Part 6

Han var sällan hemma. Hon fick bära maten bort till fabriken, der han arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han kom igen -- men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet.

Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder, än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder. Han tackade henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skröt likafullt alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin händighet. Han nästan ansåg det som sin merit, att han tålde henne i sitt hus, och försökte alla medel att låta henne känna sin öfverlägsenhet. Det att han lefde på hennes arbete ansåg han som en oförtjent ära för henne, en ära, som han likväl aldrig tålde höra nämnas.

Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man kunnat tro honom... Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat. Och dock! ännu älskade hon honom, hon måste, han var ju hennes make, hennes...

Han hade heller icke gjort något ondt, tänkte hon. Han var ju ung och bara litet svag. Det var litet ostadighet, tänkte Eva, det skulle snart blifva bättre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en ordentlig, ärbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen, mildlynt qvinna, som skötte om hus och hem.

Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta. Det led, och han kom icke.

Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en liten stund och hellre sätta på risgrynen...

Det gjorde så ondt att röra sig. Det brände i hufvudet, och kroppen skälfde till ibland af kyla. Det var tungt att gå i dag, det gick icke så bra som eljes. Hon sträckte sig upp efter en blankskurad kastrull och gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf köpt och sjelf huggit och sedan radat upp så nätt och jemnt. Dit ut gick hon, en brasa skulle säkert bidraga till trefnaden. Erik tyckte så mycket om värme...

Boden låg vid porten, de otäta väggarne insläppte snön, som fördes in af vinden och hopade sig i en drifva midt på bodgolfvet.

Derinne hörde hon, huru någon ute i porten talade...

Hon igenkände Eriks röst, ehuru han stod längre bort, ty han talade så högt. Den andre nästan hviskade.

Eva kände en stickande smärta i hjertat. Hon hade igenkänt Liisa, fabriksflickan, på de läspande ljuden. Det var en märkvärdig organ, så smekande, så vek, och ändå talade hon endast råa, obehagliga ord, men med den rösten...

Eva smög närmare intill springan; der hörde man stämmorna tydligare. De stodo båda vid portgången, i skydd af stallvindstaket, han och hon. Erik var vid lördagslynne, han talade högljudt och skorrade på målet.

-- Kan du inte tala saktare -- bad Liisa -- hon hör ju oss, hustru din?

-- Bryr jag mig om henne -- svarade Erik -- om hon tror, att hon skall vara styrman för mig, så tager hon allt miste! Nå, Liisa, säg ifrån, hvad du vill hafva, så får du det.

-- Du skall väl hellre gifva henne dina penningar. En fattig flicka som jag kan väl vara utan. Herrskapsmadamen skall väl pyntas, kan man tro. Köp hatt med plymer åt hustru din; åt mig duger hvad som helst.

-- Har jag förr låtit dig vara utan julskänker -- menade Erik -- du vet, att du får hvad du vill ha. För öfrigt bryr jag mig ej om min hustru, nu vet du det. Se så, kom nu, så gå vi ut och fira julen, du och jag.

-- Nej Erik, gå in du... Hvarför tog du henne, fastän du påstod och svor ständigt och jemt, att du hade mig kär?

-- Och det frågar du, som vet, att hon hade penningar och dessutom jemt hängde efter mig. Inte slapp jag lös. Tror du man kan skjuta ifrån sig en som håller sådant tag?

-- Då kan du hafva det, som du har det! God helg, Erik, jag går nu, jag.

-- Kom in och värm dig, du har så kalla händer så...

-- Åh, dem värmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de väl snart nu alla. Der är varmt, ser du; och der träffar jag Skomakar-Janne. Adjö.

-- Skomakar-Janne må akta sig, han! Rör han vid dig, så skall han få se på annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi köpa paletån åt dig. Boden är öppen ännu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.

-- Jag säger dig, gå in! Annars får du väl smaka riset i natt; hon missunnade ju mig här om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med bränvin skulle hon dela på likasom skulle en inte rå med en så'n smula ensam... Gå in nu, annars ställs du väl i skamvrån.

-- Tyst Liisa, nå -- kommer du?

Liisa lät sig dragas derifrån. Deras glada röster hördes allt saktare ... de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet. Men hon var glad och lustig, svor så hurtigt ibland när det passade sig, och då de veko in åt en mörk tvärgata, passade hon på och tog fram en cigarrett...

* * * * *

Derinne i boden stod Eva ännu, lutad mot springan. Hon rörde sig icke, utan tycktes lyssna äfven sedan allt länge varit tyst. En och annan ensam arbetare skyndade ännu hemåt. Alla hvisslade glada melodier eller gnolade på någon visa. Endast en och annan gatpojke strök tyst och slokörad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qväll gick det ej så bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern på flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.

Eva tyckte sig alltjemt höra sin mans och Liisas röster. Det föreföll henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt annat än likgiltig. Det pinade henne. Hvarför just Liisa, denna dåliga, ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon afskytt och känt samma obehag för, hvar gång hon besökt deras hem, som om hon varit något som man så fort som möjligt borde försöka få ur huset? Hvarför just hon?

Liisa var således hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes för detta fästmö, den värsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla möjliga fel och olater, hon hade således tagit hans kärlek från henne, hustrun. Hon!

För första gången tänkte Eva klart i denna sak -- hon förstod, att hon allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så blind...

I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan. Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon ville tigga om förbarmande.

Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef större. Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna, men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och brann som eld i ådrorna.

Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon herrskapet. De hade insett allt. Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek. Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast instinktlikt känner.

Evas glödheta ansigte lyste af feberhetta. Hon stred en stund med sig sjelf, andades våldsamt, häftigt och högt, som hade hon kämpat bröst mot bröst med en synlig fiende. Hon tryckte så hårdt, så hårdt sin hand mot hjertat, återvann sedan så småningom fattningen, kom till sig sjelf och började att långsamt skaka af stickor, snöslask och sågspån, som fastnat på hennes klädning. Hon slätade med handen sakta sitt våta hår, som hade det varit ett oroligt barn, hvilket man med smekningar kan lugna. Hon strök sina kinder gång på gång, som hade hon sjelf varit den mor, hvilken hon för länge sedan förlorat och som hon nu tycktes i så stort behof af. Så suckade hon ånyo, tungt och djupt och såg sig omkring med lugnare, nyfikna blickar.

Hvar var hon egentligen? Hvarför hade hon legat här i boden i kölden? Hvaröfver sörjde hon? -- -- --

Ah! Således medvetandet af denna olycka, som hon så länge burit utan att hafva känt den. -- -- --

Hvad sörjde hon? Förlusten af honom, honom, som, det kände hon nu, icke var henne värd?

Det kom med ens en så skön välsignelserik känsla af nåd öfver henne, af Guds nåd. Gud, som hon nyss glömt. Och Han hade ju gifvit henne detta barn, som skulle se dagen snart nog, detta barn, som skulle blifva hennes tröst i hennes andliga och lekamliga fattigdom, detta mörker utan ljusning!

Hon bad, der hon nyss förbannat, bad så innerligt, så förtröstansfullt och log åter mot det kommande, log der hon stod i kölden, log som i en skön dröm.

Det var ju icke så farligt. Hon hade ju framtiden eller åtminstone hoppet om en framtid. Hvad var det egentligen? Hon skulle ju snart ha någon att lefva för, och hvem vet, en dag skulle kanske den lilla beveka hans hårda hjerta och sålunda göra allt godt igen.

Så skulle hon ändtligen gå upp och in till sig igen. Men det gick tungt med de första stegen. Bröstet värkte, ryggen var som af ... att böja sig stod icke till, och hon måste ju hafva ved till en brasa. Hon fick lof att göra det festligt derinne, helgdagsstämningen kom öfver henne, det var som skulle hon fira en gudstjenst i sin ensamhet, en gudstjenst, hvars betydelse hon i detta ögonblick kände djupt.

Ändtligen då hon hade famnen full af ved och stickor, gick hon stapplande in, tände elden i spiseln och tog fram den lilla julgranen. Hon hade i fickan ett litet paket, hvars innehåll hon med största försigtighet öppnade. Derinne lågo några vaxljus, röda, gula och blå.

Eva letade reda på en liten fotogenlampa, hvilken hon tände och stälde uppe på klockan. Det tog sig så bra ut, när skenet kom uppifrån. Granen stäldes på skänken, några af de blå ljusen bundos i toppen. Så kom en paus. Hon sjönk ned på soffan trött, sinnesfrånvarande.

Hon hade glömt hela verlden och kände sin stora smärta som en dödsdom, hvilken man underkastat sig såsom något oundvikligt, någonting, öfver hvilket man ej ens kan knota. Pastorn hade en gång i kyrkan sagt, att de som Gud gifvit lidandets börda voro hans privilegierade... Hon kände i denna stund lidandet nästan som en helgelse. Hon kunde redan, en timme efter slaget, bära det, som hon aldrig trodde sig kunna utstå. Hon kunde mer, hon kunde förlåta. Hon tänkte på Erik med en sorg, djup och stor, men utan bitterhet.

Och allt detta var icke hennes egen förtjenst; det kostade henne ingen öfvervinnelse. Det föll sig så naturligt, likasom ett sommarregn, befriande och välgörande efter åsktyngd och qvaf, ångestfull åskhetta.

Men det var hjertats och sinnets frid, icke kroppens. Hon led våldsamt af sinnesskakningen samt ansträngningen och förkylningen der nere. Febern brände henne, hennes tankar blefvo allt mer omtöcknade. Hon hade förlorat medvetande af rum och tid; den lilla kammaren föreföll henne så stor som en verld, det låga taket var högt som en sommarhimmel, och hennes ögon sågo framåt i det oändliga; ett vidt perspektiv öppnade sig på alla sidor, och det som skulle qvalt henne till döden tycktes henne som en sorglig, klagande melodi, hvilken, oaktadt sin tröstlösa entonighet, likväl icke förmådde väcka henne ur en välsignad ro, en ro, orörlig och passionsfri som dödens. En half timme förflöt. Hon slöt ögonen och drömde. Hon tyckte sig vara uppe hos herrskapet i våningen. Köket var ljust och gladt, salongerna strålade af ljus, den stora julgranen var tänd. Småbarnen dansade, och husjungfrun kom in på fyra fötter, kom i skinnpels och med gåfvor i fånget, kom som julbock och slängde också till henne ett paket, det med det svarta klädningstyget.

Men när hon skulle veckla upp tyget, föll derur ett stort rundt kålhufvud. Då hon betraktade det nogare för att se om det ännu möjligen kunde användas till mat, märkte hon, att det liknade Erik, att ett af bladen liknade hans mun, log som han och skrattade. Näsan och allt, allt var så tydligt. De långa, halfslutna ögonen skrattade också hånfullt.

Med ovilja kastade hon bort kålhufvudet. Det rullade på golfvet, tyckte hon, rullade ända bort till kakelugnen, i hörnet. Hon sprang dit och skulle just böja sig för att taga upp det och bära ut det; men så ändrade det skapnad, blef så ljust och skimrande som en stor, stor skär ros, belyst af solen och doftande. Och der syntes återigen ett ansigte, det var Eriks och det var icke hans, det var så ungt, så oskuldsfullt, så allvarligt. Ögonen voro slutna, och hon såg munnen öppnas vid de djupa, ojemna andedragen. Det var nu ett litet barn, tyckte hon, ett helt litet.

Återigen skulle hon böja sig för att kärleksfullt upptaga barnet och i öm lycksalighet trycka det intill sig, men hon förmådde det ej; hon förlorade medvetandet.

* * * * *

Klockan var inemot elfva och han satt der ännu, hos madamen som hade »mathållning», satt med Liisa och skulle »ha roligt». De voro icke de enda gästerna. Några ölutkörare från Sinebrychoffs, alla med sina sällskap suto eller halflågo i grupper kring borden, en del spelade, andra bara drucko med cigarrerna mellan fingrarne. En och annan drog emellanåt långa drag på kritpipa, luften var tjock af rök och matos, det luktade starkt af bränvin och öfverallt i knutarne lågo högar af ölbuteljer vräkta hit och dit af kunderna.

Madamen sjelf syntes mycket litet. Hon såg frånvarande ut de stunder hon var inne, och var mot vanligheten särdeles ifrig att påminna sina »kära vänner» att gå hem och lägga sig.

-- Hem -- skrek en af flickorna, en murbrukstillblanderska från ett af byggeragen, -- hem, hvem talar om hem här? Bry vi oss om hem, vi som nu engång kommit hit! Tror hon vi ha några våningar, efter hon talar om hem! Eller hustrur och barn? Tror hon det, madam? Här ä' vi bara gamla ungkarlar, och ge tusan allt hvad hem heter! Vi tycka om friheten vi! Hurra för den! Gå sjelf hem och lägg sig, och låt oss hållas. Skål, madam, ge hit ett par flaskor till, det är tusan till väder att göra en stackare törstig!

Madamen skrattade, alla skrattade. Endast Erik satt tyst. »Gamla ungkarlar»! Uttrycket slog honom. De voro här alla hans bekanta, men -- ingen af de gifta. Det var verkligen endast ogifta. De andra, -- de voro i sina hem. Hem, hvarför plågade det ordet honom? Han tyckte icke om sitt hem! Han älskade ju friheten, han hade det ju nu som han ville. Liisa satt ju hos honom, bolmade och rökte, drack butelj på butelj, låg med det röda hufvudet mot sina händer, och sparkade upp med sina våta och trasiga strumpor på hans stol för att låta honom värma fötterna, som voro så kalla. Stackars Liisa, hennes trasiga kängor torkade hos madamen i köket, hennes bästa »julkängor», som längesedan hade spruckit på sidan och voro snedgångna -- -- --

Han borde trifvas nu -- men -- i qväll gick det inte. Han var sjelf våt af snön derute, bränvinet värmde icke nu som vanligt, det bara oroade, nästan plågade.

Liisa var så kärlåten. Hon gaf honom kyss på kyss, tiggde och bad att få pengarne, men -- han gaf intet. Hvarför? Nej, han ville inte. Han skulle retas med henne en smula. Hon var också förfärligt besvärlig. Hennes tänder hade blifvit maskstugna på en tid, unga flickan! det var redan stora hål midt framme i mun. Allt det der syntes så bra just nu i den klara belysningen. Och lång var hon i lifvet, lång och smal som en saltströmming. Det var inte utan att klädningen luktade litet sill -- åh! det är inte så noga ... fattigdomen -- men -- märkvärdigt att han skulle tvingas att tänka på allt det der just nu.

Liisa steg upp och gick för att se om sina kängor i köket. Det var så kallt i skänkrummet med det otäta, smutsiga golfvet och dörren mot farstun, som alltjemt gick af och till. Hon skulle få det bättre om kängorna bara voro torra och kunde tagas på.

Han följde med i köket, gick efter henne genom ett litet rum, och kom ditin. Åh! var detta ett kök? Madamens kök? Denna stora »bagarstuga» från den gamla, goda tiden med spis, brödugn och bakbord. Så vackert det var derinne. Nyskuradt och fejadt, med hemstöpta tregreniga talgljus i stakarne, med julgran midt på golfvet och det stora bakbordet på bockar fullt af julbullar, risrgynsgrötfat, mjölkkannor och nyssupptagna julgåfvor.

Vid bordet satt madamens gamla mor med en stor gröttallrik framför sig. Madamen sjelf skar för bröd, godt, nyss bakadt, doftande julbröd med russin uti. Syster, madamens syster, sotargesällen Witikkas ståtliga fru, satt bredvid värdinnan och serverade sin yngsta den bästa julmaten för en så ung nybörjare i verlden ... hennes man satt midt emot, strålande i lugn, flegmatisk lycka, och betraktade gruppen. Madams egna barn, kammade och med papiljottlockar som horn kring sina små röda anleten, sutto och petade ut mandlarne i gröten, sömniga och öfvermätta af trötthet och njutning. Deras ögon stodo som på skaft, de glänste och blinkade, stredo mellan sömn och längtan efter ännu mer roligt och ännu mer julklappar. Det var ett joller af barnen, en doft af granljus och färskbröd, af jullack och julglädje, en stämning af trefnad, af glädje, af renlighet, af hem.

Hem, hem. Det strömmade öfver honom en känsla af leda för allt det andra ... allt utom ett sådant hem. Och han såg framför sig, der han stod i dörren, såg som i en slags dröm.

Liisas inträdde i rummet väckte en viss misstämning. Madamen steg upp, lade bort den vänliga, husmoderliga minen, tog på sitt värdshusvärdinneanlete och frågte med hvass ton:

-- Hvad vill ni här? håll er i skänkrummet mamsell, jag vill inte ha sådana som ni i mitt hem, hör ni.

-- Jag skickade mina kängor hit att torkas, madam -- sade Liisa, alldeles dekontenanserad, -- och skulle se efter dem.

-- Gå till höger, der är min mans kök, der sitter han, och der äro säkert edra känghasor!

Madamen pekade med tummen utåt. Liisa vände om. Till höger var ett litet kök, der fans mannen med ett par andra. De voro nästan i mörker. En fotogenlampa halfbrann på skåpet. Det här var sjelfva krogen. En disk ... hela spisen full af ankare, fjerdingar, tunnor. Tolpo, krögarn, madams man satt redan och sof framför sitt glas. De andra halflallade, omedvetna af denna verldens väl och ve vid sina, det var deras jul... Liisas kängor lågo på disken, lika våta och sura som förut. Hon tog dem med en svordom och gick, följd af Erik. Men han, han var i hast blefven så vresig. Liisa kunde inte få honom glad igen.

Om en stund voro de ute. Öfverallt var der ljus i fönstren -- julgranar, barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter. Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna, hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk.

Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik. Ifrån ett hus tonade der ut en psalm i natten. Man kunde se in, om man stälde sig på tå. Fadern spelade på en liten orgel, barnen stodo omkring, modern sjöng. Hon var som Eva, litet stor i kroppen, hade ljust hår och samma vänliga, fridfulla leende. Hon sjöng så vackert. De små försökte också. Mannens bas sekunderade. Pigan stod i dörren med hufvudet på sned och de enfaldsfromma ögonen höjda mot taket, högtidlig och full af andakt.

Erik drog bort Liisa, -- åter hem, hem och hem. En obehaglig qväll, denna. Det förföljde honom som en mara -- han kunde ej blifva det qvitt.

Hm! Ändtligen. Han var ensam. Han hade med våld slitit sig ifrån henne. Och nu var han vid dörren. Hans -- ja, hans hem.

* * * * *

Klockan var nära tolf. Han fick efter något letande fatt i nyckeln, vred om och öppnade. Med honom kom ett kallt drag utifrån; vinterkylan trängde in i det lilla varma rummet, der nu en oväntad syn mötte honom och oväntade ord, föga lika Evas lugna stilla röst, som eljest helsade honom.

Der stod en främmande qvinna vid spiseln, en liten och tunn gammal qvinna med skarpa drag och lifliga ögon, som lika väl kunde se vänliga och trohjertade ut som de nu riktades hätskt och spetsigt mot den inträdande.

-- Åh, ni skulle skämmas, -- talade hon, -- skämmas ögonen ur er, lätting, att komma hem så här sent, se'n ni lemnat eder hustru ensam på sjelfva julnatten, sjuk och i ett sådant här tillstånd. Sådan urspegel till karl! Hörde jag inte hvart enda ord ni talte i aftons med den der fabriksslynan. Och hon, er duktiga hustru, hon hörde't med hon, efter hvad jag kan förstå, eftersom jag sedan såg henne komma ut ifrån boden med veden, qvinnstackarn, blek och halfdöd. Fy, ni skulle just skämmas!

Erik halfmumlade något, knuffade henne då han skulle fram i rummet, och famlade, med ögonen osäkert sväfvande af och an, utan att kunna se något, rakt emot den uppbäddade sängen.

-- Ut med sig, trasvarg -- skrek den lilla qvinnan, -- eller ock lägg sig under bordet! Från den här stunden är han främmande i det här huset, som hon betalar hyran på, han är främmande och får inte mer ligga henne till last i maten heller! Hon är så illa deran nu, der hon ligger, så en får väl ta' henne i försvar för er, kan jag tro! Och eftersom ni inte gör henne annat än ondt, så blir det jag som skall se om henne. Och jag som befaller. Och det blir ni, som lyder; hör ni det, karl! Tror ni inte jag hör, hur ni väsnas om qvällarne och hur ni far fram. Och det fastän ni har en så präktig hustru och en ärlig och ordentlig qvinna, som är för god för en sådan som ni. Packa er af nu, eller ock under bordet med er, så ni inte är i vägen. Begriper ni inte, menniska, att här är frågan om lif och död?

Den lilla qvinnan rusade med ens till sängen. Eva hade legat der, likblek, med ögonen slutna. Men hon reste sig häftigt upp; en ström af tårar rullade ned för hennes kinder, och hon klagade högt, i det hon med konvulsivisk kraft fattade i sängkanten, som hon tryckte sig emot, allt under det hon böjde sitt hufvud mot väggen hårdt och våldsamt.

Erik blef uppmärksam. Han såg och såg, ögonen blefvo helt stora i hufvudet på honom. Han lutade sig nyfiket framåt och stod liksom förstenad. Han insåg, att han var öfverflödig, men han vågade icke röra sig. Det förfärliga i en sådan kris hade han aldrig förr anat. Som vid åsynen af en dödskamp stämdes hans sinne; han betogs af ångest, han skälfde af sinnesrörelse och han kunde hvarken gå eller stanna. Skrämd sjönk han ned på en stol och lät armarne slappt hänga ned åt golfvet.

-- Upp med sig, odugling, -- skrek den lilla qvinnan, -- ser han inte att här behöfs hjelp! För Guds skull, tag i, var menniska! Förstår han att hon håller på att dö, och det är för hans skull, hans, som inte är värd så mycket som hennes gamla sko engång!