Part 114

004:004 Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

004:005 Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.

004:006 Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind.

004:007 Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen: 004:008 mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.

004:009 Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. 004:010 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom. 004:011 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? 004:012 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.

004:013 Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet. 004:014 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike. 004:015 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe; 004:016 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

004:017 Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är.

005:001 Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

005:002 Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord.

005:003 När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. 005:004 Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. 005:005 Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk? 005:006 Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

005:007 Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda. 005:008 Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.

005:009 Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.

Också detta är fåfänglighet.

005:010 När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem? 005:011 Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

005:012 Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada. 005:013 Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav. 005:014 Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig. 005:015 Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig--för vind? 005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.

005:017 Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får. 005:018 Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva. 005:019 Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat.

006:001 Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det, 006:002 när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga. 006:003 Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster. 006:004 Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn; 006:005 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han. 006:006 Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott--gå icke ändå alla till samma mål?

006:007 All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

006:008 Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

006:009 Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret.

Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

006:010 Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv. 006:011 Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav?

007:001 Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen?

007:002 Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen. 007:003 Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat. 007:004 Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl. 007:005 De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

007:006 Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar. 007:007 Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje.

Också detta är fåfänglighet.

007:008 Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat.

007:009 Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig.

007:010 Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.

007:011 Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så.

007:012 Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen. 007:013 Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv.

007:014 Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt? 007:015 Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta.

007:016 Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

007:017 Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv? 007:018 Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid? 007:019 Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

007:020 Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

007:021 Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.

007:022 Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig. 007:023 Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.

007:024 Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig. 007:025 Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?

007:026 När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft, 007:027 då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge. 007:028 Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. 007:029 Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.

007:030 Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.

008:001 Vem är lik den vise, och vem förstår att så uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

008:002 Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud. 008:003 Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad han vill. 008:004 Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

008:005 Den som håller budet skall icke veta av något ont; och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna. 008:006 Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och en människas ondska kommer tungt över henne. 008:007 Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan säga henne huru något kommer att ske? 008:008 Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den, ej heller har någon makt över dödens dag, ej heller finnes undflykt i krig; så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

008:009 Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra, henne till olycka. 008:010 Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna i staden. Också detta är fåfänglighet.

008:011 Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är, 008:012 eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud, 008:013 men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar Gud.

008:014 En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet.

008:015 Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen.

008:016 När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon, varken dag eller natt, 008:017 då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.

009:001 Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne. 009:002 Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

009:003 Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda.

009:004 För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon. 009:005 Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. 009:006 Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen.

009:007 Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör. 009:008 Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud. 009:009 Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen. 009:010 Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.

009:011 Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet. 009:012 Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

009:013 Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort: 009:014 Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den. 009:015 Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man. 009:016 Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

010:017 De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

010:018 Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.

010:001 Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

010:002 Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster. 010:003 Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

010:004 Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.

010:005 Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten: 010:006 att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring. 010:007 Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

010:008 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen. 010:009 Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid.

010:010 Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt.

010:011 Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

010:012 Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv. 010:013 Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft.

010:014 Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

010:015 Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram.

010:016 Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen! 010:017 Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

010:018 Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset.

010:019 Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans.

010:020 Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt.

011:001 Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.

011:002 Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

011:003 Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit.

011:004 En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda.

011:005 Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans.

011:006 Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som är gagneligast, eller om det ena jämte det andra är bäst.

011:007 Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen.

011:008 Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet.

012:009 Gläd dig, du yngling, din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms. 012:010 Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.

012:001 Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»; 012:002 Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet, 012:003 den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster; 012:004 då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten; 012:005 då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan; 012:006 ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen 012:007 och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

012:008 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet!

----

012:009 För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han. 012:010 Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

012:011 De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.

012:012 Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!

Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.

012:013 Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. 012:014 Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.

Höga Visan