Part 113

028:002 För sin överträdelses skull får ett land många herrar; men där folket har förstånd och inser vad rätt är, där bliver det beståndande.

028:003 En usel herre, som förtrycker de arma, är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

028:004 De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga, men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

028:005 Onda människor förstå icke vad rätt är, men de som söka HERREN, de förstå allt.

028:006 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet rik som i vrånghet går dubbla vägar.

028:007 Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt; men som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

028:008 De som förökar sitt gods genom ocker och räntor, han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.

028:009 Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse.

028:010 Den som leder de redliga vilse in på en ond väg, han faller själv i sin grop; men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.

028:011 En rik man tycker sig vara vis, men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

028:012 När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till; men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.

028:013 Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.

028:014 Säll är den människa som ständigt tager sig till vara; men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.

028:015 Lik ett rytande lejon och en glupande björn är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

028:016 Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld, att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.

028:017 En människa som tryckes av blodskuld bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.

028:018 Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst; men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.

028:019 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest; men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.

028:020 En redlig man får mycken välsignelse; men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

028:021 Att hava anseende till personen är icke tillbörligt; men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.

028:022 Den missunnsamme ävlas efter ägodelar och förstår icke att brist skall komma över honom.

028:023 Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest, mer än den som gör sin tunga hal.

028:024 Den som plundrar sin fader eller sin moder och säger: »Det är ingen synd», han är stallbroder till rövaren.

028:025 Den som är lysten efter vinning uppväcker träta; men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

028:026 Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre; men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

028:027 Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.

028:028 När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna; men när de förgås, växa de rättfärdiga till.

029:001 Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.

029:002 När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.

029:003 Den som älskar vishet gör sin fader glädje; men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.

029:004 Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar gärder, har fördärvar det.

029:005 Den man som smickrar sin nästa han breder ut ett nät för han fötter.

029:006 En ond människas överträdelse bliver henne en snara, men den rättfärdige får jubla och glädjas.

029:007 Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak, men den ogudaktige förstår intet.

029:008 Bespottare uppvigla staden, men visa män stilla vreden.

029:009 När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man, då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

029:010 De blodgiriga hata den som är ostrafflig, men de redliga söka skydda hans liv.

029:011 Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut.

029:012 Den furste som aktar på lögnaktigt tal, hans tjänare äro alla ogudaktiga.

029:013 Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra; av HERREN få bådas ögon sitt ljus.

029:014 Den konung som dömer de armas rätt. hans tron skall bestå evinnerligen.

029:015 Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.

029:016 Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till, men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.

029:017 Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.

029:018 Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst; men säll är den som håller lagen.

029:019 Med ord kan man icke tukta en tjänare ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

029:020 Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.

029:021 Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.

029:022 En snarsticken man uppväcker träta, och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.

029:023 En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.

029:024 Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.

029:025 Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.

029:026 Många söka en furstes ynnest, men av HERREN får var och en sin rätt.

029:027 En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga, och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.

030:001 Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. Så talade den mannen till Itiel--till Itiel och Ukal:

030:002 Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa, jag har icke mänskligt förstånd; 030:003 vishet har jag icke fått lära, så att jag äger kunskap om den Helige.

030:004 Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son--du vet ju det?

030:005 Allt Guds tal är luttrat; han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom. 030:006 Lägg icke något till hans ord, på det att han icke må beslå dig med lögn.

030:007 Om två ting beder jag dig, vägra mig dem icke, intill min död: 030:008 Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer. 030:009 Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig, att jag sporde: »Vem är HERREN?» eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv, ja, förgripa mig på min Guds namn.

030:010 Förtala icke en tjänare inför hans herre; han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

030:011 Ett släkte där man förbannar sin fader, och där man icke välsignar sin moder; 030:012 ett släkte som tycker sig vara rent, fastän det icke har avtvått sin orenlighet; 030:013 ett släkte--huru stolta äro icke dess ögon, och huru fulla av högmod äro icke dess blickar! 030:014 ett släkte vars tänder äro svärd, och vars kindtänder äro knivar, så att de äta ut de betryckta ur landet och de fattiga ur människornas krets!

030:015 Blodigeln har två döttrar: »Giv hit, giv hit.» Tre finnas, som icke kunna mättas, ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»: 030:016 dödsriket och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mättas med vatten, och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»

030:017 Den som bespottar sin fader och försmår att lyda sin moder hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det.

030:018 Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra: 030:019 örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.

030:020 Sådant är äktenskapsbryterskans sätt: hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

030:021 Tre finnas, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda: 030:022 under en träl, när han bliver konung, och en dåre, när han får äta sig mätt, 030:023 under en försmådd kvinna, när hon får man och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

030:024 Fyra finnas, som äro små på jorden, och likväl är stor vishet dem beskärd: 030:025 myrorna äro ett svagt folk, men de bereda om sommaren sin föda; 030:026 klippdassarna äro ett folk med ringa kraft, men i klippan bygga de sig hus; 030:027 gräshopporna hava ingen konung, men i härordning draga de alla ut; 030:028 gecko-ödlan kan gripas med händerna, dock bor hon i konungapalatser.

030:029 Tre finnas, som skrida ståtligt fram, ja, fyra, som hava en ståtlig gång: 030:030 lejonet, hjälten bland djuren, som ej viker tillbaka för någon, 030:031 en stridsrustad häst och en bock och en konung i spetsen för sin här.

030:032 Om du har förhävt dig, evad det var dårskap eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen. 030:033 Ty såsom ost pressas ut ur mjölk, och såsom blod pressas ut ur näsan, så utpressas kiv ur vrede.

031:001 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

031:002 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son. 031:003 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

031:004 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker. 031:005 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. 031:006 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ. 031:007 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

031:008 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. 031:009 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.

031:010 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

031:011 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

031:012 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

031:013 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

031:014 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

031:015 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

031:016 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

031:017 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

031:018 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

031:019 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

031:020 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

031:021 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

031:022 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

031:023 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

031:024 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

031:025 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

031:026 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

031:027 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

031:028 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

031:029 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

031:030 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

031:031 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.

Predikaren

001:001 Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

001:002 Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!

001:003 Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? 001:004 Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. 001:005 Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. 001:006 Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. 001:007 Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. 001:008 Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. 001:009 Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. 001:010 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. 001:011 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

001:012 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. 001:013 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. 001:014 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

001:015 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.

001:016 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.» 001:017 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.

001:018 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

002:001 Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.

002:002 Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

002:003 I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin--allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet--och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.

002:004 Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 002:005 Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. 002:006 Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. 002:007 Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. 002:008 Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

002:009 Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. 002:010 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.

002:011 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

002:012 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap--ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?-- 002:013 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

002:014 Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker.

Dock märkte jag att det går den ene som den andre. 002:015 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet. 002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 002:018 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort. 002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

002:020 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. 002:021 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.

002:022 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? 002:023 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.

002:024 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: 002:025 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?» 002:026 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

003:001 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. 003:002 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. 003:003 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. 003:004 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. 003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. 003:006 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. 003:007 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. 003:008 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

003:009 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

003:010 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

003:011 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

003:012 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva. 003:013 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

003:014 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom. 003:015 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

003:016 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet. 003:017 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom. 003:018 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad. 003:019 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 003:020 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft. 003:021 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

003:022 Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?

004:001 Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem. 004:002 Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva; 004:003 Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen.