Part 9

I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp, bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.

”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?”

”Nej, tvärtom.”

”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie, hvilket jag så innerligt hoppats.”

”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma och vårda henne.”

”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge henne?”

”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall verlden säga derom?”

”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder. Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss, den känner oss ej.”

”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna henne.”

”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.”

”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.”

”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar blott mig.”

”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.”

”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera älskade, de lyckliga.”

”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.”

”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft.

”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är ledsen.”

”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem. Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.”

Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro orättvisa.

Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta. ”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.

Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar rörelse:

”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar jag dig, eller — emottag min dom.”

Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.

Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger, Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i dess rena luft.

Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var. O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!

Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta, hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd, just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var hon blefven nästan glad.

K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.

Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals. Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt. Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring, hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna. Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund, lemnade äfven han sin plats.

Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes höga panna lät henne spritta hastigt opp.

”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar, ”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”

”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde ju höra dig!”

”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också, huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”

”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”

”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt. ”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”

”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”

”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du älskar så, som du sagt?”

”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills _han_ förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”

”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.

”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade Elisabeth ödmjukt och undergifvet.

”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt oss vara lyckliga.”

Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid; den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek, om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen: ”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om allt.”

Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”

Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand. Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,” mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.

”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade hennes hand.

Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”

”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.

”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.

”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon _måste_ återvända till sina barn.”

Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti och foro obemärkta bort.

Isfarten.

”Så ila de fram på den glatta ban, Men under dem lurar den falska Ran.”

~Tegnér.~

Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.

Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll, Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen. Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly, brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett ögonblick, för att se oss om efter en räddare.

Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth, på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.

”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde; ”hörd du nödrop?”

”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.

I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.

”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.

”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att drunkna.”

”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån ropet höres.”

Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare, ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå längre.

”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.

”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den ej håller längre.”

”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske vi re’n äro nära det arma barnet.”

I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken. Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet. Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.

”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.

Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.

Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd; men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång, och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt; men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”

”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?” frågade han de häpna och gråtande pigorna.

”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.

”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt, ”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller. Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”

”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan, en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”

”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!

Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”

”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.

”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”

”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna meddela dig denna underrättelse.”

Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.

Modrens förtviflan.

”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell Der han bott från morgon intill qväll: Tro ej den! Han ilar innan kort Bort, bort.”

~Böttiger.~

Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och staden.

Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt, vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.

”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några timmar sedan.”

Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans ord.

”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen alla förenade i en salig fröjd.”

Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt, att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om mina barn? Hvad är det med dem?”

”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i sitt hjerta, och förde henne in i ett rum.

”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det skedde också endast för dina barns skull.”

”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade redan en olycka.

”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande.

”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade upp.

”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.”

Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.

Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck. Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif, hennes vårdslöshet förspillt?”