Part 8

Ingen i stugan låtsade i början lägga märke till gästernas ankomst. Värdinnan höll ögonen stadigt fästade vid ugnsqvasten, som hon med förunderlig lätthet manövrerade och med hvilken hon sopade bakugnen som rykte af hetta och vattenånga från de nyss i sån doppade löfven. Värden sjelf, Kalliola-far, satt dubbelviken på sängkanten och såg på det svarta och ojemna golfvet, som nu var tätt öfvertäckt med hackadt enris. Pipan hängde honom i munnen, som af dess tyngd fick en stark vikning nedåt ena mungipan, medan röken, tjock, bitter och illaluktande, praktiserade sig ut från den andra. Värdinnans syster satt och spann ännu på helgdagsqvällen, men det var sista rullen som gick. Ingen rörde sig i stugan.

Juuso från Aatari steg midt på stugugolfvet, sen han först en stund stått och stampat vid tröskeln, der en knippa granris låg utbredd. Sakari stannade qvar vid dörren, litet sned i synen och med blicken rigtad på en ung tupp, som uppsökte torroakanynglet mellan väggspringorna och med stor aptit uppslök dessa bruna delikatesser. Leena sjelf satt vid väfstolen och sorterade sina spolar. Vid gästernas inträde rodnade hon, men såg ej upp.

-- Hm! -- började Juuso -- hm! -- Han hostade, tog upp sin blårutiga söndagsnäsduk, bearbetade näsan, torkade sig om pannan och började:

-- Far, ni! Det är väl Guds mening att mannen inte skall gå allena! Han behöfver en hjelp. Till att sköta hus och hem. Sakari, han står här. Se på honom! Ni vet att han inte är någon fattig stackare. Nog duger han åt Leena. Qvinfolket skall väl nu bortgiftas, det är en evig lycka för henne att få en ordentlig man. Hon har lika mycket som han, det är således Herrans Jesu Kristi vilja att de båda ska komma tillsammans. Den heliga andas ... hm ... nåd, vare delagtig ... hm, af ... hm! Sakari har två kor och fyra får, han har stor förtjenst af sitt arbete i byn, ni vet nog att ingen mer går till gamle Tintta-Matti, Sakari har alla kunderna!

Han hostade åter. Efter ännu några religiösa utvikningar från ämnet fortsatte han:

-- Så frågar jag dig nu, Antti från Kalliola, om du vill hafva denna välbergade skräddare till måg och om du ger din dotter Leena en ordentlig, på stämpelpapper utskrifven hemgift, när hon som värdinna föres in i hans nya gula hus i Riisimäki by?

Antti såg ännu ej upp. Men han spottade betänksamt, och en menskokännare sådan som Juuso kunde förstå att han med synbart välbehag emottog frieriet.

Talmannen gick ett steg närmare, satte händerna i sidorna, rätade upp kroppen, som han likt en skruf förstod att bugta upp eller ned, allt efter behag, antog en min af söthet och höjde rösten tills den kom upp en god oktav högre:

-- Sakari ser bra ut, då han om söndagarne går i kyrkan. Han umgås med befallningsman, som vore de jemngoda! Han är bättre än skomakarn, det kan hvar och en se, fastän skomakarn är tio år äldre! Sakari sköter sig väl, han! Han är en god menniska dessutom. Beskedlig mot kreaturen. Aldrig skall han slå henne, ifall hon inte tredskas alltför mycket. Han tar inte till käppen i onödan, om hon inte latas alldeles för fasligt. En bättre måg kan ni aldrig få. Seså far, upp nu, lossa på penningpungen och säg till mor om en sup! Nu är det sagt hvad som skall sägas. Eller vill ni höra ännu mer?

Antti strök håret från ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso fortsatte:

-- Nå, en rigtig arbetsmyra är han dessutom! Han super inte mer än de andra och har aldrig varit en sådan qvinfolksfångare som mången annan här i socknen. Jag kan gå i god för att han blir en bra man åt flickan, en man som inte lägger tyngre lass på henne än hon orkar draga. Han skall inte skicka henne på ärende till bys i oväder, som somliga pläga göra. Och får han Leena, så skall han sy edra kläder för intet, fader Antii! Nå, se så, nu säger ni ja och amen, icke sant? Fram med ert svar; det är er tur att tala.

Under allt detta satt Kalliola-husbonden och skrapade sig i håret. Pipan hängde slocknad i hans mun, och hans rödkantade, men stora ögon stirrade osäkert i rymden.

Värdinnan stod lutad mot spiseln och petade med fingret i den sotiga murens springor, medan hennes syster med en påfallande ifver tycktes försöka att med spinnrockens surr öfverrösta Juusos i predikoton och med ljudlig stämma hållna tal.

Och Leena?

Det tycktes, som hade hon intet med saken att skaffa. Än röd som en vallmo, än blek som det väfda linnet, satt hon qvar, fåfängt försökande att iakttaga en för tillfället passande likgiltig min. Hon inträdde sakta spolen, slog försigtigt med klofvan, rynkade ögonbrynen, men såg aldrig upp. Endast nu och då kastade hon en förstulen blick utåt ifrån det gröna och oklara dubbelfönstret, som hade en vidsträckt, men temligen ödslig vy öfver fähuset, ladugården och rågfälten.

Hon såg icke en enda gång på Sakari, som nu, äfven han, stod midt i stugan med en likgiltig och sömnig min och med ett uttryck i sitt ansigte, som skulle han varit döfstum eller möjligen nyss fallit ner ifrån skyarne.

Hon och han, de båda, voro liksom andligen frånvarande, ingen skulle trott att de på något vis vore intresserade af den fråga man som bäst i stugan afhandlade.

Juuso hade slutat och for med fingrarne genom sitt hår. Kalliola-husbonden satte sig till rätta på bänken och gaf med en vink åt sin hustru till känna, att han ämnade emottaga gästerna väl.

Värdinnan framsatte tvenne i blodfärg målade stolar, gick ut och återkom om ett ögonblick med en bricka, på hvilken tvenne stora kaffekoppar stodo. Värden tog sjelf en, drack i ett drag ur det mörka med svarta vinbär färgade bränvin den innehöll, och bad de båda männen göra detsamma.

-- Det går, -- sade slutligen Antti, vänd till Juuso. -- Lika gerna kan han der få flickan som någon annan! Visst har hon, kantänka, en annan kär, men som det är en fattig stackare, fästes dervid intet afseende. Kom hit, mor, så skall vi dricka god lycka för brudfolket! När skall du ha henne, Skräddar-Sakari?

-- Det kan lysas i nästa söndag -- menade Sakari, som nu för första gången yttrade sig, -- och vill ni, mor, som jag, så blir här en riktigt munter dans den qvällen.

Mor nickade, far log. Juuso tog en pipa från fickan och stoppade i någonting grått, som mer liknade ljusgrönt vasshö än tobak. Sakari följde hans exempel, och snart fyldes stugan af den starka doft denna hemvuxna plantering sprider omkring sig.

Leena, alltjemt lika stum och liknöjd, steg ändtligen upp, stack med en knappnål fast sin öppna klädning och gick, som seden fordrade, ut ur stugan rak och stadig, utan att med ett ord tilltala männen.

Men när hon väl var ute, blefvo hennes steg mindre säkra, och hon tryckte sin hand hårdt mot bröstet, i det hon klef öfver en liten stätta. Der trodde hon sig obemärkt. Derifrån ledde en stig genom åkern och till forsen. Hon följde länge diket, ref i förbifarten några strån och fälde dem åter. Hennes ögon fuktades, och några stora tårar trillade sakta ner för kinderna. Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och snyftade. Det var första gången, sedan den dag fem år tillbaka, då hon för första gången deltog i Herrans nattvard. Så satt hon en stund stilla och grät.

En stund förgick. Så hörde hon på något afstånd glada röster; det var fästmannen och talmannen som, följde af fadern, gingo tillbaka till byn.

I byn fans en krog, och den glada förlofningen skulle der firas med några skålar männen emellan.

Det var ännu god tid, tills man skulle samlas vid högsta bergstoppen, för att med »kokko»[1] fira midsommarfesten. Först kl. 10 anlända de danslystna med sin spelman, och till dess kunde man ju vid glasen samspråka om det blifvande bröllopet, om de ungas inkomster och merasådant!

[1] Midsommareld.

Slutligen bortdog ljudet af de glada rösterna, och Leena hörde ingenting annat än strömmens dån.

De voro muntra de, medan den förr så glada Leena satt der och sörjde.

Sakari gladdes åt sin lyckligt afslutade affär, och den sålda fälde tårar. Hon hade fått hjertesorg. Icke djupkänd eller bitter, men en sorg ändå tillräcklig att störa ett ungt och varmt hjertas hela frid.

Midsommarafton.

När klockan begynte att lida till 8 på qvällen, skulle de träffas nere vid bron, Leena och hennes käraste. Han var dräng hos stockpatronen, som bodde på andra sidan forsen, och hette Matti. Hans käcka min och hans vackra, lifliga anlete hade redan länge beundrats af Kalliolas unga dotter. Det var en »sommarkärlek», som fadern då sade, hon var blomman och han fjäriln, och han tillade: »Sådant slutar med den varma årstiden.»

Men det slutade icke. Hösten hade stormat fram öfver bygden, och rosen doftade ännu för samma fjäril. Vintern kom med snö och höga drifvor, men fjäriln svärmade alltjemt för sin röda ros.

När nästa vår slog ut i grönska och fägring öfver Saarijärvis ängder, och när de starka forsarne, svällande af vårvattenmassorna, stormade fram genom skogar och ödemarker, stod Leena alltid lika betagen och såg hur Matti, vig och djerf, flötade sin husbondes stockar nedför fallen.

Hon älskade honom, den unge dugtige drängen, stark och härdig som han var, och så fullkomligt nykter, att ännu aldrig ett glas af den förödande drycken tömts af hans läppar.

När qvällen kom, kunde intet hindra den unga flickan att med sin käraste svärma omkring i skog och mark.

Och ingen försökte att afhålla dem från hvarandras sällskap -- »de äro ju fullvuxna menniskor», menade Kalliola-gubben, -- »låt dem hållas! Bara hon inte gifter sig med Fattig-Matti, så må hon vara, det är nu en gång ungdomens sed att leka kärlek. Låt dem hållas!»

Den var nu slut, sommardrömmen, först i detta ögonblick insåg hon det rätt. Leena gned sig i ögonen yrvaken. Det var ovana tårar... Matti visste ännu ingenting, men om en stund skulle de mötas...

Hon steg upp från sin plats vid dikeskanten och klef igenom rågen, ända tills hon nådde stranden. Forsen brusade der så starkt. De branta, sluttande stränderna voro mellan stenar och tufvor tätt och högt bevuxna med konvaljer och andra vårblomster.

I dag gjorde hon ingen bukett, hon gick till bron i nya, allvarsamma tankar.

Men der voro redan många samlade. Herrskapen från granngården stodo och betraktade det strida vattnet, som vräkte väldiga massor mot de osynliga klipporna i djupet och dånande kastade sig tillbaka igen i hvirflande skum.

Fallet var långt och synnerligen stridt. En lös stockflotte flöt just ned. Deruppe vid sjön gick det långsamt, men småningom drogos de väldiga mastträden närmare strömfåran, vaggade i början makligt framåt, togo sedan fart och störtade så pilsnabbt fram, än rakt och jemnt, och än i våldsam gungning, upp för höga och vilda vågor, och så ned igen i det skummande djupet, tills nästa våg åter höjde dem och med kraft slungade dem ifrån sig, in i den jemna fåran nedanom.

Uppe vid sjön ofvan fallen syntes en liten båt, i hvilken en ung man i röd skjorta med en lång båtshake sysslade med stockarne. Men när han fjerran ifrån upptäckte Leena, som på kanten af branten steg fram mot bron, styrde han båten till motsatta stranden, drog upp den der, hoppade, vig som en katt, på en af de förbiflytande stockarne och seglade långsamt på den, trygg och lugn, som om han stått på en ångbåt, fram emot forsen.

Kommen i strömfåran, tog han sin hatt ifrån hufvudet och gjorde en rörelse, som om han ämnat helsa, men ändrade beslut, då han såg de främmande på bron, och påsatte hatten ånyo.

Nu tog stocken någon fart, men kom in i en motström och drefs tillbaka emot stranden. Otåligt ryckte mannen med båtshaken till sig en annan af de förbiflytande stockarne, hoppade på den, och följde nu, rak och smärt, rätt in i strömfåran snabbt emot fallet.

Hunnen ett stycke in i forsen, tog stocken allt präktigare fart, följd af flere andra större och mindre. Lätt framåtböjd manövrerade mannen skickligt sin farkost. Han for framåt med ett bantågs hastighet. Snart skälfde stocken inunder honom vid vattnets starka tryck och begynte denna darrande, rullande rörelse, som blir allt snabbare, ju mera strid forsen är.

Men den unge mannen följde med. Hans nakna fötter dansade på stocken i snabbaste takt, det gick som på ett rullande klot. Han böjde sig alltmer, än åt venster, än åt höger, så framåt och så häftigt bakåt -- allt efter som farten fordrade.

Nu kom sjelfva fallet vid klipporna. Stocken skulle dragas inunder i hvirfveln, försvinna för en stund och först nedanföre åter synas. Mannen var färdig, han parerade just i rätta ögonblicket.

Ett hopp upp, och så ned igen, midt in i det hvita skummet.

Ett rop af fasa hördes från åskådarne vid bryggan der nere. Var han kanske drunknad, den djerfve? Skulle han i nästa ögonblick långt nere flyta upp som ett blodigt, sönderkrossadt lik? Eller skulle djupet aldrig mer återge det djerfva menniskoflarn, som oförväget vågat trotsa en obändig och vild naturkraft?

Åh, ingen fara!

Som en Mefistoskepnad steg han med röda tröjan upp ur skummet, våt ända till hatten, men lugn som en staty.

Stocken rullade åter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!

Men uppe på bron dånade ett ovilkorligt »hurra», och den djerfve stockflötaren svarade med att ledigt svänga sin hatt just i samma ögonblick han syntes nedanom fallet på andra sidan bron, i jemförelsevis lugnt och ofarligt vatten.

Snart var han borta vid holmen, der vågornas stilla sqvalp mot stranden gjorde all fart omöjlig. Här låg en del af flottan och gungade omärkligt för dyningen.

Matti lemnade sin plats och hoppade från stock till stock, vig som en akrobat, lätt och elastisk som en fågel.

Slutligen uppnådde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom till mötes derborta i dälden. Hon stod stilla bakom bron, nere åt stranden. Han sprang framåt så munter, gnolande på en lustig polska. Det går så präktigt att efter den takten svänga om med sin flicka och trycka henne intill sig, fast och hårdt.

Så fatalt, bron är alltjemt full af folk! Hvar och en skakar hand med Matti, berömmer honom, och till och med de fina fröknarna ha vänliga leenden för hans bragd. Leena står ensam der bakom, försagd och blyg.

Stockpatronen ler.

-- Det är ingenting, -- säger han, -- det gör han alla dagar, den hurtige gossen! Hör på Matti, spring upp på berget der, gör i ordning en bra kokko och se till att du har den färdig, när klockan är 10! Blir den rigtigt präktig, så får du en mark. Den har du då ärligt förtjent.

Matti bet sig i läppen, såg litet förstulet på Leena, men tog sitt beslut och gick åt det håll, der berget låg. Leena suckade och vände åter till hemmet. Ännu hade hon så många varma kyssar för honom, den brune gossen, hvem vet, de kunde kanske förflyga till kl. 12 på natten, då ändtligen eldarne slocknat och folket begifvit sig bort.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

På bestämd tid flammade elden uppe på högsta toppen af Aulango berg. På de mindre bergen tändes också småningom andra eldar, och äfven nere på sjön sågs en och annan brinnande tjärtunna långsamt dragas mot fallet och sedan snabbt släckas nere i bruset.

Men hela byns ungdom svärmade kring den högsta kokkon, och spelmannen lät, stående på en sten, höra sina visor och polskor. Muntert svängde en ringdans snart kring elden, så gnistorna yrde.

Och midt i dansen flög Leena, -- vid Sakaris hand. Han gjorde ingen hemlighet af att det om söndag blefve lysning, alla visste det utom Matti, som af sin husbonde var bortskickad på ett nytt ärende.

Men precis kl. 12 var allt slut der uppe. Kalliola-bonden bjöd då sällskapet in till sig, man skulle i hans stuga dansa förlofningsdansen rigtigt till slut.

Och man gick.

Så muntert det gick till! Bränvin och pepparkakor, kaffe och konjak!

Yster och liflig, men lycklig och outtröttlig sprang ändtligen Matti efter uträttadt värf in i stugan, tog hänsynslöst Leena kring lifvet och ropade till spelmannen att han ville ha en hurtig och glad Hollola-polska! De andra karlarne följde hans exempel, hvar och en tog sin flicka -- och så blef det dans!

Sakari, som intet annat parti hade, stod och såg på. Matti lyfte hans brud som hade hon varit en fjäder, släppte henne ned igen på golfvet och gjorde framför henne piruetter, som hade kunnat anstå en solo-dansör. Tog så hennes hand, sprang upp som en raket, slog ena foten i stugutaket och handen i golfvet och drog så på en minut i denna sväfvande ställning henne på knä och kysste henne, utan att hon hann göra en enda rörelse till sitt försvar!

De omkringstående skrattade. De dansande likaså. Mattis anlete glödde. Hans ögon lyste så gladt och öfvermodigt, hans röda mun visade, då han skrattade, två rader jemna, mjölkhvita tänder.

Han skakade triumferande sitt mörka hår och såg ut som den lyckligaste bland segrare!

Sakari tålte ej längre den leken. Gul i ansigtet af vrede, begrep han ändtligen, att hans brud ej tillhörde honom mer än till det yttre, och utan att låta hejda sig rusade han blindt på Matti med puukkon i hand.

I blinken förstod Matti allt. Med de knutna näfvarne framför sig stälde han sig framför Leena och borrade sina ögon ilsket i den påträngandes ansigte.

Sakari hejdades af de närmast stående. Ingen vågade närma sig Matti. Han mörknade som ett åskmoln.

-- Äro de brudfolk? -- frågade han slutligen Kalliola-husbonden, som stod der med rynkade ögonbryn och utmanande blickar.

-- De äro så, -- svarade denne oväntadt vänligt, -- och vigseln blir om tre veckor. Var nu munter, du Matti, så ska vi ha roligt här den dagen! Du behöfver ett glas bränvin, kom min gosse, så skola vi dricka tillsammans, se så!

Men Matti hörde icke. En stund stod han stilla och kämpade stum sin strid. Det var blott en minut han vacklade. Men så gick det om, och häftigt sprang han till bränvinsflaskan, hälde i ett dricksglas och tömde det i ett drag. Det blef en dans, en yra och ett stoj. Slagsmål och oväsende slutade kalaset! Matti var den vildaste.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

När morgonen kom, låg han vid landsvägen blödande och rusig. Ett svårt vanställande knifhugg tvärs öfver ansigtet, hade, riktadt af Sakari, för alltid gjort en otymplig och afskräckande figur af den vackre Matti.

Dagen derpå flyttades han till sjukhuset i den lilla staden och låg der medvetslös i en svår sårfeber, som höll honom fången i flere månader. Slutligen vann dock hans starka natur herraväldet, och han tillfrisknade efter en lång sjukdom. Men när han kom upp igen, var han som en annan menniska. Ungdomssinnet var borta. Friden och glädjen, stoltheten och sjelfförtröstan var sin kos, han var mera lik sina forna kamrater. Och då han som utskrifven ur sjukhuset var på hemvägen, kände han en stor lust att i närmaste krog försöka dricka glömska och ro. »I bränvinsglaset bor hjertefrid», tänkte Matti och gick på, så fort han kunde.

Men -- vägen var lång. Så många tankar flögo dunkelt genom hans hufvud. Han ville ändock i sjelfva verket någonting bättre. Kanske arbete i en annan ort kunde ge honom ersättning för det han förlorat i hemorten? Dit ville han ej mer.

Nej, aldrig mer! -- Hunnen till landsvägen, gick han med sin rensel och stöflarne burna på axeln hängande vid sin käpp och funderade. Hvarthän i vida verlden skulle han vända sig? Förbli i socknen, der han var väl känd, arbeta der, sträfva, komma framåt? Aldrig! Leena i Sakaris hem, som värdinna vid skräddarns härd! Den synen ville han aldrig se. Och ej heller ville han höra talas om deras lycka, deras trefnad. Han ville aldrig mer höra nämnas detta namn, som påminte honom om den dag han dansat bruddansen -- med en annans hustru.

Han tog sitt beslut och ändrade kosa vid vägskilnaden, der på den höga rödmålade stolpen namnen lästes på de två socknar, af hvilka den ena var nära hans hem och den andra rakt i söder.

Han valde sin väg. Söderut! Till kyrkobyn! Derifrån hade han något tiotal verst till en ångbåtsbrygga vid Päijäne. »Till hufvudstaden!» tänkte Matti och gick så fort hans trötta ben förmådde. »Långt, långt bort till hufvudstaden, så långt vägen bär och kassan räcker! Till hufvudstaden, _der_ fins arbete, förströelse och -- glömska. Till hufvudstaden, der får man se lifvet, och det är det jag nu behöfver. Åstad!»

Och Leena satt i skräddarns nya röda stuga och vaggade en nyfödd. Hon var lika blek som Matti, men lugnare. Endast då hon såg på den lille, log hon och tänkte på sin hjertans kär, som vandrade längs landsvägarne. Men, det var ej syndiga tankar ... nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta första stenen? Hon var ju som andra, ej bättre, ej sämre. Hon var sådan menniskors seder och bruk gjort henne. Hon var -- ja, hon var som en qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna -- enligt hennes uppfostran blir, -- svag. Ja -- det är ordet, svag!

Än mer svaghet.

Efter en veckas resa var Matti ändtligen framme. Han hade gått till fots, rest med ångbåt och med jernväg och stod nu vid målet.

För hans trötta ögon och sjuka sinne hade »den glada staden» intet angenämt att erbjuda. Solen sken hett på de hvita stenhusen, och dammet, som yrde omkring, brände honom hetare än sjelfva den fina, genomträngande landsvägssanden.

Rännstenarnes stinkande atmosfer här och der på bakgatorna steg honom åt hufvudet, och hans ännu vacklande helsa led af den heta, osunda luften.

På vägen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl från någon af egendomarne i närheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i hufvudstaden söka sin lycka. De voro utan penningar båda två och i stort behof af arbete.

Men öfverallt finnes mer sökande än arbetsgifvare. Nyländingen, som var skrifkunnig, lyckades dock snart att få plats på en fabrik, men Matti blef, oaktadt alla ansträngningar, utan. Alla hans försök voro fåfänga. Hans helsa var bruten, hans krafter aftogo allt mer, och hans mod var snart alldeles borta.

Slutligen, en dag då hans tillgångar ej mer tilläto honom att innebo hos det arbetsfolk, der han tillbringat de första nätterna, hamnade han på ett ställe, som i den finska hufvudstaden är rätt illa beryktadt, nemligen det såkallade Antipoffska stenhuset.

Det ligger på en afsides gata och rymmer inom sina murar några hundra personer, då det, såsom då var fallet, i högsta grad var öfverbefolkadt. Det säges, att husvilla der, då de så kunna, med några penni betala sitt nattqvarter, men att, om de äro så utfattiga, att ingen betalning är möjlig, de ändock kunna få ett slags herberge, ehuru för ett annat slag af återgäld --.

Hur som helst, -- för några år sen lärer det ännu varit högst få ordentliga arbetsfamiljer, som här slagit sina bopålar. Dess innevånare bestodo till största delen af på förfall komne arbetande samt annat löst folk af allehanda befattningar. Så ogerna den ordentlige och burgne arbetaren med sin fot ville beträda detta ställe, så ovilkorligen drages den för ett sorgligare öde bestämde stackarn dit till denna brännpunkt för så mycket moraliskt ondt, så mycken fattigdom, sedeförderf och elände.

Redan då man från någon af tvärgatorna viker in på den gata, der det stora huset är beläget, inandas man den lukt af orenlighet, som vanligen omdunstar de platser, der fattigdomen har sin härd. Och ju närmare man kommer, dess mer intensivt och plågsamt intränga de osunda miasmerna i andningsorganerna.

Omkring platsen, på gatan, leka i rännstenarne grupper af osnygga barn, vanligen skrikande och oblyga, ofta utmagrade och med detta uttryck af förtidig, sorglig ålderdom i sina utmerglade barnaansigten, som alltid åtföljer lastfulla föräldrars afkomlingar.

Kommen framför den stora ingångsporten stannade Matti och kastade en skygg blick omkring sig. Öfverallt sönderslagna fönsterrutor eller ock mörka, gardinlösa fönster med buteljer och tynande balsaminkrukor på fönsterbräden. Här och der halfnakna qvinnor, som i olika ställningar till hälften lågo ut från en del fönster, medan i andra sutto en hop råa, brutala karlansigten, som tycktes fördrifva tiden med rökande.

Å nedra botten af ett af husen var en af utskänkningsbolagets butiker belägen. Der utanför vandrade en polis långsamt och likgiltigt gatan fram, här och der småpratande med några af de otaliga trasiga arbetare eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller bränvinsbuteljer i händerna gingo till eller från huset.