Part 13

Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen, utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och sedan dess hade han ej varit synlig i staden.

När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders icke längre lägga band på sin otålighet.

— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita henne!

— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!

Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn, betraktade honom de andre, helt förvånade.

— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få någon dom bruten.

— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom.

— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet, han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om kjortlarne, för si förstås.

— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro ut kistan genom porten.

— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så, värre skaddöd har händt förr, för si förstås.

— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere.

— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du, hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne, räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.

— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. — Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än, innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!

Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom.

Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss varit så säker på att kunna rädda.

XXIV.

En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden.

Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka på —

— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig.

— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land?

— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin berättelse.

— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare leger, honom varder det förderfvadt”.

Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg rätt inpå henne.

Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.

När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand.

— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke spara på hittelönen!

— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa!

— Du håller då mycket af denna flicka?

— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt?

— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak?

— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås, alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna. Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.

Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt:

— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora nåds skull!

Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa. Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det. Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen, ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed vore ju saken vunnen.

Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan var utsatt till dagen derpå.

Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder, större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande. Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan qvarnbron och slussen.

Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster var också hvarje fotsbredt rum upptaget.

Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte.

Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe.

Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det gälde att rädda henne.

Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet, grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta. Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid.

Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster. Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma.

— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant.

Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte antaga, att kavaljeren började skratta.

— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen, fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är.

— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka!

Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till efterrättelse.

— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja, Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och svår var hon dock, så långt jag mins till baka.

— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en menande blick ur sina röda ögon.

— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig så der!

Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen, och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden, i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas.

— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen. Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan få se någonting.

Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet, att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt, då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen riktigt tro derpå.

XXV.

På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon. Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan omärkligt af den töckenfylda luften.

Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort denna bygd allt osäkrare.

Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa, under muntert glam.

De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med mörkt hår och lifliga ögon.

— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra hur jag fick jäntan der?

Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta anförarens berättelse.

— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen ut ska' jag säga.

Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket.

— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden; — det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta; tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar, att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min der.

Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä.

— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?

Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget.

— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. —

Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt.

— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i fetbygden, ville jag gifva för sådant byte.

— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen? Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall det alltid vara som af en slump.

Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de innevarande att häftigt resa sig från sina platser.

— Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, — äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken för dörren!

Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.

— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven!

Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen.

— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han — så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga dig som katt till spisen.

— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med.

— Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen!

Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen, medan den andre uppstälde sig bakom huset.

En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig, hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.

— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne till sig.

— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne, skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja.

— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud, till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!

— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon medvetslös tumlade ned på vägkanten.

Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen.

När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden. Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten.

Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.

XXVI.

I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren till förmaket, der vitnena voro samlade.

— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo, men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...!

— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand.

— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något, för si förstås...

— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få sin oskuld klar.

— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs derför, för si förstås...

— Men icke lären I kunna göra stort dervid?

— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som helst.

— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger, Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt, vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till!

— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... — sade åldermannen fogligt.

— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga, allt för vackra Elsa, förstås!

— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut!

— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.

— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör.

— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre rätt med henne.

— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af bortom norretull.

— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När var det, om jag törs fråga?