Part 2

— Melón, började därpå Söderholm förhöret, under det han med blicken följde en ringlande blå röksky, — hvad du i går nämnde om dina känslor för Eva Limburg var, som du: gissade, för mig en fullkomlig nyhet, och om jag inte missminner mig antydde du på samma gång, att bara några få af dina närmaste vänner kände till saken. Kan du möjligen uppge, hvilka dessa äro.

Melón såg en smula förvånad ut och drog ett långt bloss på sin cigarr, innan han svarade:

— Min bäste bror, ehuru jag uppriktigt sagdt inte riktigt uppfattar meningen med din fråga, har jag ändå ingen anledning att vägra besvara den. Det var som sagdt endast några få af mina vänner som kände till mitt lilla svärmeri för Eva Limburg — förbehållsamhet i erotiska affärer har alltid varit min princip — ja, så vidt jag erinrar mig var det inte andra än Bergdahl här, Nässellöf, Råskjöld och doktor Qvast.

— Ingen annan?

— Nej... Men, låt mig tänka efter en smula... Ja visst, nu kommer jag ihåg att också Segerros och vår forna värderade kollega premiäraktören Rackelhane voro invigda. Alltså: summa summarum sex personer, inte flere. Och jag kan också gå i borgen för, att ingen af dem skvallrat ur skolan. Jag hade deras tysthetslöfte — på hedersord.

— Och du tror inte heller att någon annan hade nys om det faktum alt fröken Limburg och du voro »Eva» och »Thomas» med hvarandra?

— Nej, ännu mindre det.

— Tack, och ursäkta min närgångenhet. A propos, Qvast och Rackelhane äro väl båda i staden för tillfället?

— Inte Qvast. Han reste i förgår kväll västerut för att samla material till sitt nya social-geografiska arbete om karusellernas placering på Finlands marknadsplatser.

— Ja, jag råkade honom i går morse kl. 7 på Himmelviks station, just när jag steg på Helsingforståget, inföll Bergdahl.

— Så-å, du har varit bortrest, det visste jag inte.

— Ja, jag for ett slag af och an till Himmelvik för att skörda mina päron. Gissa, huru många kappar jag fick? Jag reste lördag kväll och kom tillbaka i går med 11.15 tåget och hann inte ens äta frukost för att inte komma för sent till biblioteket.

— Bergdahl, du är och förblir mönstret för en plikttrogen amanuens. Skål!

De tre herrarna saluterade hvarandra med sina glas.

— Melón, fortsatte därpå Söderholm, — ännu en indiskret fråga: skildes Eva Limburg och du som vänner eller som fiender?

— Som de bästa vänner och kamrater; upplösningen var den fridsammaste och naturligaste man kan tänka sig — utan en skymt af tragik...

— Tack. Och ännu en sak: du har väl inte händelsevis den förfalskade biljetten på dig? Skönt! Vill du låna mig den för ett par dagar?

— Med största nöje. Jag antog att du ville ha den, och därför tog jag den med.

Söderholm lade brefvet i sin plånbok och reste sig.

— Ja, kära Melón, nu vill jag inte längre uppehålla dig — jag vet att din tid är upptagen. Tack för att du kom.

Melón såg på sitt ur och sprang upp.

— Fördömdt! Klockan är öfver sju och half åtta börjar Inhemska teaterns premiär. Hur tusan skall jag hinna hem och kläda om mig!

— Tag en bil, proponerade Bergdahl.

Men Melón tillbakavisade förslaget med indignation. Äfven de starkaste själar ha sin begränsning. Melón hade tydligen fått nog af bilfärder för en lång tid framåt.

I nästa ögonblick var han försvunnen.

Söderholm gick fram till pianot och lät fingrarna löpa öfver tangenterna. En sprittande melodi klingade fram. Bergdahl spetsade öronen. Var det inte hans egen favoritchanson? »Ett stycke, stycke, stycke af ett vackert ben ...»? Och när Söderholm hunnit till refrängen, föll han in med sin höga tenor. Operettens ande sväfvade genom rummet.

— Söderholm, utbrast Bergdahl, när vännen svängde sig om på pianostolen, — du har en idé, du har upptäckt något. Annars hade du inte valt den melodin.

— Riktigt, Bergdahl, svarade Söderholm med ett lätt skratt och gnuggade sina händer. — Jag har upptäckt att du är oskyldig.

— Jag! Bergdahl hoppade till och fick i sin häpenhet ett nästan skuldmedvetet utseende. Jag? Hvad menar du? Ett dåligt skämt, ett griseri... Vet du, det där tål jag inte.

— Lugn, lugn! Jag menar hvad jag säger. Din uppgift att du i går klockan half elfva befann dig på Himmelvik-kuriren räddade dig från att hänföras till de misstänktas kategori. Det kan ibland ha sin nytta att vara pomolog, bror Bergdahl.

— Förklara dig! insisterade den koleriske Bergdahl i upprörd ton, — tala inte i gåtor, ta mig tusan om jag finner mig i det.

— Nåväl. I Melóns skildring af sitt äfventyr slog det mig genast, att brefvets författare måste ha känt till hans svärmeri för Eva Limburg. En oinvigd, som tillfälligtvis, bara med kännedom af deras Gitanjalibekantskap, begagnat sig af hennes namn, hade aldrig användt tilltalsordet »du». Alltså måste gärningsmannen vara någon af de sex personer Melón räknade upp, de enda som hade reda på saken. Du var en af dem och således ett misstänkt subjekt ända tills du på ett eller annat sätt kunde rentvå dig. Du bevisade emellertid ditt alibi och behöfver därför ingenting frukta. Jag vill här i förbigående anmärka att jag på grund af förnuftsskäl fullkomligt utesluter eventualiteten, att intrigen utgått från Eva Limburg själf eller henne närastående personer — i så fall hade nog inte hennes namn begagnats som lockbete.

— Ditt resonemang förefaller riktigt.

— Bara en smula logik, gamla gosse. Här se vi för resten igen ett bevis för giltigheten af den detektivistiska regel, som säger, att det äfven i det fintligast planlagda brott alltid finnes en eller annan liten vårdslösad detalj, som till slut förråder den skyldiga. Jag måste ge arrangörerna af Melóns enlevering det erkännandet, att de gått till väga med stor slughet, men detta lilla ord »du», detta skenbart så oväsentliga missgrepp skall, hoppas jag förr eller senare, bringa dem i mina händer.

— Du misstänker således verkligen Råskjöld, Nässellöf Rackelhane och Segerros?

— Ja, det är min skyldighet. Nässellöf tror jag mig ändå möjligen kunna eliminera.

— Det gör du rätt i. Jag är öfvertygad om att han när som helst kan prestera ett förstklassigt alibi. Han stiger aldrig upp före klockan elfva... Nå, och hvad ämnar du ta dig till med de öfriga? Förhöra dem?

— Nej, så länge vi inte ha en aning om motiven, måste vi vara ytterst försiktiga. Deras misstankar få på inga villkor väckas. Det gäller att bruka list. De måste sonderas, men utan att de själfva märka det.

— Tag reda på hvar de befunno sig i gir på morgonen.

— Går inte. En enda liten klumpighet, och de kunde bli varnade. För resten blefve det en uppgift i stil med att söka spåra bilen. Och sådant tilltalar mig, som sagdt, inte. Tarflig sport. Nej, jag följer andra metoder. Här, i denna stol skall problemet lösas. Jag får lof att tänka ut en plan.

Bergdahl reste sig och tog afsked. Han befann redan i tamburen och höll just på att knäppa sin gröna ulster, då han plötsligt hejdade sig och återvände in.

— Söderholm, utbrast han ifrigt, — minns du att Råskjöld lämnade Fazer, just när Melón visade oss Eva Limburgs bref. Jag observerade hans utseende. Jag tyckte han såg lömsk ut.

Söderholm, som stod vid sitt fönster och såg ut mot hafvet, där en blinkfyr just sände ut en skarp röd reflex öfver vattnet, spratt till.

— Bergdahl, du är en förträfflig observatör. Det hade verkligen undgått mig. Tack. Det ger mig något att tänka på.

— Evening, sir.

— Evening.

Dörren slog igen. Söderholm var ensam. Fyrens röda sken hade förbytts i grönt — precis samma nyans som Bergdahls berömda ulster. Söderholm stirrade en sekund med vidöppna ögon in i det gröna Ijuset. Så gick han med beslutsamma steg till sitt bokskåp och tog ned en liten tunn volym med titeln »Den gröna kappan, detektivroman af Yorke Davis» — just hvad han för tillfället behöfde.

— Tack, Bergdahl, — mumlade han för sig själf, — din gröna ulster är ändå ett förträffligt plagg.

IV.

Det var en måndag Thomas Melón utsattes för den mystiska enleveringen.

Söderholm, som var en sansad och kallblodig natur, hade ansett det klokast att låta hela saken hvila ett par dagar; han behöfde tid för att låta sin plan mogna och insöfva de misstänkta i fullkomlig säkerhet. Först på fredagen fann han rätta tidpunkten vara inne för att utföra det experiment, hvartill Bergdahls gröna ulster på sätt och vis gifvit honom uppslaget — ett uppslag som för honom som praktisk psykolog af facket låg så nära till hands, att han i sitt stilla sinne kände sig en smula misslynt öfver, att han icke omedelbart kommit på den goda iden. Emellertid: nu låg hans väg klart utstakad och han väntade blott på ett gynnsamt tillfälle för att beträda den. Han tackade tyst sin lyckliga stjärna vid tanken på, att hvarken Råskjöld, Segerros eller Rackelhane hade en aning om, att det var honom Melón engagerat som detektiv.

Klockan närmade sig half två, och bibliotekets amanuenser befunno sig för tillfället på Nybyggets balkong i det lofliga syftet att vederkvicka sig med en cigarrett under animerad debatt af dagens frågor. Affären Melón, som under de föregående dagarna grundligt utdiskuterats, hade småningom fått lof att träda tillbaka för andra fängslande samtalsämnen. Den fladdrande konversationen kretsade denna gång kring amanuensen Segerros' nya med spänning motsedda komedi »Nimrod och de sjuttons sparfvarna», hvars premiär var omedelbart förestående. Den unge författaren var föremål för ifriga interpellationer, som han dock vägrade att besvara.

— Jag säger inte ord. Innehållet är och förblir en hemlighet. Ni får ge er till tåls till premiären. Nu föreslår jag för resten att ni lämnar min ringa person ur räkningen och i stället koncentrerar era inkvisitoriska blickar på någon annan — till exempel Söderholm, jag tycker han sett sä förbannadt spekulativ ut under de senaste dagarna. Hvad är det riktigt du sysslar med nu för tiden, om man får lof att fråga?

Söderholm, som med gillande blick följt en äldre katthanes makliga förberedelser för en fridfall förmiddagsslummer källarglugg, slog askan af sin cigarrett och svarade så likgiltigt han kunde, ehuru han i sitt hjärta prisade Segerros som en sannskyldig det gynnsamma ögonblickets gud:

— Åh, ingenting nämnvärdt. Jag har bara hållit på med några små förstudier till en artikel om de experimentella idéassociationernas praktiska värde, som jag i en svag stund kom att lofva redaktörerna för Argus. Ni har väl hört talas om de ganska märkvärdiga resultat man uppnått genom sådana där experiment?

— Är det något i stil med de mystiska manipulationerna i Den gröna kappan, inföll Råskjöld. — Jag måste erkänna att de intresserade mig i högsta grad. Det skulle inte vara så dumt att någon gång få se, hur de gå till. Först antog jag att alltsammans var bara fantasifoster, men jag har senare hört att den moderna psykologien verkligen opererar med sådana saker.

— Din önskan är lätt att tillfredsställa, kära Råskjöld.

— Jag har just sett mig om efter lämpliga objekt för några kontrollexperiment, som jag måste företa, så om du har lust, vore jag dig ytterst tacksam, om du ställde dig till förfogande.

— Med nöje.

— Tack!... Segerros, kanske du följer din vän Winstons exempel? Jag behöfver egentligen tre försökskaniner, annars blir materialet för ensidigt — jag har smått tänkt på Rackelhane som tredje man. Jag är nämligen speciellt angelägen att få en konstnär med den sortens folk reagerar i allmänhet bättre än vanliga dödliga för försöken ... Nå, hvad säger du?

Söderholm framkastade frågan i lätt ton, men afvaktade med spänning svaret. Segerros, som närmast uppfattade saken som ett skämt, gjorde emellertid inga invändningar.

— Låt gå. Det kan ju bli helt kuriöst... Hvad Rackelhane beträffar, så tror jag det nog inte blir någon svårighet att öfvertala honom. För resten: när och hvar skall det epokgörande experimentet äga rum?

— Det blir väl nog bäst hemma hos mig. Låt oss säga kl 7 i eftermiddag.

— Skönt!

De tre amanuenserna konstaterade att deras cigarretter voro utrökta och slängde dem med öfvad hand i den prydliga plåtlåda, som dekorerade balkongens räckverk. Plikten kallade dem åter.

Söderholm passerade på sin väg bibliotekets skrifmaskin som för tillfället stod ledig.

Han kastade en spejande blick omkring sig, tog fram Eva Limburgs bref ur plånboken och slog sig ned vid maskinen. Några ögonblicks energiskt knackande och Söderholm hade i sin ägo en trogen kopia af den famösa biljetten. En noggrann undersökning öfvertygade honom om att hans teorier voro riktiga. Kopian företedde precis samma egenheter i afseende å typaftrycken som originalet. — Sherlock Holmes' skarpsinniga lösning af problemet »Den försvunne brudgummen» hade redan för länge sedan lärt honom, att det inte finns två skrifmaskiner, som skrifva precis lika några af bokstäfverna nötas mer, andra mindre, men aldrig på samma sätt. Nu drog han nytta af sin kunskap. De suddiga r'en i Eva Limburgs biljett återfunnos oförändrade i kopian, likaså de karakteristiska defekterna i bokstäfverna K och L. Biljetten var sålunda skrifven på bibliotekets maskin.

Söderholms drag upplystes af ett bistert leende.

— Jag kunde just gissa det, mumlade han, — Råskjöld, Råskjöld, saken ser betänklig ut.

Septemberdagens lätta, genomskinliga luft dallrade med ett skimmer af guld kring Nikolaikyrkans solbeglänsta kupol, då bibliotekets amanuenser några minuter öfver tre trädde ut på den breda trappan och i sakta mak började vandra ned for Unionsgatans branta backe. I hörnet af Alexandersgatan skilde sig Söderholm från sina vänner, som orubbliga i sina vanor styrde kurs mot Fazer, och gjorde Sjefman sällskap ned till Esplanaden, där han visste att Rackelhane säkrast stod att träffa.

Utanför Kämp upptäckte han plötsligt den populära skådespelarens högresta gestalt i vimlet. Söderholm var med några steg vid hans sida.

— Tjänare, Rackelhane, jag sökte dig just, jag skulle vilja...

— Tjänare. Kan du tänka dig någonting mer förbannadt. Jag stod just utanför Apollo och tittade på porträtten. Då kommer plötsligt den där stiliga flickan, du vet, ut genom porten och stannar för att knyta sitt skoband. Hon hade sin hund med. Jag tyckte tillfället var lämpligt att bekanta sig. Jag började klappa hunden och kliade den i nacken — sådant tar kvinnorna. När flickan var färdig med sitt skoband, såg jag upp, liksom tillfälligtvis, du förstår lyfte på hatten och sade: »Pardon, det är kanske frökens tax? Ett sällsynt vackert exemplar. En förtjusande liten wow-wow. Ja, kanske får jag lof... mitt namn är Rackelhane». Och kan du tänka dig hvad hon gör? Hon säger helt lugnt åt rackan: »Ge vacker tass åt herrn!» Och så i den mest impertinenta ton: »Kanske får jag lof: Moppe!» Och så vänder hon mig ryggen och går sin väg. Utan att ta notis om mig...! Är det inte, så man kan bli förbannad? Ja, var det något du ville?

Söderholm, som visste att det var omöjligt att rubba den andre ur den tankegång han en gång inslagit och därför inte ens gjort något försök att afbryta, framförde nu sitt ärende.

Rackelhane föreföll strax intresserad. Han rådfrågade sin anteckningsbok, fann att han inte hade något rendez-vous denna kväll, och lofvade komma.

Strax efter sju anlände Söderholms gäster. Den unge psykologen klargjorde med några ord experimentets art.

— Mina herrar, började han — det torde inte vara er obekant att hvarje ord, hvarje begrepp har en förmåga att framkalla vissa associationer. Den praktiska psykologien begagnar sig i stor utsträckning af detta faktum för att utreda föreställningarnas karaktär hos individer af olika kön, klass, temperament o.s.v. Resultaten ha visat sig i hög grad anmärkningsvärda, och på ett glädjande sätt vidgat kunskapen om det mänskliga själslifvet. Metoden är i sina grunddrag ytterst enkel — naturligtvis förekomma också mer komplicerade former, som jag likväl nu vill förbigå, då jag denna gång inte ämnar begagna mig af dem —; kort sagdt: jag räknar upp för er ett antal lösryckta ord, och ni uttalar, så snabbt som möjligt och utan att det ringaste tänka er för — detta är ett ytterst viktigt villkor — de idéförbindelser dessa ord uppväcka hos er. Om ni ingenting har emot, börja vi seancen nu strax.

Egentligen stred det mot metodens principer att »förhöra» flera individer på samma gång, men Söderholm hade likväl ansett detta arrangemang fördelaktigast, i betraktande af att de tre objekten, under inflytande af en omedveten täflingsinstinkt, mindre än annars skulle hinna öfverväga sina svar och beakta deras innebörd.

Försöksserien omfattade bortåt ett tjugutal ord, de flesta »neutrala», d.v.s. utan något som helst samband med affären, men bland dessa voro skickligt insmugglade ett antal sådana, som på ett eller annat sätt hänförde sig till Melóns enlevering.

Experimentet tog sin början. Svaren kommo raskt och spontant och voro nog så betecknande för de te herrarnas föreställningsvärld. Råskjölds associationer influerades afgjordt af hans ställning som lycklig fästman i bosättningsfunderingar, medan Segerros' svar lika tydligt vittnade om litterära, Rackelhanes om erotiska intressen.

När försöksobjekten småningom suggererats till den rätta stämningen, närmade sig Söderholm försiktigt den ömtåliga frågan.

Det åttonde ordet var _Adam_.

De tre herrarna voro ögonblickligen färdiga med samma svar: Eva.

Söderholm hade just afsett att framkalla denna nära till hands liggande idéförbindelse, för att sedan, utan risk att väcka misstankar, kunna begagna det erhållna svaret som frågeord och därigenom anställa ett mycket betydelsefullt prof. Nio af tio möjligheter talade nämligen för att den naturliga associationen, under det psykiska trycket af föregående fråga och svar, skulle blifva Adam; blott en föreställningskomplex af dominerande styrka skulle kunna leda svaret i annan riktning.

Råskjöld och Rackelhane återkommo mycket riktigt till _Adam_, medan Segerros, utan ett ögonblicks betänkande, uttalade namnet _Limburg_. Associationen hälsades af hans båda kamrater med en högljudd skrattsalfva, som kom honom att skifta färg och visa tydliga tecken till förvirring.

Söderholm förändrade icke en min, men beklagade i sitt stilla sinne att han icke hade till hands laboratoriets phonopneumosphysmograf för att kunna registrera Segerros' hjärtverksamhet och blodtryck i detta ögonblick. Han fortsatte emellertid förhöret som om ingenting händt.

De följande orden voro åter neutrala. Därpå kom _maskin_.

Råskjöld: _symaskin_. — Rackelhane: _motor_. — Segerros: _skrifmaskin_.

Söderholm ökade en smula på takten. Nästa ord var _bref_.

Råskjöld: _strängare formuläret_. — Rackelhane: _rendez- vous_. — Segerros: _måndag_.

Efter ett par likgiltiga frågor närmade sig Söderholm åter problemet med ordet _Brunnsparken_.

Råskjöld: _Hyde park_. — Rackelhane: _bil_. — Segerros: _operett_.

Det sista ordet var _Djurgården_.

Råskjöld: _kyss_. — Rackelhane: _båt_. — Segerros: _strand_.

I detta ögonblick reste sig Rackelhane.

— Jag beklagar, att jag inte längre kan stå till tjänst. Jag glömde att jag har ett viktigt möte klockan åtta och måste därför bryta upp. Experimentet har verkligen varit mycket intressant.

Söderholm smålog.

— Tja, det lönar sig knappast att fortsätta med bara två objekt. Vi sluta således för i dag. Det här var egentligen bara början, och jag undrar inte på, om ni anser alltsammans för fullkomligt meningslöst i betraktande af frågeordens tämligen heterogena art. De voro emellertid valda på måfå, bara för att sätta er in i metoden, innan jag öfvergick till det område — naturuppfattningen — som mitt lilla experiment i själfva verket afsåg. Kanske kunde vi fortsätta en annan gång?

Råskjöld förklarade sig genast villig, men de båda andra ställde sig mera skeptiska.

Söderholm följde sina gäster ut i tamburen. När han återvände in slog han sig ned i sin magnifika klubbstol, tände en Ideal och mumlade för sig själf:

— Rackelhane, din plötsliga brådska att komma i väg härifrån, när du märkte att det började osa brändt, fällde dig nästan lika säkert som dina svar. Du känner nog till åtskilligt mer om en viss grå kapplöpningsbil än du egentligen vill stå för. Och Segerros, min fina vän, om jag inte misstar mig är ett visst maskinskrifvet bref inte så alldeles obekant för Råskjöld, ja, honom har jag misskänt... Nu återstår motivet, och det kommer antagligen nog att ge mig betydligt mera hufvudbry. Hm. Egentligen borde jag väl nu ringa upp Melón och meddela honom den glädjande nyheten att hans vän Segerros författat det lilla kärleksbrefvet och att hans vän Rackellane spelat den grymma faderns roll — ja, ja, man är inte för ro skull skådespelare...

Söderholm hvisslade till och sprang upp. Det kom en triumferande glimt i hans öga.

Han stod en stund försänkt i tankar. Hans hjärna arbetade under högtryck. Så utslätades fårorna i hans panna och han skyndade med snabba steg till telefonen och begärde Melóns nummer.

— Melón, frågade han ifrigt — hade du solen i ansiktet eller i ryggen, när du blef enleverad i måndags? Han hörde Melón skratta i mikrofonen. — Hvilken komisk fråga, sir Sherlock. Låt mig tänka efter en smula. Ha, nu erinrar jag mig verkligen något besynnerligt, som jag senast glömde att tala om för dig. Jag hade solen i ryggen, när jag gick fram till bilen och jag stod redan med foten på vagnssteget, då Limburg nästan med våld tvang mig att stiga upp från motsatta sidan, och då fick jag solen rakt i ansiktet. Jag kan sannerligen inte begripa hvad det var för ett påhitt. Har du någon acceptabel förklaring på fenomenet?

— Möjligen. Men ännu är det för tidigt att säga någonting. Tack i alla fall för upplysningen. Farväl.

Söderholm återvände till sin stol och sträckte makligt ut benen.

— En sak begriper jag ändå inte, mumlade han i det han blåste en lyckad rökring: hvarför släppte de honom i motorbåten, hvarför fullföljdes inte programmet?

V.

När Söderholm vaknade på söndagsmorgonen, sträckte han genast sin hand efter morgontidningarna, hvilka den väldresserade domestiken en stund förut placerat på hans nattduksbord.

Hans ännu yrvakna ögon granskade med ett uttryck af spänning annonsspalterna, papperet prasslade under hans fingrar, när han brådskande vände bladen — slutligen stannade dock hans blick vid en medelstor annons på femte sidan. Han slukade begärligt hvarje ord och sjönk därpå tillbaka i bädden med ett belåtet: all right.

När han följande dag sammanträffade med Melón på biblioteket och denne som vanligt hörde sig för, huru långt han kommit, svarade han med ett hemlighetsfullt småleende:

— I eftermiddag tror jag mig kunna meddela dig resultatet af mina efterforskningar. Passar det för dig att möta mig — lät oss säga klockan sex utanför Akademiska bokhandeln?

— Förträffligt.

— Alltså: klockan sex.

De båda vännerna skildes åt.

På utsatt tid svängde sig Söderholm med ett elegant språng ned från spårvagnen, innan den ännu hunnit stanna vid hållplatsen utanför Akademiska bokhandeln. Redan på långt håll hade han bland skyltfönstrets vittra habituéer igenkänt vännen Melón, med den obligatoriska bokpacken under armen och en nytänd yruracbat i munnen.

— Nå, låt höra.

Söderholm såg på sitt ur.

— Tiden är ännu inte riktigt inne. Du får ge dig till tåls ännu en liten stund.

Melón såg förvånad ut, men gjorde inga frågor. Han kände gentleman-detektivernas sätt.

De båda herrarna följde i sakta mak människoströmmen åt. Som genom en tyst öfverenskommelse styrde de sina steg mot Esplanaden. Lyktornas långa rad svepte sitt Ijus kring lindarnas mörka grönska och öfver Svenska Teatern brann en flammande reflex af solnedgångens glöd. Höga klackar smällde i munter takt mot trottoarernas asfalt och blänkande bilar susade fram i dunklet. Flanörernas led tätnade och sorlet steg som en brännings mumlande brus. De otaliga biografernas väldiga Ijusreklamer gnistrade i alla spektrets färger. Kring Maxims affischer skockade sig skaror af stojande ungdom.

— Vi ha ännu i det närmaste en timme på oss, sade Söderholm. — Hvad säger du om ett besök på Maxim för att fördrifva tiden?

Melón protesterade energiskt.