Part 164

021:033 Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård, och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes. 021:034 När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom. 021:035 Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de. 021:036 Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de gjorde med dem sammalunda. 021:037 Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.' 021:038 Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv.' 021:039 Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom. 021:040 När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?» 021:041 De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.» 021:042 Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna: 'Den sten som byggningsmännen förkastade. den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'? 021:043 Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt.» 021:044

021:045 Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de att det var om dem som han talade. 021:046 Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom för en profet.

022:001 Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

022:002 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. 022:003 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma. 022:004 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.' 022:005 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. 022:006 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. 022:007 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. 022:008 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. 022:009 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.' 022:010 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. 022:011 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. 022:012 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara. 022:013 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. 022:014 Ty många äro kallade, men få utvalda.»

022:015 Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord. 022:016 Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen. 022:017 Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 022:018 Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare? 022:019 Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning. 022:020 Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» 022:021 De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 022:022 När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

022:023 Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom 022:024 och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.' 022:025 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. 022:026 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. 022:027 Sist av alla dog hustrun. 022:028 Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.» 022:029 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. 022:030 Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 022:031 Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: 022:032 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» 022:033 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

022:034 Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; 022:035 och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: 022:036 »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» 022:037 Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' 022:038 Detta är det yppersta och förnämsta budet. 022:039 Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' 022:040 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

022:041 Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem 022:042 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.» 022:043 Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju: 022:044 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.' 022:045 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?» 022:046 Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

023:001 Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar 023:002 och sade:

»På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. 023:003 Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke. 023:004 De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem. 023:005 Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. 023:006 De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna 023:007 och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas 'rabbi'. 023:008 Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder. 023:009 Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en är eder Fader, han som är i himmelen. 023:010 Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus. 023:011 Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. 023:012 Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.

023:013 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in. 023:014

023:015 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än I själva ären!

023:016 Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden av sin ed'! 023:017 I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller templet, som har helgat guldet? 023:018 Så ock: 'Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av sin ed.' 023:019 I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som helgar offergåvan? 023:020 Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid allt som ligger därpå. 023:021 Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid honom som bor däri. 023:022 Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter därpå.

023:023 Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra. 023:024 I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!

023:025 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska! 023:026 Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att sedan också dess utsida må bliva ren.

023:027 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet! 023:028 Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.

023:029 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter 023:030 och sägen: 'Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod'! 023:031 Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som dräpte profeterna. 023:032 Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått. 023:033 I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna? 023:034 Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra. 023:035 Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sakarias', Barakias' sons blod, hans som I dräpten mellan templet och altaret. 023:036 Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta släkte.

023:037 Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. 023:038 Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde. 023:039 Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den tid då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'»

024:001 Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader. 024:002 Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.» 024:003 När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.» 024:004 Då svarade Jesus och sade till dem:

»Sen till, att ingen förvillar eder. 024:005 Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många. 024:006 Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. 024:007 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; 024:008 men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'. 024:009 Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull. 024:010 Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre. 024:011 Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. 024:012 Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. 024:013 Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. 024:014 Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.

024:015 När I nu fån se 'förödelsens styggelse', om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats--den som läser detta, han give akt därpå-- 024:016 då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, 024:017 och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som finnes i hans hus, 024:018 och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel. 024:019 Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! 024:020 Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten. 024:021 Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin skall förekomma. 024:022 Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.

024:023 Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är han', så tron det icke. 024:024 Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda. 024:025 Jag har nu sagt eder det förut. 024:026 Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. 024:027 Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.-- 024:028 Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.

024:029 Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och himmelens makter skola bäva. 024:030 Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. 024:031 Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra. 024:032 Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära. 024:033 Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren. 024:034 Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker. 024:035 Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås. 024:036 Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.

024:037 Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. 024:038 Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; 024:039 och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort--så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. 024:040 Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. 024:041 Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. 024:042 Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer. 024:043 Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. 024:044 Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.

024:045 Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid-- 024:046 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. 024:047 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. 024:048 Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', 024:049 och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna, 024:050 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, 024:051 och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»

025:001 »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. 025:002 Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. 025:003 De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. 025:004 De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. 025:005 Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. 025:006 Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.' 025:007 Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. 025:008 Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.' 025:009 Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.' 025:010 Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. 025:011 Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.' 025:012 Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.' 025:013 Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.

025:014 Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; 025:015 åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. 025:016 Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. 025:017 Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. 025:018 Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. 025:019 En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. 025:020 Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' 025:021 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 025:022 Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' 025:023 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 025:024 Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; 025:025 och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' 025:026 Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? 025:027 Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. 025:028 Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. 025:029 Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 025:030 Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

025:031 Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. 025:032 Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. 025:033 Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. 025:034 Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. 025:035 Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, 025:036 naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.' 025:037 Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka? 025:038 Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig? 025:039 Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?' 025:040 Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.'