Part 3

Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande, nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu. Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.

Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig. Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.

Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och, tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men, seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete. Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:

”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”

”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra hästar.”

Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest, hvaraf hennes själ qualdes.

Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam, andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”

Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut. Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i den orörliga gestalten.

Några Scener.

”Än är du lycklig. Mildt dig skonar Än för sitt eldprof frestelsen. Gestalten än ditt lif försonar Och medvetslös är skönheten.”

”Snart skall du vakna ur din dvala, Snart dig på öckenfärden ge, Der inga fläktar dig hugsvala, Der inga syskonsjälar le.”

~Stagnelius.~

Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere — till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.

En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot. Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp i hans ansigte och frågade vänligt:

”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”

”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri, tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom smittade mig.”

Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort. Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius. Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke, stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt. Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte, som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.

I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka, och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad. Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.

När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”

”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”

”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej öfvervinna den.”

”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa förakt mot någon.”

”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.

* * * * *

Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög backe.

”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en stad.

”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”

”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.

Rudolph log och sprang bort.

Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och styra.”

Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i hennes sköte. Rudolph såg det.

”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”

”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”

”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”

”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”

”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”

Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar det af sagta mot hemmet.

* * * * *

Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord som sårade och stötte.

En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”_Hemmet_” — denna vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet, godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och blick sade:

”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker, nemligen att brännas.”

”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”

”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”

”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”

”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”

”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”

”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”

”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.

”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.

”Ja, ni som alla andra.”

”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”

”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”

Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt. En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt, bullrande stycke.

Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han upphörde att spela.

”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag måste hålla af dig.”

Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.

”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.

Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla.

”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar mamma, du håller då af henne med?”

Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem, utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.

Lustfärden.

”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst, Grymt bedåradt af dess falska röst: Löfte fick det blott om sälla öden, Kämpar nu med smärtorna och döden. Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp Opp, opp!”

~Böttiger.~

Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.

Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen, att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld. Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre, så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.

Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.

Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere röster: ”sjungen, ack sjungen än!”

Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig sällhet.

Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta ifrån sig instrumentet.

”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra det, hon sjunger den bättre än jag.”

Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och besanna hennes ord?”

”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”

”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker jag.”

”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande. ”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår lärjungen sällan sin mästare.”

”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.

Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.