Part 8

Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,” sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande. Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan.

Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.”

”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?”

”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig kärlek på den gråtande modren.

”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!”

”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar intet!” tillade hon för sig sjelf.

”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag i dag.”

”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna ansigte.

När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!” suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde, jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista, tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det _jag_ skulle få återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej _hennes_ hjerta också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda; då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden, då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng. Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.

”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt annat, på det du må kunna förlåta mig!”

”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,” tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det; men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej derföre något agg till mig?”

”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat; lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande allt.”

”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö. Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.”

”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för alltid.”

”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.

”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina och _alla_ dem, du älskar, till dess!”

Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen, på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det, och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:

”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”

Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet, ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan.

”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den, nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill känna dess namn moder, så vet, att den heter _hopplös kärlek_, och har du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma, eländiga menniskohjertat.”

”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till sitt bröst.

”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej också min mor?”

”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”

”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor: när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar _han_ denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder, för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den bedjande och stammade med bruten röst:

”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”

Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda.

Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.

Afskedet.

”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker Och fiskarn sagta gungar hem från sjön På den, som evigt, evigt på dig tänker Och ber för dig till Gud så mången bön!”

~Böttiger.~

Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma modren.

Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig, kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.

En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande; ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!” utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst frågade gladt:

”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”

Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?”

”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?”

”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta tanken på denna möjlighet.

”Ja jag talar derom.”

”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej ha hjerta att lemna dina barn!”

”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid med kärlek tänka på mig, då jag är borta?”

”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”

”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon om mig?”

”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja. Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?”

”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?”

”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla pappa.”

”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?”

”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så mycket af oss som du.”

”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn.

”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort nu, och har kommit för att ta afsked af dig.”

”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från sitt arbete.

”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand, som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör, nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”

”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt derpå.

”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.”

Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång, men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet. Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne. Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne, kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den, han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad stämma talat bevakande ord i hennes öra.

”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.”

Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som herrskade öfver hela hennes varelse.

”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.

”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske snarare för att sålunda besvara den.

”Hvem är borta?”

”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade hon med en djup suck.

”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.

”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.”

”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall du sörja? Vi äro ju nu fria.”

”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja hans namn.”

”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du älskar mig då ej.”

”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”

”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”

”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.”

Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af förebråelse lemnade Elisabeth honom.

Frestelsen.

”Inled oss icke i frestelse!”

Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne. Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor. Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen ohjelplig svaghet.