Part 4

Och solen skiner, ehuru kölden redan skärper till. Två mil ifrån kyrkan ligger Alassammari... De vida, ödsliga moarne måste passeras för att komma dit. Och på qvällen, då mörkret faller på, då »sjunger» varglon borta vid skogsbrynet, hungrig äfven han... Han sjunger, han gråter, han tjuter, han hotar. Han har fått smaken. Han tål icke, icke ens han »det förbannade obildade folket». Ja, när mörkret faller på, då...

1882.

Han kommer!

Junisolen lyser öfver staden. På det stora sandtorget växa präktiga grupper af frodiga kardborrar i blom. Lugn som ett isfält ligger sjön Jyväsjärvi och speglar i sin släta yta den kala stranden. Från fjerran svedjerök, tät, oljig. Det är vindstilla och mattblå himmel.

Gatorna med sina dels nya, dels halfförfallna hus stå nästan öde; kritade fönster och igenbommade dörrar tillkännagifva att egarne äro borta. Det är Jyväskylä i sommarskrud.

Här och der står en boddörr på glänt. I fönstren hänga prof på varorna: mörka dukar, randiga klädningstyger, ullgarn doftande af får, blanka knappar, speglar i messingsramar, lådor med russin och sviskon, stearinljus i blå omslag samt tuggtobak i rullar -- med ett ord allt hvad en rättskaffens Jyväskylä-medborgare nödtorfteligen behöfver för sitt dagliga uppehälle.

I en af bodarna hänger en dåsig bodbetjent öfver disken, med ett smutsigt tidningsblad framför sig. Han läser icke och sofver icke, han är varm och längtar till någonting beqvämare! Som önskningsmål hägrar för hans själ en uppbäddad säng i hans lilla ödsliga hem. Men tiden går så långsamt...

Staden har emellertid också någonting att vara stolt öfver; det är ett hvitt stenhus med två våningar. Det står ensamt och beherskar hela nejden. Af resande landsortsbor betraktas det som någonting märkvärdigt, och man kan inte tänka sig att någonting kan vara att anmärka mot dess skönhetslinier. För närvarande står det tomt liksom de flesta af husen.

Vid huset, midt framför det, stå tvenne bönder. De äro iklädda stadsresedrägten: tjocka grå vadmalsjackor med spegelknappar och hattar af tung filt. Trettio grader Celsius i skuggan besvära dem icke. De beundra det hvita huset, på hvilket solen skiner, det är annat än landsbygdens enformiga gröna färg!

Inne på gården sitter en karl i vedboden och täljer. Mekaniskt rör han sina händer, det gula håret faller honom långt ned i ansigtet. Arbetet går så lätt, han har redan arbetat i tio timmar. Hvad kan man väl begära mer i verlden, då man har bredvid sig en stånka maltstarkt svagdricka och en stålbakad svart hålkaka, hårdare än den bjelke han arbetar på, men mjuk nog för hans friska tänder, som kunde bita af en vanlig jernspik.

En hund ligger i ring på spånorna. Hönorna kackla muntert, den lata hönspigan, som glömt dem på morgonen, har nyss hemtat dem en riklig ersättning för lång väntan...

Eljes är allt tyst.

Inne i huset är ännu hetare än ute. I herrns rum står en bukett glömda blommor i ett vattenglas. De hänga hufvudena; några unga hjertblad stå ännu friska och hoppas på litet vatten. Stora tjocka flugor slå mot fönstren, mot väggarna, mot taket. De massiva möblerna ånga af hetta, solen har nyss brännande lyst in. En soffa af trä upptar en vägg. I den kunna tolf personer sitta i bredd, den är ett arf af farföräldrarne. Vid det stora dammiga skrifbordet står en stol.

Men -- dörren öppnas och en ung flicka stiger in. Hon går till fönstret och höjer gardinen. Hon stannar der länge med blicken åt de blå bergen i fjerran, som otydligt skymta fram mellan rökmolnen. Hon väntar... Hon tänker framåt i tiden, och på den tid som varit, och nu står hon vid skiljevägen...

Hvad det förgångnas historia är enkel och hvad framtiden lofvar mycket! Här sitter hon nu och väntar på sin hjertans kär, hon, Katri, hemmansdottren från Wiitasaari, tjensteflickan hos doktorns här i hvita huset och frökens lekkamrat, hon väntar sin fästman, hon har fått hans bud att han just den dagen skulle komma till staden.

Katris tankar sväfva bort till hemmanet, som en gång skall bli hennes, men ännu eges af fästmannens far. De gamla knotiga hängbjörkarne, den stora hissbrunnen och det nya vackra fähuset äro ljuspunkterna i taflan. Ängarna med sin höga timotej, åkrarnes vida böljande ytor, sveden med rykande stubbar och de präktiga svala vallskogarne, -- hvilka glada minnen hade hon ej från alla dessa ställen! Potatesland, rofåker, lintäppor och trädgårdsbänkar -- på henne väntade de alla!

Gamle Keittunen, kärestans fader, kan ju ej lefva länge, och då skulle Olli dela hemmanet med sin bror, och så skulle de flytta in i gården, de nygifta. Så märkvärdigt; dessa begge bröder hade, så långt hon mindes tillbaka, båda älskat henne. Men Olli var så vacker och så hurtig till lynnet, honom hade hon föredragit framför den äldre, sorgbundne brodern. Olli hade hennes tro och hennes löfte.

I dag var dagen, hans tjuguförsta födelsedag, myndighetsdagen. Och i dag skulle han komma med den gyllne ringen för att högtidligen trolofva sig. Brefvet till hennes husbonde, doktorn, har kungjort henne allt detta; lyckliga dag, skall aldrig din afton komma?

Det dammar der borta, der gatan återfår sin ursprungliga benämning af landsväg; kanske kommer han? Men det är icke han, det är en tjock gårdsegarinna från närmaste by, hon skall till staden för att göra sina visiter. Hon sköter sin välfödda häst med kraftiga händer och har skyddat sin bredskyggiga hatt med en ljusgrön musslinduk, som blott till hälften döljer en slöja af gul tyll och röda blommor. Den lilla tjensteflickan behöfver ännu icke rodna så vackert: han dröjer ännu, den älskade.

Emellertid ler hon så hoppfullt; han kommer nog, det vet hon, ty hon har spått i kaffe, och den svarta sumpen talar sant. Hon slätar sitt lockiga gula hår, jemkar den nya ljusblå schaletten och ser på sina händer. Ja, de äro alldeles rena, litet solbrända och grofva af arbetet, men så runda och mjuka ändå. Hon vet att hon är vacker, men anar icke huru vackra hennes fina drag äro då hon så der drömmande ser utåt. Dröm alltid, stackars Katri!

* * * * *

Hon hör hur hårdt de oförskämda, stora flugorna dänga just på det stället der tapeterna hänga lösa och der det dånar mer än eljes. Katri förargar sig deråt, men vet ingen bot. Det blir så enformigt att vänta i det qvafva rummet. Han dröjer så länge. De glada tankarne bli tunga, och det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande. Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, -- hon sofver. Sof, stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty -- han kommer!

Ja, verkligen, han kommer! Men -- med hvilket rassel, hvilket buller, hvilket ljud! Der är han, din Olli, han sjelf, din käraste! Hör du, han hvisslar, han sjunger, han knäpper med fingrarne! Han är då så glad? Men hvarför?

Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga ögon se måhända syner, efter de så der vidgas och bli blodsprängda af vild smärta? Hvad ser du?

Det dammar på gatan utanför fönstret, det efterlängtade dammolnet är ändtligen just utanför. Det bullrar så hemskt, det är kedjor som rassla, lifjern och fotjern. Det är en som bär alltihop. Det är _en_ som sjunger och knäpper med fingrarne. Men det är ingen vansinnig. Tro icke det, Katri, han har icke den ursäkten. Han är ej ens drucken, du kan ej trösta dig dermed, det är någonting annat...

Så vacker han är! Hans bruna lockar falla lika käckt som förr, hans solbrända kinder och höga panna äro lika rena som förr, hans hvita tänder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet är litet trotsigare än då; det är allt!

Det tunga jernet bär han som vore det blomsterkransar för bröllopet. Så han svänger då han går! Samvetsqval och ånger tynga icke de spänstiga stegen, han tycktes vara nöjd med sig sjelf. Fadermord, brodermord förmörka ej glansen af dessa bruna ögon! Och du, Katri, du stelnar af att bara _se_ honom komma så.

Hvarför mördade du så i ett ögonblick också Katris själafrid! Du grymme, hvarför?

En träta med bror och far, en träta uppkommen vid fråga om ditt förestående giftermål -- en liten obetydlig träta, och det tröga finska blodet kom i en svallning som lika ogerna stillar sig som det djupa haf, hvilket af orkanen bragts i rörelse.

Länge närd svartsjuka, som med ens bröt ut i låga, blindt raseri, utan hejd, utan tygel derhän har det fört honom, som ännu i går var så lycklig.

Och nu är du på väg till häktet. Der nere i källarn är så svalt, der blir du kanske lugnare. Och i morgon fortsättes resan. Du har god tid att tänka öfver din gerning på färden öfver stepperna till det fjerran Sibirien. Till dess, hvissla och sjung! Hon der i fönstret dör icke deraf! Ack nej!

Stackars Katri! Det är ingen dröm. Det är verklighet. Han synes ej mera. Han är borta och fångknektarne med. Rasslet dör bort, bullret afstannar, dammet har lagt sig, den förra tystnaden råder.

Allt är som förr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gäspar, karlen hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner så genomträngande på det hvita huset, framför hvilket bönderna ännu stå gapande, sedan de sett dubbelmördaren gå förbi.

Der inne sitter Katri, hon är vaken nu. O -- att hon aldrig hade vaknat!

1881.

Lycka.

Hon var mörkhyad som en kreolska. Det krusiga håret föll, då det ej var uppsatt, i två tjocka bruna flätor, längs ryggen. Men ögonens djupblå färg var äkta nordisk. Då hon satt så der allvarsam, var uttrycket i ansigtet kallt och stolt, men när hon log, förtjusade hon.

När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som honung och dock så metalliskt klar.

Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon. Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne. För honom var hon ett eftersträfvansvärdt ideal. Hennes karaktärslöshet, hennes ärelystnad, fåfänga och flyktiga sinne förstod han icke.

Sjelf trofast som en hund, ädel och utan misstänksamhet litade han på henne, trodde henne och förtröstade fullt och fast på hennes längesen gifna ord...

Hon var fosterdotter hos den rike patron på Drumsö gård, men egde sjelf ingenting. Dotter till en fattig enka har hon på patrons bekostnad blifvit uppfostrad i Helsingfors och hade sen sitt adertonde år bott hos sin fosterfar, hvars förtroende hon fullkomligt åtnjöt, och hvars enda qvinliga sällskap hon var.

Adolf var jurist, hade kommit på första förslag till en häradshöfdingstjenst och var i dag att vänta för att förkunna senatens utslag för henne, sitt hjertas utkorade, sin innerligt älskade, »sin själs brud!»

Om han kom vid denna tid och prydd med en gåfva af henne, ett rödt stickadt yllebälte, då visste hon, att han fått tjensten och att han genast skulle fria hos fosterfadern.

Ja, i dag skulle hennes öde afgöras. I denna timme. Om han kom der på isen, så vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss börjad skulle den redan sluta i fattigdom, enformighet och färglös, tråkig hvardagslycka.

Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt hem, der blott _en_ vore lycklig som en Gud, medan den andra...

Han hade hennes löfte. Hemligt, oanadt af alla! Honom skulle hon tillhöra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige, som intet egde annat än sin ungdom och sin kärlek. Honom den tyste, skygge »bokmalen», som ständigt gick de andre ungherrarne i vägen, och som hemligen utgjorde ämnet för alla deras gyckel och upptåg.

Hvarför hade hon egentligen valt honom, då så många andra beundrare icke begärde bättre än att få falla till hennes fötter? Och -- patronens trenne söner, svärmade de ej alla omkring henne likt bin kring en svällande ros.

Hvarför hade hon ej valt någon af dem! Deras hyllning var så ordrik och så ridderlig, så ögonskenlig och påfallande, hvarför hade då ingen sagt ett allvarligt ord, som kunde ge henne anledning att hoppas att deras galanteri var af någon djupare betydelse?

På Adolf kunde hon lita. Hans kärlek var hennes egendom.

Och derför hade hon förlofvat sig med honom, redan länge sen. Med honom, som hon icke älskade.

Nu satt hon deruppe, i det stora hvita stenhuset på berget på den ståtliga herregården, satt i sitt eget smakfulla rum och spanade utåt hafvet. Hon såg ditut med trötta blickar. Derborta låg Helsingfors och derifrån skulle han komma.

Hafvet låg blänkande framför henne. Det utbredde sig nedanför, rundtomkring, på alla sidor.

Man såg Sveaborg åt venster, fjärden var sen två dygn frusen hela vägen. Solen sken på den blanka ytan. Träden nedanför berget stodo hvita af rimfrost. Klar, glimrande vinterluft.

Det knackade på dörren till Malins rum och der inträdde en ung man, patrons yngste son, en löjtnant vid gardet, redan vid 26 års ålder adjutant hos sin general.

Hans sporrar klingade, när han steg öfver tröskeln, och hans ögon tindrade så käckt, när han såg sin fostersyster i det rodnande ansigtet.

-- Hvad du är vacker, Malin, i den der mörkröda klädningen! Du ser så bra ut, när du sitter så der. Precis som en valkyria eller amazon eller någonting annat riktigt retande!

Den unge mannen, som med en smeksam ton sagt alla dessa artigheter, slog sig ned i en af fåtöljerna.

Malin skakade sitt hufvud, men svarade ej. Hon fortsatte att envist stirra ut med kikarn för ögonen.

-- Men Malin, hvarför ser du ej på mig i dag? Jag är ju här ute endast en dag öfver, var nu älskvärd, vackra syster! Du bara ser ut åt staden. Hvem väntar du? Är det Oskar som är den lycklige? Eller -- måhända ämnar du välkomna Carl i dag med din allra huldaste vänskapshelsning?

Malin log allt som han blef ifrigare. Slutligen vände hon sig om och skrattade litet utmanande. Hvilket förtjusande skratt! De hvita jemna tänderna lyste så friskt, och en liten grop bildade sig på ena kinden.

Plötsligen ändrade hon taktik, tog en allvarlig min, suckade halft och sade med sin vackra vibrerande stämma:

-- Ja Morti, jag väntar den som skall bli min fästman. Han älskar mig passioneradt och -- jag tänker du kan förstå att jag nu ändtligen vill ha ett eget hem. Icke ständigt kan jag lefva på nåder hos din far och höra dina fastrars anspelningar på att jag borde gifta mig. Nåväl! nu har jag beslutat att gifta mig! .... Ifall Adolf fått utnämningen, så kommer han i dag, om en qvart kanske redan, och begär af din far min hand. Jag har lofvat att bli hans hustru! Ser jag det röda bältet derute, då är min dom afgjord, och den stackars fattiga, föräldralösa Malin blir en fattig fru, men -- hon har ett eget hem och någon som beskyddar sig mot lättsinnige herrars meningslösa kurtis, och -- tillade hon efter en stunds betydelsefull tystnad, -- och också mot sitt eget hjerta.

Den unge mannen for upp som en ursinnig. Han slog sin hand emot pannan och bet ihop sina läppar. Han kunde på en stund icke få fram ett ord.

Lidelsefullt kastade han sig derpå ned för den unga flickans fötter. Såg först med lågande blickar på henne, grep så hennes händer och tryckte brännande kyssar på dem. Våldsamt och utan hejd var hans beteende. Slutligen fick han fram några korta ord af kärlek och svartsjuka, vilda och sammanhangslösa.

-- Nej, flicka, nej, och tusen gånger nej. Jag tillåter dig icke att gifta dig med denne ömklige tvärvigg. Du skulle dela hans gråa tarfliga lif! Denne luggslitne tölp utan skick och fasoner, utan utseende och utan ställning i sällskapslifvet. Kort och godt -- jag tillåter det icke.

Malin såg på sin fosterbroder. Hon kände knapt igen honom.

-- Men käre Morti, du har ju ingenting att bestämma öfver mig. Är jag icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad är du för mig? -- -- -- en fosterbroder som nästan förnedrar mig med slik betydelselös, aktningslös kurtis, mig en stackars, ensam flicka.

Morti besinnade sig ej mer. Han drog den snyftande flickan intill sig och hviskade i hennes öra så många glödande ömma försäkringar.

-- Min skall du bli, och min är du, ingen annans! Malin! du älskar mig, jag vet det. Och jag, jag dyrkar dig, härliga flicka, det vet du sjelf.

En kyss af eld, en omfamning lång som en evighet, nej, kort som en sekund.

Och så en paus, hvarunder de båda på olika sätt betraktade hvarandra. Hon såg på honom förstulet och med halft nedslagna ögon. De långa fransarne dolde under sin vackra skugga ögats kalla, kloka blick och gaf hennes utseende ett sken af blyghet.

Och han! med af ungdomlig hänförelse strålande blickar beundrade han den unga flickan, sin nyförvärfvade brud, sin vackra nya leksak, den svällande frukt, som han blott behöfde sträcka ut handen för att plocka.

Deras blickar möttes ändtligen. Det gick som en elektrisk gnista från henne till honom.

Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hår en rödaktig färgskiftning. Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de halföppna läpparne voro röda, röda som mogna smultron.

Nu var hon då ändtligt lycklig! Hon hade vunnit honom, den vackraste af dem allesammans, honom, fadrens afgjordt föredragne älsklingsson, hela stadens bortskämde gunstling. Hvad hon var lycklig! Att svartsjuka kan verka så mäktigt! Först nu hade således Morti lärt känna sig sjelf och sin kärlek, först nu när han fruktade att mista henne.

På Malins kinder kommo och gingo röda skyar. Blodet strömmade häftigt till hjertat, pulsarne slogo våldsamt. Hvilken plötslig, obegränsad lycka!

Men i samma stund gick ett litet snömoln öfver solskifvan och väckte till lifs en vind, som med ett sakta knakande berörde fönsterrutan. Salsuret i rummet bredvid slog, det var ett enda långsamt och skrällande slag. Det betydde endast tjenstfolkets mattimme ... nej, också något annat. Det var den timme Adolf lofvat vara hemma, om han hade fått tjensten. Dock! -- han var ju icke der. Hvilken lycka! Man hade då vägrat honom den plats, hvilken han så säkert hoppats att vinna.

Ändtligen slet hon sig lös från Mortis armar, tog med en nervös och häftig rörelse i kikarn och riktade den utåt.

På hela fjärden syntes intet utom is och åter is. Långt i fjerran stack Gråhara båk ensam upp som en obelisk, kal och grå och enslig. Ogästvänlig och trång syntes klippan nedanför båken, och allt omkring flöt det kalla svarta vattnet som ännu ej var fruset till is. Hvilken vy, dyster och mörk som en sorglig framtid, kall och djup som sjelfva grafven.

Han syntes icke. Dock der bortom holmen skönjes en ensam skridskoåkare, som hittills dolts af Utterns klippor. Han skär långa ytterkanter, i vida cirklar åker han framåt, närmare och närmare kommer han.

Figuren aftecknar sig allt tydligare, och när solen åter sticker fram bakom molnet, skimra de blanka stålskorna, i farten lemnande små hvita skåror i isen.

Malin såg och såg. Hon igenkände honom. Han var der och det röda bältet fladdrade vid farten. Hon såg honom allt tydligare. Småningom fyldes hennes ögon af tårar. Bredvid henne den nye, han som lofvade henne en hel verld af njutningar! All fröjd, all stolt lycka tycktes liksom koncentrerad i hans person. Hans ställning i sällskapslifvet, hans förmögenhetsvilkor, allt! Och hur vacker var han ej, hur smidig och elegant! Om hon bara förut vetat, hvad hon nu visste!

Der kom han, den fattige, som hon _lofvat_ älska, då hon ej hade någon bättre, der kom han för att taga det som så heligt blifvit lofvadt honom.

Öfver allt, der han far fram, skär han hennes namn i isen. M och M och åter M. Hvilka präktiga cirklar! Han känner sig så ung som aldrig förr under hela sitt försakelserika, arbetssamma lif! Han tycker sig vara så frisk, så kraftfull och ville ej byta med någon annan man i hela verlden. Han är ju älskad oaktadt sin fattigdom, oaktadt sitt skygga och tölpiga sätt, oaktadt sitt fula röda hår och sitt obetydliga och osköna ansigte!

Hur säll han är! Hans hjerta slår så tacksamt. Hvad Försynen varit god just emot honom, som unnat honom så mycket godt. Ty deruppe står ju hans älskade, hans drömmars ideal och väntar troget! Snart, snart får han trycka på hennes läppar sin första, blyga, trofasta kyss!

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Men med rynkade ögonbryn observerade Morti den unge skridskoåkaren.

-- Fördömde tölp -- mumlade han -- jag skall minsann tukta dig för de der vinkningarna och de förälskade gesterna! Hur han lyfter på den eleganta skinnmössan för att för dig presentera det eldfärgade håret riktigt i sin fulla glans. Så vackert den purpurröda halsduken harmonierar med luggen. Fy fan -- förlåt mig min engel -- när jag tänker att min stolta, sköna flicka skulle offras åt den der förläste bonden.

Morti slog ännu en gång armen kring hennes lif och drog henne närmare intill sig. Och så, midt framför fönstret ännu en kyss på hennes panna, kinder och läppar.

-- Ah, nu är han ren i viken vid udden. Han sträcker sina armar emot dig! Usling, jag önskar du låge inunder der i strömfåran. Nej, Malin se, se han faller, slår näsan i isen och gör en högst löjlig figur! Det har du för allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! Så oskickligt han bär sig åt. Se hur han ligger och kafvar med benen! Oh, nu plumsar han i. God morgon, min gosse! Totalt under isen! Och den brister allt efter hand. Det der skall afkyla herr friarn betydligt. Aj, aj, han sjunker, han synes ju ej mer. Krafla dig upp, stackare, eller ligg der, mig gör det detsamma!

Malin bleknade. Hon höll sig krampaktigt fast i fönsterbrädet. Hon såg utan att förstå, hennes ögon liksom brände sig in på den fläck der han sjunkit.

Ändtligen syntes han ånyo vid vattenytan, fick fäste vid isen och sträckte bedjande sin hand upp mot fönstret.

Malin gaf till ett rop, skyndade ut, tillkallade drängarne, som just i stugan höllo på med sin middag, och inom mindre än en minut voro de vid stranden.

Morti följde. En af Malins kallaste och mest föraktfulla blickar hade straffat honom deruppe då han yttrat sin skadeglädje öfver Adolfs fall. Han kunde i den blicken se hvad hennes kärlek var värd...

Men, komna dit ner syntes han icke mer. Bred och blå gapade emot dem den öppna rännan. Der var strömt och isen alltför svag.

Karlarne gjorde hvad de kunde. Morti, eldad af Malins utrop och böner, gick främst. Han föll i, kom upp igen, försökte på nytt. Förgäfves.

Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom hämden. Och ångern, bitter och -- för sen. På Mortis utledsna min och skamflata ansigtsuttryck såg hon att han ansåg sig ha spelat en dålig komedi, som han förgäfves sökte att med värdighet spela till slut.

Man arbetade till sent på qvällen. Slutligen fans han dernere. Ett lyckligt, fromt uttryck var liksom fastfruset på hans ansigte. Och den röda duken, den gaf ännu i döden ett sken af lif åt de bleka, stela dragen!

Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, då du var på höjden af din lefnads sällhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din skönaste dag! Hade du lefvat en minut längre, så hade den varit din sorgligaste! Men nu! Hur god är ej Gud! Hur vis Försynen!

1881.

Vid Hirsala.

Det är en vanlig skärgårdstafla man ser från ett af fönstren. Sommarsolen skiner blank öfver en holmbeströdd fjärd. Mörka granstränder öfverallt. Vass betäcker vikbottnen der borta, och längst inne, der sjön bildar ett smalt sund, ryker det från nyss tända svedjeland.

Här och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, grå liksom berget bakom den, halfgömd och liksom sökande skydd mot vindarne. Inne i bergen bo »haltiorna», som under sitt hägn ha menniskoboningarna, medan uppe i sjelfva stugorna, någonstädes på vinden de små hemlighetsfulla väsen bygga och bo, som värna invånarne för det onda, som hotar dem utifrån, d. v. s. sjötrollen, skogsråen, hiisirna, gastarne, samt sist och slutligen för -- elaka menniskor.