Part 4

Ett kopparmynt på en cent skulle således innehålla koppar för en cent, och femcentsmynten motsvara värdet i nickel och koppar; men enär nickel och koppar växla i värde från dag till dag, ännu mera än silfver, är det omöjligt att i hvarje mynt få det exakta värdet. Om det vore exakt den ena dagen och priset på nickel och koppar som metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smältas ned af män, som gjorde affärer i dessa metaller, och ni skulle icke ha några mynt kvar. Därför måste vi beräkna prutmån och alltid taga litet mindre metall i dessa mynt än för det värde de representera. Därför kallas dessa småmynt i penningens historia för »mynttecken». Det är ett »tecken» för så och så mycket guld. Den som har ett visst antal nickelslantar måste för dem få en god gulddollar, så att de säkert fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestämma i allmänhet en gräns för bruket af »mynttecken» och göra dem till lagligt betalningsmedel för en obetydlig summa. I Britannien, till exempel, kan ingen förmå en person att taga »mynttecken» för mer än tio dollars, och alla silfvermynt bli där klassificerade som »mynttecken».

Jag kan icke föra er längre in i penningens historia, emedan vi i de myntpräglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock något att ytterligare säga er om denna sak.

Ehuru man kunde tro att vi i präglade metallmynt nått fullkomligheten och att därigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli bedragen på hvad som är af så stor vikt för dess välbefinnande--»äkta penningar»--fanns likväl ett sätt att lura folk äfven då sådana mynt användes. Myntens värde har ibland blifvit »förfalskadt» af nödställda regeringar efter utarmande krig eller farsoter, då länderna varit alltför fattiga och svaga för att hämta sig efter olyckorna. Ett sådant »förfalskadt» mynt äger icke nog metall för den summa, som regeringens stämpel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik, hvilken alltid narrar massan. Den är mycket, mycket gammal. Femhundrasjuttiofyra år före Kristi födelse använde grekerna »förfalskade» mynt. Likaså romerska kejsarna då de voro i ekonomiskt trångmål. England använde »förfalskade» mynt år 1300. Skotlands mynt var en gång så nedsatt i värde, att en dollar gällde endast tolf cents. Irländska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla försökt att »förfalska» mynt, då de icke kunde påtvinga folket ytterligare direkta pålagor. Det var alltid sista resursen att tillgripa »förfalskade» mynt. Dessa händelser inträffade för länge sedan. Nationer af första rang falla icke så djupt i våra dagar. Jag måste stanna för att göra ett undantag från detta påstående. Jag böjer mitt hufvud i blygsel då jag nedskrifver namnet--Förenta staternas republik. Hvar och en af dess silfverdollars är ett »förfalskadt mynt». När en regering släpper ut »förfalskade mynt», tar hon afstånd från allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fråga om penningar. Sund finans kräfver att regeringen endast bestyrker det verkliga värdet af hvarje mynt, som utsläppes från myntverket, så att folket icke blir bedraget. Hvarje gång regeringen stämplar ordet »En dollar» på 371 1-4 gran silfver stämplar hon en lögn--silfret i den är i dag icke värdt en dollar, utan endast sjuttioåtta cents.

En annan missuppfattning i penningfrågan, som ofta bragt nationer i svårigheter, är föreställningen att en regering kan »göra pengar» endast genom att stämpla vissa ord på papperslappar, liksomn man kan »göra pengar» genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars vid anfordran. Men ni vet att om ni gör det, så gör ni icke »pengar», utan ni gör »en skuld». På sammna sätt handlar den regering, som ger sitt löfte att betala. Och det går för regeringen som för den enskilde, om sådana anvisningar utsläppas i för stor skala: De betalas sällan. Fransmännen gjorde så under revolutionen, och nyligen funno Sydstaterna på att »göra pengar» i så riklig mängd, att de utsläppta sedlarna knappt äro värda papperet de äro tryckta på. Hvarje erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna »göras» utan att bakom dem står värde. Vårt eget land släppte ut sedlar, och andra nationers folk köpte dem för fyrtio cents för dollarn, oaktadt de betingade sex procent ränta i guld, så stor var fruktan att äfven detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag från det öde, som drabbar sådana säkerheter utsläppta under bekymmersamma tider. Endast därför att regeringen strängt höll sitt ord, betalade räntan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs, har värdet af dess bonds stigit och Förenta staternas kredit står högst i hela världen, högre till och med än Storbritanniens. Det har aldrig funnits en mera träffande illustration till den gamla sanningen att i pennningfrågor, som i alla andra, är »honesty the best policy» = ärlighet varar längst. Vår regering släppte äfven ut några sedlar, bekanta under namnet »greenbacks» (= grönryggar). Men de visa män, som gjorde detta, sörjde för att anskaffa en fond af etthundra millioner dollars i guld för att inlösa dem, så att hvem som helst som har en greenback kan gå till banken och utbyta den mot en dollar i guld.

Men jag skall nu tala om för er en annan egenskap, som denna metallbasis visat sig äga och som ni skall finna det svårt att tro på. Hela världen har ett sådant förtroende till dess oföränderlighet i värde, att därpå uppförts, som på en klippfast grund, ett torn af »kredit», så högt, så vidsträckt, att allt silfver och guld i Förenta staterna och alla greenbacks och sedlar, utsläppta af regeringen, endast utgöra åtta procent af landets penningomsättning. Gå in på en bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall finna att för en affärstransaktion på ett hundra tusen dollars endast åtta tusen dollars i pengar behöfs, och detta endast för obetydliga inköp och betalningar. Nittiotvå procent af affärer uppgöras med små papperslappar--checker eller växlar. På denna basis hvila således alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de tusen millioner bonds, hvilkas försäljning möjliggjort byggandet af vårt stora järnvägssystem därtill komma äfven tusentals millioner besparingar, som af den stora massan insatts å sparbanker och af dessa banker utlånats till olika företag och hvilka måste återbetalas med »äkta pengar», eljes skulle den, som åt banken anförtrott sina besparingar, bli lidande.

Landets affärer och penningomsättningar förmedlas sålunda numera icke med pengar--med själfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, då varorna icke längre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad »pengar», förmedlade bytet, så användes nu icke metallen--»pengar». Köparens check eller växeln på en bank--en liten bit papper--är allt som behöfs mellan säljaren och köparen. Hvarför tages denna bit papper af säljaren eller den som har en fordran? Därför att emottagaren är säker på att om han behöfde den artikel som papperet representerar--guldet--så skulle han få den. Han är också säker på att han icke behöfver detta guld och hvarför? Därför att hvad han önskar köpa, kan han betala med en check, en likadan liten papperslapp, i stället för guld; och sedan--det viktigaste af allt --litar hvar och en på basisartikelns konstanta värde. Kom ihåg att en stegring i värde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant värde är för massan af folket hufvudegenskapen hos »pengar».

När därför folk begär att mer »pengar» skall släppas ut i allmänna rörelsen--det vill säga mer af den artikel vi bruka som förmedling vid varuutbyte--inser ni att det icke egentligen är »pengar» som behöfs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller något annat att sälja, har någonsin haft obehag af att köparen saknat pengar vid uppgörelsen. Vi hade nyligen här i landet en mycket svår rubbning i våra finansiella förhållanden. »Pengar», sades det, funnos icke att tillgå för affärsändamål; men det var icke själfva metallen som fattades, utan »kredit», förtroende, ty därigenom, som ni har sett, ske alla affärer, utom mindre köp och betalningar, hvilka icke kunna få namn af »affär». I dag kan affärsmannen icke visa sig ute på gatan, utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna »kredit» för mycket låg ränta; för 2 procent kan »kredit» dagligen erhållas. Det har icke varit någon skillnad på penningtillgången i landet; den var lika stor i Januari som i Mars. Det var således icke brist på pengar som orsakade rubbningen. Själfva grundvalen, hvarpå de nittiotvå tusen af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga »pengar» --mynt och sedlar--hänföras, som vi ha sett, till de åttatusen dollars. Här kommer den allvarligaste faran af att krångla med basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpå nittiotvå procent af landets affärsföretag hvilat--förtroende, kredit--och indirekt de åtta procent, hvarmed affärer uppgöras i metall eller sedlar; ty myntstandarden är grunden för all affärsrörelse, både för de nittiotvå tusen och de åttatusen dollars. Så att ni inser att om denna grund blir underminerad, så vacklar hela den stora byggnaden, hvarpå allt affärslif hvilar.

Jag har nu kommit till slutet på mitt tal om »pengar». Vi skola nu tillämpa fakta på den nuvarande situationen och komma genast in på silfverfrågan, den viktigaste af alla och hvilken kräfver hela er uppmärksamhet. Ni har sett att människor användt olika föremål som »pengar» och förkastat dem, då bättre erbjudit sig, samt att de slutligen nått till stämplade mynt af värdefull metall såsom det fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast två slags metall som myntstandard--guld i några länder och silfver i några. Intet land kan ha mer än en myntstandard. Århundraden tillbaka antogs silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i Syd-Amerikas republiker; det bibehålles fortfarande i dessa länder. Under dåvarande förhållanden var det ett klokt val; silfver stod i dubbelt så högt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings behof.

Europas förnämsta nationer och vårt eget land, med dess starkt utvecklade affärslif, insågo nödvändigheten af att använda en värdefullare metall som standard och valde guld. Men då silfver i många delar af världen användes som standard och som skiljemynt i guldbasisländerua, befanns lämpligt att nationerna kommo öfverens om att fastslå ett värdeförhållande mellan guld och silfver, sålunda att femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns guld. Nationerna försökte icke att gifva silfret något konstladt värde utöfver dess verkliga och kommo dessutom öfverens om att inlösa alla silfvermynt, som blifvit utsläppta, mot guld till det fixerade värdet. Allt gick bra med detta system under en lång tid. De mera framstående nationerna på guldbasis, de mindre framstående på silfverbasis, och alla parter funno sig belåtna med förhållandena.

Hvad har då framkallat denna silfverfråga, som alla diskutera? Just detta faktum, att medan tillgången och därför värdet af guld blef oförändradt upptäcktes stora silfvergrufvor, märkliga förbättringar gjordes i grufdriften och ännu märkligare vid bearbetningen af silfvermalmen. Och då mer och mer silfver producerades med mindre kostnad, föll det naturligtvis i värde; ett uns, som 1872 var värdt 1 dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned; det har förlorat fastställdt värde. I alla länder med silfverstandard ha följaktligen uppstått oro och svårigheter. I Indien, med dess tvåhundraåttiofem millioner människor, är frågan mycket allvarsamn, och ni vet hurudan ställningen är i Syd-Amerikas republiker genom detta prisfall på deras basisartikel. Äfven Europas nationer, hvilka äga guldstandard, beröras störande af denna silfverfråga, ty under öfverenskommelsen att beräkna femton och ett halft uns silfver värdt lika mycket som ett uns guld blefvo några af dessa nationer öfverhopade med enorma kvantiteter silfver. Många af dem sågo för flera år sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara för silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och höllo sig strängt på guldstandarden; men ännu finnas i Europa elfvahundra millioner silfverdollars, oberäknadt förrådet af småmynt i silfver. Man kan utan risk att narras våga säga, att tjugofem uns silfver skulle i handeln motsvara ett uns guld, i stället för den femton-och-ett-halft-unsbasis som öfverenskommelsen stadgat.

Europa har allvarligt kämpat för att bli kvitt silfret. 1878 stängde den s. k. latinska myntkonventionen--Frankrike, Belgien, Italien, Schweiz och Grekland--hvilken fixerat priset på silfver, sina myntverk för silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875 räddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstörtfloden och stå nu på säker guldbasis. Holland tog också 1875 sin standard i guld. Österrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af ett litet förråd af »silfverthaler», afsedt för den levantinska handeln. Äfven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade sig undan den hotande silfverfaran och inställde år 1870 all vidare myntning af den farliga metallen, utom några småmynt för Kinas räkning. Ni ser nu, att alla dessa länder, som ha försökt silfver och erfarit hur mycket ondt det medför, af all makt sträfva efter att bli det kvitt. För tretton år sedan har silfver blifvit drifvet ur deras myntverk, ty under denna långa tid ha inga silfvermynt som fullt lagligt betalningsmedel blifvit utsläppta i Europa. Det är endast vår republik, som djärft störtar sig djupare in i silfvernmyntningens faror. När vi ha haft de äldre nationernas erfarenhet, skola vi, liksom de, önska att kunna stanna på vägen utför, om det icke är för sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola göra med sitt silfver, som har fallit så mycket i värde, är ett allvarsamt problem i alla dessa länder; det hänger som ett mörkt moln öfver ländernas framtid.

Flera konferenser, till hvilka Förenta staterna skickat delegerade, ha hållits under de senaste åren för att utröna, om icke de förnämsta handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvärde för silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var för stor, tillgången och värdet kunde icke beräknas.

Måhända kunde det falla så mycket att tjugufem eller trettio uns icke skulle vara värda mera än ett uns guld; det är omöjligt att veta. Då vårt land redan gått så långt på den farliga stråten, att det har fyrahundraåttiotvå millioner dollars i silfver som fallit i värde, hade vi att rådgöra med våra kamrater olyckan och närvara såsom kreditorer vid sammanträden, där man sökt upphjälpa en stackars gäldenärs affärer.

Måhända frågar ni er själfva, hvarför jag icke, då jag talar om Europas länder i förhållande till silfver, nämner den summa, som vår förnämste rival, Storbritannien, håller i reserv? Lyssna ett ögonblick och tänk sedan allvarligt på svaret. Icke en dollar. Frankrike har icke mindre än sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank; men hvarje dollar Britannien äger är i den enda oföränderliga, konstanta grundartikeln--guld. Som en vis gammal fågel sitter det kära mnoderlandet på sin pinne och hvisslar munutert åt alla dessa silfverbekymmer. Det har gjort London till världshandelns medelpunkt. Om något köpes eller säljes i främmande länder, begäres en växel på London, därför att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka män vilja icke veta af en växel på Paris eller Wien eller New York. Hvarför? Därför att nationerna, som dessa städer representera, ha blifvit utsatta för stor risk genom sina silfverförråd och skola måhända genom lagstiftningen söka få växlarna betalbara i denna metall, som fluktuerar så betydligt i värde.

Jag önskar att folket i Förenta staterna ville ge noga akt på Storbritannien. Det sköter sig själft. Det behandlar de silfverlastade nationerna med kall höflighet på dessa konferenser, som det nådigt nedlåter sig att bevista, endast därför att Indien, öfver hvilket det regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen afslå inbjudningen. När de andra tala om att fixera ett guldvärde på silfver, säger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestämma sig för i denna sak. Hvad det af hela sin själ åstundar, är att Förenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills återgång är omöjlig, och så behåller Storbritannien sin gamla politik, som ställt det främst i finansvärlden. Dess enda möjliga rival finns icke i Europa, utan här i Förenta staterna. Hvilken stolthet för Britannien, om vårt land kunde bringas ned till en silfverbasis-- tvingadt att afstå från den enda standard, som kan ge en nation plats i första ledet inom affärsvärlden. Silfver åt republiken, guld åt monarkien--det är hvad Storbritannien hoppas det skall komma till, men som hvarje amerikanare bör besluta sig för att så icke skall ske. Regeringar kunna utfärda hvilka lagar de behaga rörande silfver --världen bryr sig icke om dem. Hvarje affärstransaktion mellan nationer fortsätter att uteslutande baseras på guld--ingenting annat än guld--och upphör icke därmed. Detta vet Britannien och handlar därefter.

Jag tycker att jag hör er förtrytsamt fråga: »Hur kom vårt land att ha trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom Frankrike, i stället för att ha reservfonden i säkert guld, som vår rival, Britannien, då vi liksom Britannien ha guld till vår myntstandard?» Det är en fråga, som hvarje farmare, hvarje arbetsträl skulle göra och fordra ett svar af sin representant i kongressen. Svaret är lätt gifvet. Här har ni historien. Silfver hade, som vi ha sett, fallit i värde och syntes ytterligare falla. Europas nationer voro belastade med många hundra millioner dollars och ängsliga att bli af med dem; ägare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och alla sporde hvad som skulle göras för att hålla uppe den fallande metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in; och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande och alla sina resurser med tyvärr alltför lysande framgång. Massan af folket framställdes såsom gynnsamt stämd för silfver. Om det är sant, så handlade hon, förledd af spekulanter, rakt emot sina egna fördelar.

Första lagen omn silfvervärdet utfärdades af lagstiftningen år 1878. Den ålade vår regering att köpa åtminstone två millioner uns silfver hvarje månad, under det alla andra regeringar hade upphört att mynta silfver, af fruktan för dess snabba växling i värde. Silfvermännen påstodo att dessa köp skulle stegra metallens värde; men hade de rätt? Nej. Det ökade icke priset. Hvad var nu att göra? »Ah!» sade dessa silfvertungade spekulanter, »orsaken är att regeringen icke gått långt nog--öka bara summan. Låt regeringen köpa fyra och en half million uns i månaden af vårt silfver, i stället för två millioner i månaden; det skall taga allt som landets grufvor kunna lämna och mera till, och så måste silfver stiga i värde». De hade rätt i sitt påstående att fyra och en half million i månaden är mer än totalafkastningen af Förenta staternas silfvergrufvor; och då åtta à tio millioner silfver hvarje år användes till andra ändamål än myntning till »pengar», återstå icke mer än, låt oss säga, fyra millioner i månaden till myntning. Många trodde att om regeringen köpte så mycket silfver, så skulle priset stiga. Och så skedde äfven, därför att många af de missledda köpte silfver på spekulation innan billen utfärdades. Silfver steg från 90 till 121--nästan till sitt gamla värde i guld.

Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver åter sjönk från 121 till 97, och där stå vi igen. I stället för att vara kvitt silfverbekymren, som Britannien är och vi skulle ha varit, ha dessa män lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner dollars af sitt silfver, och vi äro lika illa däran som Frankrike, men med denna skillnad:

Frankrike och andra nationer slutade visligen för tretton år sedan att öka sin silfverbörda, medan vår regering ökar sitt förråd hvarje månad med fyra och en half million uns, litet mer än denna siffra i dollars. Förenta staterna gör sitt bästa att ignorera silfrets förändrade kurs och likställa det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla andra nationer af första rang. Vi skulle således vara tvungna att köpa icke endast hvad våra egna grufvor producera, utan äfven en stor del af hvad hela världens grufvor producera och silfverproduktionen är stor nog att göra ett hundra sextioåtta millioner af våra silfverdollars per år; och därtill måste vi vara beredda att köpa de elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar äro betungade med och äro så ifriga att få sälja.

Långt ifrån att regeringens inköp af silfver har ökat värdet, skulle regeringen icke i dag kunna sälja de trehundratretton millioner dollars, som ligga förvarade i hennes kassahvalf, utan att förlora några millioner på det pris silfverägarna erhållit. Ni skall knappast kunna tro, att skattkammarens räkenskaper utvisa, att regeringen gjort en profit af sextiosju millioner på sina silfverköp. Detta beror därpå att silfret i en dollar icke kostat mer än åttio cents. All denna »profit» är endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i okloka silfverköp. Fyra och en half million af edra förtjänster betalas hvarje månad i skatter, icke för regeringens konstitutionella ändamål, utan för att hjälpa upp en metall, genom att betala högre priser för den än den eljes skulle betinga. Er regering brukas som verktyg för att rikta silfverägare och silfvergrufvor. Detta är visserligen illa, men knappast värdt att nämna i jämförelse med faran af den panik och olycka, som skulle bli följden af att bannlysa den stabila guldstandarden och införa den föränderliga silfverstandarden.

Republiken hade slafveriets vanära, men afskaffade det. Tills i år hade hon vanäran, att ingen lag skyddade andras än hennes egna medborgares litterära skapelser. Denna skam är också utplånad, men stället har hon fått »förfalskadt mynt». Den stora republiken släpper ut ohederligt mynt och är den enda nation i världen, som gör det, utom Mexiko, som ännu myntar litet silfver. Men medan skammen är öfver oss, ha vi ännu i väntan det »förfalskade myntets» finansiella olyckor. Fastän regeringen släpper ut »förfalskadt mynt», emottager hon det som värdt en dollar i skatter och tullar och gör det till lagligt betalningsmedel; sålunda går det för närvarande från hand till hand som dollars värde. På så sätt har regeringen varit i stånd att hindra värdenedsättningen. Huru länge hon kan fortsätta att släppa ut dessa fyra och en half millioner hvarje månad och hålla dem i guldvärdet, kan ingen säga. Men en sak är klar: slutligen måste bördan bli för tung och, såvida silfver icke stiger i värde eller dollarn innehåller nog för att representera värdet i guld eller regeringens inköp af silfver hejdas, så måste vi förr eller senare sjunka från guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska republikers ståndpunkt.

Detta bli ovillkorligen följden, när världen börjar förlora tron på regeringens förmåga att vid anfordran inlösa de utsläppta mynten med guld. Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita undan--hvad skulle följden bli? Bristen på förtroende skulle troligen resultera i att de, som voro nog dåraktiga att fortfarande söka släpa på bördan, krossades under den. Det förhåller sig på samma sätt med den ömtåliga frågan om värdeberäkning. Ett par spekulanter eller »goldbugs» besluta att, komma hvad som vill, skola de sätta sig och sitt i säkerhet.