Part 96

031:024 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan? 031:025 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

031:026 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram, 031:027 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning? 031:028 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

031:029 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom? 031:030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

031:031 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord? 031:032 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

031:033 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm, 031:034 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

031:035 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift! 031:036 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig. 031:037 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

031:038 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra? 031:039 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv? 031:040 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn.

Slut på Jobs tal.

032:001 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig. 032:002 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud; 032:003 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job. 032:004 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han. 032:005 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

032:006 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;

Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening. 032:007 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

032:008 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd. 032:009 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är. 032:010 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

032:011 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram. 032:012 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

032:013 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.» 032:014 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

032:015 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist. 032:016 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar! 032:017 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag. 032:018 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder. 032:019 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

032:020 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara. 032:021 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord. 032:022 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

033:001 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga. 033:002 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun. 033:003 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

033:004 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv. 033:005 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram. 033:006 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag. 033:007 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

033:008 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde: 033:009 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning; 033:010 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende. 033:011 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

033:012 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa. 033:013 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak? 033:014 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

033:015 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger, 033:016 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem, 033:017 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa. 033:018 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

033:019 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen. 033:020 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade. 033:021 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet. 033:022 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

033:023 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt, 033:024 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

033:025 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar. 033:026 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

033:027 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt; 033:028 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

033:029 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen, 033:030 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

033:031 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala. 033:032 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt. 033:033 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

034:001 Och Elihu tog till orda och sade:

034:002 Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig. 034:003 Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta. 034:004 Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

034:005 Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt. 034:006 Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

034:007 Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten, 034:008 han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor. 034:009 Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

034:010 Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är! 034:011 Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat. 034:012 Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

034:013 Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets? 034:014 Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt, 034:015 då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

034:016 Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna. 034:017 Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet? 034:018 Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

034:019 Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

034:020 I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

034:021 Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han. 034:022 Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri. 034:023 Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom. 034:024 Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

034:025 Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås. 034:026 Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn, 034:027 eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar. 034:028 De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

034:029 Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man, 034:030 när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

034:031 Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit. 034:032 Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

034:033 Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

034:034 Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig: 034:035 »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

034:036 Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt. 034:037 Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.

035:001 Och Elihu tog till orda och sade:

035:002 Menar du att sådant är riktigt? Kan du påstå att du har rätt mot Gud, 035:003 du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig, vad den båtar dig mer än synd? 035:004 Svar härpå vill jag giva dig, jag ock dina vänner med dig.

035:005 Skåda upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som gå där högt över dig. 035:006 Om du syndar, vad gör du väl honom därmed? Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed? 035:007 Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom, och vad undfår han av din hand? 035:008 Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda och för en människoson din rättfärdighet.

035:009 Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm; 035:010 men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten, 035:011 han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?» 035:012 Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.

035:013 Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt; 035:014 allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

035:015 Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod? 035:016 Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.

036:001 Vidare sade Elihu:

036:002 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar. 036:003 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt. 036:004 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

036:005 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft. 036:006 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt. 036:007 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

036:008 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror, 036:009 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod; 036:010 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

036:011 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro. 036:012 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det. 036:013 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band, 036:014 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

036:015 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra. 036:016 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

036:017 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast. 036:018 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse. 036:019 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

036:020 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats. 036:021 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

036:022 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik? 036:023 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

036:024 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga 036:025 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

036:026 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka. 036:027 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram; 036:028 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

036:029 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda? 036:030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri. 036:031 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått. 036:032 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid. 036:033 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

037:001 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp. 037:002 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun. 037:003 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar. 037:004 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig. 037:005 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

037:006 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur. 037:007 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav. 037:008 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro. 037:009 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor; 037:010 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

037:011 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln. 037:012 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets. 037:013 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

037:014 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under. 037:015 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln? 037:016 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk? 037:017 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden? 037:018 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

037:019 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram. 037:020 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

037:021 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan. 037:022 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät; 037:023 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet. 037:024 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka--dem alla aktar han ej på.

038:001 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

038:002 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt? 038:003 Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

038:004 Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. 038:005 Vem har fastställt hennes mått--du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? 038:006 Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten, 038:007 medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?

038:008 Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet, 038:009 när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda, 038:010 när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför, 038:011 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?

038:012 Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats, 038:013 där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån? 038:014 Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud; 038:015 då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

038:016 Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten? 038:017 Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar? 038:018 Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.

038:019 Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning, 038:020 så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus? 038:021 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!

038:022 Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem 038:023 --de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag? 038:024 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?

038:025 Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle, 038:026 till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes, 038:027 till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?

038:028 Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar? 038:029 Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost? 038:030 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.

038:031 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band? 038:032 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar? 038:033 Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?

038:034 Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig? 038:035 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

038:036 Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften? 038:037 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem, 038:038 medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?