Part 6

”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst, men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”

De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar. De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej! Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar, då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!” och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.

En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande, att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand, mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.

”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom, men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”

”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”

”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph! jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att vara rätt säker derpå.”

”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”

”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott för oss att älska.”

”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”

”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara, som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du Virginia?”

”Jo som en vän, en slägting till dig.”

”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”

”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”

”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna känsla.”

”Det är omöjligt!”

”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”

”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon har felet i denna sak.”

”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”

”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den förgår säkert snart.”

”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”

”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan strålade klart öfver de båda älskande.

I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent, går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.

”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”

”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”

”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande, ”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”

”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”

”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”

”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver dottrens bröst.

”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord försvann Virginia.

Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet, köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne, åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning. Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst. Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.

”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt, allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig, derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd, vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott. Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och långsamt hem igen.

”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”

”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår verkeligen ej väl.”

”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger dig.”

”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.

Upptäckten.

”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”

~Leonhard.~

Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land. Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott. Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld. Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro. Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt fall krossa allt.

I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder, äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder, hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif, som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde på Leonhard.

”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen —, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”

”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag aldraminst väntat af dig.”

”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting, ”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”

”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära; men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det, om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket, att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om din hustrus otrohet väcker.

”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af förtrytelse.

”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller misstro andra utan att först pröfva saken.”

”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”

”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”

”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag ej heller.”

”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick, ”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”

”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall, om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting fråga.”

Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,” sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden. Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär. Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning, längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare, steg han upp och gick till sin maka.

Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte, satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne. Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:

”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”

”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.

Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.

Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta. De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.

”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.

”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.

”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”

”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.

”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.

”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.

”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”

”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.

Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt. Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte följt honom.

”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.

”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.

En billet doux.

”Stundom äfven vaken drömmer jag.”

~Geijer.~

Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan, som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet. Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven; men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas. Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen — alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:

”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig, säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn, han måste se den.”

”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då skulle han säkert ge mig stryk.”

”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske engång äfven för nöds skull.”

”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”

”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela denna affär, ty den är ej för allas öron.”