Part 5

”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du till de glada och lyckliga, du passar för dem. För mig finnes ingen glädje, ingen lycka mer,” tillade hon liksom talande för sig sjelf.

”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar. ”Du bedrar dig; hvarföre skulle du ej vara lika lycklig nu som förr?”

Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa mörka tankar få makt med dig; bekämpa dem så vida du förmår, och låt mig ej be förgäfves, utan kom med på balen till R..s; du får se att det gör dig godt.”

Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och Virginia gick bort glad och triumferande; hon hoppades det bästa af sin plan. Med dysterhet såg Elisabeth julen nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken glad, hvilken herrlig fest är ej julen i en lycklig familj! Huru firar ej den samvetsfriske med förtjusning denna stora högtid, trons och hoppets jubelfest på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner tröst och ro vid tanken på Honom, hvars minne, hvars ankomst man firar. Blott den skuldbelastade, hvars samvete svider vid minnet af villor och synd, för den är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan ser han deri endast domarens ankomst förkunnad. Men äfven han bör glädja sig och med tro och hopp fly till nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande röst. Elisabeths hjerta var i detta sednare tillstånd och således medförde julen ingen fröjd till henne. Hon var sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif kände hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty hon mindes med bitterhet, huru det varit förr, och tänkte huru det äfven nu kunnat vara annorlunda. Leonhard såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon kände för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar, han gaf henne, och huru hon, som alltid förr haft en mängd af dem till alla sina kära, nu icke tänkt på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga julträd och julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul.

Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig Elisabeth till balen. Hon hade ingen lust och tvekade att uppfylla sitt gifna löfte. Likväl fann henne Virginia klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta henne.

”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade Elisabeth till svar på Virginias uppmaning att laga sig färdig till afresa.

”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?” frågade Virginia häpen.

”Hvad gör jag der då?”

”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt andra och ser dem skratta åt mig, anmärker hvad som förtjenar anmärkas, och, med ett ord, roar mig huru jag vill och kan.”

”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert. ”Det är då bäst att jag blir hemma.”

”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf mig helt nyligen; det skall du ej få ouppfylldt igen. Icke sannt,” ropade hon till den inträdande Leonhard, ”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon låfvat oss?”

”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande blick på sin maka, ”men om hon gjorde det, skulle jag vara tacksam derför.”

”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande, ”du kan ej ha hjerta att motstå en sådan bön, utan måste komma, är det ej så?”

Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart återvände hon färdigklädd och bad de andra komma. Lätt svepande pelskappan om sitt lidande bröst, satte hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard körde. En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände, och vid Elisabeths inträde i salongen flög en hviskning genom de spridda grupperna af herrar och damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är nu den smak och eleganse, som alltid förr röjt sig i hennes klädsel? Visst är hon också nu prägtig i sin svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen; men huru passar svart och hvitt för en, som ej har sorg? Aldrig hade hon förr klädt sig så. Och den beprisade skönheten då! Har den någonsin funnits, så är den nu ohjelpligt förbi.”

”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter i ....” sade en ung man, leende åt den unga flickans ifver, som yttrat de sista orden.

”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat denna förtrollerska, hvilken dock enligt min smak ej förtjenar en hundradedel af allt det grufliga beröm, man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades med hemlig triumf af den ofvannämnda unga damen.

”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare allvarsamt. ”Enligt min smak åter har fru Lindmark, långt ifrån att förlora, vunnit hvad utseendet beträffar, ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett luftigare uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.”

Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph och ej ett ord hade undgått hans öra. Hans hjerta talade högt samma språk, som den andres tunga, och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma gång vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och den sorgedrägt hon bar. Han kände för väl orsaken till båda och den grämde honom, på samma gång den uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom.

Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart kommo vänner och bekanta, som lockade henne med sig på promenad i de andra rummen. Elisabeth satt ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta, som med ytligt deltagande gjorde sig underrättade om hennes helsa, ”som såg för skral ut!” Äfven en hop unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande om första, andra, tredje och fjerde danserna; men utan all framgång, ty Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej ville dansa. Till de beklagande och frågande fruarna åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att hennes helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade till följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda hon önskade.

”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad tror hon sig vara för ett underdjur?”

”Om man sålunda lönas för sitt deltagande, så är det mycket bättre att ej visa något alls,” sade fru B.. förtrytsamt.

”Och hon säger, att hon ej varit sjuk?!” inföll fru C. ”Då måste hon vara olycklig i sitt partie. Nå nå! man kan också ej annat förmoda,” tillade den goda frun hemlighetsfullt, ”ty som salig Lengrenskan säger:

”hastig ända plägar hända på den eld, som tänds i krut!”

”Hvad i all verlden! är det slut nu med deras inbördes kärlek?” frågade fru D... nyfiket.

”Ja, tyvärr är det så!” sade fru C. med en suck, ”och hvad värre är ändå ...... men man skall ej sätta tro till alla rykten.”

”Rykten, hvad är det för rykten?” frågade med största ifver alla fruarna på engång.

”Kors vet ni inte det?” sade den tillfrågade helt stolt öfver att vara ensam egarinna af den stora hemligheten.

”Nej nej! ack berätta för all del söta Marie!” bådo alla.

”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös och tvekande ton den berättande, ”och kanske är det ej sannt heller, ni vet alla att tjenstefolk ljuga gerna på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt kan lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er hvad jag hört af min huspiga, som åter hört det af Lindmarks köksa, som är hennes syster; men I måsten först låfva mig att ej tala om det för någon.”

”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville väl förråda en hemlighet? det var ju ej tänkbart.”

Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda fru C. att i största hemlighet framhviska, hvad hon hemtat ur den uppgifna, pålitliga källan, men gjorde sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några små omständigheter, för att förbättra historien. Med långt framsträckta hufvuden lyssnade de andra fruarna med häpenhet, och utan att betvifla ett ord, till den vidunderliga berättelsen om Elisabeths kärlek till både Rudolph och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som bevisade att hennes förhållande till dem båda var i högsta grad brottsligt och afskyvärdt; äfven visste den goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver sin fallna maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han ej låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste sammanrördt af den kunskapsrika frun och troddes som en osvikelig sanning af de andra, som ännu samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med tillbörliga tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände hela staden Elisabeths olyckliga och, som hon trodde, väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt vanställd, att den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan.

Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga föremålet derför helt kall och sluten, icke anande hvad som tilldrog sig omkring henne. Men sednare på aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i hvilken hon ej deltog och som plågade henne, steg hon upp och lemnade den folkuppfyllda salongen. Obemärkt gick hon genom flere rum, der äldre herrar och fruar sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa strålar, som fullmånan lät falla in genom ett utanför fönstret stående träds löflösa grenar. Luften i detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i de andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran sus hördes hit musiken och skrålet ur danssalen. Sedan hon öfvertygat sig, att här ingen fanns, kastade sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde hufvudet i sina händer och utbrast i djupa snyftningar.

Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde ljusningen från den öppna dörrn och en hög gestalt trädde fram till soffan. Det var Rudolph. Med dyster blick och korslagda armar betraktade han stum några minuter den svartklädda, af det dallrande månskenet belysta, bleka gestalten, som vid hans åsyn rest sig häftigt darrande. Slutligen sade han med dof röst:

”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det du fruktar?”

Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg, dessa eviga tårar? Hvad betyder denna svarta drägt? Är det din kärlek du sörjer öfver? Älskar du mig ej? Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då du sade att du gjorde det?”

”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du vet nog att det, tyvärr, var en alltför verklig sanning i dessa olycksaliga ord.”

”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med dessa onödiga förebråelser? Elisabeth, du milda engel, som jag så högt älskar! lägg bort denna klagan, detta sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph lycklig. Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende som förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser denna vår rena kärlek för synd.”

”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup, men ödmjuk förkrossning.

”Icke är det synd att älska, älska rent och högt som vi. Har icke Han, som är kärlekens urkälla, befallt oss att älska? Hvad som är herrligt, förblir det, om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty solen kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser dunklare. Så förblifver ock sjelfva kärleken, under hvilken form hon än må uppenbara sig, dock en ljus stråle från Gud fader sjelf och således högre än synden, som ville neddraga och förinta henne.”

”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth med en djup suck; ”men så komma åter de långa, mörka stunderna, då jag tycker mig vara den största synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke! Om jag blott kunde göra mig fri från den.”

”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller ur hågen och ej stänger dig inne hädanefter som hitintills, utan besöker som förr och deltar i nöjen. Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda, denna dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om också ej för min, så för deras skuld, som äro ditt hjerta kärast. Låt mig be dig för dina barns kärleks skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för den tillbedda.

Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande och spred en magisk ljusning öfver hans, af en varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna syn verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande sjönk i hans utsträckta armar och hviskade matt: ”Jag skall göra som du vill, tro som du vill; haf blott förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa hotande spöken försvunnit, tills jag utan fruktan förmår älska dig.”

”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek skall hålla dig skadeslös för denna föresats, dessa strider,” jubilerade Rudolph och slöt den älskade varmt till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de andra, eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.”

”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt, ”i afton kan jag ej vara glad.”

”Hvarföre ej?” frågade han mulet.

”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall jag gerna uppfylla din vilja, dina önskningar, blott ej i afton.”

”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla bön?”

”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen af mitt bröllopp; för åtta år se’n svor jag honom min tro.”

En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten af lätta steg i det yttre rummet, och knappt hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste vrån, innan värdinnan inträdde.

”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter här i kolmörker,” utbrast hon förvånad och misslynt. ”Förlåt! de vårdslösa domestikerna hafva försummat tända eld i detta, något aflägsna rum.”

Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att det var roligt att sitta så med himlalampan till ljus och nämnde några ord om hufvudvärk. Då blef den artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut för att hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt lemna rummet, och han gjorde det. När värdinnan återvände med ljus och luktvatten, stod han i det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i Runebergs Hanna, som han läst väl tjugu gångor.

”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans åsyn, ”fru Lindmark har blifvit illamående.”

”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig likgiltighet i tonen och såg knappt upp från sin bok. ”Väl ej farligt, hoppas jag?”

”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en bok som så tyckes interessera borgmästaren? Ja så, Runebergs Hanna; den är också för söt, icke sant?”

Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm och den goda frun gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning och eau de cologne och många goda råd mot hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara att fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt för henne att längre qvardröja. Värdinnan yttrade hvad en artig värdinna säger vid ett sådant tillfälle, hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom, om att snart få återse henne m. m. Elisabeth tackade, önskade det samma, men då hon, efter att blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade sagta:

”Gud ske lof att det är förbi!”

Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom, utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade, gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick brefvet ouppbrutet igen. _Då_ förtviflade han, och för första gången vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!” utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.

En Illusion.

”Hastigt förvissnar vårdagens ros, Snart din förhoppning flyktar sin kos, Hjertat ett föremål mera ej finner Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”

~Dahlgren.~

Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande, svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar. Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon, lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.

En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn, väninnans smekningar.

”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej gaf akt derpå.

”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru mår du?”

”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”

”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”

”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth leende.

”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”

”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”

”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem, det är nog om de mägta bota kroppen.”

”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”

”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”

”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.

”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är du nu,” sade Virginia muntert.

Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande, utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”

”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du talar, det är för sent se’n.”

”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då att jag älskar innerligt.”

”Hvem?”

”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att märka hennes dödliga blekhet.

”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.

”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och tror jag, ehuru han ingenting sagt.”

”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias hjerta,” sade Elisabeth halft leende.

”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”

Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.

”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.

”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse af otålighet. ”Det är då _honom_ du älskar så högt?”

”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska honom?”

Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i rivalens sårade hjerta.

”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.

”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt för ett älskande hjerta.”

”Har han då utmärkt dig framför andra?”

”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min kärlek.”

”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med en sällsam känsla.

”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han älskar någon?”

”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”