Part 4

Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra, lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig, och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.

”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”

Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf akt derpå.

Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre, annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga, dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och fly, men han qvarhöll den och sade dystert:

”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra dig.”

”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.

”Älskar du Ferdinand, din kusin?”

”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.

”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap; det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar honom?”

”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.

”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade han häftigt.

Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig ånger uppsteg i hans hjerta.

”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver din arme Rudolph.”

Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar, som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.

”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel! Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har en plats i ditt hjerta?”

”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder. Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.

”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”

”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm, som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”

Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild, lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu, hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket jag fruktade.”

Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:

”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”

Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara med de andra.”

”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe, der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände sina steg inåt skogen.

Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska. Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd- och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen, hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.

Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök, men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje omkring.

”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala, under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade, uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf, sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då! Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, _detta_ är lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.

Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly, men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:

”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle undslippa mig.”

Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick betraktade henne Rudolph med korslagda armar.

”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö. Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”

Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar, med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn, kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset igen och sade med vek röst:

”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga, som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig ej?”

”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min vanära gått öfver mina läppar?”

”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din kärlek.”

I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.

”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”

Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra, under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.

Ett kort kapittel om kärlek.

”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord; Ljufvaste skänk oss gifves på jord. Alltid dess löften förblifva desamma. Kärlek är fridens trognaste amma. Smälte då de som förut varit tu, Blott till ett hjerta uti detta nu!”

~Dahlgren.~

Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas, spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand, som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.

Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade, blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit. Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru blott stundtals.

När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var tacksamhet tolkade hon för kärlek.

Nöjenas flygtiga rus.

”Svara, svara på mitt ögas fråga! Se ej, fly ej bort ifrån din vän. Hvarför ständigt gäckas med min plåga? Ack det var ju du som skapat den. Du har jagat friden ur mitt hjerta; Nej, förlåt! du blott dess dvala stört. Höjd af vällust är nu höjd af smärta: Så i bojor du mitt sinne fört.”

~Lindblad.~

Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom. Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt, då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att _visa_ deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —, dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot alla andra var han mera stolt än någonsin.

”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!”

”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.

”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall just muntra upp dig litet.”

”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.

”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande, smekande ton.

”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.”

”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?”