Part 1
language: Swedish
DEN GÅTFULLE DUBBELGÅNGAREN
Av
Mr C. [Holger Nohrström]
Borgå, Holger Schildts Förlag, 1916.
Denna skrift, som förutsätter kännedom af Tre Herrars novellsamling »Herr Corpwieth» är tryckt i 25 numrerade exemplar, af hvilka detta är No [ ].
I.
Septemberhimlen hvälfde sig hög öfver staden.
På Universitetsbiblioteket hade amanuensernas sedvanliga morgonkonferens under Winston Råskjölds stimulerande ordförandeskap redan pågått en stund, då dörrarna till Nybygget plötsligt slängdes upp och Thomas Melón, röd och het som en glödgad rundkula, oväntadt slog ned i den konverserande kretsen.
Amanuensen Bergdahl, som för tillfället hade ordet och i ett skarpsinnigt andragande utvecklat sina tankar rörande nödvändigheten af yllemaggördel under plommontiden, tappade fullkomligt tråden och stirrade förbluffad på sin värderade kollega, som utan ett ord sjönk ned på en af de eleganta mahognypallar, som spela en så framstående roll i Nybyggets möblering.
Melón erbjöd verkligen en egendomlig anblick. Det beslutsamma ansiktets onaturligt stegrade kulör har redan antydts, nackbenans annars med matematisk precision beräknade bana företedde nu de betänkligaste rubbningar, den själfknutna kravattens ömkligt derangerade tillstånd hade kunnat komma ett herrekiperingsbiträde att falla i vanmakt bakom sin disk, och i de stirrande ögonens frånvarande blick låg ett uttryck, som föranledde amanuensen Nässellöf att mumla något om den »korniska fasan» — amanuensen Nässellöf hade nämligen föregående kväll införlifvat åttonde bandet af Sherlock Holmes' äfventyr med sitt detektivistiska specialbibliotek och besatt därför färska kunskaper rörande skräckens olika yttringar.
— Någonting fruktansvärdt måtte ha händt Melón! konstaterade amanuensen Söderholm i dämpad ton, och amanuensen Segerros, den unge dramatikern, hviskade:
— En tragedi!
Hviskningen blef dock af misstag en teaterhviskning och uppfattades af Melón.
Han spratt till, såg sig yrvaken omkring, som om han vaknat upp ur en bedöfings dvala och drog en suck af lättnad, då han upptäckte att han befann sig i kretsen af pröfvade vänner.
Hans andes spänstighet förnekade sig icke.
— Smickrare, mumlade han med lätt vibrerande stämma, men med ett leende, som redan röjde en glimt af den humor, som var hans väsens charme, — smickrare! En tragedi! Min ringa person i en tragisk glansroll — pardon! Du öfverskattar mina talanger. En hemsk novell pä sin höjd — hemsk och inhemsk i Ijuf förening, tja, mera kan du egentligen inte begära... Men, fortsatte han, och hans blick mörknade vid minnet af de öden han genomgått, — men hvad _jag_ begär, mina herrar, är ert bistånd att lösa gåtan i det oförklarliga äfventyr jag i dag upplefvat. Jag kan det inte.
Melón reste sig och mätte golfvet med korta nervösa steg. Cutawayskörten fladdrade olycksbådande som ett par korpvingar kring hans person.
Den starka sinnesrörelse, för hvilken Melón af allt att döma fortfarande var ett rof, sade hans kolleger tydligare än ord att den upplefvelse, hvarpå han syftat, måste vara af minst sagdt extraordinär beskaffenhet. Häpnaden hade först bundit deras tungor, men nu förmådde de icke mera behärska sin nyfikenhet.
Frågor haglade öfver Melóns hufvud, och liksom för att värja sig för den våldsamma skuren, förde han handen till hjässan, men drog den i nästa ögonblick förfärad tillbaka: — hans känsliga fingertoppar hade underrättat honom om nackbenans tragiska öde. En hastig blick i fickspegeln öfvertygade honom om katastrofens hela vidd, och innan skadan var reparerad vägrade han absolut att inlåta sig på närmare förklaringar. Under tiden hunno hans vänner sansa sig en smula, och när Melón efter ett kortvarigt besök i de underjordiska gemaken åter sväfvade in, putsad, fin och friserad som förr, var det amanuensen Nässellöfs sonora stämma som i en elegant afrundad fråga tolkade amanuensernas lifliga åstundan att erhålla en noggrann relation rörande det äfventyr Melón upplefvat.
Thomas Melón öppnade just munnen för att afge den äskade förklaringen, och amanuensen Råskjöld, den framstående kännaren af engelsk parlamentarisk kutym, hade redan anlagt minen af en liberal M.P., som afvaktar en tory-ministers deklaration inför Underhuset, då ett störande afbrott inträffade.
Det var denna gång icke Sjefmans starka stämma, som på ett brutalt sätt ingrep i kretsens förhandlingar, utan en af de unga utlåningsamanuenserna, som i vördnadsfull ton anmälde, att en herre ute på expeditionen anhöll om ett samtal med amanuensen Råskjöld.
Denne, som på biblioteket beklädde den ansvarsfulla posten som chef för inkräfningsväsendet och med sina »strängare formulär» injagat välbehöflig respekt hos tredskande låntagare, rådfrågade sitt ur.
— Mina herrar, sade han och hans blick uttryckte den lycka pliktuppfyllelsen ensam förmår skänka, — tjänsten kallar mig, — tydligen igen en kräfd person, som vill anföra besvär — jag måste gå. I betraktande af, att klockan emellertid redan närmar sig half ett och den akademiska kvart, hvilken enligt häfd är anslagen åt diskussion af amanuenskollegiets angelägenheter, förty är öfverskriden, föreslår jag att parlam...., förlåt, kollegiets förhandlingar ajourneras till klubbsammanträdet hos Fazer kl. 3.
Opinionen tycktes emellertid afgjordt vara emot hvarje uppskof, och antagligt är, att Råskjöld kommit att stanna i en splendid isolation, om icke Sjefman i detta spännande moment uppträdt på scenen och med myndig energi skingrat kollegiets medlemmar. Amanuenserna gingo under tystnad till sitt arbete, med undantag dock för Melón, som under anförande af att arbetsdagen för honom i alla fall var fullkomligt förstörd, lyckades utverka permission för återstoden af tjänstetiden, och försvann — sedan han likväl gifvit amanuensen Nässellöf ett heligt löfte att kl. 3 infinna sig hos Fazer för att ändtligen lämna sina detektivistiskt intresserade vänner den med så stark spänning motsedda relationen rörande sitt uppskakande äfventyr.
II.
Klockan visade kvart öfver tre, då amanuenserna Melón, Nässellöf, Bergdahl, Råskjöld och Söderholm intogo sina fåtöljer i ett af fönsterbåsen hos Fazer och amanuensen Bergdahl på ett vinnande sätt vände sig till den nätta servererskan fröken Berta och å sällskapets vägnar anhöll om fem kaffe med bröd, mycket bröd och godt bröd! Med berömvärd förtänksamhet hade amanuensen Nässellöf hos den distingerade portierynglingen å nedre botten inskärpt, att klubben i dag sammanträdde till sekret plenum, hvarför han med bestämdhet borde afvisa sådana extraordinarie ledamöter, som eventuellt infanne sig i afsikt att sluta sig till sällskapet.
Amanuensen Bergdahl hade med van hand och säkert ögonmått fyllt de fem kopparna, och cigarretterna utsände just sina första blå rökskyar, då Thomas Melón, som nu i det närmaste hämtat sig, knäppte ett obefintligt dammkorn från sin oklanderliga cutaway, stack tummen i västens armhål, harskade sig och började sin berättelse.
— Mina värderade vänner. Ehuru mitt lif till största delen förflyter bland böcker, manuskript och korrektur — både fuktiga och torra — torde det ändå inte vara er obekant, att jag upplefvat åtskilliga äfventyr af ganska märkvärdig, stundom också farlig art. Jag behöfver bara påminna om den rasande stormen under min senaste badresa, om mitt äfventyr med den sorgsne strumpstickaren, då mitt lif som genom ett under räddades uteslutande tack vare den Aino-korsett direktör Adolf V. Petterson med fru förärat mig, och, för att taga ett allmänt kändt exempel, affären med den galne direktör Limburg. Jag vägar ändå påstå att jag aldrig mist det filosofiska lugn, som jag satt en ära i att bevara under alla förhållanden. I dag svek mig emellertid min kallblodighet för första gången — ni kunde tyvärr med egna ögon öfvertyga er om den saken.
Amanuensen Bergdahl, som redan expedierat sin första kopp och hvars fingrar darrade af ifver att få servera den andra, hvilket dock var en omöjlighet på grund af att hans kolleger ännu inte ens smuttat på nummer ett, kunde inte längre styra sin otålighet.
— Min hedersvän, utbrast han, — till saken, till saken. Hvarför alla dessa omständliga preliminärer? Där sitter du med ditt äfventyr som en mogen frukt i näfven och retar bara vår aptit med skalets granna färg — låt oss nu ändtligen få titta på kärnhuset! Och amanuensen Bergdahl strök sig nervöst öfver hjässan, där en liten treflig kvarteret skymtade fram mellan glesa skyar.
— Förträffligt, Bergdahl, jag är dig tacksam för din admonition, men du känner ju min lilla svaghet... Nåväl, mina herrar, kort sagdt: jag har i dag mellan elfva och half tolf upplefvat en barock repris af vissa detaljer i mitt — vågar jag säga — berömda äfventyr med direktör Limburg. Där har ni kärnhuset, för att begagna vår väns pomologiska metafor.
Amanuensen Råskjöld tappade förlofningsringen, som han lekt med, i sitt isvattenglas, den orubblige Nässellöf tände med lätt skälfvande hand en ny Wasa 12, Bergdahl beställde i ren distraktion en ny uppsättning kaffe med bröd af den förbiilande fröken Berta, men Söderholm, den unge psykologen, i hvars blick detektivinstinkten lyste, yttrade kort och beslutsamt:
— Låt oss höra detaljerna. Utelämna ingenting, äfven skenbart oviktiga småsaker kunna ha sin utomordentliga betydelse. Berätta allt på ditt eget sätt, vi skola sedan göra frågor, om det behövs.
— Som du vill. Historien är relaterad i få ord. Allt nog: i går afton, när jag kom hem från teatern, fann jag på mitt tamburgolf ett bref i elegant blekgrönt kuvert af utprägladt feminin typ. Jag tog för gifvet, att episteln härrörde från en eller annan litterär ung dam, som ville sända mig ett pekoral till genomläsning. Jag kastade det därför obrutet åt sidan, axlade min pellerin och slog mig ned vid mitt skrifbord för att lägga sista handen vid ett af de små rimbref i klassicismens manér, med hvilka jag då och då stillar min vän doktor Quartus' litterära hunger, och hvilka han med sin produktiva natur inte är sen att besvara. Först när jag stod i begrepp att stiga i min paulun, erinrade jag mig brefvet och bröt det. Mitt första antagande visade sig oriktigt — biljetten var frän Eva Limburg, jag antar ni kommer ihåg henne, min grymma antagonists charmanta unga dotter.
— Hvem skulle inte komma ihåg henne, smålog amanuensen Bergdahl. — Hon fick ju sedan anställning på trettonde apoteket, inte sant?
— Precis. Här ser jag mig emellertid tvungen att inskjuta en nödvändig liten parentes, fortsatte Melón, — och göra ett afslöjande som väl åtminstone för vännen Söderholm blir en fullkomlig öfverraskning — saken är nämligen känd bara af några få bland mina vänner. Det gäller fröken Limburg. Jag måste tillstå att jag efter äfventyret ombord på Gitanjali fattade ett ganska lifligt intresse för den unga damen, ett intresse, som också möttes med sympati. Kort sagdt: vi råkades ofta och trifdes förträffligt i hvarandras sällskap. Men, ingenting är ju beständigt här i världen: efter en tid skildes våra vägar igen, och jag hade inte på flera månader ägnat henne en tanke, då brefvet i går väckte det förflutna till nytt lif. Här skall jag be att få presentera hennes biljett.
Och amanuensen Melon öppnade sin plånbok och vecklade varsamt upp det tjocka, crèmefärgade brefpapperet och räckte det åt sin granne Söderholm, som ägnade dess kvalitet och utseende en snabb granskning och därpå, på Melóns anhållan, läste upp dess maskinskrifna innehåll:
/# Käre Thomas.
Förlåt att jag besvärar dig, men jag skulle behöfva ditt råd i en fråga af största vikt. Jag ber dig därför möta mig i morgon kI. half elfva på planen utanför Brannshuset. Låt mig inte vänta fögäfves.
Din uppriktiga vän Eva Limburg. #/
— Skrifvet på Smith Premier N:o 4, handgjordt papper af Lessebo tillverkning, inga tydliga fingeraftryck, konstaterade Söderholm, i det han återlämnade brefvet.
— Ja, att brefvet var skrifvet på maskin förvånade mig inte, jag vet nämligen, att Eva Limburg, allt sedan hon vid renskrifningen af sin fars stora diktsamling ådrog sig skrifkramp, nästan uteslutande användt skrifmaskin också i sin privata korrespondens.
I detta ögonblick reste sig amanuensen Råskjöld, som en stund nervöst tuggat sin eleganta Lloyd-George-mustasch och visat tydliga tecken till oro.
— Ursäkta att jag afbryter, men tyvärr måste jag försaka nöjet att höra Melóns berättelse till slut. Jag har nämligen stämt möte med min fästmö i Nordiska Bosättningsmagasinet kl. kvart före fyra och måste därför, så lifligt jag än beklagar det, lämna herrarna.
Han bugade sig och försvann. Amanuensen Bergdahl sände honom en ogillande blick, men amanuensen Nässellöf mumlade:
— Präktige Råskjöld. — Alltid punktlig.
Thomas Melón tände en cigarr och fortsatte sin berättelse:
— Allt nog, jag hade ingen anledning att betvifla brefvets äkthet och begaf mig därför till Brunnsparken, där jag inträffade just när klockan i Katolska kyrkan slog half elfva, Ingen Eva Limburg syntes till. Den förnäma gamla parken låg stilla och öde i den milda höstdagern. Jag slog mig ned på en bänk och försjönk i mina penséer. Jag kan inte på minuten ange, huru länge jag suttit så, då jag plötsligt spratt till vid det brummande ljudet af en stor bil, som stannat tätt framför mig — _direktör Limburgs unika kapplöpningsbil_, som jag trott för länge sedan försvunnen i obekanta öden.
I samma ögonblick slog det mig att jag befann mig på precis samma plats som vid mitt första skickelsedigra sammanträffande med direktör Limburg för jämnt ett år sedan. Min första förnimmelse var, att jag var offer för en hallucination och denna känsla stegrades nästan till visshet, när jag i den högresta gestalt, som steg ur bilen, igenkände _den döde direktör Limburg själf_. Men det var ingen dröm. I nästa ögonblick mullrade mot mina trumhinnor Limburgs karakteristiskt sträfva stämma, barsk och befallande som senast. Sensationen var ohygglig.
— Men är han då inte död? frågade amanuensen Bergdahl häpen. — Jag läste ju dödsannonsen och fröken Limburg har ju hela året gått sorgklädd.
— Mänskligt att se är han så död en apoplektiskt karl öfver hufvud kan vara, svarade Melón. — Det måtte jag väl veta, som sjöng med i kvartetten vid grafven. Ja, var det inte Limburg själf eller hans vålnad, så måste jag sannerligen erkänna att hans dubbelgångare presterat ett mästerverk af maskeringskonst. Likheten var illusorisk — uttryck, röst, åthäfvor, allt!
— Nå, och hvad hände sedan? frågade amanuensen Nässellöf, hvars annars så ogenomträngliga diplomatansikte i denna stund förrådde det lifligaste intresse.
— Precis detsamma som senast, och just den fullkomliga öfverensstämmelsen in i minsta detalj gjorde på mig ett så fruktansvärdt intryck. Bestämdt, men tämligen höfligt i alla fall, bad han mig taga plats i bilen och jag lydde. Jag var som förlamad, hypnotiserad af det gåtfulla i saken och tänkte inte ens på att göra invändningar. Och så bar det af — samma gator som senast och samma svindlande fart. Limburg satt tyst hela tiden, bara en enda gång öppnade han munnen — för att i ironisk ton beklaga att hans dotter tyvärr blifvit förhindrad att infinna sig till mötet. Den skurken...! Nåja, när bilen ändtligen saktade farten, förvånade det mig inte det ringaste att målet för vår färd visade sig vara den undanskymda vrå af Djurgårdsstranden, där den marina delen af mitt förra äfventyr började — jag hade hela tiden haft en förkänsla däraf, så snart bilen stannat, upprepades samma historia som senast: med revolvern i hand tvang han mig att stiga i motorbåten, som mycket riktigt låg förtöjd vid bryggan. Själf hoppade han efter. Och nu kommer det allra märkvärdigaste: ögonblicket därpå sprang han utan ett ord i land igen, kastade sig upp i bilen och körde i väg med ursinnig fart. Och jag, Thomas Melón, satt ensam kvar i motorbåten, så pertuberad en amanuens vid Universitetsbiblioteket gärna kan bli. Nu frågar jag er, mina herrar amatördetektiver, hvad betyder hela denna vanvettiga enlevering? Tag reda på meningen med detta, det mest meningslösa jag någonsin varit med om, och jag blir er evigt tacksam. Problemet är uppställdt — hvem åtar sig att lösa det?
Thomas Melóns hand darrade märkbart, när han grep sin slocknade cigarr och med en desperat gest placerade mellan sina slätrakade läppar.
Amanuensen Nässellöf såg sig ett ögonblick frågande omkring och vände sig därpå till Melón:
— Sä gärna jag än ställde mig till ditt förfogande, är det mig denna gång omöjligt: jag är nämligen för närvarande upptagen af en annan invecklad affär, som jag skulle vilja kalla »äfventyret med den prickiga kravatten», och som du vet är det inte lyckligt alt splittra sig. Men om jag inte misstar mig, är vännen Söderholm rätta mannen.
Amanuensen Söderholm rätade på sin gängliga gestalt och log blygsamt vid sin kollegas smickrande ord.
— Det vore mig ett nöje att kunna hjälpa dig, Melón. Jag står gärna till tjänst, och lofvar att göra mitt bästa, ifall du nu anförtror saken åt mig. Men det förvånar mig, att du inte själf försöker lösa gåtan.
— Jag säger med min gamle vän La Rochefoucauld: »Il est plus aisé d'être sage pour les autres, que d'être pour soi-même.» Jag står för nära denna sak, jag kan inte se kallt på den. Afgjordt således: du åtar dig affären?
— Ja, men på ett villkor — det bör bli en hemlighet för alla, till och med för kollegerna på biblioteket. Jag anser detta försiktighetsmått absolut nödvändigt.
— Skönt.
Ett handslag bekräftade öfverenskommelsen.
Ordföranden, amanuensen Nässellöf, upplöste därefter sammankomsten och de fyra amanuenserna lämnade Fazer med spänstiga steg.
III.
Följande eftermiddag.
I sitt Ijusa och luftiga arbetsrum med utsikt öfver hafvet satt amanuensen Söderholm nedsjunken i en jättestor klubbstol, med händerna begrafna i den rostbruna nattrockens fickor och fötterna ledigt uppslängda på kamingallret. Hans ryktbara filosoflock hade fallit ned öfver pannan och skymde nästan ögonen, men förmådde likväl icke dölja den stålkalla skärpan i hans inåtvända blick. På det turkiska rökbordet till höger om hans stol stod ett fylldt cigarettskrin af drifven koppar, och till vänster, på divanbordet, tronade majestätiskt en svartglänsande Black and White-butelj, omgifven af tre höga, slipade glas och två sifoner. Och lutad mot spiselkransen stod bredbent och rygg amanuensen Bergdahl, som på grund af sitt lifliga intresse för »affären» erbjudit sina tjänster som assistent. Skymningen föll, och den glödande cigaretten i Söderholms vänstra mungipa lyste som en eldfluga i dunklet.
— Nå, Bergdahl, premiären på Apollo i går var således lyckad!
— Verkligen en succès — men, men — hur i fridens namn kan du veta att jag var där. Jag såg inte ett enda bekant ansikte.
— Ah, ingenting är enklare. Jag såg din blick stanna vid Apollobysten öfver skrifbordet, ett belåtet leende krusade dina läppar, som spetsades till en diskret hvissling, medan din tåspets markerade takten till den eggande melodien — se där premisserna, som motiverade konklusionen. Jag kunde ännu tillägga att du hade din plats på första eller andra länstolsraden; dina ögon förete nämligen vissa symptom af den lätta inflammation, som är så karakteristisk för dem, som på nära håll utsatts för starkt rampsken. Har jag inte rätt?
— Ja visst. Märkvärdigt, högst märkvärdigt må jag säga. Nu betviflar jag inte, att vår vän Melón lagt sin sak i de bästa händer. Du är en öfverdängare, en farlig karl.
Söderholm log ett blekt leende och försjönk därpå åter i tankar.
— Bergdahl, yttrade han om en stund, — affären Melón erbjuder, som du torde ha observerat, en ganska påtaglig ledtråd — bilen. Tag reda på, hvem som äger den eller hvem som hyrt den, och du är den falske direktör Limburg på spåren. Jag säger med afsikt den falske, ty hypotesen att han icke vore död, att begrafningen och alltsammans bara vore ett skickligt genomfördt bedrägeri, kan naturligtvis inte tas på allvar; utomlands kunde någonting dylikt mycket väl vara tänkbart, men här hos oss äro förhållandena ännu tyvärr — jag talar uteslutande ur detektivistisk synpunkt — tyvärr, säger jag, alltför små för en kupp i denna stil. För resten saknas i detta fall hvarje spår af rimliga skäl: Limburg var en hedersman och ingen skojare, ehuru han led af fixa idéer. Vi utgå således från att Melón enlevererades af en eller flera okända personer, som under falsk förevändning lockat honom till den föga trafikerade plats, där företaget hade de största utsikterna att lyckas — ledtråden kvarstår i alla fall. Jag försmår emellertid denna ledtråd: att springa och snoka i bilaffärer kan möjligen vara en lämplig uppgift för Scotland Yard... hm, yrkesdetektiver..., det är arbete för fötterna men inte för hufvudet; och jag för min del håller styft på att hvarje inveckladt problem bör kunna lösas på rent analytisk väg, med tillämpning af vetenskapliga metoder. Detta är mitt första stora fall, och därför vill jag göra det mesta möjliga af det.
Söderholm tog sig en klunk ur sitt whiskyglas, medan Bergdahl entusiastiskt begrof sina tänder i en jättelik Säfstaholmare, som han halat fram ur sin rymliga ficka.
— Bergdahl, fortsatte Söderholm och tände en ny Ideal, — problemet ger oss två utgångspunkter: gärningsmännen och motivet — vi måste nämligen förutsätta att detta skenbart så meningslösa streck har en mening, en allvarlig eller skämtsam, en brottslig eller oskyldig, men en mening i alla fall. Hvar skola vi börja? Valet är egentligen inte svårt. I betraktande af fallets art anser jag det fullkomligt lönlöst att göra motivet till utgångspunkt; den väg som snabbast för till målet är otvifvelaktigt att söka afslöja upphofsmännen — lyckas detta skall det säkert inte dröja länge, innan vi också upptäckt motivet, syftet. Nu gäller det alltså att se om vårt analytiska skarpsinne skall bestå profvet att rycka masken från den falske direktör Limburgs ansikte. Här ha vi en gång ett ypperligt tillfälle att utnyttja de erfarenheter och lärdomar vi hämtat ur den detektivistiska litteraturen.
— Menar du verkligen, att du tänker sitta här och fundera ut alltsammans? Det är ju omöjligt. Du vet ju ingenting om honom, du har ju inte sett honom ens — du måste väl ändå först skaffa dig fingertryck och cigarrettaska och annat i den stilen, något reellt att gå efter.
— Öfverflödigt, Bergdahl, öfverflödigt. En analytiker bör kunna lösa problemet i sin stol — tänk på Mannen med knutarna! Det finns i Melóns relation några punkter, som tyckas mig ge vissa uppslag... Om jag inte misstar mig, tror jag för resten det är vår vän Melóns steg vi nu höra i trappan, jag bad honom nämligen komma hit för att komplettera några detaljer i sin berättelse.
Omedelbart därpå öppnades dörren och Melóns slätrakade abbéansikte blef synligt. Hans entré utmynnade i en uppsluppen piruett, som visade att han nu fullkomligt återvunnit sin jämvikt och sitt goda lynne.
— Ha, hvad ser jag! Härligt, härligt! Sherlock Holmes i full aktion. Bon! Själf befinner jag mig, som ni ser, i den förträffligaste kondition. Tja, det är ju ändå inte alldeles uteslutet att den våldsamma bilfärden skaffar mig en angina på halsen, eller rättare sagdt, i halsen, som tyvärr kanske beröfvar mig nöjet att i morgon infinna mig på biblioteket... Nå, mina vänner, hur går det, hur går det?
— Tills vidare inga resultat att tala om. Men jag hoppas att det lilla korsförhör jag ämnar anställa med dig skall visa sig fruktbringande. Slå dig ned och gör dig hemmastadd i mitt enkla men trefna arbetsrum som det brukar stå i romanerna. A whisky and soda, sir Thomas?
— Thank you. Ah! By Jove, a splendid whisky, indeed. Come along, sir!
Skymningen hade tätnat och Söderholm tände den elektriska lampan på divanbordet. Det klara, kalla skenet belyste som en strålkastare Melóns drag, medan Söderholm själf höll sig i skuggan.