupper. Ex. I Småland finnas åtta städer: _Kalmar, Oskarshamn, Vestervik, Vimmerby; Vexiö; Jönköping, Eksjö och Grenna._ (Obs. Städerna här grupperade efter länsindelningen.) Salomos Ordspr. 2: 6; 3: 11; 10: 1, (= 2 kap. 6 vers; 3 kap. 11 vers; 10 kap. 1 vers).

_Anm._ Undvik slöseri med detta tecken!