Part 12

En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan, denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår. Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft, dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar, göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta, som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta, och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för hela vårt land.

Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt. Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter.

Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen. Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner, Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser. Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda, ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill, se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och gnager der utan uppehåll.

Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra, hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel, der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge, lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och djupt lidande.

En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa, som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals, den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i sjelfva det bittra minne, de uppväckte.

En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke; men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska:

”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.”

”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”

Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar intet numera.”

”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna fortsätta vår resa längre fram.”

”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda återvända vi likväl till hemmet.”

”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,” sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”

”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord, som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort, bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent, nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda! Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent. Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu, ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla, så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ, den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han, varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére, och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid. Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”

Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna, men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.

”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig tillgifna!”

Mötet vid grafven.

”Misströsta ej!”

Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.

Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon, som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.

Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen den afskilda grafven.

”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa ord:

”Rudolph Berg, född den 11 Junii 1802, död den 6 November 1839.”

”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam. ”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar; mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid minnet af denna tid förlåter jag dig!”

”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen från hans ögon och han igenkände fremlingen.

”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.

Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.

”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”

”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”

”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget, ”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade han med en forskande blick.

”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.

”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.

”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och kan bringa er en stor glädje.”

”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt, unge man, står ej att bringa mig den.”

”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig, att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”

”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej djefvulen i min kropp.”

”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige, svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det, om ni följer mig till mitt qvarter.”

”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”

”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”

”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller afgrunden.”

”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man, Gud fröjde hans själ, var far till mig, och _han_ som slumrar under denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och han dog som en botfärdig syndare!”

”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt ondt, men jag vill ej förbanna honom.”

”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd, men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”

Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck, emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med rörd stämma sade:

”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”

Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.

De båda brefven.

”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider Och snart är minnet öfrigt blott, Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider, Och hvarje plåga gränsor fått.”

~Granberg.~

Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag, ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:

”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det, ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder. Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i _hennes_ namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”

”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa, till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur. Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor, längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”

”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul, som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....

”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig, jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste, bästa känslor fördunsta! Eländigt!”

”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden, hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”

”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare, heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord, denna stund, i evighet förbannade!!”

”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej; man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”

”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig; ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”