Part 174

013:031 I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom: »Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.» 013:032 Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först på tredje dagen är färdig. 013:033 Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i Jerusalem.-- 013:034 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men haven icke velat. 013:035 Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'

014:001 När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där vaktade på honom, 014:002 att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom. 014:003 Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke lovligt?» 014:004 Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk och lät honom gå. 014:005 Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp den, jämväl på sabbatsdagen?» 014:006 Och de förmådde icke svara något härpå.

014:007 Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till dem: 014:008 »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna någon som är mer ansedd än du, 014:009 och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du med skam intaga den nedersta platsen. 014:010 Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.' Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna. 014:011 Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

014:012 Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får vedergällning. 014:013 Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. 014:014 Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.» 014:015 Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!» 014:016 Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. 014:017 Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.' 014:018 Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' 014:019 En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.' 014:020 Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.' 014:021 Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.' 014:022 Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort, men har är ännu rum.' 014:023 Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt. 014:024 Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall smaka sin måltid.'»

014:025 Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade till dem: 014:026 »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge. 014:027 Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge.

014:028 Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger vad som behöves för att bygga det färdigt? 014:029 Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom 014:030 och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk.'

014:031 Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen? 014:032 Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt borta, skicka sändebud och underhandla om fred.

014:033 Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger.-- 014:034 Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft? 014:035 Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»

015:001 Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom. 015:002 Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.» 015:003 Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

015:004 »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det? 015:005 Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje. 015:006 Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.' 015:007 Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva.

015:008 Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den? 015:009 Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.' 015:010 Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring.

015:011 Ytterligare sade han: »En man hade två söner. 015:012 Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem. 015:013 Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet. 015:014 Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd. 015:015 Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin. 015:016 Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något. 015:017 Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av hunger! 015:018 Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; 015:019 jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.'

015:020 Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt. 015:021 Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.' 015:022 Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter. 015:023 Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och gör oss glada. 015:024 Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.

015:025 Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans. 015:026 Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 015:027 Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.' 015:028 Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och talade vanligt med honom. 015:029 Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner. 015:030 Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.' 015:031 Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all mitt är ditt. 015:032 Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.'»

016:001 Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar. 016:002 Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan icke längre få vara förvaltare.' 016:003 Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke; att tigga blyges jag för. 016:004 Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.' 016:005 Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig min herre?' 016:006 Han svarade: 'Hundra fat olja.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.' 016:007 Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?' Denne svarade: 'hundra tunnor vete.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.' 016:008 Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn. 016:009 Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot eder i de eviga hyddorna.

016:010 Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är. 016:011 Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? 016:012 Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?

016:013 Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.»

016:014 Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de drevo då gäck med honom. 016:015 Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.

016:016 Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma ditin. 016:017 Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av lagen kan falla bort.

016:018 Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.

016:019 Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och prakt. 016:020 Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av sår, 016:021 och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna kommo och slickade hans sår. 016:022 Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven. 016:023 När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte. 016:024 Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.' 016:025 Men Abraham svarade: 'Min son kom ihåg att du, medan du levde, fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får han här hugnad, under det att du pinas. 016:026 Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån skall kunna komma över till oss.» 016:027 Då sade han: 'Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom till min faders hus, 016:028 där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke också de komma till detta pinorum.' 016:029 Men Abraham sade: 'De hava Moses och profeterna; dem må de lyssna till.' 016:030 Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem från de döda, så skola de göra bättring.' 016:031 Då sade han till honom: 'Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.'»

017:001 Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma! 017:002 För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små. 017:003 Tagen eder till vara!

Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom. 017:004 Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.» 017:005 Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.» 017:006 Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder.

017:007 Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'? 017:008 Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'? 017:009 Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt? 017:010 Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'» 017:011 Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen. 017:012 Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd 017:013 och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.» 017:014 När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena. 017:015 Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst 017:016 och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit. 017:017 Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio? 017:018 Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?» 017:019 Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig.»

017:020 Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, 017:021 ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»

017:022 Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det. 017:023 Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter. 017:024 Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag. 017:025 Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte. 017:026 Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar: 017:027 människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans. 017:028 Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, 017:029 men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans, 017:030 alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras. 017:031 Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka. 017:032 Kommen ihåg Lots hustru. 017:033 Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men den som mister det, han skall rädda det. 017:034 Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar. 017:035 Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen, den andra skall lämnas kvar.» 017:036 Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»

018:001 Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas. 018:002 Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa. 018:003 I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.' 018:004 Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa; 018:005 likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'» 018:006 Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger. 018:007 Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? 018:008 Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

018:009 Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra: 018:010 »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan. 018:011 Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. 018:012 Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.' 018:013 Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.'-- 018:014 Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.» 018:015 Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem. 018:016 Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. 018:017 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

018:018 Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 018:019 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena. 018:020 Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'» 018:021 Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.» 018:022 När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.» 018:023 Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var mycket rik. 018:024 Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike! 018:025 Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.» 018:026 Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?» 018:027 Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.»