Part 3

Vi möta ofta i lifvet män, som skulle ha intagit en hög ställning, om världen insett deras värde lika bra som de själfva. Detta slags människor äro offer för en sjuklig inbillning. Ingen i världen vill undertrycka duglighet. Hvarenda människa i världen räcker ut sina händer efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga männen omkring sig, ifrig att finna någon med mer än vanlig duglighet. Ingenting i världen är så önskvärdt för honom som att finna en sådan man. Hvarje arbetsföreståndare står färdig att gripa tag i och få fördelen af mannen, som kan göra något som duger. Hvarje förman är angelägen att i sin afdelning ha kunniga män, på hvilka han kan lita, och hvilkas goda egenskaper räknas honom till förtjänst, ty det som först och främst kräfves af en arbetsledare och utgör största beviset på hans kompetens som sådan, är hans förmåga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa böcker på hyllorna här skola berätta er många mäns historia, hvilka ur våra egna leder höjt sig till storhet och utmärkelse. Det är icke den bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det är icke aristokraterna, det är icke monarkerna, som ha styrt världens öden, hvarken på slagfältet, i rådkammaren, laboratoriet eller verkstaden. De stora uppfinningarna, förbättringarna, de vetenskapliga upptäckterna och de stora litterära arbetena ha uppstått i de fattigas leder. Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka, liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt arbete.

Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar, böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade anspråk, som ställts på dem. Det finns ingen man, som icke kan höja sig till den högsta ställning, lika litet som det icke finns någon man, som af brist på förmåga eller vilja att bruka den han har, icke kan sjunka till det lägsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till högre sysslor, till förmän, till direktörer, till och med att bli delägare, ja, ordförande i vår styrelse, om de äga de erforderliga egenskaperna. De behöfva aldrig befara att bli afskedade. Det är vi, som befara att gå miste om dessa mäns förmåga.

Det är mycket glädjande att arbetstiden håller på att förkortas öfverallt i landet--åtta timmars arbete, åtta timmars förströelse och åtta timmars sömn är ju en idealisk indelning. Det vore önskvärdt, att vi erhöllo en lag, som stadgade, att fabriker, som äro i gång dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi för flera år sedan, med en kostnad af några hundra tusen dollars, försökte ställa oss så, men slutligen tvingades af våra konkurrenter att uppgifva försöket. Den bästa planen är kanske att så småningom nå målet genom statslagar. En enda firma kan ingenting uträtta. Alla dess konkurrenter i de olika staterna måste förmås att göra på samma sätt, ty i våra dagar kan ingen affär gå med profit, som icke arbetar under samma förhållanden som dess medtäflare. Därför borde vi ha lagar bindande för oss alla. Vi skulle med glädje understödja en sådan lag. Men äfven under nuvarande förhållanden, om arbetarna ville väl använda den tid de äro lediga, så skulle de snart kunna stiga till högre platser. Ni behöfver icke mycket längre arbeta tolf timmar; de flesta af oss ha i vår ungdom arbetat mer än tolf timmar.

Arbetaren har många fördelar nu mot sina föregångare. En rörlig skala för hans arbete höjer honom både som människa och som medborgare [2]. Den del, som arbetet erhåller af kapitalets och arbetets gemensamma förtjänst, har aldrig varit så stor som nu och ökas ständigt, under det att kapitalets inkomster aldrig varit så låga. Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit så låga som på senaste tiden.

[2] Den föreslagna »rörliga skalan» infördes af Mr. Carnegie för tio är sedan oeh tillämpas fortfarande. Mr Carnegie anser detta sätt vara det bästa af alla.

Jag hoppas att framtiden skall hafva ännu flera förmåner att erbjuda och att den tunga väg arbetet haft att trampa från träldomen, då våra förfäder köptes och såldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade i, till deras nuvarande ställning, är icke ännu slut, utan bestämd att vidare leda fram till arbetets välsignelse och storhet.

_________________________________________________________________

SKÖTSAMHET SOM EN PLIKT RIKEDOMENS FÖRPLIKTELSER

(Ur »The Youth's Companion», September 1900)

Skötsamhet ett bevis på civilisationen. Sparsamhet en af medborgarens högsta plikter. Sträfvandet efter nödtorftig bärgning en plikt; förvärfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort ansvar.

En af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssätt ligger i skötsamhet i det senare fallet och frånvaro af skötsamhet i det förra. När hvar och en af millioner människor sparar något af sina dagliga inkomster, bilda dessa små besparingar tillsammans en ofantlig sumnia, som kallas kapital, hvarom så mycket är skrifvet. Om människor hvarje dag i hvarje vecka förbrukade allt, som de förtjänade, som vilden gör, så skulle intet kapital finnas--det vill säga, inga besparingar för framtida bruk.

Låt oss nu se hvad kapitalet gör i världen. Vi vilja se hvad skeppsbyggarna göra, när de skola bygga stora skepp. Dessa företagsamma bolag erbjuda sig att bygga en »ocean-greyhound» för, låt oss säga femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats efter flera tillfredsställande profturer. Hvar eller på hvad sätt få skeppsbyggmästarna denna penningsumma, som erfordras för att aflöna arbetarna, timmerhandlanden, stålfabrikanten och alla andra, som lämna material till skeppsbygget? De få den från civiliserade människors besparingar. Det är en del af de penniugar, som milliontals flitiga människor inbesparat åt sig. Hvarje människa sparar genom skötsamhet något, sätter in pengarna på en bank, och banken lånar dem till skeppsbyggarna, hvilka betala ränta för deras användande. Det är ju på samma sätt med uppförandet af en fabrik, anläggningen af en järnväg, en kanal eller något annat dyrbart. Hade vi icke haft skötsamhet, så hade vi icke haft mera, än vilden har.

SKÖTSAMHET DEN FÖRSTA PLIKTEN

All utveckling till det bättre hvilar hufvudsakligen på skötsamhet som grund. Utan skötsamhet inga järnvägar, inga kanaler, inga skepp, inga telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna få. Människan måste vara skötsam och sparsam, innan hon kan frambringa något värdefullt material. Så länge människan var en sköteslös vilde, blefvo inga byggnader uppförda eller några andra framsteg gjorda. Den civiliserade människan har från sitt tidigaste lif ingen klarare plikt för ögonen än nödvändigheten att sörja för sin egen och de sinas framtid. Det finnes få så hälsosamma regler som den, hvilken de flesta goda och kloka människor ha följt, nämligen: »Utgifter få aldrig öfverskrida inkomster ». Med andra ord: Man bör vara en civiliserad människa, som sparar något, och icke en vilde, som hvarje dag förstör det han förtjänar.

Den skotske poeten Bums säger i »Råd till en ung man»:

»Att vinna Lyckans gunst är lätt, om blott du henne troget tjänar: Och samlar guld på hvarje sätt, som hederns lag dig ej förmenar.

Ej för att gömma i ett schakt, och ej för flärd och pråleri, men för den ärofulla makt att vara stolt och fri.»

Det är ett förståndigt råd, så tillvida, och jag hoppas att läsaren skall lägga det på hjärtat och rätta sig därefter. Ingen människa med aktning för sig själf kan känna sig lycklig, eller ens nöjd, om hon för sitt lifsuppehälle skall bero af andra. Den, som är beroende, kan icke räknas som en värdig medborgare i republiken. Vårt lands styrka och framåtskridande bero icke på de få högt bildade, icke heller på de få millionärerna och icke heller på det stora antalet mycket fattiga, utan på massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma arbetare, som hvarken äro mycket rika eller fattiga.

SKÖTSAMHETENS PLIKT HAR SIN GRÄNS

Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, är en måttlig man, en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten behöfver icke drifvas vidt. Det är märkvärdigt så litet, som behöfs för lifvets verkliga nödtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett par hundra pund--bara ett par--är allt som behöfs. Dessa förvärfvas lättare af enkla, tarfliga människor, än man skulle kunna tro. Stor rikedom är något helt annat och mycket mindre önskvärd. Det är hvarken skötsamhetens ändamål eller människors plikt att förvärfva millioner. Det är i intet afseende berömvärdt att föresätta oss detta som ett mål. Plikten att spara upphör, när en tillräcklig summa blifvit afsatt åt dem, som bero af oss. Att lägga millioner på hög är girighet, icke skötsamhet.

Under våra industriella förhållanden är det naturligtvis oundvikligt, att några få, några mycket få män få långt mera pengar, än de behöfva. Förvärfvandet af millioner är vanligen resultatet af företagsamhet och omdöme samt en ovanlig organisationsförmåga. Genom att spara, i ordets vanliga mening, får man inga millioner. Människor, som på ålderdomen sträfva för att öka sina redan stora skatter äro vanligen från ungdomen slafvar af vanan att samla och lägga i hög. Först äga de pengarna, som de förtjänat och sparat. Sedan blir det pengarna, som äga dem, och de kunna icke hjälpa det, så öfverväldigande är vanans makt, vare sig i godt eller ondt. Det är missbruket af den civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags människor.

Ingen behöfver vara rädd för detta missbruk af vanan, om han alltid kommer ihåg, att det öfverskott af rikedom, han har, är ett heligt pund han fått att förvalta till sina medmänniskors bästa. Människan skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjänaren.

En mans första plikt är att förvärfva sig en nödtorftig bärgning och blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke härmed. Det är hans plikt att göra något för sin fattiga nästa, som är mindre lyckligt lottad än han. Det är hans plikt att bidraga till det samhälles bästa, hvari han lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Därför att han haft skydd i sina olika företag, har han varit istånd att förvärfva tillräckligt för sig och sin familjs underhåll. Allt däröfver tillhör med rätta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska framgång. Försöket att göra världen på något sätt en smula bättre är ett ädelt lifsmål. Er öfverflödiga rikedom skulle bidraga till utvecklingen af er egen karaktär och ställa er leden bland naturens adelsmän.

Det är en plikt att ni lär er förstå, hur viktigt det är att äga skötsamhetens vana. När ni börjar att förtjäna, så spara något af edra inkomster, som en civiliserad människa, i stället för att slösa bort allt, som den stackars vilden gör. _________________________________________________________________

PENNINGENS ABC

Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af penningar. Jämförelse mellan de två standarden--guld och silfver. Huru myntstandarden inverkar på en nations kredit.

Jag förmodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit för allmänheten, ibland har önskat, att alla skulle lämna hvad de hade för händer och ett par minuter höra på honom. Jag har en sådan förnimmelse denna morgon, därför att jag tror att en allvarlig fara hotar vårt lands folk och framåtskridande endast på grund däraf att den stora massan--bönderna och löntagarna--icke förstår penningfrågan. Jag önskar därför att förklara begreppet »penningar» på ett så enkelt sätt, att alla kunna förstå det.

Kanske någon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats fängsla, utbrister: »Hvem är ni--en »goldbug», en millionär, en järnbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?» Innan jag börjar mitt anförande, så låt mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte på många år sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angår, så är jag kanske den man i Förenta staterna, som har största rättigheten att klaga öfver den, emedan den nedsatt tullen på järn och stål med 20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker, att jag ber få underrätta honom om att jag icke precis ogillar denna nedsättning, att som amerikansk fabrikant ämnar jag fortfarande strida mot utlänningen för den inhemska marknaden, äfven med de lägre tullar, som billen fixerar för vår produkt, och att jag icke är vän af tullskydd utöfver den punkt, som tillåter amerikanarna att på sin egen marknad täfla med utlänningen.

Det betyder intet hvem mannen är, eller hvad han gör--han må arbeta i grufva, fabrik eller på åkern, vara farmare, köpman, handtverkare eller millionär--så bör han vara djupt intresserad af att förstå myntfrågan och af att få den rätta blicken på den. Därför ber jag att alla skola höra på hvad jag har att säga, ty hvad som är godt för en arbetare, måste vara godt för alla, och hvad som skadar en, måste skada alla, fattiga eller rika.

För att komma till ämnets rot, så måste ni först veta, hvarför penningar finnas till, och för det andra hvad som menas med penningar. Låt mig försöka att förklara er penningens tillkomst genom exempel från ett nytt distrikt i vårt eget land. I forna tider, då folk endast plöjde jorden, och handel och handtverk ännu lågo i linda, hade människorna få behof och redde sig utan penningar genom utbyte af varor, då de behöfde något, som de själfva icke hade. Farmaren, som behöfde ett par skor, gaf så och så många skäppor säd för dem, och hans hustru köpte sin hatt för ett par skäppor potatis; all försäljning och alla köp skedde genom att byta varor--genom byteshandel.

Men då befolkningen tillväxte och behofven ökades, blef detta sätt mycket olämpligt. En man i distriktet uppsatte därför en bod och tillhandahöll en stor del af de saker, hvilka mest användes, och emottog i stället några af de artiklar, som farmaren kunde lämna i utbyte. Detta var ett stort steg framåt, ty farmaren, som behöfde ett halft dussin olika saker, då han gick till byn, slapp att söka upp ett halft dussin olika personer, som behöfde en eller flera af de artiklar han hade att lämna i utbyte. Han kunde gå direkt till en man, bodinnehafvaren, och för en af sina landtbruksprodukter få de saker han önskade. Det gjorde bodägaren detsamma, om han gaf farmaren te eller kaffe, filtar eller en höräfsa; icke heller gjorde det honom något hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller potatis, bara han kunde skicka dem till staden och få annat i stället. Farmaren kunde äfven aflöna sina tjänare genom anvisningar på saker i boden. Ännu finnas inga penningar här, som ni ser--allt är byteshandel. Sättet är mycket obekvämt och mycket kostsamt, emedan landtbruksprodukterna, som gåfvos i utbyte, måste släpas omkring och alltid ändrade värde.

En dag kunde bodägaren vara villig att taga, låt oss säga en skäppa hvete för så många skålpund socker, men vid farmarens nästa besök var det honom kanske omöjligt. Han var tvungen att begära mera hvete för samma kvantitet socker. Men om priset för hvete hade stigit och icke fallit, så kan man vara tämligen säker på, att bodägaren icke tog mindre hvete lika ifrigt som han begärde mer. På samma sätt med alla artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och föllo i värde. Så gjorde äfven te och kaffe, socker och kläder, stöflar och skor, som bodägaren hade att byta bort.

Det är onödigt att påpeka bodägarens fördel framför farmaren i detta slags handel. Han kände prisernas fall och stegring långt före farmaren och kunde bättre iakttaga tidstecknen än hans kunder. Den sluge bodägaren hade alltid öfvertaget. Ni bör särskildt lägga märke till att bodägaren föredrog en af farmarens artiklar framför andra, den artikel naturligtvis, som var mest efterfrågad. I Virginia var det tobak och i en stor del af vårt land hvete--däraf uttrycket »så godt som hvete ». Det emottogs öfverallt, därför att det så lätt afyttrades mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag träffat på i min väns, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning-- en af de bäst skrifna biografier i världen, därför att den är så enkel. När domarens far köpte sin farm nära Pittsburg bestämdes att han skulle betala, icke i dollars, utan i »säckar hvete » så och så många säckar hvarje år. Detta är icke så länge sedan.

Hvad vi nu kalla penningar användes icke mycket i Västern eller Södern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit människor att i stället välja någon lämplig artikel som bytesvara, och det blef hvete i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom någon lagstiftning, utan helt enkelt därför att erfarenheten påpekat nödvändigheten af att låta en sak tjäna soum »pengar», hvilken visat sig vara bäst som betalning för en farm eller vid varubyte; och vidare att olika artiklar tjänade bäst ändamålet i olika trakter. Hvete var »så godt som hvete» för att brukas somu »pengar », oberoende af någon lag. Folket hade röstat för hvete och gjort det till sina »pengar»; och därför att tobak var den förnämsta skörden i Virginia, fann befolkningen där att tobak passade bäst som »pengar» i den staten.

Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel, hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar. Lagen kan icke först värdesätta en artikel och sedan utvälja den att bli »pengar». Artikeln visar sig först värdefull och passande för ändamålet och blir så af sig själf och i sig själf grundartikeln --pengar. Den väljer sig själf. Hvete och tobak voro lika själfklart pengar, då de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu äro »pengar».

Vi gå ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets behof bli större och större. Användningen af så skrymmande artiklar som tobak och hvete, växlande i värde, utsatta för att taga skada och af olika kvalitet, befanns snart vara besvärlig och olämplig för det alltjämt växlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle kunna reda oss med säd som »pengar». Då visade metallerna sin öfverlägsenhet. De förstöras icke, växla icke hastigt värde och ha samma hufvudförtjänst som hvete och tobak, att de duga till andra ändamål än som grund för utbyte. Folk behöfver dem till personlig prydnad, i handtverk och konst--på tusen sätt. Och det är denna omständighet, som gör dem lämpliga att brukas som »pengar». Försök bara att räkna efter på huru många sätt guld användes, därför att det bäst passar för dessa ändamnål. Vi möta det öfverallt. Vi kunna inte ens bli gifta utan guldringen.

Därför att metaller hafva ett värde i den öppna marknaden, eftersökt för andra ändamål än som pengar, och emedan tillgången är begränsad och icke så lätt kan ökas som hvete och tobak, äro dessa metaller mindre utsatta för fluktuation i värde än någon artikel, förut använd som pengar. Detta är af utomordentlig vikt, ty den väsentligaste egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till allt varuutbyte, är ett fixeradt värde. Släktet har instinktivt alltid sökt efter det enda föremål i världen, som mest liknar nordstjärnan bland andra himmelens stjärnor, och användt det som »pengar»--den artikel, som minst växlar i värde, likasom nordstjärnan är den, som minst förändrar sin ställning i rymden. Och hvad nordstjärnan är bland stjärnorna, det är den artikel folk valt som »pengar» bland andra artiklar. Alla andra föremål röra sig omkring den som alla andra stjärnor röra sig omkring nordstjärnan.

Vi ha nu kommit så långt, att vi lämnat alla förgängliga ting och utvalt metall som »pengar», eller rättare, metallerna ha visat sig vara bättre än något annat som värdestandard »mynt ». Men ännu ett stort steg måste tagas. Då jag var i Kina erhöll jag som växel små silfverbitar, som klipptes af en stång och vägdes inför mina ögon på köpmannens våg, ty kineserna äga icke präglade mynt. I Siam begagnas »cowries», ett slags små vackra snäckor, hvilka infödingarna använda som prydnader. Tolf sådana representera värdet af en cent. Men ni inser nog hur omöjligt det var för mig att hindra den kinesiske köpmannen från att ge mig mindre silfver, än jag hade rätt till, eller köpmannen i Siamn att ge mig dåliga snäckor, då jag icke begrep deras värde. Civiliserade nationer insågo snart nödvändigheten af att regeringen bestämde vissa kvantiteter metall, på hvilka deras vikt, äkthet och verkliga värde funnos präglade. Sålunda blef den präglade metallen till »pengar»--ett stort framsteg. Folk kände nu det exakta värdet af hvarje sådant metallstycke och lät icke längre narra sig. Lägg mnärke till att regeringens stämpel icke ökade penningens värde. Regeringen försökte icke att »göra pengar» af ingenting. Den endast underrättade folket om gällande värdet af metallen i hvarje mynt, hvad metallen--råmaterialet--kunde säljas för som metall och icke som penningar.

Men äfven efter detta skedde mycket bedrägeri. Skälmar skuro af kanterna och hamrade sedan ut mynten, så att många af dem blefvo mycket lätta. En intelligent fransman fann då på att randa kanterna på mynten, hvarigenom detta bedrägeri hindrades, och civiliserade nationer hade slutligen det mynt, som ännu består och är det fullkomligaste hittills kända, därför att det är af högt värde i sig själft och är underkastadt minst förändring. Det mest idealiskt fullkomliga föremål att använda som »pengar» är ett, som icke förändras. Det är af väsentlig vikt för alla arbetare, såsom farmare, handtverkare och andra som lefva af sina händers verk, ty intet underlättar så spekulationen vid varuutbyte som »pengar» med växlande värde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer för de få, som spekulera i pengar och bäst förstå spelet.

Intet är så ofördelaktigt för farmaren och löntagaren som att i utbyte för produkter eller arbete erhålla pengar, som ändra värde. De äro i samma ställning som farmaren till bodägaren, såsom nyss omtalats.

Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt väder. Det är när vinden blåser och ytan är grumlad, som det stackars offret tar lockhetet för en verklig fluga. På samnma sätt är det inom affärsvärlden. Det är under oroliga tider, då priserna stiga och falla, då värdet af den artikel, hvilken användes som pengar, dansar omkring--upp i dag och ned i morgon--och ytan är grumlad, som den skicklige spekulanten fångar sina fiskar och fyller sin korg med offren. Därför äro farmaren, handtverkaren och alla löntagare mest intresserade af att den artikel de erhålla som pengar har ett fixeradt värde.

När bruket af metall somn pengar infördes, befanns att mer än två metaller voro nödvändiga. Man kunde icke göra ett guldmynt för en mindre summa än en dollar, emedan myntet skulle bli för litet; och vi kunde icke bruka ett silfvermynt för mer än en dollar, emedan myntet skulle bli för stort. Sålunda måste vi använda en mindre värdefull metall för små summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart underfund med att vi icke kunde använda silfver för mindre än tio-centsmynt och voro tvungna att välja någon annan metall för mindre mynt. Vi måste ha en mindre värdefull än silfver och togo en blandning af nickel och koppar till fem-centsmynt, men för ett- och två-centsmynt var till och med nickel för dyrbart, och vi måste taga enbart koppar till dessa--vikten lades så att metallen i hvarje mynt motsvarade det värde regeringens stämpel å detsamma utvisade.