Part 12

"Sannfärdligen är inte de här barnen från nödårstrakten, kanske från storfjälle -- där de haft de värst."

"Stackare hvad ni då haft långt att gå och mycke att härda ut med. Käre kom in."

Hon steg ner ur landet och skyndade in emot huset.

"De ä bruden -- Ante, Månke, -- pojkar. -- De ä bruden," hviskade Maglena, utom sig af ifver och glädje.

"Tok", puttrade Månke, som var hungrig. "Har du nån'sin sett nå'n brud ligge och ränse i kryddgålsland. Nog är allting åtabak (bakvåndt) här nere i lande -- men så bort ur allt vett är de då inte."

"De är hon ändå, ni mått väl si de. De är den granna, fina bruden", hviskade Maglena. Mer än någonsin blyg och häpen, men ändå förtjust smög hon sig, bakom bröderna, hvilka skämdes för hennes dumma påhitt och just ville gömma undan henne.

De kommo in i ett stort soligt rum där det var så fint som om man kommit in i helgdagskammaren i en bröllopsgård -- om där inte funnits vanlig spis och så en splitter ny väfstol framför midtelfönstret, med bomullsväf uti.

"Bruden", som Maglena talat om stod vid en hvitmålad skänk och plockade ifrigt fram mat.

Månke gaf sig till att storglo på henne oppe i hufvudet.

Int kunde de väl vara en brudkrona de där, som stod så högt opp under hufvudklädet af rödprickig linong.

De var mer troligt bara hårflätor, som sutto snodda om hufvudet och vore fästade med kam.

Månke lät sina ögon gå nedåt ungmors gestalt för att upptäcka något annat, mera påtagligt brudmärke.

"Putta (pytt)! Bomullströja och hemväfd blårutig kjol."

Just nu vände hon sig om, "bruden" skulle vara. Hon mötte Månkes grubblande, skarpt forskande blick. Han såg lustig ut, som en liten klok björnunge, med hufvudet på sned och de blå ögonen begrundande fästa på henne.

"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?" frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren.

"Maglena säg", började Månke.

"Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart. Det var den signal till försiktighet i tal, och vett i åtbörder och sån't som var passande här i landet, som Månke var alltför väl bekant med för att inte förstå att rätta sig efter.

"Hvad är det hon säg nu då, Maglena?" frågade ungmor i det hon drog Månke med sig fram till bordet.

"Den där lill'stintan ser mig annars inte ut för att vilja säga annat än hvad rätt och godt är", tillade hon vänligt.

Maglena stod röd som en ros med ögonen nedslagna. Hon ville gråta, så ängslig och skamsen kände hon sig.

Månke vågade förstås inte mer öppna munnen -- en sådan farlig respekt som han hade för Antes nyp.

"Ja men barn, nu måtte ni tala om hva Maglena säg". Ante steg fram röd om öronen äfven han.

"Maglena säg jämt så mycke som är tokigt å som hon hitta på fast det int är nå ondt me de. Nu så säg hon att nugmor är -- en brud."

"Nää du, Ante, de sa' ja inte." Maglena vardt sint öfver broderns sätt att misstyda hennes ord, och så föll den svåra blygheten ifrån henne.

"Jag sa' jag, att matmor va' bruden."

"Ja hör på -- nu säg du ju de igen." Ante såg strängt förmanande och varnande på systern.

"Var bruden oppe i elakgårdsbyn, ja!"

Maglena slog opp sina nu tårfyllda, strålande blå ögon emot matmora -- med vädjande uttryck.

Ungmor i stugan gaf till ett utrop.

"Men barn -- sannerligen är de inte ni som kom som vandringsbarn till bröllopsgården när jag gifte mig, och förde lycka med er."

"Ja, och de är ju de jag sir och vet och säg", fnyste Maglena förtrytsamt, "och jag fick dansa me bruden och fick tolf skilling."

"Jämmerligen heller så roligt de va' till att få si nån' från fjälltrakten. Jag längtar så farligt dit ibland, hälst nu på sommarn. Förr bruka jag ju stå för kräken i fäbodarna våra, den här tiden."

Ungmor log och pratade förtroligt med barnen medan hon dukade fram mat åt dem och letade efter några klädesplagg att få ordna till åt dem.

Hon skrattade belåten när hon tänkte på, att barn kunde hitta på något så innande behändigt som att ta en get med i följe när de gåfvo sig ut på vandring.

Gullspira, som med trålj om nosen låg ute på trappan som en hund, måtte hon se och prata med.

Getter var hvad hon förstod sig på och gärna velat äga. Men här nere vid värket fanns icke en, som ägde eller numera förstod sig på huru mycken nytta och trefnad man kunde ha af sådana djur om man skötte dem rätt.

"Det skulle kunna hitta på att hända det vi få skaffa oss en get ändå, nu, när gubben min få si och höra talas om den här och hur märkvärdig hon är", log Kristina.

Hon var så glad unga matmor Kristina, att hon tog Maglena vid händerna och dansade om med henne. Lill'stintan måste ju åter en gång få dansa med "bruden."

"Här är vännen den bästa", sjöng hon. Maglena var modig nog att stämma in med.

De stannade midt i dansen.

Husbonden, den unge sågställaren kom in.

Han blef stående vid dörren som förstenad, när han såg hustrun midt på dagen flänga omkring med en barnunge, som därtill var i nödårs- och tiggardräkt.

"Hva' i fridens dagar, Kristina. Har du blifvit tokig?"

"Inte, gosse!" skrattade Kristina röd och upplifvad af dansen. "Men ser du, jag har storfrämmande från fjälle, så vi måtte ha roligt i lag med hvarandra."

"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor hon.

Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små kryddgårdslanden.

Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd. Hustrun gjorde honom sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och halfhögt språkade om barnen.

"Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen. Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda, skänkta kläder.

"De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor, och såna eländesår, som de fått vara med om. Så här få dom hålla på nu, och gå från dörr till dörr antingen folk tar emot dom eller kör ut dom."

"Jag lid' inte att höra på de en gång. Värst har de väl varit för den där lillkläppen. Så'na små ben som han har att stega fram på. Men duktig är han att ta upp ogräs, så nog syns de bli karl af honom ändå med tiden."

Husbonden såg småskrattande af belåtenhet på huru Månke, som låg på fyra fötter i kryddgårdslandet ryckte opp molle och sarf från roflandet och kastade ut ogräset i en hög på gången.

"Få jag ta de här till Gullspira", frågade Månke. Han stod svettig, med lerstrukna "aftorkade" kinder ute på gräsgången framför högen med ännu friskt, grönt ogräs.

"Har du hört på slik liten en, du, Kristina?"

"Ja han är märkelig pojken, fastän dom bli' nog ofta så där tilltagsna små 'en oppe i fjällen, där dom ha de fattigt. Men nu ska dom ha kaffe och doppa till så mycket dom orkar, de ska då bli säkert."

"Ge ogräset till geten du, gosse", sade husbonden till Månke. "Men tror du hon ät sån't där skräp", återtog han när Månke kom tillbaka med Gullspira, som fick "löfte" om gräshögen, och befriad från tråljen började nafsa i sig ur den.

"Gullspira tar tillgoa me hva' hon får", försäkrade Månke. "En så'n get ska' en aldrig ha sett", tillfogade han med den talförhet, som utmärkte honom när det gällde Gullspira och han, som nu, var utom "taghåll" för Ante.

"Jaså hon är så märkvärdig?"

"Gullspira! Jaa nog är hon de! Hon har vett som tolf. Hon ät, antingen hon tycke om de eller int -- de värsta rat (skräp) om hon int får någe villre (bättre) bara för hon ska få mycke mjölk i jufvre, åt oss."

Månke stod tyst och grundade öfver Gullspiras vidare förträffligheter. Han fortfor: "Om hon si att vi är trött och hungrig så kom hon till oss och säg, mää --, säg hon -- "ta tå inäj", mena hon, och när vi hadde småstinterna så kunde hon säga åt Anna-Lisa så där, mångande gånger på dan."

"Och alltid hade hon mjölk att ge?"

"Förjämnan, de var en sak de --. Och så gno hon oss sa här me nosen. Hehehe, säg hon då. Hon ska just som skratta då, så vi ska bli fänje (glad) och int gå å ampes i ovetenhet. Akt dej Gullspira", skrek Månke till midt i sin hänförda beskrifning. "Gå int på lande för då kom jag med tråljen."

"Att du näns sätta på henne tocken pinoredskap", sade husbonden litet gäckande.

"En kan nog så tycka", muttrade Månke. Han spottade, och stirrade framför sig. "Men hon tar sej int illa åf de Gullspira. Hon vill int ha de nå' bättre hon, än vi."

"Har ni trålj om nosen då?"

"Nää men. Ja hur va' de nu igen, Ante?"

Rådlös och förvirrad vände sig Månke till brodern, som i yttersta flit efter kaffedrickandet satt nedböjd i landet och rensade, nu så långt kommen intill gungbrädan, att han hörde på hvad de två, husbonden och Månke pratade om.

Han såg upp till husbonden, som gick fram till landet.

"De kom bara för mig när jag fann på te sätta trålj på Gullspira, för att hon int skulle gnaga och förstöra småträn och gräse vid gårdarna, att hon int skulle lida mer åf de hon än vi."

"Det hörs på dig också som om du ginge med trålj om nosen?"

Sågställaren tittade just undersam på gossen, som rest sig upp ur landet och med allvarsam uppsyn stod fram- för honom.

"Int ha vi precis trålj, som syns utanpå", invände Ante förlägen och rodnande. "Men jag tänkte att de är int värre för Gullspira te gå mellan åkrar och rofland med trålj om nosen och ingenting få i sig än för -- för så'na, som gå ute och kom in där de fins mat, och kanske ingenting få."

Den äldre, mannen fick en begrundande, allvarsam uppsyn i stället för den lite gäckande min hvarmed han först åhört gossens ord.

Ante var rädd att sågställaren vardt sint öfver det han sagt, och att det kunde höras som om han själf ville klaga, så han fortfor med så hurtig stämma han fömådde åstadkomma.

"Si int är de någe farligt te gå me så'n trålj för den, som är lite vuxen och har förstånd och kan tåla sig tills en får, för alltid får en någe ändå till sist."

"Ja nåkt (uselt) vore det vid annars beställt i världen", anmärkte husbonden strängt.

"De' är bara för dom som är små", fortfor Ante, "för så'na som lill'Månke här, som de kan vara ledt. Och de tror jag förvisst, att de' är värre för han te si och få låta bli maten om han ock ingen trålj har än för Gullspira, som alltid själf kan nåppe (plocka) åt sej någe från dikesrenar och småbuskar."

"Så'n trålj, som du där talar om borde vi ha lite hvar. Vi borde sätta trålj på oss när vi ska förbi krogen och när tobaken slår oss så skarpt i näsan så vi tycker att vi int kan lefva utan den."

"Ja men så'n trålj har du haft till hands ända från ungdomen, du", sade Kristina, som rustat undan kaffedoningarna och nu kom till. Hon lade smeksamt sitt hufvud mot mannens friska, bruna kind.

"Och därför fick jag dig -- hemmanspiga (enda barnet i bondhemman) och grannaste stintan i Nolens socken, fast jag inget hemman hade och var utsocknes."

Mannen drog hjärteförnöjd den unga hustrun ner till sig på knäet.

"De blir så stort inom mig när jag tänk på de, rakt som om jag ägde hela världen."

"Och nu", fortfor han och rätade opp sig som om han vetat lyfta en duktig börda, "nu känner jag mig just mäktig att ta den här lill'karlen för arf och ägo, för jag

lider inte att tänka de han skall komma in i storfingårdarna med trålj om nosen."

"Gosse, hva' du gör mig fäjen (glad). Jag har gått i samma tankar." Kristina slog armen om halsen på mannen och gaf honom en hjärtevarm kyss.

"Tänk", fortfor han, "att det kom för mig, som jag fick si den gossen att han skulle kunna bli kär för mig, och att de' vore synd te låta'n ge sig ut på vandringsstråten igen."

"Ja, jag tyckte om den där lill'karlen strax, jag å."

"Å nog räcker maten till, och utrymme ha vi nog af."

"Så mycket har jag sparat in genom tråljen jag haft på näsan och halsen när jag gått förbi krogen och andra usla ställen, att jag ser mig god för att ta mig an en liten en, som hvarken har far eller mor."

Den unge sågställaren reste sig upp. Stolt och grann sag han ut, viljestark, smidig och kraftfull -- så nog syntes det att tråljen varit god för honom att ha.

"Bästa banken att sätta in besparingar i är nog att ta sig an' sådana där småkarlar med godt gry i sig, och jag är då viss på att patron oppe i herrgården inte tänker annat om de han häller."

_________________________________________________________________

TJUGUSJUNDE KAPITLET. ILLA UTE, I VAL OCH KVAL.

Månke pratade med Gullspira och nåppade gräs till henne, när han helt oväntadt blef framkallad till det unga paret, som satt där på gungbrädan.

När han tillfrågades om hade lust att stanna kvar här i gården, och det för alltid, svarade han först säfligt, att han för sin del inte hade något häremot. Inte kände han sig precis glad öfver förslaget heller, bara just som undersam och lite uppnervänd på invärtes.

Så han sköt upp axlarna, satte händerna i "fickorna" stirrade ut framför sig och stod där och teg.

Det var nog lite snopet för ungfolket, som ville ta "tråljen" af honom och väl trodde att han skulle bå' skrika och skratta i fröjd öfver att vara fri den.

Och så stod han och bara teg och såg betänksam ut.

"Men gosse, vill du int bli stannande", frågade Kristina förundrad och rent af missnöjd.

Ängslig och förlägen vände sig Månke mot smålanden, där syskonen åter rensade ogräs. Och med ens visste han huru han ville ha det.

Tjenligt (rätt) åt Ante och Maglena, om han drog sig undan dom. Dom skulle få nypa och mässingkamma och såptvätta lagom härefter!

Så Månke han vände sig emot ungfolket med ett lyckligt, inmarigt leende och sade att han för sin del tyckte att de skulle bli storbra att få bli stannande i den här gården.

Gullspira höll han med sig för att hon icke, lössläppt, skulle skada ungträd och kryddgårdsland.

Plösligt blef Månke åter betänksam. Han såg ner på geten med ett undrande, förskrämdt uttryck i ögonen.

"De fall' mej för", stammade Månke, som blef blodröd och började skälfva på rösten.

"Det fall' mej för att jag mest hågas te gå härifrån ändå."

"Men gosse", sade Kristina och såg honom mildt och fast in i ögonen. Kom ihåg att du aldrig mer behöfver svälta eller gå kring vägarna trött och slut. En snygg bädd får du med lakan och örngottskudde och fäll, och så får du riktiga kläder, som jag ska' väfva och som bli sydda åt dig."

Månke lyssnade belåten till beskrifningen. Han förstod mer än väl hvad sådana förmåner, som där nämndes upp för honom, hade att betyda.

Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador, eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder dem och på så sätt lättare få dem på.

Nej, behändigt var det inte. De var värre, mycket värre än att bli tuktonypt af Ante och såpvattenskammad af Maglena.

Månke stod åter stirrande och betänkte sig.

Gullspira tätt där bredvid honom, idisslade med fridsamt, belåtet slutna ögon.

Hon öppnade dem knappast när hon mildt stötte till Månke med nosen. Hon ville bli kliad mellan hornen!

Men Månke tog det för att hon sade "tokbruse (gumse) tänk du att vi ska skiljas åt. När jag har trålj, så kan väl du lida te ha'n å. De är bättre för oss bägge de än te skiljs åt."

"Gullspira här hörs int kunna undvara mej", sade Månke bekymrad. Han glodde med runda ögon ner i backen och skrapade i sanden med näfverskon så att den bara vristen ofvanför syntes blåröd.

"Geten", upprepade sågställaren förbluffad. "Inte må du tro hon frågar efter hvem hon är hos, hon går nog lika gärna med syskonen dina utan dig, som när du är med."

"Om da'n kanske", medgaf Månke. "Men om natta när de är mörkt, på vintern när de är kallt, och nu å' för den delen, är hon van de jag ligg me hufve på na, när vi ligg ute på loft och i lider och så. Hon skulle nog sörje mej ordentligt."

"Hon tänk int på dej, och minns dej int när hon gått ut från gården här. Du får följa mej till sågen, du, och si på skeppen från Portugal och Holland. Och så ska du få dej en fin täljknif."

"En täljknif", upprepade Månke. Hans ögon blefvo än rundare och större och han lossade det smekande greppet om getens nacke.

"Du ska få en lill'yxa också så du kan hjälpa mej att klyfva småved då ungmor ska till att koka god mat åt oss."

"En lill'yxa!"

Det låg nästan jämmer i Månkes röst när han upprepade ordet.

"Och en liten räfsa ska jag göra dej. Den skall bli grönmålad och du ska få räfsa och hålla fint här på gården med den."

Den unge mannen höjde buden. Det roade honom att se om en fattig pojkes kärlek till ett sån't uselt kräk som en get skulle vara så stark att han för den förmådde afstå från sådana förmåner, som nu bjödos honom.

"En grönmålad lill'räffsa å", snyftade Månke, ty striden inom honom var så svår att han gret och tårar droppade utför hans lilla röda trubbnäsa. Knappt att han rådde med rösten när han skulle till att tala.

"Och med den får du gå här i kryddgården och räfsa, när du har sofvit i sängen, och är mätt, och är klädd i blårandiga, nya kläder och har mössan på, som är ny med riktig skärm. Och täljknifven den bär du i slidan som fullgod karl."

Månke stötte med ens och våldsamt Gullspira ifrån sig. Han nästan sparkade till henne.

"Vill du gå, getrat! Hva' ska du stå här och glo på mej för, och stingas (stånga), och seckle (drägla) me' snyta (nosen). Gå å he (häf) dej undan, hör du."

Månke stampade foten, storsint så det fräste om honom. Röd var han, och tårarna runno fortfarande.

Ante och Maglena, som åter börjat längst bort i landet undrade hvad som stod på. Men de hade fått kaffe och ville nu rensa sängarna ut, så de kunde int gå fram då ingen kallade på dem.

Ante ängslades nog för hvad allt Månke skulle kunna prata. Men så tänkte han att så riktigt folk som de här inte skulle räkna så noga med hvad en så'n liten en gormade om.

"Oskar, du gör ondt åt gossen. Du sir väl hur han våndas", sade Kristina, som medlidsamt lade sig emellan.

"Godt och trofast slag är de i den där lille", fortfor hon, "och nu skulle de rent af känna på, (gå till hjärtat) för mej att släppa'n."

Mannen nickade betänksam, seende ut framför sig.

"Du har ofta ordat om att du tycker de är tokigt att vi int ha getter här neråt", började han, långsamt och ovisst.

"Visst är de tokigt. Så'n nytta som man har af de kräken. Först och främst ost och messmör till sofvel. Sån'a varma vantar och vattenfria sockor, som man får när man blanda getraggen med ull och spinn till garn få en leta efter. Killingskinn är de finaste en kan få till fällar. Och hvem som hälst vet hur fint läder de bli af getskinn. Utom de är köttet af bå get och killing godt te äta. Så de är tokigt riktigt, te inte ha getter. Lättskötta är dom och renliga af sig så man måtte tycka om dom. En god get ger också mest så mycke mjölk som en kvigko eller en gammko och de går int fjärdedelen så mycket foder åt till en get."

"Nu måtro att du fick språklådan igång", skrattade mannen.

"Jaa, och du kan tro att dom är kloka. Jag är viss på att geten där ser att gossen är sorgmodig och att han inte mente någe ondt med de att han bå skrek och sparka åt na'. För si så govänner dom är nu igen."

Månke hade rådlös, sint, ängslig och "ånger" gett sig efter Gullspira, som bortstött sprungit en bit, men sen stannade förundrad och stirrade på Månke medan hon utstötte ett klagande och liksom förnärmadt bräkande.

Det var inte några vackra saker Gullspira sade till Månke. Det förstod han alltför väl. Månke hörde nog hvad hon bräkte om. Gullspira sade, att hon hade varit snäll emot honom, gett honom mat, värmt honom, gått som govän bredvid honom. Och nu fick hon en spark och dela ord utan att veta hvarför.

Ingen annan hörde att Gullspira bräkte fram allt det där. Men Månke han hörde det, och det var därför han gick tillbaks till henne, böjde sig ner med armarna om hennes hals och gång på gång sade:

"Bry dej int om hva jag sa i jåns, jag tokades bara. Är vi govänner nu då igen, lillpärla? Du gett (måste) förstå de jag ska följa dej förjämnan, granndocka. Jag får väl förr hålla på och gå kring vägarna då. Stor sak lill'pärla bara vi följs åt och är govänner."

_________________________________________________________________

TJUGUÅTTONDE KAPITLET. MÅNKE OCH GULLSPIRA.

Ante och Maglena voro nu i deras tur framkallade. De sutto på gungbrädan mellan ungfolket. Allvarsamma saker afhandlades.

Först blef det då afgjordt, att Månke skulle få stanna hos det unga paret som deras eget barn.

Se'n blef det fråga om geten.

Sågställaren undrade om Ante ville sälja geten till dem. Patron hade lofvat honom att få hålla två får vid gården och han trodde nog att han lika gärna fick ha en get i stället. Han skulle gärda opp en inhägnad med litet hus åt henne så hon inte behöfde göra någon opåräknad skada.

Ante betänkte sig! Maglena iakttog det där hon satt både haj (häpen) och sint. Var Ante en så'n mes att han inte med en gång kunde säga ifrån att dom inte kunde undvara Gullspira!

Nu var det Antes tur att bli nypen. Under afhandlingens gång nöp Maglena honom allt värre och värre. Han satt ju där som en hare utan att, i en så'n här gård, ha så mycket makt i sig som att säga ifrån med ens. Si så där ja. Midtför näsan på Maglena så tar han an det pris af tolf kronor, som bjudes för "geten".

"Geten!" Just som om Gullspira vore en get, en get att sälja bort, som hvad getaskrälle som helst.

Och till på köpet sitter Ante där helt lugn och säger, att han redan länge varit betänkt på att skaffa Gullspira något godt och bra ställe att stanna på.

"Kantänka de!" Maglena hon vardt så sint att det tog till att liksom bubbla inom henne. Hon fick mest håg till att damma till Ante, för han syntes alls inte akta på hennes nyp, änskönt hon skärpte i med naglarna.

"Men är du tokig gosse", skrek hon till sist, när Ante steg opp och gaf handslag på köpet. "Pengarna skulle få stå inne hos sågställaren tills Ante kräfde ut dem."

"Är du rent från vettet, stinta", hväste han hotande tillbaka.

"Nu kan du likaväl ta å sälja bort mej å", tjöt Maglena kväfdt och så pass dämpadt som hon förmådde.

"Maglena tig, och ta var på sinne ditt", hviskade Ante allvarsamt och förebrående. "Du ska tänka på hva du säg."

"Som om jag int gör de", jämrade sig Maglena, där hon småsprang efter Ante, som för att de skulle komma utom hörhåll för folk, med skyndsamma steg gick bakom huset och fram öfver grässvalen där.

"Gullspira har vari min se'n Anna-Lisa släppte' na! Jag har mjölkat' na, och mej har hon bräkt efter bara hon int sett mej. Och du tar' na af mej, och sälj bort' na, just som Josefs bröder gjorde me Josef."

Ante gick alldeles tyst och väntade på att Maglena skulle tappa andan och ge sig. När hon verkligen slappnade af, kanske för att hämta kraft till nya invändningar, grep äfven han sig an.

"Du tycker väl att de är behändigt för Gullspira te för jämnan gå med trålj om nosen."

"Int ha hon en för jämnan häller", småsnyftade Mag- lena. "Hon gå fri inne i storskogen och ute vid lands- vägsrenarna."

"Men sir du stinta nu går vi int ofta igenom nå'n storskog. Vi gå fram genom storsocknar där det bara fins åkrar och läggder (ängar), som stå i blom, oslagna. Du vet att vi hinn' int ta åf Gullspira tråljen förrän vi få sätta dit' en igen på' na. Var de int du som sa' de bara i går?"

"Joo", stönade Maglena stukad.

"Du sa att hon höll på te magra af", tillfogade Ante obevekligt.

"Jaa", kved Maglena knappast hörbart.

"Skulle du tycka de vore någe behändigt te gå mellan en rad med smörklimpar och färskostar på ena sidan om vägen, och en vägg af tjockbröd och hvetbrödbullar och ljusungsbröd på den andra sidan. Och så skulle du gå med trålj om snyta och int kunna äta. Skulle du tycka att de skulle kännas någe behändigt?" upprepade Ante strängt allvarligt, när Maglena teg.

"Nää", hviskade Maglena fullkomligt förkrossad.