Part 173

010:023 Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen. 010:024 Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.»

010:025 Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 010:026 Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?» 010:027 Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'» 010:028 Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva, 010:029 Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?» 010:030 Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. 010:031 Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. 010:032 Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. 010:033 Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom 010:034 och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. 010:035 Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.'-- 010:036 Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?» 010:037 Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»

010:038 När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus. 010:039 Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord. 010:040 Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig.» 010:041 Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, 010:042 men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»

011:001 När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.» 011:002 Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader, helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; 011:003 vårt dagliga bröd giv oss var dag; 011:004 och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»

011:005 Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän, låna mig tre bröd; 011:006 ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har intet att sätta fram åt honom' 011:007 så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.' 011:008 Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver. 011:009 Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. 011:010 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet. 011:011 Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm, 011:012 eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg? 011:013 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig ande åt dem som bedja honom!»

011:014 Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig. 011:015 Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.» 011:016 Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himmelen. 011:017 Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus faller på hus. 011:018 Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna. 011:019 Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare. 011:020 Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder.-- 011:021 När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade. 011:022 Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom. 011:023 Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.

011:024 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' 011:025 Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt, 011:026 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.»

011:027 När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.» 011:028 Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.»

011:029 Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken. 011:030 Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte. 011:031 Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo. 011:032 Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.

011:033 Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet.

011:034 Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker. 011:035 Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker. 011:036 Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.»

011:037 Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet. 011:038 Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden, förundrade han sig. 011:039 Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och ondska. 011:040 I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det inre? 011:041 Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver allt hos eder rent.

011:042 Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken till Gud! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra. 011:043 Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna och gärna viljen bliva hälsade på torgen! 011:044 Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över vilka människorna gå fram utan att veta det!»

011:045 Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.» 011:046 Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna! 011:047 Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte! 011:048 Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar. 011:049 Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och andra skola de förfölja. 011:050 Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse, 011:051 ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall utkrävas av detta släkte. 011:052 Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder.»

011:053 När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med honom om många stycken; 011:054 de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.

012:001 Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri. 012:002 Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt. 012:003 Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det skall bliva utropat på taken.

012:004 Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer. 012:005 Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta.-- 012:006 Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud. 012:007 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar. 012:008 Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför Guds änglar. 012:009 Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva förnekad inför Guds änglar. 012:010 Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall det icke bliva förlåtet.

012:011 Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder, eller vad I skolen säga; 012:012 ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen säga.»

012:013 Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min broder att han skiftar arvet med mig.» 012:014 Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?» 012:015 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»

012:016 Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar. 012:017 Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.' 012:018 Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda. 012:019 Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad. 012:020 Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?'-- 012:021 Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.»

012:022 Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. 012:023 Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna. 012:024 Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru mycket mer ären icke I än fåglarna! 012:025 Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin livslängd? 012:026 Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då bekymmer för det övriga? 012:027 Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. 012:028 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda eder, I klentrogne! 012:029 Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I skolen dricka, och begären icke vad som är för högt. 012:030 Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta. 012:031 Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder. 012:032 Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket. 012:033 Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där man icke fördärvar. 012:034 Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.

012:035 Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande. 012:036 Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar. 012:037 Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem. 012:038 Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra--saliga äro de då. 012:039 Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig in i hans hus. 012:040 Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.»

012:041 Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna liknelse, eller är det om alla?» 012:042 Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost-- 012:043 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. 012:044 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. 012:045 Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han bliver drucken, 012:046 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de otrogna.-- 012:047 Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva straffad med många slag. 012:048 Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera. 012:049 Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke att den redan brunne! 012:050 Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat! 012:051 Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring. 012:052 Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre: 012:053 fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder.

012:054 Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så. 012:055 Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark hetta'; och detta sker. 012:056 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda; huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden? 012:057 Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är? 012:058 När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar dig i fängelse. 012:059 Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt ända till den yttersta skärven.»

013:001 Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. 013:002 Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo lida sådant? 013:003 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås. 013:004 Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem, menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som bo i Jerusalem? 013:005 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.»

013:006 Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men fann ingen. 013:007 Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?' 013:008 Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva omkring det och göda det; 013:009 kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må du då hugga bort det.'»

013:010 När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga, 013:011 var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde räta upp sin kropp. 013:012 Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom», 013:013 och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp sig och prisade Gud.

013:014 Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen. 013:015 Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder den bort för att vattna den? 013:016 Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få lösas från sin boja?» 013:017 När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av honom.

013:018 Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna det vid? 013:019 Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»

013:020 Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid? 013:021 Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»

013:022 Och han vandrade från stad till stad och från by till by och undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till Jerusalem. 013:023 Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva frälsta?» Då svarade han dem: 013:024 »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det. 013:025 Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären.' 013:026 Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och du har undervisat på våra gator.' 013:027 Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.' 013:028 Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade. 013:029 Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och söder och bliva bordsgäster i Guds rike. 013:030 Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och somliga som äro de första bliva de sista.