Part 11

-- Från mitt fjortonde år var jag i deras bröd. Herr Emil, som man då kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i öfverflöd hela tiden, ända tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter sig. Han var då redan student och kanske tjugo år. Så gick det en tid. Herr Emil hade det svårt, van som han var att lefva stort. Han lånade af hvem han fick tag på och krånglade sig fram några år, fastän med stora bekymmer. Men han var likafullt med öfverallt, på alla danser och middagar, hos alla fina herrskaper i stan. Han var så nätt som en gardesofficer, fastän han var bara student. Men slutligen var det för svårt, och han höll på att komma fast för skuld. Det var då han tog kondition hos ett kommerseråd. Vi reste utrikes tillsammans med dem, han och jag. Jag slet den tiden mycket, svalt och trälade, han hade ingenting att ge mig, och jag hade inte hjerta att lemna honom, som nästan berodde af mig. Jag tänkte på att de mina tjenat i hans förfäders hus, hur skulle jag lemna sonen derför att han blifvit fattig. Jag skulle väl hålla ut i olyckan, efter som jag varit med i lyckans dar.

-- Men med en så elak herre skulle jag inte stått ut.

-- Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet hvad han var för en, mer än att han var herreman, men jag som är af en stackars tjenareslägt ... med mig är det annat...

-- Det är väl så, att far min skyller det att jag känner det sturskt i mig. Jag tål inte deras högfärd.

-- Men du vill vara högfärdig sjelf, Leena.

-- När en är förnäm emot mig, så är det som tog det mig i bröstet, så jag måste spotta åt dem. Jag blir så arg så, och patron, ja vore det inte att det skulle bli ledsamheter för dig, så skulle jag allt en gång bulta honom mjuk med brödspettet här.

-- Kära hustru, du är ung, och sinnet sitter ännu hårdt i. Men jag!...

Han försjönk i tankar och skulle ha förblifvit tyst, om icke hustrun tagit till ordet.

-- Är det slut nu det du skulle säga mig? Då är väl bäst jag går ifrån dig nu?

Han tummade på mössan, som legat honom på knäet, och sade dröjande:

-- Jag tänker att du får vara min prest, Leena, jag skall säga dig alltihop, så är vi sen qvitt, och du kan göra hvad du vill: gå med honom, friarn din, eller stanna qvar med mig och barnen. Hvar var jag, jo vi reste...

Alltnog, det var med ett herrskap, hos hvilket herr Emil då var informator. Vi voro i Paris ett år ... jag var deras, herrskapets, tjenare och min lön fick han, _min_ herre. Dottern i huset, kommerserådets dotter, hade med sig sin fostersyster, Olga Alén, som sades vara en rik flicka. Patron tyckte visst om någon som var fattig, någon här hemma, men han förlofvade sig i alla fall med fröken Olga, som han visst aldrig tyckte om. Det var för penningars skull förstås, hon var mycket ung. Sexton år eller så, såg inte någonting ut, var blyg och rädd för alla menniskor. Jag vet inte hur han bar sig åt för att få henne, men så blef det i alla fall, och när vi efter ett års dröjsmål derute foro hem igen, blef det förlofningskalas.

-- Förmyndarn tyckte inte om hela saken, och giftermålet måste uppskjutas något år för fröken Olgas sjuklighets skull. Det var ett dåligt år. Min husbonde hade ett svårt spel. Bruden, hon som bodde hos kommerserådets och inte skulle få gifta sig förrän året gått om, hon skref och bad honom ofta besöka sig, hon längtade så mycket, och jag sprang med svar, röda bref, långa och skrifna med så stora vackra bokstäfver. Hon som inte var hans brud, utan någonting mer, hon skref också, ville ha penningar och honom sjelf på köpet. Men han hade lika ondt om tid som om penningar, det var sällskapsspektakler och konserter, det var danser och det var slädpartier. Under allt detta var det i alla fall, henne han tyckte om, den fattiga. Hon frågade ut mig hvar gång jag var der ... men jag måste tiga. En dag var det ett förfärligt uppträde hos kommerserådets, ett rigtigt gräl, om Minda. Herrn svor och min husbonde bara bockade. Jag såg en hel del genom fönstret, der jag stod, och tjenstfolket talade om resten.

Om morgonen fick jag höra af patron att det ändå skulle lysa i kyrkan söndagen derpå. Och så blef det bröllop, ett litet dåligt bröllop, liksom skulle han ha fört hem en fattig brud. Han hade tjenst i verket då, och det sades till oss tjenare att han var notarie. Åren gingo, långa, svåra år för flere än en. Hon dog först, den stackars Minda, patrons enda kärlek, dog i rättan tid, tänker jag. Det var då han började bli så elak mot frun. Vi flyttade om somrarne hit ut. Största delen af statfolket afskedades. Jordbruket indrogs nästan helt och hållet. Han började ett sådant trakasserande med fiskarne, att de sökte sig bort, alla utom estgubben på östra torpet och rysstackars på udden, de fattigaste och orkeslösaste af allt folket. Pigorna stannade aldrig mer än en månad, det var alltjemt nya. Ja, det der vet du bäst sjelf, så var det då, och så är det nu, alltid precis lika. Till Johanssons fick frun aldrig gå... Jag vet inte hvarför. Sällan var det främmande här, men ändå oftare än nu. När folk såg på, var han så artig mot frun, så kärvänlig och söt som hade de varit fästefolk, men när de voro ensamma...

-- Fy en sådan inpiskad kanalje! Om jag bara finge strypa honom så visst som det inte får ske, -- suckade Leena och kramade en af stolparne i den medlösa vaggan, -- stackars frun!

-- Hon var blek och såg alltid ut som om hon hade bedt om förlåtelse för att hon ännu fans i lifvet. Barnungarne kommo till alla tre på sex år. Hos dem, inne i gula kammarn, satt hon beständigt, man såg henne aldrig ute de tre sista somrarne, utom då hon med någon af barnen gick ut längs stora strandallén, i hagen, som nu snart är en sved liksom halfva holmen för öfrigt. Nog såg man att hon var sjuk, men af hvad, det är svårt att säga. Lungsoten var det inte, för hon hostade aldrig. Kanske tvinsoten, den får man af elaka menniskor och onda ord, och den sjukdomen trycker dag och natt som maran. Stackars frun.

-- Det har varit tal om Carlson, förre inspektorn, som sedan skall ha blifvit mördad här någonstädes, hur var det med den saken? Folk skakar alltid på hufvudet när man frågar dem om det, och svar kan en aldrig få.

Peltonen for häftigt upp af stolen och stälde sig rakt framför sin hustru.

-- Du gör bäst om du aldrig talar med någon derom, hör du, aldrig.

Han satte sig åter tungt ned och suckade:

-- Det är just förbannelsen, det med Carlson. Vi voro aldrig rätt sams, han och jag. Patron talte alltid ondt om honom för mig och om mig för honom. Än var det han som skulle sagt om mig fanstyg, och än tvärtom. Vi träffades sällan, men då vi råkades, skälde vi ned hvarann, sade hvarann stickord och käbblade som småbarn. Men det var intet ondt dermed, för då vi gått på en stund, märkte vi båda att det egentligen inte var menadt någonting och att vi i sjelfva verket kunde lida hvarann rätt bra. Den sommaren frun dog var Carlson här oftare än eljes och fick ibland tala med henne långa stunder. En dag, när patron for till staden, kom Carlson in till mig och sade att frun ville tala med mig. Jag kom dit, hon satt på sin hvita soffa med lilla Clara bredvid sig. -- Kära Peltonen -- sade hon -- ni två äro de enda af dem som härefter komma att se mina barn, på hvilka jag kan lita! Lofva mig att se till dem, när jag går bort, att vara vänliga mot dem, att så godt ni i er ställning kunna det, värna deras rätt. Viljen I lofva mig det?

Carlson lofvade, och jag med. Det var nog en ärlig karl, Carlson; han hade den gången tårar i ögonen, och jag hade svårt att hålla mig styf, jag med. Hon satt der så liten, så hvit och vissnad, insvept i sin mjuka schal. Och när hon räckte oss sina händer, voro de heta och fuktiga och tunna. Vi ville gå, men hon tillät oss icke. -- Ännu en bön har jag till er -- sade hon -- och tittade upp till oss med sina stora, trötta ögon. Jag skulle be er vara rigtigt fasta och hålla i det som är rätt, om man än bad er aldrig så att göra orätt. Att vara sanningsenliga, om också -- ja om också husbond' sjelf skulle bedja er att göra orätt för att göra honom en tjenst. Skrif aldrig under, hör ni, förrän ni båda veten _hvad_ det är ni skrifven! Kan ni läsa båda två? -- Vi sade att vi kunde det. Och derefter lofvade vi om igen att lyda henne. Hon tog afsked, gaf oss hvardera en tiomark, och så fingo vi gå. Det var på onsdagen.

På fredagen var hon dålig. Doktorn hade beredt dem deruppe på att det skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbåten väntades fruns förmyndare, häradshöfdingen, och pastorn. Kl. två kom köksan och ropade mig, Carlson var uppe förut. Vi fördes in i gula kammarn, der frun låg i sin säng. Det var så hett der och luktade så starkt. Patron gick, röd i ansigtet, af och an. Han tycktes vara vid elakt humör och var alls inte vänlig emot den sjuka, som låg der feberhet och häfde sig. Hennes ögon dem glömmer jag aldrig. När vi kommo in, så stucko de sig i oss som eldpilar och lemnade oss icke. Hon rörde läpparne, och de hvita fingrarne spelade på täcket så flinkt. Patron tog ett papper från bordet, ett stort fullskrifvet papper, sträckte det till frun, med pennan som en syl rakt mot bröstet på henne, och sade med en sträng ton, en ton som jag inte heller glömmer så länge jag lefver:

-- Se så, Olga, skrif nu, de här karlarne äro dina vittnen, skrif nu, säger jag dig, innan du igen börjar prata i nattmössan. Skynda dig, så får du sedan se barnen, annars tar jag dem in till stan genast.

Den sjuka reste sig upp i sängen, blef sittande stel som ett lik, såg på honom stinnt och sade: -- det der är inte _mitt_ testamente, du har skrifvit det sjelf, det skrifver jag aldrig under, jag vill ha mitt eget.

Patron blef med ens så gul i ansigtet som en bit svafvel. Han var en stund tyst, men vände sig sen till oss. -- Hon yrar redan, -- sade han -- nu är ingenting mer att göra, ni kan gå till ert igen. När hon blir redig, skall jag kalla er upp ånyo.

Senare på eftermiddagen fingo vi ett nytt bud att infinna oss deruppe. Jag hade icke sett Carlson på hela dagen, patronen hade haft honom i något arbete uppe i huset. Men när vi kommo in, hviskade mig Carlson i örat några ord, som bevisade huru väl han genomskådade patronen, och knöt handen i den tro att ingen såg det. Patron hade ändock lagt märke dertill, och likaså en af tjenarinnorna, som genast skickades ut igen.

-- Nå, mina vänner, -- sade patronen då vi kommo in -- nu har hon skrifvit, och det behöfves nu bara edra underskrifter, så ha vi det här klart.

Carlson bad att få se papperet och läsa igenom det.

Han skakade på hufvudet, då han såg att det var samma papper som förra gången, och gick fram till sängen, der den sjuka låg med halfslutna ögon och läppar som rörde sig. Han frågade henne om hon skrifvit testamentet eller godvilligt satt sitt namn inunder, ty det stod der, namnet, med fullkomligt läsligt skrifna bokstäfver. Patronen svor och förebrådde Carlson hans oförskämdhet och frågade om ej Carlsson kunde se att hon låg i en dvala, som medikamenterna kommit åstad, samt sade att det var stor synd att väcka henne. Men med ens blef han vänligare mot oss, bad oss skrifva under och förklarade att hon alldeles sjelfmant skrifvit sin namnteckning. Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men ändå tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svär inte falskt!... Ni lofvade mig ju båda.

Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med ångestfulla blickar. -- Du skref väl inte, vill jag tro? -- frågade hon och såg honom rätt i ögonen.

-- Nej, det var just olyckan, -- svarade Peltonen -- vi skrefvo icke. Vi nekade båda. Hon skulle först sjelf säga oss att hon gjort det frivilligt, sade Carlson, eljes ville han icke försvära sig, för det var inte hans mening att den vägen komma till den onde. -- Och jag höll med honom.

Nu skulle man kunna tro att patron blef ond på oss, men det blef han inte. Han började tvärt att tala om andra saker och var så folkelig och glad, precis som en annan menniska. Han tog oss in i sitt arbetsrum, öppnade sin reskantin, tog upp två glas och brygde till åt oss af sina fina vinsorter och likörer någonting riktigt rart. Vi fingo två glas hvar. Men det steg oss i hufvudet, starkt och djefligt som det var. Jag minns inte någonting, utom att han sände af oss båda två att och gå mäta upp skogen åt östra torpet. Och så bad han oss glömma kifvet, som vi hade haft. Det sista ropade han så starkt, att det hördes utåt hela gården. När vi hade gått ett litet stycke, kom patron efter och bad mig springa hem efter Carlsons bössa, ifall vi skulle se något villebråd, ty frun ville så gerna ha något rigtigt färskt vildt. Och jag sprang, ehuru jag tyckte det var underligt, eftersom Carlson var bra full, och jag sjelf kände att det var lite på sned med mig också. Det led till solnedgången, och osäkert är det att skjuta då mörkret redan skiftar i skogen. Nog fans det fullt opp med vildt i östra skogen, men den tiden på dagen var det inte likt... Nå, jag gick som sagdt till drängstugan, tog bössan och svarade ingenting på de andras frågor, för jag förstod att de strax skulle märka att något var galet med mig, om jag hade sagt ett ord. När jag kom tillbaka till skogen, der jag lemnat patron och Carlson, satt Carlson ensam och halfsof på en sten. Patron var borta. Jag slängde då bössan på axeln och började gå åt östra torpet. Men hur jag gick, tyckte jag det blef så svart i skogen. Benen voro som om de varit beslagna med bly, och jag begrep nog att det var patrons fina vin som gjort mig så dödfull. Jag satte mig ned, jag också, kastade bössan ifrån mig och somnade in. Gud vet hur länge jag sof. Då jag vaknade var det af ett skott, lossadt i mörkret helt nära intill. Jag trodde att Carlson vaknat, hittat bössan och ville skrämma mig. Jag ropade flere gånger hans namn, men han svarade inte. Jag hörde nog ett prasslande i buskarne bredvid, så jag visste deraf att jag inte drömt det om skottet. Jag började söka honom, men det var omöjligt -- jag kunde inte finna någon. Jag mådde så illa af vinet, att jag inte kom ur fläcken. Det var vått och det var oländigt och stenigt der jag var, jag kom inte längre. Om en stund somnade jag in igen, efter det jag en qvarts timme eller så plågat mig med försök att bli vaken och klar. Men det gick inte.

Leena satt med båda händerna om hufvudet och gungade af och an. Peltonen stannade. Den lille i vaggan började att sakta klaga, men tystnade igen, sjunkande i nya drömmar.

-- Herre Gud, herre Gud -- klagade Leena, det var väl inte du, Antti, som sköt honom?

Peltonen skakade långsamt på hufvudet och såg alltjemt åt golfvet. Rynkorna i hans panna sågo så djupa ut, fårorna, som gåfvo munnen detta förtviflade och sorgsna uttryck, drogos lägre ned, och han svarade icke.

Det var en stund alldeles tyst i stugan.

-- Hade du mördat honom, Antti, i fyllan mördat en medmenniska, herre Gud, herre Gud, hvad skall det bli af oss, arma uslingar -- suckade Leena, der hon satt och vaggade med hufvudet och halfgret. -- Fattiga och eländiga äro vi förut, men hederliga trodde jag åtminstone vi fick kallas. Herre Gud, herre Gud, att du skulle göra det, käre Peltonen.

-- Hederlig, hederlig, -- mumlade mannen -- det fins heder och heder. Nog är det hederligt att tillsammans med andra landstrykare bedra en sådan stackare som mig, men ... det är väl derför att jag inte kan kallas rigtigt hederlig som du gjort det. Oj oj! Det var visst värdt att föda hit i verlden sådana här glada laxar som jag är. Och det är nog bra roligt här i lifvet. Vår herre vet allt hvad han gör, när han ställer det rigtigt gladt för en ända från vaggan. En del menniskor ha sitt nöje af djurplågeri. Men i himlen ha de sitt nöje af tocke här djurplågeri. Och jag mitt satans djur, jag är till för att vara till narr för englarne, jag.

-- Hå, hå, hå.

Den unga hustrun såg upp. Hon rodnade ännu mer, hon såg på honom, der han satt bruten och sig sjelf så olik. Hon hade ännu aldrig sett honom sådan. Aldrig hört honom klaga. Han hade förlorat all sjelfbeherskning och gick nu på med denna brutna, sträfva röst, hvars tonfall skar henne ända in i hjertat:

-- Ja, jag måtte vara ett rigtigt frispektakel för fan och hela hans följe. Först kommer jag i mor mins trasvagga och fostras till tjenare och slaf åt folk som trampar nära på vettet ur mig. Och så fick jag det här förbannade hjerteländet, som alltid har fört mig dit som det har varit som mest förbannadt för mig. Och snott mig så tätt fast vid patron, att jag aldrig kommit loss. Skulle jag ha skjutit Carlson, så hade det varit bättre än det nu är. Då skulle det ha gått dit fan vill ha't och inte vacklat af och an på det här viset. Men jag rörde honom inte. Jag kastade bössan ifrån mig, och laddad var han inte. Herre Gud, det fans ingen i drängstugan som inte visste att han var oladdad då jag tog den. Och jag rörde hvarken kruthorn eller hagel. Det var omöjligt att jag skulle ha skjutit honom, jag skulle inte ha skjutit en kråka godvilligt, det visste patron nog, minst en menniska. Men -- hvad vet jag? Den onde, som alltid haft godt öga till mig, han var nog med då också. Han gjorde't väl, kan jag tro. Det var som han hade suttit i pannan på mig hela qvällen och slagit och bultat och rifvit. Det sved och surrade -- det brände! Jag gick hem i solskenet och lade mig. Vid frukostdags kom' de med liket och bössan. Det blef ett fasligt lefverne. Man började ropa på mördare. En del tittade på mig, som om det lätt hade kunnat vara jag. Och -- det var allt nära att jag hade blifvit satt in, redan den dagen. Men patron tog mig afsides, talade en hel hop och lofvade att rädda mig, om jag svor en dyr ed på att tiga med allt, hvad än jag komme att se och höra. Jag var som galen af sorg, och det tryckte mig och pressade mig som till smulor. Och jag lofvade och svor dyrt och fast att lyda och tiga och göra hvad som helst, bara han frälsade mig från misstanke och fängelse.

Patron, som är lagkarl, visste nog hur han gjorde det, han. Han tog ett par konstaplar ut, och doktorn med. De sågo på liket och på bössan, vände och svängde, stucko med fingrarne öfverallt, mätte och skrefvo opp, ... och hur det var, blef det så bestäldt att Carlson dödat sig sjelf med sin egen bössa af våda, när han gått full i skogen...

Misstanken togs ifrån mig -- något litet, -- men inte alldeles. Jag blef på sätt och vis rentvättad men liksom utan såpa, det sitter allt lite qvar här och der ännu i skrynklorna. Gud har gifvit mig det der att bära på, arfvedelarne falla så olika här i verlden. --

Leenas vackra ögon sågo upp, der tindrade ett uttryck af ömhet i dem, och hon sträckte fram handen som hade hon velat bedja honom att upphöra med de bittra anklagelserna. Men han såg henne icke, utan fortsatte:

-- Hennes nåd dog sedan några dagar derefter. Hon hade skrifvit under patrons papper, Carlson och jag också. Vi lär ha gjort det den der qvällen, sade patron. Han fick hela arfvet att förvalta hur han ville, det var inga bestämmelser alls om barnen, allt skulle lemnas åt honom. Der var rättskunniga herrar från stan, allting skrefs upp och ordnades, och från den stund började det gå bakut här på gården!

Så fick jag se dig i stan, den gången för längesen! Jag trodde då att det kunde komma någonting gladt också i mitt lif. Du var så ung, bara tjugo år, och jag hade då ren blifvit nära fyratio. Du var så nätt i ögonen och så flink och glad. Jag glömde allt mitt tråk när jag såg hur du arbetade nere vid klappbryggan om vintermorgnarne. Vattnet sprutade om dig, när du högg i med klappträdet, istapparne knarrade, och från dina röda armar stod der som en varm ånga. Man skulle ha kunnat koka opp kaffe, så brann det på dina kinder, och så du skrattade!

Peltonen höll upp en stund, smålog, men återtog i den gamla tonen:

-- Nå, det var väl min tid då, eftersom jag blef så kär. Inte frågade jag efter hvad folk sade, att du hållit dig väl med en gardist förra sommarn, jag trodde så fast på dig. Bara jag fick dig, så tänkte jag allt skulle vända sig för mig. Och du tog mig. Jag trodde att jag var som annat folk, att en kunde älska mig, när jag var sådan jag borde. Men -- jag var inte skapt till att länge få inbilla mig sådant. Du tålte inte fattigdomen, och barnen, som du inte rådde med, blef det många utaf. Jag var gammal och tungsint, du skulle ha ungt och friskt blod. Ja, ja! lika barn leka bäst. --

Han lutade hufvudet tyngre i handen och såg stadigare ned åt de mörka golfplankorna. Hon värmdes alltmer under hans tal, och hela hennes ansigte talade deltagande och ömhet.

-- Ja, det kan icke finnas så onda ord, att jag inte förtjenar dem, -- sade hon slutligen. -- Om du skulle ha mördat honom, Carlson, så hade jag ändå, sådan jag är, varit värre än du och sämre. Jag bedrog dig och gaf esten af de slantar, som du skrapat ihop. Och inte har jag stått efter att sköta om ungarne heller. Stugan har fått hållas, oh! det var mig så lika nöjdt alltihop. Det var derför att jag inte tyckte om dig. Jag tålte inte det tysta sättet. Du var så vresig så! Jag skulle ha strax från början fått se hvad jag sett i dag. --

-- Hvad har du sett i dag, Leena? -- frågade mannen.

-- Jo, Antti, jag har sett hjertat ditt jag, det trodde jag du inte hade något af. --

-- Nåå, hvad är det du vill, Leena? --

Hon hade ställt sig upp och stod der nu framåtböjd, helt nära honom. Det stora, röda, öppna ansigtet strålade af uttryck, och hela gestalten hade någonting nästan mildt, då hon satte händerna på hans axlar, såg honom in i ögonen och med en ödmjuk ton sporde:

-- Förlåter Antti hustrun sin? --

Peltonen såg upp. Länge och fullt blickade de två på hvarandra. Den allvarsamme mannen knäppte ihop sina smutsiga händer, och blickande ut liksom i en fjerran verld, långt förbi den mörka, trånga stugans väggar, utbrast han sakta:

-- Tacka Gud för denna välsignade stund! Jag förlåter allt som menniskor gjort mig, också om de icke skulle förlåta mig! Och du, Gud, som hör och ser allt, förlåt att jag i dag hädat ditt namn. Nu är jag ju mera lycklig än jag skulle ha rätt till. -- Jag har i dag fått hvad jag visst aldrig förr haft -- en hustru!

Leena drog en suck, liksom af lättnad. Hon räckte mannen handen. Och såg sig omkring i den lilla grofva, smutsiga stugan. Derefter slog hon kraftigt med den andra handen mot bordet och utbrast i glädtig ton:

-- Hå hå, Antti! nu ska här sopas och tvättas och fejas, och ungarne ska veta att de ha mor sin i stugan! Och med den här ugnsrakan så skall esten sopas ur huset. Och tomten skall ha gröt hvareviga söndag. Och gud nåde mig om jag skall annat än vara glad och lustig hvar enda dag och hålla ihop med dig, mannen min. Och hvarenda qväll så skall jag be Gud att hintar patron. Hej ohoj! nu skall du ha kaffe. För en sådan födelsedag som i dag ha vi aldrig förr firat!

Medan hon stökade derinne, gick han ut, med tillstymmelsen af ett leende på läpparne. Men med det lingula håret burrigt och fullt af dam, kröp der fram bakom sängen först lille Heikkis hufvud, och så hela hans späda, hvitklädda figur. Han rynkade pannan som af missnöje, och då han kilade ut genom dörren, knöt han näfven med passionerad kraft och upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet: »ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!»

Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade än en gång med en tacksam blick tillbaka till det lilla huset. Det tycktes honom i detta ögonblick som hade han lemnat en kyrka, stor och hög, en kyrka, den vackraste han visste, en kyrka der han hädanefter kunde bedja hur ofta han ville och der verldens skönaste orgel spelade upp heliga psalmer till Guds lof. Det var hans kyrka. Hans eget älskade, fattiga, men nu så lyckliga hem.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --