Part 5

Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga taltratten och ropade hallå.

»Some gentlemen asking for you, madam.»

»For _me_?!» skrek jag.

»Yes – they are waiting downstairs.»

Några gentlemen, som väntade på mig därnere.

Jag har väl aldrig hört på maken! muttrade jag för mig själv, och när jag funderat länge nog på detta mysterium tog jag på mig hatten och gick ned, eftersom det var det enklaste sättet att tyda gåtan.

Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga, breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.

Jag har ännu ett minne kvar därifrån, och det ska jag behålla så länge jag lever: ett vykort av oss alla, placerade i en motorlös bil med Johanna vid ratten och Elof och jag och Gusta i baksätet, medan Anderson från Wisconsin ömt håller armen lutad mot sätet bak Johannas rygg och milt skådar henne an. Bakom oss är en kuliss, som föreställer de vildaste snötäckta fjäll, och utför dem vindlar en hissnande väg längs vilken det är förstått, att Johanna med underbar skicklighet chaufferat oss. Detta kort beställdes i dussinvis, och jag förmodar, att det för längesedan gjort furore både i Lannaskede och Eslöv och annorstädes dit det sänts med »kära hälsningar». Johanna är bäst på det. Hennes ansikte bär en prägel av fast beslutsamhet, parad med en viss djärv vildhet och förtröstan. Var gång jag ser på det måste jag le och minnas henne som hon såg ut den gången, då hon läste lagen för skåningen på »Hemmet». Ja, det var en dag!

När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt sätt.

I tre dagar smakade vi New Yorks fröjder, Johanna och jag och pojkarna. Sen fick Johanna sin första anställning som kokerska i ett miljonärshem på Long Island, jag reste västerut, och de andra drogo åt skilda håll. Kanske vi aldrig råkas mer, kanske vi aldrig höra från varann mer – så gör det väl ingenting. Vi ha ändå minnet kvar av soliga, goda dagar, där allt var glatt kamratskap och alla delade sorgen och glädjen som den kom – där hoppet ännu strålade och framtiden låg och lyste och väntade, och livet var ganska gott att leva.

MIN FÖRSTA DOLLAR.

I Chicago stannade jag bara ett par dagar, då mitt hjärtas trängtan stod till Minnesota och alla svenskar där. Men jag hann få en skymt av en oändlig blå sjö med en horisont som havets, av parker och träd utan gräns och slut, av Wrigleybyggnadens torn, som blossade upp i skymningen likt sagornas förtrollade slott – det var så vackert så man fullständigt glömde bort den prosaiska sanningen, att det var byggt av pengar, som tjänats på tuggummi.

Jag såg mycket mera, men om jag skulle berätta allt, så tog det för lång tid, och kanske inte andra skulle tycka det var lika intressant som jag. Jag såg hela beachen utefter Michigan Avenue krälande full av badande – alla kön och åldrar representerade – och på gatorna och boulevarderna, som ledde till vattnet, mötte man herrar och damer i simdräkter och just ingenting mer. Somliga åkte rullskridskor med elegans och fart, somliga åkte bil, och det såg lustigt ut det med: en hel, stor, öppen bil, full med larmande och barbenta och barhuvade människor. Det som emellertid gjorde djupaste intrycket på mig vid en promenad längs Michigan avenue, var en ung man och dito dam, som redo sina hästar i full galopp längs körbanan – iklädda baddräkter. Det såg svalt och luftigt ut i den kväljande hettan, och båda voro vackra att se på med den blå sjön till bakgrund och trädens grönska runt om, men underligt var det i alla fall tyckte jag, och jag kände mig liksom lite »från landet», där jag stod och gapade.

Men fastän det var så mycket och besynnerligt att se på, så brände ändå Chicagos sommargungande asfalt under mina fötter, och jag köpte biljett till Minneapolis, kom till stationen i tid och kröp till kojs, när tåget började sätta fart. Och innan jag somnade tänkte jag:

»Nu stannar jag bara över ett par dar i Minneapolis och sen reser jag upp till norra Minnesota och hälsar på släkten och har det skönt.»

Ack, jag dåre! Där somnade jag in och sov i min Pullmanbädd, omedveten om, att ett grymt öde höll sin hand över mig. Inte ens den minsta lilla dröm störde mig, och så säger man, att människans intuition säger henne, när faror hota!

Jag vaknade inte förrän strax före Minneapolis, och hann knappt klä mig innan vi rullade in på perrongen. En taxi tog mig till hotellet, och att det var stadens bästa visste jag, ty jag hade hört mig för hos vänner i Chicago. En tidig, strålande morgon var det, och jag såg inte många människor ute. Och inga välsignade skyskrapor – det var nästan som om jag kommit till Stockholm; ingen rök och ingen smuts, bara en gyllene sol över rena gator och en luft, som var sval och mild och ljuv efter allt järnvägsdammet. Jag förälskade mig i Minneapolis vid första anblicken och den kärleken sitter i än, fast jag fick slita en hund där.

Så kom jag till hotellet, som verkligen såg elegant ut, en negerbärare tog mitt bagage, taxin betaltes med lite växel, som jag hade löst i handväskan och så trädde jag in i »lobbyn» – hallen. Jag kände mig sömnig trots att jag sovit hela natten, kände mig smutsig och så där ohågad som man gör efter en lång resa, så jag bad om »ett bra rum med bad», skrev mitt namn i den eviga hotellboken och skjutsades upp i hissen med kläm och ackuratess av en liten gråklädd judeflicka i otroligt korta kjolar, som frikostigt exponerade ett par sällsynt tjocka ben i flortunna silkesstrumpor. Hon visslade hela tiden och såg sig i spegeln oavbrutet, men stannade ändå vid rätt våning. Och när jag gick ut och sa: »thank you», avbröt hon visslingen ett ögonblick och svarade: »You’re welcome!» men spegeln släppte hon inte.

Det _var_ ett bra rum! Det var ett under till rum. Med sidentapeter och »handmålade» tavlor i pastellfärger, med speglar i alla storlekar och alla konstruktioner, så man kunde se sig bak och fram och i profil och överallt på en gång. I garderoben tändes det, när man öppnade dörren, och lampor var det så många, att det aldrig skulle fallit en levande människa in att tända dem alla. Mattan var som fårull, så mjuk – dock avvek den från fårets färg i det att den var skär – sängen var enorm, som alltid i Amerika, och när jag såg på den blev jag sömnig igen och beslöt att skynda mig med badet.

Badrummet var i stil med det andra. Marmor, lampor, tvålar i elegant paketering med hotellets namn, tvättlappar i tillslutna kuvert, på vilka stod tryckt: »With compliments from Hotel ...» Jag tänkte på hotellet på Broadway och suckade, jag tänkte på min reskassa och kved. Och kom ihåg att jag glömt fråga vad all denna härlighet kostade. Men jag tog mitt marmorbad med lätt hjärta i alla fall, och fann hotellets »compliments» av bästa slag, liksom sängen och allt annat. När jag till slut, utvilad och färdigklädd och hungrig, stod redo att kasta mig ut i stadens vimmel, öppnade jag min handväska för att ta reda på en adress jag fått till en affär, som sålde otroligt fina silkesstrumpor till löjligt låga priser. Adressen skulle ligga i plånboken, och den fanns där.

Men bara den. Ingenting mer! Inte en gnutta mer! Inte skuggan av en dollarsedel ens.

Jag svimmade inte, som jag kanske borde ha gjort – ej heller fuktade en tår mitt öga. Jag satte mig bara på vad som fanns närmast till hands, och det var en gungstol. Och där satt jag länge och stirrade på sidentapeter och speglar och allt, medan tankarna stodo stilla i en sorts slö undran. Så småningom formades de till frågor – var och när och hur? Efter en stunds intensivt funderande kom jag till den slutsatsen, att jag inte rört plånboken sedan jag var i Chicago. Väskan hade inte lämnat mina händer på hela dagen, utom ett ögonblick på stationen, då bäraren höll den, medan jag skrev namn och adress på bagagelappen. Jag vände ryggen åt karlen en minut, kanske, och då måste det ha skett.

Det var den enda förklaring jag kunde finna, den enda lilla möjlighet till klarhet. Förresten så vad var det för glädje med att räkna ut hur det gått till. Pengarna var ju borta i alla fall, och det var allt som rörde mig. Men när jag tänkte på alla härligheter jag kunnat köpa för dem och som jag heroiskt nekat mig för att vara »förståndig» – då såg jag rött för ögonen och hånlog, skrattade ihåligt och demoniskt åt den gamla idiotiska satsen, att »Dygden belönar sig själv». Fast vad hjälpte det. Här satt jag bland sidentapeter och marmorbad, fattig som Lasarus, ensam i främmande land. Om jag åtminstone haft en sten att luta mitt huvud mot ändå, skulle jag känt mig mera i stil med situationen, men även denna tröst förvägrades mig. Stora, svällande dunkuddar i stället, lyx vart ögat vändes. Men den traditionella hungern rasade åtminstone i mitt inre och jag började räkna, vad som fanns kvar i futtiga växelmynt på botten av väskan. Fyra dollars och tjugufem cents. Hoppet började sjuda – det kanske räckte till ett telegram hem efter pengar!

När jag i någon mån återfått den så kallade jämvikten begav jag mig ut på stan, till en telegraf. Pengarna räckte inte. Det fattades en dollar och trettio cents, och sorgsen gångade jag att äta och dricka och göra mig glad. Vid en bakgata fick jag lunch för tjugu cents, och det kunde ju under förhandenvarande förhållanden vara ungefär lagom. Mätt blev jag i alla fall, och sen flanerade jag omkring och betraktade stadens sevärdheter i någon mån, ända tills jag långt borta på en mörk och trång liten gata fick se en skylt: pawn-broker.

Pantlånare! En blixt flammade genom min torterade hjärna. Pantlånaren – de fattigas vän. Mitt klockarmband på ärliga 18 karat borde väl kunna ge en slant i ett land, där så hederligt guld var en sällsynt vara. Och med svällande mod i barm – eller tvärtom är det visst – öppnade jag dörren till det lilla svarta kyffet och steg fram till disken med ett lyckat försök att se obesvärad ut.

En liten svartmuskig herre från Palestina skyndade fjäskigt emot mig och stödde sig belevat med utbredda armar mot disken, medan hans ansikte och mun bägge frågade:

»Ma’am?»

Han såg ut som om han väntat att jag minst skulle be att få se på en briljanttiara och hans min, när jag strök klockan av armen och räckte fram den, var något av det säregnaste det blivit mig förunnat att skåda. Det förväntansfulla leendet krympte ihop lika hastigt som om hans mun varit fordrad med resårer vilka nu återtogo sin naturliga ställning, hans pepparbruna ögon drogos ihop och hans smutsiga hand sträcktes ut efter änkans skärv i form av min älskade klocka. Han synade den med lup och sen synade han mig utan lup, och till slut sa han med den mest insinuanta, hesa röst:

»Var har ni fått tag på’n här?»

»Vad i all världen vill ni veta det för?» svarade jag och kände hur en idiotisk rodnad gjorde mitt ansikte blodrött.

»Dä va va jag trodde», sa han och skrattade till på ett sätt, som kom mig att febrilt önska mig en Dempseys krafter att hyvla om honom med. »Dä va va ja trodde. Nä lilla vännen försök inte här – de går inte alls.»

Och så gav han mig klockan tillbaka, långsamt och motvilligt, som om han tänkt, att egentligen borde han behålla den och kalla på polis. Men jag högg den snabbt som blixten och rusade på dörren och andades inte ut, förrän jag var ett par kvarter därifrån. Han trodde jag hade stulit den. Å ...

Jag vankade vidare – utan mål, utan tanke, bara för att ha något att göra och för att slippa undan åsynen av mitt rums härligheter, som kvalde mig vid det här laget. Gud vet hur långt bort jag kommit åt stans utkanter till, men rätt vad det var fann jag mig stirrande på en skylt, som hängde i fönstret till en liten lunchrestaurang av ytterligt enkelt utseende. På skylten stod det:

»Waitress wanted.» – Uppasserska önskas.

Jag kan inte minnas, att jag tänkte – jag bara klev på, och kom in i ett obeskrivligt smutsigt och snuskigt litet hål med den långa, traditionella bardisken på ena väggen och utefter den andra en rad flottiga runda bord, utan dukar naturligtvis, och med ett glas pappersservietter mitt på. Vid kassan satt en skön medelålders dam, klädd som om hon levde i den glada tron »fjorton år tror jag visst att jag var» – och de leenden hennes prunkande rödmålade mun utstrålade, borde varit tillräckliga att locka en ärkeängel i fördärvet.

Denna gudomlighet nalkades jag skyggt, och på hennes fråga vad jag önskade mumlade jag blygt, att jag sett plakatet i fönstret och undrade om platsen var ledig. I stället för svar ringde hon på en klocka, ett blekfett ansikte stacks ut genom dörrspringan bakom henne, och jag förstod, att det var »bossen». Några frågor, några svar, och jag var antagen. Tio dollars i veckan och fri mat, men husrum måste jag hålla mig själv. All right! sa jag och tänkte med en rysning på mitt väntande »husrum» – såg som i en vision speglar och säng och tapeter och allt, och skrudade mig under tiden i ett vitt, stort förkläde med bälte om livet, som »kassan» räckte mig, och startade att arbeta för mitt bröd i mitt anletes svett.

Redan den första beställningen gjorde mig mållös. Det kom en arbetare in och slog sig ned vid ett av borden, och när jag ilade till med det eviga isvattenglaset i högsta hugg och skulle ta hans order, så sa han, lugnt och stilla som om det varit den naturligaste sak i världen:

»Bring me the cow and baked darlings!» – Ta hit kon och ugnstekta älsklingar!

Är det någon som undrar på, att jag bara stod och stirrade en lång stund och sen frågade om igen vad han ville ha? Samma svar, denna gång lite otåligt. Jag kom ut i köket – åh, ska det nånsin gå ur mitt minne detta snuskiga, illaluktande, vidriga kök, där alla sprungo till och från, fram och tillbaka, in och ut, där fläktar snurrade och flugor surrade, där luften var brännande och mängd med ånga, som bildade vatten och rann från nersmorda väggar i fullständiga små bäckar. Jag gav min order som jag fått den, men fick en skarp tillrättavisning av damen, som skulle »bånga» den och föra den vidare. Hon uppskattade inte mina tarvliga kvickheter, sa hon, och det var bäst jag gav mina order hövligt och som de andra flickorna.

»Men herre gud!» sa jag. »När jag inte själv begriper vad människan vill ha.»

»Om ni inte begriper klara engelskan», sa hon, »så borde ni inte gett er till uppasserska. Begriper ni inte, att ordern är på ett glas mjölk och bönor, så är det synd om era föräldrar.»

Klara engelskan! Och synd om mina föräldrar! Ta hit kon och ugnstekta älsklingar = ett glas mjölk och en tallrik bönor! Jag lutade mig mot väggen och började tala till ladyn, inte hårt och inte ohövligt, men i alla fall mitt hjärtas mening. Men hon bad mig »shut up» och slängde till mig en tallrik bönor och bad mig röra på hasorna, och jag var just »a smart one», och mjölken fick jag vid baren, och gud bevara alla människor på jorden för mindre begåvade individer, som inte gjorde annat än dumt var, och sen var oförskämda på köpet, the idea ...

Jag hörde inte mer, ty dörren for igen bakom mig och mina bönor, men jag bävade för nästa order, som skulle föra mig ut igen till denna harpya.

Som väl var kom det flera, som bara ville ha kaffe och smörgåsar, och det fick jag allt vid baren, utan att behöva gå åt kökshållet till. Men så kom där en slusk av värsta sort – jag har ju redan berättat att jag kommit långt bort åt stans utkanter, och att restaurangen var av billigaste och tarvligaste slag, hållen av en grek, som jag sedan fick veta. Vad han beställde minns jag inte nu, men det var något i samma stil som kon och älsklingarna, och som jag inte än en gång ville riskera den hetlevrade damens vrede därute, så beslöt jag att ge mig av och söka ett nytt jobb. Jag överlämnade ordern till en annan och gick fram till den skälmska »kassan», som återigen ringde på klockan.

Bossen grinade med svarta, trasiga tänder åt mig och frågade, om jag inte ville stanna dagen ut, för det var mycket att göra och han hade lite folk.

»Ni kan få arbete i köket i stället, så kan någon av flickorna där passa upp», sa han. »Ni får en dollar, om ni håller på till sju.»

»All right!»

I köket fick jag ett annat förklä – grisigt och flottigt och styvt av smuts. Och där fick jag skala potatis, rensa sallad, springa med diskade tallrikar ut i serveringsrummet, hacka ägg, vispa sås ... jag vet inte allt. Svetten rann i strömmar och droppade ned i de olika anrättningar jag hade hand om, men när ingen tycktes fästa det minsta avseende vid en sådan småsak, och det var likadant vart jag såg, så lät jag den rinna och bara gnodde på. Flugorna kröpo över hals och armar, det stank av tvivelaktigt färskt kött, golvet var slipprigt och halt av fukt, och fläktarna snurrade, snurrade. Ibland kom bossen ut och tog en överblick – han var vidrig, när han stod bakom en och flåsade och tuggade tobak och spottade.

När kvällen kom var jag nästan sjuk av äckel och leda åt alltihop, av trötthet och hunger. För jag kunde inte äta av maten, sedan jag sett hur den lagades till. Det enda jag vågade mig på var ett par smörgåsar och ett glas mjölk, och sen gick jag in till bossens allra heligaste och utkrävde min hårt förvärvade dollar. Jag fick den och en förfrågan om jag ville komma igen dagen därpå. Jag svarade litet svävande, och han tog det tydligen som ja.

»That’s a good girl!» sa han och bredde ut sin otäcka mun till ett flin. Och så ansåg han visst att artigheten fordrade en liten extra uppmärksamhet – han slog sina små tjocka armar om mig och beredde sig att ge mig en kyss. Men det skulle han aldrig ha brytt sig om. Innan han hann så långt klämde jag till mitt i hans blekfeta ansikte – gudskelov att jag hade fått dollarn! – och gav mig av så fort benen bar mig.

Ute var det halvskumt och svalt och härligt. En blek liten stjärna glittrade över husraderna, och från ett fönster kom ljudet av en banjos pling plång. De stora stråkvägarna flämtade av ljus, och ett vimmel av människor var runt omkring mig. Skratt och prat och grammofoner och självspelande pianon och radiomusik och klämtande spårvagnar, tjutande bilar, upplysta skyltfönster. Gud, så trött jag var!

När jag äntligen kom hem rev jag kläderna av mig, sjönk i marmorkarets famn och skulle just krypa ner i min oändliga säng, när min blick händelsevis föll på ett anslag, fäst på dörren. Jag kom ihåg att jag sett det på morgonen, men glömt att läsa vad där stod. Det var väl om eldsvådeutgångarna, tänkte jag. Men det var det inte. Där stod med tydliga bokstäver, på »klara engelskan», att den som tog in på ett hotell och bodde där, utan att veta sig ha medel att betala, han kunde bli dömd till 5,000 dollars böter och dessutom långt fängelsestraff.

Då hävde en suck mitt bröst, och jag kände hur mitt mod började vackla. Skulle jag förnedra mig och gå till konsulatet och få hjälp? Skulle jag telegrafera till släkt eller vänner i Amerika efter pengar?

Svar: _nej_.

Och fem minuter efter sov jag.

KÖRSBÄR OCH »TRAMPS».

Tidigt i morgonstunden vaknade jag dagen därpå, men upplevde på intet sätt det där underbara, som folk alltid skriver om: att man slår upp ögonen och ligger orörlig i ovisshet om vad det är för kval, som lura i bakgrunden och fåfängt sökt göra sig reda för, vad som hänt dagen förut. Jag visste det med detsamma jag, utan att fundera ett spår. Och jag blev så klarvaken med ett, att jag tyckte det var likså gott att ge mig av upp med detsamma och se till, att jag fick i väg cablegrammet hem, eftersom jag nu hade pengar så det räckte, om jag försökte lita på adressatens intelligens och sparade in ett par ord, som möjligen kunde uteslutas.

Denna gång gick jag till en radiostation och si! – det var billigare och jag kom ut med radiogrammet avsänt och en halv dollar över. Så jag drack kaffe i ett litet schapp och köpte mig en tidning och studerade »Help wanted» för att se, om det fanns något lämpligt jobb för en utarmad och bestulen stackare. Jag måste ju hålla det gående på något sätt tills pengarna hann komma! Och under »Hjälp önskas» fann jag följande annons:

»25 gossar och flickor önskas att plocka ned körsbär. Müllers farm S:t Paul» – och så en närmare angiven adress, som jag glömt vid det här laget.

Till S:t Paul var det inte svårt att komma på spårvagn och ett par overalls hade jag i kofferten på hotellet, så det blev fart i benen på mig, och det stod inte länge på förrän jag var på väg till S:t Paul i den svala och daggiga morgonen. Klockan strax efter 8 var jag på platsen, och det första mitt öga mötte när jag kom fram till grinden, som ledde in till gården, var en gammal niggerkärring, som stod lutad mot grindstolpen och tjöt. Ja, tjöt! För jag kan inte kalla de ljud hon utsläppte något annat. Det var inte gråt, och det var inte skrik – det var tjut! Och utför hennes kinder tillrade klara tårar, lika klara och äkta som någon vits. Den gråsprängda ullen lutade hon mot toppen på stolpen, och med ändarna på den röda trasa hon hade om halsen torkade hon sig i ansiktet då och då, medan hon samlade kraft till ett nytt utbrott. När hon fick syn på mig, som naturligtvis stannat och bara stod och stirrade, tvärtystnade hon och stirrade igen, medan hela hennes oerhört feta kropp skvimpade och dallrade som en sjö i storm:

»What’s the matter?» frågade jag förstås, hövligt och intresserat.

»Damn the matter!» var hennes prompta och snyftande svar.

»Någe på tok?» frågade jag igen och lutade mig mot den andra grindstolpen.

Då kom det! Hon hade sett annonsen, och som hon tyckte om körsbär och tyckte om arbete ute och tyckte om landet, så beslöt hon sig för att fara ut och ta jobbet. Trodde att det var hederliga människor, som inte ville lura fattigt folk på lite förtjänst, när dom annonserat om det till och med. Och här kommer hon – hade gett ut sin sista nickel i spårvagnspengar, och så bara grinade dom ut henne. Frågade hur mycket hon vägde, kallade henne för »youngster» och undrade om hon trodde, att träden skulle _fällas_ för att man skulle komma åt bären, eftersom vartenda träd skulle braka ned som ett vasstrå, om _hon_ klev opp i dom. Och var hade hon sina »bloomers» – var hade hon sina byxor? Och det frågade dom en äldre, »perfect liddy», som kommit hela den långa vägen bara för att hjälpa dom med deras trefallt förbannade, gamla usla bär. – – –

»Men det stod ju i annonsen, att de ville ha flickor», mumlade jag med ansträngd röst, som darrade lite ändå, trots alla försök att hålla den lugn. Men bara tanken på denna »perfect liddy» till väders och iklädd sportbyxor var mer än en människa kunde bära. Och jag såg på henne, att hon anade den syn jag såg för mitt inre, ty hennes drag fördystrades ögonblickligen, och med ett sista tjut satte hon i gång och rultade vägen fram, med den skrikande rödblommiga klänningen som ett moln omkring sig. Men lika hastigt som hon startat vände hon igen och kom brusande mot mig som en krängande lustyacht för förlig vind och alla segel till.

»Say, honey, d’yer have a nickel?» – Säg, lilla sötnos, har ni en nickel? (Därmed menade hon fem cents.)