Part 13

"Här får hon en lillhägn te springa i, och litet fängs (fähus) me halm på golfve te bo i, gräs och löf och tallris får hon te äta eller kan hon få gå tjudrad här på grästufverna hela sommaren, så mycket grönt som här vaxer."

"Och bröd får hon nog å, af de behändiga rejela folke här hvar dag, och saltsleke, och allt, som bli kvar när dom ha' äti", mumlade Maglena, som började få klart för sig att Antes kärlek till Gullspira var af ett bättre slag än hennes egen.

"Sir du de Maglena, lillstinta", sade Ante nu med den lenaste mildaste röst han kunde frambringa. Han ville i själ och hjärta bara vara god emot den, han förstod det ju så allt för väl, hjärtebedröfvade lilla systern.

"Du kan väl förstå Maglena hur bra de blir, när folke här nu också tar sig an' Månke."

"Ja så Gullspira har han te ty sej till när hon längtas."

"Ja, och han, lill'stackars drängen, henne å. Månke han ska nog bli sorgmodig och längtandes efter oss mångande gånger, han", tillfogade Ante med tungsam tankfull uppsyn. "Men storbra får han hos så riktigt folk."

"De va' nog mor, som ledde oss hit å, må du tro, Ante."

"Gosse", tillade hon med mjuk, innerligt ångerfull stämma. "Är du sint på mej för jag nöp dej så farligt. Jag är rädd att du lid ondt af de?"

"Inte!" sade Ante öfverlägset.

Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg och nu måste gå ifrån Gullspira.

Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med. Ända sedan den där flykten från Elakgården, där Gullspira blef så illa misshandlad, hade han innerst känt oro för att någon ny farlighet skulle hända henne. Och det sved i honom för hvar gång han nu, i årets grannaste blomningstid måste sätta trålj om nosen på henne. Så Ante han kände lättnad att få lämna henne på så bra ställe.

Det andra stället uppe i fjället, där folket lefde som röfvare med supande och slagsmål, kände Kristina väl till.

Hon hade nyss där inne i gården talat om för barnen huru de, grannfolke, farit fram i bröllopsgården med skjutande och knifskäring. Huru fjärdingsman och länsman kommit, veckan efter bröllopet, och häktat husbonden själf för lönkrögeri och finndrängen för knifskäring.

Han berättade att Grels, största pojken, som var en skräck för hela socknen och utom socknen med, hade brutit bägge benen af sig när han en gång hade varit ute i skogen på nå'n farlighet. Det var några nödårsvandrarebarn, som han påstod hade stulit en klocka af gammfarfarn, fast gubben ända i döden sade att han gifvit bort klockan för att inte Grels skulle få den, och nu skulle han ut och ta dem. Och Grels han hade haft finndrängen med, och gråhyndan, som var folkilsken och lärd att spåra opp hvad man visade henne på. De andra otäcka, leda barnen voro med också, och andra drängen.

Grels, han hade skrikit och regerat och ränt utför stup och uppblötta, hala nipor före de andra. Hur han flöjde, han, så fick han syn på de stackare de jagade efter, de hade då varit ända nere på isen. Och med de så miste han riktigt vettet, Grels, så han såg sig inte för, utan for framstupa, och hufvudstupa utför en stenknall just nära intill ån, och där låg han med afbrutna ben!

Gammfarfarn blef död på densamma dagen. Och farmora hon låg i nedersängen och spådde om allt ondt och orättfärdigt, som skedde och skulle ske.

De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt.

Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de varit farligheter så nära som där.

De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de "förföljda nödårsvandrarna."

_________________________________________________________________

TJUGUNIONDE KAPITLET. NÄR MÅNKE VARDT ENSAM.

Det hade blifvit så tätt emellan gårdarna så långt ute i bygden, att Ante och Maglena, hvilka nu voro utan Månke, började längta till skogs, där de tänkte sig kunna lefva af bär och inte för hvar dag gå till främmande gårdar och där stå vid dörren som tiggare.

Det kändes ju fortfarande mest svårt när man först kom inom dörren och fick stå både länge väl innan någon brydde sig om att knappast hälsa eller ta sig an en.

Vispar och gröttvaror och träskedar hade barnen fått byta ut för mat, eller hade de fått en slant för dem. Men man hann icke mycket med när man som de, gick från dörr till dörr och icke ägde en stadigvarande arbetsplats.

Tomt och långsamt hade de det utan Månke och Gullspira. Maglena kunde knappast ännu tänka på huru sorgmodigt hon känt det inom sig, när hon sista gången hade borstat raggen på Gullspira, så att den blifvit glänsande och len. Hon hade polerat getens horn med en ylletrasa, kammat hennes skägg. Och hon hade smekt och talat vid Gullspira -- tackat henne för allt hvad hon varit för henne och syskonen under den svåra snöoch köldtiden på vintern. Aldrig, aldrig skulle Maglena glömma Gullspira, det lofvade hon geten högtidligt; om hon blef så högt uppsatt att hon kom till kungen så skulle hon minnas Gullspira ändå.

Och Gullspira var idel ömhet och förståelse tillbaka.

Månke skulle ha tänkt att hon skrattade "he, he, he" för att lifva upp dem.

Ty hon bräkte så mildt. Det var som om hon haft sin egen lilla killing framför sig. Hon puffade Maglena med nosen och slickade henne inuti händerna.

Väl förstod Gullspira att ett afsked förestod. Helst fruktade hon ju för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra kreatur.

Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med Gullspira följde en bit utåt landsvägen.

Han måste ju ännu en gång planta i den lille brodern allt hvad mor sagt att de skulle minnas.

Ante var så hjärtebekymrad öfver att Månke ännu skulle staka sig på "ske din vilje" i Fader Vår.

Månke fick läsa hela bönen för honom tre gånger, och till sist gick den flytande, åtminstone för denna gången.

"För sir du Månke", försäkrade Ante allvarligt, "mor hon sa' att den bön ska alla, bå små och stora läsa och kunna utantill riktigt för te kunna flyga opp till himmelen lättare och liksom läsa opp dörren dit hvar dag, förstår du gosse. -- Å så sa mor, att en gång ska alla i hela världen flyga opp till Gud på den bön bå han, som är rik å han som är fatti. En ska läre sej te liksom hitta vägen tills en ska dit opp en gång riktigt. Gud känn igen rösten och så är en inte obekant hos en, utan kan gå rätt in i himmelen å till Gud, som mor gjorde, när hon dödde."

"Du behöf inte ängslas", sade Månke buttert. "Jag staka mig int en enda gång nu sist, och jag är nog lika när te komma ihåg hvad mor sa jag, som du. Jag håga bå henne och lillgråstugan våran, och jag vill hällre vara där än på alla andra ställen bara jag hade'na själf och Gullspira där.

Med denna i afskedsstunden ömma och grannlaga försäkran, vände Månke för att med Gullspira ta vägen tillbaka mot sågverket och den vackra lilla gården.

Han hade ingen vidare lust heller att låta Ante och Maglena se tårarna, som till hans stora harm och förundran kommo störtande ur hans ögon.

Då han visste med sig att han inte sörjde öfver att komma ifrån syskonens husbondvälde, så tyckte han att inga tårar behöfde komma heller.

Med handen om Gullspiras ena horn gick han nu, utan att ens ta syskonen i hand eller att säga ett afskedets ord.

Maglena stod handfallen. Det var henne som en led dröm att de, både Gullspira och Månke, nu helt skulle vara borta ifrån henne.

Det fick inte ske. -- Inte nu på rappe!

En liten stund till måste hon få ha dem kvar! Och något minne måste Månke ha af henne själf, så att han aldrig glömde syster sin och hennes förmaningar. Maglena drog snabbt och med darrande hand kunten från Antes axlar. Med uppöfvad vana dök hon med handen ända ner till botten i den.

"Mässingskammen"! Månke måste få själfva mässingskammen af henne, att hålla sig fin med utsides, liksom Ante hade gett honom det han skulle hålla sig fin med invärtes.

"Månke", ropade Maglena, "Gosse, du mått vänta."

Månke saktade stegen utan att vända sig om.

Han ryckte till af ovilja när Maglena, som sprungit efter honom, tvärstannade och sträckte kammen förbi örat på honom och förbi näsan, som den nästan skrapade.

Den hatade mässingskammen glimmade till i solen midt för hans ögon.

Månke vardt sint och det så det förslog, ty Maglena rent hoppade tillbaka då han vände ett tårsköljdt ansikte, med formligen eldgnistrande ögon, emot henne. Han ryckte kammen af henne och dängde den i backen.

"Jag menar de du tänk ta lifve af mej me de där kammrate (skräp). Jag ha gett mej ut till främmande folk för te slippe den där klöskatta och så kom du kutandes (galopperande) efter mej me'n. Ta opp kammen själf du, och kamma krusedullerna dina du, så håre ditt en gång ligg slätt som på folk. Gullspira och jag vi red oss nog vi."

Därmed gick Månke med Gullspira, som bände och vred hornet för att komma loss ur hans hand och för en stund få smekas och kelas med af Maglena.

Hon, som måst böja sig ner för att taga vara på kammen, stod kvar som förstelnad.

Gullspira, Månke gledo undan i landsvägsdammet, blefvo mindre och mindre. De försvunno bakom en brädstapel utan att någon af dem vände sig om, hvilken handling ju för geten skulle falla sig tämligen svår med det stadiga grepp hvarmed hennes hufvud hölls af Månke.

Maglena kanske skulle stått mindre undrande och tung i sinnet om hon sett huru Månke stannade bakom brädstapeln och kikade mellan bräderna efter syskonen så länge han kunde se dem. Hon skulle blifvit rent gråtfärdig om hon sett honom böja sig ner öfver Gullspira och hört hans varma försäkran till geten:

"Vet du de Gullspira, granndocka, att nu ska du få heta bå Ante å Maglena. Jag ska kalla dej för Ante om kvällen, när jag int tycks orka läsa Fader Vår -- å Maglena om måran när jag int ids kamma mej. Jag vardt så farligt sint, jag vet int hvarför, och grina gör jag nu, jag vet int hvarför de heller, då jag är sint på Maglena, å tåranna rinn på mej antingen jag vill eller int. Si där går dom nu nedför backen. Nu sir jag bara rödrutig hufvudkläde på Maglena, och nu bara mössan på Ante. Nu finns dom int till mer."

"Kom nu "lill'Ante", "grann Maglena", vi ha annat göra än stå här och si efter de som int finns till."

Månke hann inte vända sig om förrän Kristina, som kände längtan efter bå hemtraktspojke och get, och nog förstod att den lille kände sig sorgmodig, var bredvid honom. Aftonvardsmörgås bar hon med i en liten korg, som äfven innehöll bröbitar åt Gullspira.

_________________________________________________________________

TRETTIONDE KAPITLET. UTE I BÄRSKOG.

Det var midt i högsommaren. Ängarna stodo som brudar i skrud af blommande klöfver, kamomill, prästkragar, blåklockor, gul spirea.

Smultron och åkerbär svällde högröda vid dikesrenarna. Inne på skogssvedjorna mognade hallonen, och de milslånga myrarna stodo fulla af hjortronskart, som bernstensgul eller rosenfärgad ännu höll sig i skydd af det fyrklufna, blågröna, hårda blomfodret.

Nere vid gårdarna gingo slipstenarna för liar, som hvässades. Utanför stuguväggarna stodo räfsor i granna färger. Ty höbärgningen stod för dörren och med den följde något af fest och rutsch, af lif och arbetsglädje.

Men ännu hade den icke börjat. Ännu voro korna kvar oppe vid fäbodarna.

Ante och Maglena, hvilka hade dragit sig ifrån bygden, hörde och såg både kor och getter, där de nu gingo skogsstigarna fram mellan fäbodarna. Hunno de fram till en sådan innan kvällen var det godt. -- Hvarom inte så tyckte de inte att de foro illa af att stanna ute under en eller annan natt.

De togo då kvällsvard från någon riktigt rar blåbärsglänta och sofvo sen i ljungen fast solen, som den har för vana där uppe i Norrland, lyste nästan hela natten.

Ante hade lärt sig att göra långlur af granspjälkar och björknäfver och han hann knappast vakna och sätta sig opp i mossan, som glittrade af dagg, förrän han var i färd med att blåsa, stornöjd när han kunde få fram några toner i följd.

Outtröttligt fortsatte han med sitt blåsande, när han inte hjälpte Maglena att repa fina rötter och sega refvor, af hvilka de skulle sätta ihop korgar att sälja när de åter måste ut på bygden.

En afton, det var just innemot slåttandstiden, voro Ante och Maglena midt inne i villande skogen. Det var lördagskväll och de hade kommit till en så fin plats, just råkat på en skogsglänta ljufligt skuggad af hängbjörk och andra löfträd.

En liten å, i hvars djupa, klara vatten forellerna plaskade till och kastade sig opp i silfverblänk, flöt sakta porlande fram i närheten. Midt i gläntan fanns en väldig sten. Stenen var platt ofvanpå, och ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan på lördagsafton.

Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål:

"Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig.

Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon, äfven med knäppta händer.

Prästen Ante läste med ett högtidligt tonfall en psalm ur en gammal sångbok, som mor haft:

"Det ringer till hvila och veckan går ut, sabbaten sig nalkar och mödan tar slut. Tack evige Fader för hälsa och frid, och nådenes gåfva i nödenes tid.

Du varit mitt stöd i mitt arbetes svett. Min börda du lättat, mitt bord du beredt. Och om i min blindhet jag knotat ibland, du tog dock ej från mig din skyddande hand."

Ante hade höjt hufvudet. Eftermiddagssolen, som sköt strålar rätt ned mellan trädstammarna lade ett skimmer af ljus om hans brunhyllta, kantiga lilla ansikte med de djupa, allvarsamma ögonen och mörkskiftande håret.

_________________________________________________________________

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. I STRID MOT BJÖRNTASSE.

Ante började just med "Ja nu skola vi predika om", när han afbröts och tvärtystnade för ett ohyggligt brakande ljud af torra rötter, som bräcktes, af grenar, som knäcktes. Ett flåsande, hvinande läte som af ett dödsskrämdt, jagadt djur hördes närma sig.

I samband därmed förnams ett doft, hemskt mumlande, ett brummande, som kom trädens stammar att skälfva.

Något hvitt glänste fram. I dödsjagadt lopp kom en ung kviga brytande sig ut ur skogen, emot gläntan.

En slagbjörn var henne i spåren, en brun, lurfvig best, med de små ögonen, ondskefullt och hungrigt lystna, glimmande ut ur hufvudpälsen.

I ett tag kastade Ante ner boken han skulle predika ur. Han grep blixtsnabbt efter långluren, satte den för munnen och blåste till allt hvad hans lungor förmådde, midt i öronen på björnen, som löpte tätt förbi stenen efter kvigan, som han just ämnade rama.

Björnen vacklade tillbaka inför så otäck, oväntad olåt midt i hans för alla oljud så ömtåliga öron. Det var rent som om han fått ett slag i hufvudet, ty de ljud Ante förmådde aftvinga långluren voro förskräckliga, och hittills hade han icke förmått att få ur den annat än dessa hemskt skrällande, ohyggliga missljud.

Björnen reste sig på två ben och tog åt örat med ena framlabben.

Han fick se pojkbytingen på stenen och vände sin uppmärksamhet emot honom, medan kvigan bölande, med svansen i vädret dref ut i skogen.

Om Antes tillvaro där uppe på stenen med björnen, som rasande ramade med labben opp efter honom, var allt annat än treflig, så var Maglenas, hvilken uppehöll sig ensam där nedanför, ej mycket bättre.

Hon vågade ej röra sig och hon vågade ej skrika, ty Ante tjöt åt henne emellan det han skrålade i luren emot björnen, att hon skulle tiga, så att besten inte hörde att hon fanns.

"Tiga!" Ja, det var inte så lätt att tiga för den, som liten och ensam var några steg ifrån en hungrig, vredgadt brummande björn, för hvilken man skulle kunna bli en munsbit, och som dessutom kände dödlig förskräckelse för en i nästan samma farliga belägenhet försatt broder, hvilken var det enda man ägde i hela vida världen.

Men ändå kunde Maglena hålla styr på sig själf och låta bli att skrika, fastän hon darrade som en liten asp när nordanstormen rister den.

"Klara dej opp på östsidan", tjöt Ante ilsket, för att med samma röst skrämma björnen, när han inte orkade blåsa. Maglena sprang i några flygande steg mot stenen, broderns ord nådde henne befallande som hade de följts af piskrapp.

Hon slängde af sig näfverskorna, satte tår och "fingerkrok" i stenskrefvorna -- bröt sig, bräckte naglar, var blåröd i ansiktet af förskräckelse och ansträngning -- i hvar minut färdig att förlora taget med fingrar och tår och störta baklänges utför. Ante hörde hennes flåsande mellan björnens olåt. Han tog ett par språng tillbaka, böjde sig ner och tog tag så hon kom upp öfver värsta stupbranten.

Maglena blef med ens förunderligt stark och modig. I jämförelse med huru hon haft det där nere, på tu man hand med björnen, kände hon sig här uppe, med Ante invid sig, nästan trygg och skyddad. Denna känsla återgaf henne krafterna och satte lif i hennes lemmar och ljud i strupen.

Hon hade hört att man kunde skrämma björnen genom skrik och olåt och ett morskt uppträdande. Och väl visste Maglena att han var rädd för blicken ur folks ögon, så hon lade sig framstupa med hufvudet öfver stenen och illskrek emot björnen, som vid hennes åsyn förbluffad gick baklänges ett par steg och plirade upp emot henne med en sorglustig, nästan skrämd glans i ögonen.

Han såg inte så farlig ut här uppifrån heller, tyckte Maglena. När han så där satte hufvudet på sned och gnällde till som om han fått ondt i öronen af långlurens hväsande, spruckna illvrålande, såg han ju rent missmodig och tungsinnad ut.

"Tig aldrig så lite Ante", skrek Maglena retligt, oljudet blef för vidrigt äfven i hennes öron. Ante sänkte luren häpen öfver systerns oförfärade röst.

"Gamling, Björntasse", sade Maglena med ögonen stadigt fästade på björnen nu, liksom hon brukade när hon ville få andra onda djur goda. "Nasskusgubbe"! -- Hennes röst ljöd innerligt smekande. "Du få int vara sint på oss. Vi är små, vi, och ensammen å ha int nån'ting te värje oss me mot dej."

Björnen ref sig med tassen bakom örat, hans ögon blefvo mindre onda. Den klingande, smekande rösten och människobarnets fasta, goda, viljestarka blick gjorde honom osäker och tvekande, om han skulle fortsätta med försöken att klara sig upp öfver stenen och ta pojken som ersättning för den läckra kvigan han låtit slippa undan, eller om han skulle ge sig och lämna små människostackare i fred.

Björnen sänkte sig grubblande ner, beredd att taga fäste på jorden med alla fyra då han åter, topp rasande reste sig på de två, nu med ens åter förbittrad och viss om huru han ämnade gå till väga i valet.

Pojkens förhatliga långlursskrän slog honom ju på nytt i öronen. Han vardt vild och rasande af det. Aldrig tanke på att den som frambringade slikt afgrundsskrän skulle få behålla lifvet.

"Ante då, hvad du förstör för oss", jämrade sig Maglena, gråtfärdig. "Nu är han lika sint, ja mycke värre, för de spräng i örona på'n och han vet sig int till. Kan du int tiga!"

"Tiga, när han kan klöse sig fast i skrefverna och vara här oppe i ett enda tag och göra slut med oss på en gång."

Ante grep åter till luren.

"Jag säg ändå, jag, att du ska tiga", hviskade Maglena med underligt glänsande ögon. Hon reste sig snabbt och ryckte luren från brodern.

Åter kastade hon sig ned med hufvudet öfver stenen. Det ljusa, i solen gnldskimrande håret, lyste om henne, ögonen strålade af godhet och medlidande, och ångest.

"Käre, käre dej, Fnaskjen, Myrtus, Storfar, var int sint, utan gå härifrån. Du har hela skogsvidden te vara på, alla bär kan du äta på sommarn. På vintern har du ide och behöf int gå lande rundt efter maten."

Björnen blef åter betänksam. Han sänkte sig på tre fötter, satt med höger framtass hviftande i luften, som för att svalka sina upprörda känslor eller hämta krafter till nytt anfall.

Ante var helt förbluffad öfver systerns märkvärdiga sätt att liksom lugna odjuret. Han kom underfund med att björnen ilsknade till när han bara fick honom själf i sikte, och att det var Maglenas röst och ord, som gjorde besten spak.

Så Ante klef undan och satte sig ner utom synhåll för det farliga vilddjuret.

"Sjung för'n, Maglena", hviskade han. Ante insåg att om Maglenas blotta tal gjorde sådant intryck på björnen, skulle hennes sång ha ändå kraftigare verkan. "Sjung", upprepade han, "så vi slipp härifrån innan natten."

Maglena var som i yrsel och utom sig i den kampen att stilla björnens onda, uppretade sinne, så det föll sig inte underligare för henne att taga till sången än orden, då de, huru smekande och bedjande hon än uttalade dem, ej förslogo.

"Du är min ros och min lilja",

sjöng hon med först darrande, osäker stämma. Tårar kommo i Antes ögon när han hörde henne.

"Ingen skall oss kunna skilja",

sjöng Maglena, modigare, när hon såg björnen intaga sin naturliga ställning på fyra fötter, och med hufvudet på sned utan egentlig ondska, men med undran i blicken glo upp till henne.

"Förrän döden han hafver vunnit sin vilja",

slutade Maglena med det ljufvaste vemod i rösten.

Det flög en reflex ifrån solens gyllene glans från hennes hufvud, från hennes ögon, hvilka ej lämnade björnen.

"Björntasse, Myrtus, Storfar" ruskade på sig. Han kände sig besviken, nedslagen och besvärad. Efter en stunds begrundande sänkte han hufvudet, som skamsen, och luffade iväg inåt skogen utan att följa den bortflydda kvigans spår.

"Sir du han går, stackarn, han skäms för han är vilddjur å vi är folk", sade Maglena. Hon såg med en rent af ofattligt medlidsam blick efter björnen, som när han kom utom hennes ögons välde lufsade iväg så det brakade i skogen där han for fram.

Ante blef i en hast helt upprymd. "Ja nu bli de int annat för oss än te ge oss från stenen här och in i blåbärsskogen, för jag är farligt hungrig."

"Nog får blåbärena vara för mej. Här stanna jag då natten öfver, jag är så trött som om jag hade gått på en dag från Frostmofjälle och hit", svarade Maglena, som nu hvit i synen, med skälfvande knäveck sjönk ned på stenens mossbädd.

"Så går jag ner i skogen ensam, och noppa bär till dej å, för de är du värd å mer till."

Ante beredde sig att äntra ner. Han stod redan på stupet med knän och tår färdiga för nedhasande, när han hörde en grann, drillande kåkning inte längre bort än som en fjärdingsväg vid pass.

Han flög upp igen på stenen med en hast som om han fått vingar.

"Maglena, stinta! De är folk ute i skogen, hur ska dom finna oss, då vi int orka kåka igen."

"Ta långlurn, gosse", ropade Maglena ifrigt, äfven hon hade sprungit opp, all trötthet var som om den aldrig funnits.

"Hör, de är en fäbostinta, som kåkar å de en, som är fri till att kåka ändå, så grant som det låt."

Ante tog långluren och blåste det mesta han orkade, "tru, pirituut, pruth-tu-hut."

"Dom kåka och ropa efter kvigan."

"Svara Ante så vi få säga att lillkon är åt de här hålle."

"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa."

"Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner sig i myran, bara för att du skäms. Hade du int haft långlurn när gammeln skulle sta och rama kvigan så vore hon själ (död) nu. Blås på rappe hör du."

Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om hufvudet med bägge händer.

Men när han tystnade hördes både kåkning och folkröster närmare.

_________________________________________________________________

TRETTIOANDRA KAPITLET. OPPE I FÄBODARNA.