Part 95

022:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

022:002 Kan en man bereda Gud något gagn, så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig? 022:003 Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig, eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?

022:004 Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig, och som han går med dig till doms? 022:005 Har då icke din ondska varit stor, och voro ej dina missgärningar utan ände? 022:006 Jo, du tog pant av din broder utan sak, du plundrade de utblottade på deras kläder. 022:007 Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka, och den hungrige nekade du bröd.

022:008 För den väldige ville du upplåta landet, och den myndige skulle få bo däri, 022:009 men änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blevo krossade.

022:010 Därför omgives du nu av snaror och förfäras av plötslig skräck. 022:011 ja, av ett mörker där du intet ser, och av vattenflöden som övertäcka dig.

022:012 I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning, och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta; 022:013 därför tänker du: »Vad kan Gud veta? Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet? 022:014 Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.»

022:015 Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram, 022:016 de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort, 022:017 de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem? 022:018 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

022:019 De rättfärdiga skola se det och glädja sig, och den oskyldige skall få bespotta dem: 022:020 »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade, och deras överflöd har elden förtärt.»

022:021 Men sök nu förlikning och frid med honom; därigenom skall lycka falla dig till. 022:022 Tag emot undervisning av hans mun, och förvara hans ord i ditt hjärta.

022:023 Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad; men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda. 022:024 Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar, 022:025 så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt, det ädlaste silver varder han för dig.

022:026 Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud. 022:027 När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria. 022:028 Allt vad du besluter skall då lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar. 022:029 Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!», så frälsar han mannen som har ödmjukat sig. 022:030 Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld; genom dina händers renhet räddas en sådan.

023:001 Därefter tog Job till orda och sade:

023:002 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull. 023:003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

023:004 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis. 023:005 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

023:006 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig. 023:007 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

023:008 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej; 023:009 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

023:010 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld. 023:011 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av. 023:012 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

023:013 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock. 023:014 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

023:015 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom. 023:016 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse, 023:017 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.

024:001 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

024:002 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet; 024:003 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant. 024:004 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

024:005 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn. 024:006 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård. 024:007 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden. 024:008 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

024:009 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning. 024:010 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar. 024:011 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst. 024:012 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

024:013 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar. 024:014 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like. 024:015 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

024:016 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av. 024:017 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

024:018 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg. 024:019 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. 024:020 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av. 024:021 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

024:022 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet; 024:023 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar. 024:024 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort. 024:025 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?

025:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

025:002 Hos honom är väldighet och förskräckande makt, hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd. 025:003 Vem finnes, som förmår räkna hans skaror? Och vem överstrålas ej av hans ljus?

025:004 Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gud eller en av kvinna född kunna befinnas ren? 025:005 Se, ej ens månen skiner nog klart, ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon; 025:006 huru mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken!

026:001 Därefter tog Job till orda och sade:

026:002 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm! 026:003 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen! 026:004 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

026:005 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri. 026:006 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

026:007 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet. 026:008 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan. 026:009 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar. 026:010 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

026:011 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst. 026:012 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab. 026:013 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

026:014 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

027:001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

027:002 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse: 027:003 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa, 027:004 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

027:005 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig. 027:006 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

027:007 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig. 027:008 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud? 027:009 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom? 027:010 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

027:011 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja. 027:012 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

027:013 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

027:014 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med. 027:015 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

027:016 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera, 027:017 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

027:018 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig. 027:019 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

027:020 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen. 027:021 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

027:022 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast. 027:023 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

028:001 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar; 028:002 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

028:003 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet, 028:004 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

028:005 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld. 028:006 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

028:007 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den; 028:008 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

028:009 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna. 028:010 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är. 028:011 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

028:012 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning? 028:013 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land. 028:014 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

028:015 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde. 028:016 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

028:017 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder. 028:018 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor. 028:019 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

028:020 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning? 028:021 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold; 028:022 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

028:023 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning. 028:024 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

028:025 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått, 028:026 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle, 028:027 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

028:028 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»

029:001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

029:002 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd, 029:003 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

029:004 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda, 029:005 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig, 029:006 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

029:007 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget, 029:008 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående. 029:009 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen; 029:010 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

029:011 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig; 029:012 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

029:013 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. 029:014 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel. 029:015 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

029:016 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut. 029:017 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

029:018 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden. 029:019 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg. 029:020 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

029:021 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd. 029:022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

029:023 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn. 029:024 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka. 029:025 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

030:001 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

030:002 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? 030:003 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig. 030:004 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

030:005 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar. 030:006 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor. 030:007 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade, 030:008 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

030:009 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal; 030:010 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig. 030:011 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

030:012 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd. 030:013 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa. 030:014 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak. 030:015 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

030:016 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast. 030:017 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. 030:018 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. 030:019 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

030:020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. 030:021 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. 030:022 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. 030:023 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

030:024 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? 030:025 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

030:026 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. 030:027 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

030:028 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. 030:029 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. 030:030 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. 030:031 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

031:001 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru. 031:002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan? 031:003 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän. 031:004 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

031:005 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek? 031:006 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

031:007 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck? 031:008 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

031:009 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr? 031:010 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne. 031:011 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit, 031:012 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

031:013 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig? 031:014 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom? 031:015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

031:016 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta? 031:017 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav? 031:018 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

031:019 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med? 031:020 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

031:021 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten? 031:022 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led. 031:023 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.