Part 13

”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er, sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut. Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt älskade.”

”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas! Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet, om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en döendes ord!”

”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till _henne_, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”

”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”

Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet. ”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru falska misstanka!”

Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på underskriften läste Leonhard följande:

”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom, som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända till de kära, du här lemnat.”

”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker, då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock stå upp igen.”

”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan. Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå, innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det försent!”

Ferdinand.

Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot den!”

Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.

”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.

”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.

”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.”

”Jag har redan gjort det.”

”Huru?”

”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt, medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och anträda återresan till vårt kära Finland.”

Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.

Försoningen.

”Det ges ett land der ögat aldrig gråter, Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter. O! låt mig hoppas att få se dig der!”

~Lindegren.~

Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der, gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande andedrägt.

”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till hälften sina dunkla ögon.

”Fyra,” ljöd det milda svaret.

”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”

”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld, som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt älskat.”

”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast och lefvande hos mig.”

Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand och sagta tryckte den:

”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”

”Nej ingen, endast jag och Helena.”

”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”

Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet, men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra tillbaka, i det en ängslig röst sade:

”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”

Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade henne hand och med stark och klar stämma sade:

”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit. Det är din man.”

Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”

Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva och smärtfulla.

Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta: ”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”

Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran betraktade fremlingen som hon ej mera kände.

”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”

Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig, mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden har hört vår bön efter du kommit igen.”

”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud, välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande omkring sig.

Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o förlåt, förlåt!”

”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det han reste sig från bädden.

”Döda således!” sade fadren sorgligt.

”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”

Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord, så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam, som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig, njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas, ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm det förflutna och lef blott för det tillkommande!”

Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt henne till sitt bröst sägande innerligt:

”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt lif!”

Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd, låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid. Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken, som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu, med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina, och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall; jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad, nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla. Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ... misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ... igen.”

Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.

Slutet.

”Nu är det slut!”

Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda? Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för hvarandra.

En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar.

”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och säga mig, hvad det är?”

”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något, som jag aldrig, aldrig mera återfår.”

”Och det är?”

”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.”

”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden. Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig dit?”

”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.”

”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn, som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”

Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”_den utan skuld är han kaste första stenen_,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.

~Slut.~

Eftertal.

_Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta, borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk, begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare, emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn gull, skall det icke glädja någon högre än_

_Författarinnan._

TRANSCRIBER'S NOTES

1. Changed ‘plåga’ to ‘pläga’ on p. 5. 2. Changed ‘vördnasfullt’ to ‘vördnadsfullt’ on p. 19. 3. Changed ‘bedröflligt’ to ‘bedröfligt’ on p. 179. 4. Silently corrected simple typographical errors. 5. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. 6. Enclosed italics font in _underscores_. 7. Enclosed bold font in =equals=. 8. Enclosed spaced font in ~tildes~.