Part 12

Den sköna dagen led redan. Solens strålar voro mattare och skuggorna längre, när patron med sin gäst och barnen landstego samt begynte klättra uppför den eländiga stigen framåt strandparken. Löjtnant Stål var idel förtjusning öfver Hvitö vackra stränder och höga, skogbevuxna berg, medan patronen sjelf gick der sur och tvär och drog sina mungipor så långt ner han kunde. Hans tunna hår klibbade fast vid tinningarne och näsan, som en gång varit hans stolthet, den »fina» näsan, hvars romerska linie han sjelf fordom så varmt beundrat, den tycktes i dag så genomskinlig och hvass som hade den specielt lagt an på att med sin djerft vågade bugt skrämma alla sin egares fiender på flykten. Han höll hårdt om sin käpp med ena handen och fingrade nervöst med den andra om berlockerna på sin stålurkedja. Hans blickar foro sökande hit och dit, medan munnen förgäfves nu och då försökte ett leende, som skulle öfvertyga gästen om att han var välkommen.

Då de gått en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan några af stenarne, på afstånd visade Clara en halffärdig docksko, hvilken han profvade på en stor docka.

-- Har den tjufstrykern gått och tagit din docka Clara, så lofvar jag honom en ordentlig sittopp! -- yttrade patronen, vänd till flickan.

Alla barnen svarade på en gång, pratade i munnen på hvarandra och försäkrade att Heikki bara fått låna dockan för att göra henne skor, sålunda afskärande patronen tillfälle att på detta vis få ge sin harm luft.

Då de gått ännu några steg, stannade löjtnanten på höjden af en utaf kullarne. Nedanför låg den äng, som ännu denna morgon burit namn af strandparken, men som nu företedde en verklig förödelsens anblick. Der lågo de om hvarandra, de väldiga björkarna, lågo i virrvarr med de tunga, tjocka masterna uppåt tufvorna, -- och de lummiga kronorna, hvari nyss skogens skyggaste foglar funnit plats högt öfver jorden, de sopade nu marken. Hängbjörkarnas rika bladkransar, som varit utsatta för middagssolens hetta, lågo redan slokiga, och en stor mängd spån syntes rundtomkring, somliga flugna långt bort, liksom hade de velat så långt som möjligt ifrån det ställe der de varit fjettrade i hela sekler inom det tjocka näfverskalet.

-- Hvad fan är det här -- skrek den tjocke löjtnanten, röd af sinnesrörelse, -- hvad har du här för en öken? Rakt framför gården hugger du bart, och sådana der jättar till träd! Är du stormrasande, bror Uninius? Det är väl ett misstag af förvaltaren, detta är väl icke din vilja, eller hur?

Löjtnanten torkade svetten från pannan, och patronen fick ett anfall af sin besvärliga hosta, hvilken han dock afbröt, i det han rusade emot Peltonen, som just kom fram med yxen i handen bakom ett af träden.

-- Usling -- skrek han på långt håll, -- hvad har du gjort, sade jag dig inte att du skulle hugga på andra sidan potatislandet, och nu har du egenmäktigt gått och ställt till det så här?

Peltonen krökte föraktligt sin läpp, när han svarade:

-- Patron bad mig klart och tydligt hugga ned just de här.

-- Du ljuger, satans karl, -- skrek patronen utom sig af förbittring, -- du ljuger, så sant jag heter Uninius, du ljuger!

I detta ögonblick sprang Heikki fram till sällskapet, sträckte sig på tå, liksom för att synas längre, körde fram sin lilla haka så mycket han kunde, och talande med sin klara barndiskant, som klingade likt en bjellra i den lugna qvällen, sade han i det han med knytnäfven hötte åt patronen:

-- Pappa ljuger inte! Neej, ser patron! Och det är allt patron sjelf som ljuger, för jag hörde hur patron i morse sa' åt pappa att de här ska' huggas, just de här! Och det är inte första gången som patron ljuger, ty patron har svurit falskt förut och narrat pappa och mördat och --

Peltonen var med ett språng framme, tog våldsamt barnet i armen, skakade honom och kastade honom så med vild kraft ett långt stycke fram ibland snåren, derifrån den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som om ingenting hade händt.

Uninius knep ihop sina läppar och visade sin tjenare ett ansigte så vanstäldt af vrede, att denne glömde sig ända derhän att han mumlade, tydligt nog för att höras äfven af barnen:

-- Jo, jo, det har en gräns, herr patron, akta att ormen inte bits, när man trampar honom på hufvudet.

-- Men om man låter polisen få ta aset, så bits han lagom -- hväste husbonden, då i detsamma löjtnanten slog honom på axeln för att afbryta den obehagliga scenen.

-- Karlen har naturligtvis misstagit sig, kära bror -- sade den tjocke medlande, -- det var visserligen ett styggt misstag, men -- du får väl låta plantera hit en tät allé af lönn i stället, de gå fort. Se så, låt oss gå in nu, jag nekar inte att ditt kaffe skall smaka mig präktigt. Den oförskämda pojklymmeln behöfver sig en risbastu, det är alltihop! Seså!

-- Laga att det här blir bortforsladt så fort som möjligt -- patronen vände sig till Peltonen med ett ansigte, der lugnet nu tycktes återvändt, -- och så ska vi inte mer tänka på den saken! Han är en bra karl, Peltonen, men han gör ibland förbannade dumheter!

Herrskapet gick, följdt af arbetarnes hatfulla blickar. Den lilla Heikki hoppade återigen fram öfver stammarne, tog fadern nu som alltid i handen, såg upp i hans ansigte och sade med sin barnsligt förtroliga ton: Var inte ledsen, pappa. När jag blir stor, säger jag till polisen att ta honom! Mamma har kaffe åt dig, och jag får med. Hon har köpt bullar af torparmor, som bakat i dag, och de äro så goda! Kom nu, så får du halfva min del också! Jag är så mätt så ... du kan få hela min bulle, pappa, sockret med, bara du kommer!

Och han drog fadern öfver stock och sten och följdes nästan viljelöst af den mörke, allvarsamme mannen, öfver hvars drag der hvilade liksom ett tungt moln.

Snart voro de ur sigte, och på terrassen framför stora byggningen dracks kaffet under ett samtal, från hvilket dock den otvungna glädtigheten tycktes bannlyst. Patronen och löjtnanten talade om »gamla glada dagar», men på så olika sätt. Den ene med saknad och bitterhet, den andre med saknad och glädje, den glädje som ingenting har att ångra, om ej möjligen några små obetänksamheter eller lättsinnigheter, som likväl ej dragit några ledsamma följder efter sig --.

Solen började att långsamt försvinna bakom holmen i vester. Himlen fick en färg af rödt och gult, ofvanför hvälfde sig det mörkblå, och vinden mojnade alldeles af. Man bröt upp för att gå till östra torpet, hvarifrån löjtnanten skulle blifva rodd till staden af Peltonen och torparns son Calle, och den oländiga vägen dit tillryggalades jemförelsevis angenämt för löjtnanten, som eljes med stor ovilja sett hur förändrad hans vän blifvit. Patronen tycktes af punschen ha blifvit vänligare stämd, vinångorna hade på hans temperament en stillande verkan, han blef melankolisk och hjertnupen, öppen och meddelsam, ehuru endast till en viss grad, han beklagade sig oupphörligt och lyckades verkligen att till någon del återvinna sin väns sympatier eller åtminstone deltagande.

-- Jag är en olycklig menniska, -- halfsnyftade han -- jag har alltid gjort det som jag efteråt ångrat. Detta har varit mitt öde. Jag skulle aldrig ha valt den juridiska banan, den har skärpt mina olyckliga naturliga fallenheter, jag skulle ha blifvit lyckligare, om jag som du lemnat Finland och sökt min lycka i Ryssland. Förhållandena här ha gjort mig slö och likgiltig för vårt lands politik, jag är led vid stridigheter, som ingenstädes leda, och har derför dragit mig från alltihop. Jag skulle kanhända sökt mig in vid statssekretariatet, der hade min plats varit. Jag passar inte heller för landtbruket...»

-- Min vän, -- inföll löjtnanten -- du passar icke för rikedomen.

Patronen såg bort, obehagligt berörd. Men snart nog föll han i den förra sentimentaliteten.

-- Jag skulle icke blifvit gift -- med henne. Hon var, oss emellan sagt, en liten gås, utan vett och fasoner, nästan utan bildning. Jag kunde inte presentera henne någonstädes, och dessutom var hon idéfull och envis, uppfostrade barnen efter sitt eget hufvud -- hvilket var det sämsta hon kunde göra -- ja, jag var beklagansvärd, bror, ett olyckligt äktenskap är det värsta af allt.

-- Men min bäste, hon dog ju, hvarför gifter du ej om dig, du unga karlen?

-- Du skämtar, -- småskrattade patronen, men tillade derpå i samma gråtmilda ton: -- ack sen man jordat allt i lifvet, till och med hoppet, tänker man inte mera på sådant! Jag är ifrån alltsammans, jag har allt för många som förstöra hvad jag har och hvad jag förtjenar, man gör inte ett »godt parti» om man gifter sig med patron på Hvitö och -- vid min ålder äro inklinationspartierna sällsynta. Jag såg verkligen i fjol en sötunge -- Herre Gud hvad hon var frisk och charmant, sådana armar, sådan superb figur, men på hösten gifte hon sig.

Patronen suckade, tog sin väns arm, på hvilken han lutade sig som en brud på sin fästmans, och fortsatte:

-- Ser du, lifvet har gjort mig till melankoliker. Menskorna ha bedragit mig. Omständigheterna ha störtat mina förhoppningar, ödet har bränt mina rosengårdar, och jag lefver som i en öken, emedan försynen icke unnat mig en vän, en enda vän. Till och med en tjenare som jag kan tro på saknar jag. Hittills har jag litat på den der finske karlen Peltonen, som jag i snart fyratio år känt till, men just i dag såg jag att också han uppreser sig emot mig. Han har en ormunge till son, som man får lof att aflägsna... Oh, jag är en olycklig menniska!

-- Pojkvalpen behöfver en risbastu, dermed blir den saken hjelpt, -- sade löjtnanten med en gäspning -- men det är fan hvad det är mörkt här, är du säker vi hitta fram, Uninius?

-- Var du lugn, när vi komma upp på klippan, tänker jag vi få se månen stiga upp, och dessutom ha vi ju karlen framför oss, jag behöfver bara ropa, så svarar han.

På den höga klippan, som nästan lodrätt stupade i hafvet och der djupet sades vara bottenlöst, satt lille Heikki i sin hvita skjorta med en liten korg på den ena armen och löjtnantens paletå på den andra. När han såg herrarne komma, steg han upp, kilade af ned i dalen och försvann springande inåt småskogen. Om en stund hade man uppnått torpet. Callo och Heikki hade dragit båten framför bryggan, och Peltonen stod uti, färdig att ro. Heikki kastade med förunderlig färdighet »smörgåsar» i vattnet, de flata stenarne gjorde tio à tolf hopp på den stålblanka vattenytan.

-- Det var präktigt, pojkbyting -- ropade löjtnanten, genast entusiast som vanligt, -- kan du göra tre sådana der tag till, får du en femtipenni af mig.

Heikki lät icke bedja sig. Han kastade icke allenast tre, utan sex sådana mästertag efter hvarandra och emottog efter slutad bragd en blank enmarksslant af den resande. Mor derinne i torpet hade skänkt honom för betfisken, som han metat upp, korgen half med strömming, det var en glad dag för den lille!

Slutligen stötte båten med de tre männen ut, och de båda karlarne rodde med full fart. Det skimrade som silfver, när årorna sänkte och höjde sig, det gnistrade som diamanter i månskenet, och en bred silfverdallrande stråle bildade sig i vattnet efter den mörka försvinnande båten. Strålarne upplöste sig så småningom, och der qvarstannade på ytan endast som några långa, smala gnistrande perlband, hvilka i sin tur försvunno. Båten försvann slutligen helt och hållet bakom udden, årtagen ljödo allt saktare, och det blef alldeles tyst.

Patronen satt ännu qvar. Det var någonting märkvärdigt med hans sinnesstämning denna qväll, han var under inflytande af det större qvantum starkt vin han nyss druckit och vid hvilket han var fullkomligt ovan. Melankoliens stadium höll emellertid på att ge vika, och han kände en hjertverksamhet, som började att alltmer plåga honom. Han blef ond på sig sjelf och tänkte med ovilja på att gå hem, se om barnen, huset och alltsammans. Den förra gamla vanliga retligheten kom åter öfver honom, men i ännu starkare grad än eljes. Han steg upp och gick hemåt. Småstenarne på gångstigen voro denna qväll särdeles ymnigt tillstädes, trädgrenarne försåtligare än eljes, daggen gjorde marken slipprig och hal, och qvistarne slogo honom i ansigtet. Han kände det förtrytsamt oländigt på den lilla skogsstigen längs stranden, och qvällens alla obehagligheter stego fram just nu och kommo hans hjerta att slå ännu häftigare af förtrytelse och ovilja.

-- Finge jag bara pojkäcklet i fingrarne, så skulle han väl få veta -- mumlade han halfhögt, men varseblef med detsamma den lille, som dernere i dalen vid stranden ännu roade sig med samma lek som nyss vid fiskartorpet. Pojken gnolade sakta för sig sjelf, hvisslade då rösten icke räckte till och njöt i fulla drag i utöfvandet af sin nyss med den rara slanten prisbelönta konst.

Så hörde han ett buller från vägen.

-- Det är visst en orrhöna -- tänkte Heikki och slungade ut i småskogen en af sina flata stenar.

Stenen flög ett stycke in ibland buskarne. Patronen kom närmare.

-- Nehej, -- tänkte Heikki -- det är ingen orrhöna, det är visst ett troll, det är bäst att jag gömmer mina pengar.

Månen, som ett ögonblick skymts bakom ett moln, framträdde nu tydligt, och i dess sken såg Heikki patronens krokiga och spetsiga gestalt, som med den tunna paletån fladdrande om benen i stora, osäkra steg klättrade uppför branten till klippan, der vägen åt herrgården gick.

-- Kom hit! -- ropade patronen åt Heikki, -- kom hit, så ska' du få dig ett rapp för hvad du sagt i qväll, kom hit, ormunge!

-- Jag är väl inte galen, -- ropade Heikki -- han får allt piska upp sej sjelf patron, för det är han som behöfver det, och inte jag. Ljuger han ännu en gång på pappa, så går jag till polisen, ja, det gör jag! Och då får patron gå i fängelse, och då skall jag skratta och vara glad! Adjö nu, patron, och tag fast mig om han kan.

Han sprang ett stycke, den lille, men stannade så för att se sig omkring. I samma stund hven det för pannan på honom, och han föll, träffad på hjessan af en stor spetsig sten, slungad med skicklig hand af patronen, som sigtade säkert på den lille der han stod med sin hvita skjorta belyst af den klara augustimånen.

Patronen skyndade till. Pojken låg der till hälften afdånad, med det lilla ansigtet oigenkänligt af den nedströmmande bloden. Hålet var djupt och kanske lifsfarligt. Men barnet slog ännu en gång upp ögonen, stirrade förskrämd på patronen och stammade, i det han krampaktigt knöt näfven:

-- Patron är mördare, och polisen skall jag gå till och säga ... säga till polisen att patron...

Han hann icke längre. Patronen tog ifrån marken emellan stenarne en handfull mossa och körde den i munnen på den lille, och så ännu en näfve till.

-- Du kunde vara i stånd till allt, du, om jag läte dig hållas -- sade han för sig sjelf, tog på sina armar det halft sanslösa och ändå motsträfviga barnet med de vidöppna, vilda ögonen, bar det uppför klippan till yttersta spetsen och slungade det med en kraftansträngning, som kom svetten att stiga upp på hans panna, ned i sjön, bort i det »bottenlösa» djupet.

Den lilla hvita figuren syntes flytande på vattnet ett ögonblick, och försvann sedan. Detta ögonblick skymdes åter månen af ett nytt moln, som redan nästa minut var borta för att låta den klara månskifvan på nytt belysa vattenytan, der nu endast en försvinnande krusning var det enda märke på den graf som så villigt slutit sig öfver den lille. Ännu en bubbla, och så ännu en. Det var lifvets sista andedrag dernedifrån. Derefter rådde dödens stillhet öfverallt.

Skogen stod som en kyrkogård, fjärden var som en is, så orörlig. Inte en fågel, inte en flägt...

Patronen lyssnade länge. Ingen hade hört eller sett något, intet vittne, intet lefvande. Månen sqvallrar icke, och icke hafvet. Åtminstone på det stället ligger man lugnt.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Om en qvart var patronen hemma inom sin gårds omhägnad. Peltonens hustru stod på andra sidan, vid grinden, och spejade utåt vägen.

-- Hvad ser hon efter, madam? -- ropade Uninius, vänd till henne.

-- Jag ser efter pojken min, han var med löjtnantens ytterplagg till östra torpet och borde väl vara tillbaka snart, -- svarade qvinnan med osäker röst. -- Inte har patron sett honom?

-- Jag såg honom vid torpet, han kastade »smörgåsar» i sjön. Det är att hoppas att han inte gått och dränkt sig, skatten... Det är djupt vid stranden hela vägen, hon skulle hålla sina ungar hemma så här dags, madam, så skulle det inte hända dem någonting. Hör, säg Peltonen att om han raskar på med det der undanrödjandet i morgon, så skall han få en mark i drickspengar, och hon, madam, hon kan mäta sig lite mer mjölk på qvällarne, om hon häller i en liten sqvätt mer vatten åt hyresgästerna på udden, mjölken är nog stark ändå...

Med dessa ord gick patronen in i huset och reglade dörren efter sig. På verandan sken månen in så klart, att han kunde urskilja de minsta föremål så tydligt som hade det varit dag. Han tog upp sin klocka, ett vackert guldur med fina visare och romerska siffror. Hon var half elfva, kanske en minut öfver.

Han tog en tidning, som låg slängd öfver en stol, och läste, halft frånvarande med sina tankar: »Ångbåtskommunikationer», »Lustresa».

-- Det kommer mig icke vid, -- tänkte han och vände bladet. »Politiska Nyheter», odrägligt och för fin stil dessutom! Längre ned fann han »Hvarjehanda» och stafvade igenom ett par notiser, hvilkas lustiga innehåll frampressade ett litet snedt leende på hans läppar. -- Tråkig tidning det här, -- mumlade han och tittade öfver till »Domstols- och Polisärenden». Bara dumheter, en fattig fan som stulit en paletå från societetshusförstun ... sådana der sluskar skulle man sätta in, så att samhället vore befriadt från dem. Fattighjon, som inte ha stadigt arbete, borde öfver hufvud taget tagas i förvar, både i städerna och på landet är det öfverfullt af landstrykare och tjufvar, det vore tidsenligt att sätta dem inom lås och bom i stället för att som de förbannade filantroperna göra fängelserna så eleganta, beqväma och angenäma som möjligt! På det viset längta väl herrar arbetare att få komma fast för någon stöld för att få friqvarter och god mat i en af de der moderna hotellen, som man fult nog ger namn af fängelser.

Han tog upp en cigarr ifrån ett papper i fickan, knep med sina långa och kantigt klippta naglar af spetsen på cigarren samt kom derunder att observera att venstra handen var nedsölad af blod. Detta påminte honom om gossen, en obehaglig känsla genomfor honom vid åsynen af den bruna fläcken, men nästa ögonblick försvann den åter och gaf rum för en tanke som verkade nästan befriande. -- Den odågan skulle ändå ha vuxit upp till en sådan der paletåtjuf, föräldrarne hade bara haft svårt att dra honom fram. Försynen, som kallade honom hädan, valde egentligen en rätt passande tid! Och det gick utan plågor, han har det bra, tjuffröet, der han ligger. Alltid _en_ mindre som fräter på mej... Förbannadt månsken att vara hvitt och klart.

Ifrån barnkammarn hördes ett buller, det var röster som talade och någon som grät. Om en stund kom kokerskan ut, gick till verandan och sade att Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.

-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på täcket och än öfver hufvudet.

Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under försök att återhålla sina snyftningar:

-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda, fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade ögonbrynen.

-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?

-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu strax måste jag ha Miranda från Heikki. och sade att Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.

-- Odrägliga barnungar, -- mumlade patronen -- jemt sjukdomar och bråk med läkare, medikamenter och sköterskor! Det är alldeles förbannadt att man aldrig kan få vara i fred. Eh bien, Claire, qu'as tu?

Clara låg i sin lilla jernsäng och kastade sig af och an. Hennes ögon voro feberaktiga, de magra, bara armarne slängde hon omkring än på täcket och än öfver hufvudet.

Vid faderns inträde satte hon sig upp i sängen och stirrade med de vidöppna ögonen på honom. Med ett brast hon i gråt och klagade, under försök att återhålla sina snyftningar:

-- Jag är så ledsen för att Carolina inte läste bön, utan gick ut att spatsera och Lisa klädde af mig, och Lisa är stygg och gaf inte Miranda, fast jag bad henne springa efter Miranda som Heikki har.

Fadern rynkade ögonbrynen.

-- Hvad fan är det för en Miranda du talar om?

-- Jo Heikki har Miranda, som skulle få skor, Miranda som jag fick af mamma, när jag var liten, Miranda som har hår, rigtigt hår! Söta goda pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu strax måste jag ha Miranda från Heikki.

-- Låt bli att tala om den otäcka dockan och om Heikki och allt det der, hör du det? Derest du talar ett ord till om Heikki och Miranda, så får du smäll. Förstår du?

Clara förstod. Hon vände sig med ansigtet mot kudden och snyftade.

-- Nå hvad är det nu mer? -- frågade fadern, denna gång i litet mildare ton.

Barnet såg upp. -- Pappa, jag är så rädd, -- sade hon och sträckte ut den ena handen.

-- Dumheter Claire, -- sade fadern och gaf henne sin venstra hand.

-- Aj pappa, du har blod här, -- sade den lilla och betraktade handen.

-- Det är från Claires täcke, du har ju haft näsblod igen i qväll, hör jag af Lisa.

Den lilla flickan tog sig om ansigtet. -- Ja, det var sant, -- menade hon -- jag hade så mycket näsblod, förlåt söta pappa, -- och hon smekte med båda sina hvita, heta händer faderns fuktiga, långnaglade och med nät af utstående blå ådror fullsatta hand. Hon tog en liten näsduk, som hon hade gömd under kudden, spottade derpå och begynte att tvätta bort fläcken.

-- Nu är du fin, pappa, riktigt fin! Jag är inte rädd när du är här. Jag är inte mera sjuk när någon är hos mig. Jag vill ha någon hos mig.

-- Jag har inte tid, Clara, var nu snäll, så får du i morgon en påse konfekt. Jag vill sofva nu. Godnatt med dig, Lisa kan komma hit.

Hon blef orolig igen, sträckte bedjande ut begge händerna och ropade:

-- Nej, nej, gå inte, jag vill inte ha Lisa, Lisa är elak, Lisa kan inte bönerna. Gå inte pappa, jag vill ha dockan, jag vill ha dockan ifrån Heikki.

-- Det är en tusan till envis unge -- mumlade fadern, satte sig på en af de hvita trästolarne framför sängen och sade:

-- Nå hvad är det nu egentligen jag skall göra?

-- Bed bönerna pappa! Först:

«Gud, som hafver barnen kär, Se till den...»

-- Du vet, Claire, jag tål inte höra dig tala eller läsa svenska. Hvarför har jag kostat på er om inte för att lära till och med dig, som bara är en flicka, de främmande språken? Läs dina böner på franska...

Den lilla släppte faderns hand och jemrade sig ånyo: -- Jag kan inte, jag kan inte. -- Och med den envishet, som är lika hos alla barn, återkom hon ständigt till detsamma: -- Gå inte pappa, jag är så rädd, jag vill ha Carolina, och Miranda från Heikki, gå efter Heikki, jag vill ha min docka, jag är så rädd.

Patronen gick direkte in köket. -- Gå in till Clara, Lisa, -- befalde han -- ungen ligger och lipar. Carolina skall i morgon ha sig en sittopp för sin nattliga promenad...

-- Men patron lofvade ju -- vågade pigan invända.