Part 4

Så var det rummet! Eftersom tre skandinaviska båtar kommit in på en gång och Immigranthemmet var det enda i sitt slag, så var det överfullt, eller skulle bli, när alla sluppo ut från Ellis Island, och skåningen dekreterade, att eftersom vi kom i sällskap och kände varann, så måste vi ligga i samma säng.

»I samma säng!» skrek vi bägge två.

»Ja – men dein ä breid.»

»Då liggorr ja hellre pau golvet!» sa Johanna Johansson, och jag var glad, att hon sagt det, så slapp jag. När man äntligen sluppit från båtens stenhårda, smala koj – äntligen var fri igen – och så ligga i samma säng som en vilt främmande människa!

»Ja», sa jag. »Hellre på golvet! Men det finns väl hotell i den här lilla stan också, så man kan få sig ett eget rum och en egen säng. Och jag ska ta reda på ett genast.»

Då log skåningen – överlägset, medlidsamt och en smula hånfullt.

»Dä trodde du att du feck!» sa han. »Nänämän! Har pastorn tatt ut daj, så får du inte gå från det här huset förrn du har plass som tjänsteflecka, å den skaffar han daj, så han veit var du fenns. Å flöttar du från den plassen, så måste du komma hit tess han får en annan åt daj å på de viset får du hålla på ett år. Han har tatt ut daj på sett ansvar, å han ansvarar för daj ett år. Så dä bler inga hotell ente! Utan dä bler samma säng i natt, tess folk hinner resa unnan, å sen kan ni få varsenn.»

Johannas min var värd pengar och det var antagligen min också. Johanna klarade strupen och jag såg, att nu eller aldrig skulle skåningen få höra ett sanningens ord eller två, så jag lutade mig mera bekvämt mot disken, och väntade. Johanna startade. Eldigt, med svenskt mod i svällande barm, med dödande pilar skjutande ut ur smala blå ögon, med en röst, som skakade av ursinne och hopade vedermödors heliga vrede. Bägge händerna lågo knutna på disken framför den förbluffade portiern, då och då höjde hon en och lät den falla ned med kraft igen, hatten hasade fram och tillbaka, allt efter som hon kastade med huvudet. Hon var styv, Johanna, och skånskan flöt som hjältars språk ur hennes mun. Hon började med Köpenhamn och alla »oförskämda» undersökningar där, som om man varit ett djur och inte en människa, hon övergick till båten och havet och sjösjukan och alla de lidanden hon genomgått under resan, fortsatte med färjan, som förde oss till Ellis Island, och när hon äntligen hunnit dit var hon placerad för en stund. Ingenting hoppade hon över, ingenting glömde hon, och hennes språk, när hon hann till det beskedliga livet, som utgett henne för sin kusin, var sådant, att jag nästan var gråtfärdig över att ej kunna stenografi, så det kunde bli bevarat åt eftervärlden.

Då och då försökte portiern hejda henne, flika in ett ord, lugna henne. Han kunde lika väl försökt hejda en lavin. Johanna Johansson från Skåne i Sverige önskade uttala sitt hjärtas mening – och hon gjorde det! Hon började närma sig kärnan av sitt anförande och, född till orator, hade hon byggt upp sina lidandes torn så skyhögt och så säkert, att när äntligen klimax kom: i samma säng, stå under uppsikt ett år, inte få vara fri – då darrade man och svindlade vid tanken på, att en av Guds skapade varelser kunde ha genomlevat så mycket, söndersargats av så många avgrundskval, blott för att till slut, när hon trotsat allt och triumferande stod på fast mark, trampas i stoftet och göras till fånge. Johanna bad att få veta, vad ont hon gjort. Hon anhöll vänligt att bli underrättad om, i fall hon var anklagad för mord eller stöld eller något annat brott, som nödvändiggjorde ett års »polisuppsikt», hon ville hövligt be att få bli upplyst om ... å, så mycket!

Och när hon äntligen var färdig, drog hon upp sin näsduk och torkade svetten ur sitt mycket röda ansikte, vilket exempel blixtsnabbt följdes av portiern och mig. Han var dödstyst och bara stirrade på Johanna – men det var något av dröm i blicken, och jag tänkte, att detta hans barndoms klingande idiom, som han kanske på åratal ej hört så väl och så kraftigt talat, fört honom åter till »flydda sällare dar».

Till slut återfann han sin röst, upphov den och sade:

»Ja cära inte va du skällorr efter. Här ä nöckelen te rommet.»

Och utan ett ord vidare knogade vi med våra väskor uppför två branta, smala trappor och fann vårt rum, som var ljust och rent och mest möblerat med sängar. En väldig »breid» en, tydligen avsedd för Johanna och mig, och en annan smalare, där någon främling skulle vila. Vi satte oss på vår gemensamma sängkant och stirrade trumpet på huset mitt emot. Genom det öppna fönstret trängde en intensiv hetta in, mängd med dövande gatubuller och dofter av rök och bensin och olja och allt annat, som en storstad stinker av. Och rätt vad det var, mitt i alltsammans, kom en virvlande, skrattande jazzmelodi, som till och med förmådde Johannas ansikte att ljusna lite. Hon följde efter mig, när jag sprang fram till fönstret. Där nere på gatan stod en karl med ett positiv så stort som ett piano, och det drillade och visslade och klang ur det, så jag har aldrig hört dess like. Och Johanna hon sa:

»Harregu!» sa hon. »Di har gjort posentiven allteftersom husen ä stora te. En skulle gå ut å se på stan, men dä får en inte förstås. Då sätter di väl fångkedjor om benen på en. Harregu, harregu, att ja va så dum så ja for hit.»

»Va inte orolig, du, Djåhänna Djåhäns’n», sa jag. »All vår början bliver svår. Och sen blir det bra på slutet, och vi ska nog ut och se på stan i dag. Vi ska bara göra oss lite i ordning först. Det fanns ett badrum mitt emot vår dörr, såg jag, så vi kan åtminstone bli rena.»

En timme senare seglade Johanna och jag ner för trapporna, fast beslutna att »komma ut på stan». Den lilla hallen var full av folk – en Ellis Island-färja hade just kommit in, och skåningen stod omgiven av en hel skock immigranter. Men tror ni inte han såg oss ändå? Joo då! Och vi fick visst inte gå ut ensamma, inte. Nyårrk var inte som Landskrona eller Växjö eller Linseping, inte. Om dä va dä vi trodde, så tog vi fel. Vad skulle vi göra om vi gick vilse och inte hittade hem igen? Och om någon lurade oss i nån fälla och stal våra pengar och gjorde det som värre var kanske? Nix, små fleckorr, inte utanför dörren!

Sant och riktigt varenda ord. Det började gå upp för mig, att Svenska Lutherska Immigranthemmet inte bara var till för att hysa immigranter och ta emot dem och hjälpa dem till rätta – det tog vara på sina inackorderingar också, och fast jag visste, att jag nog skulle kunna klara både Johanna och mig själv i världsvimlet, så teg jag stilla och lyckades få Johanna att göra detsamma. Vilket var besvärligt, ty hennes vikingablod började sjuda igen, det såg jag tydligt. Men jag drog henne med in i det lilla läsrummet innanför hallen, och där slog vi oss ned och väntade till det skulle bli litet tomt därute, så vi kunde få tala ett förståndets ord med portiern. Läsrummet var fullt med biblar och Luther och svenska flaggor och andra prydnader, och där hittade jag en liten bok om Immigranthemmet och dess verksamhet, och på sista bladet fanns en underbar teckning, som jag inte kunde se mig mätt på. Det fanns allt på den: den höviske bondsonen, som blottar sitt huvud till avsked för sina gråtande föräldrar, stugan med björkar och granar kring, sjön bakom med ett segel upp och ned, den lilla kyrkan på stranden och i bakgrunden fjäll och sommarmolnig himmel. Han har en kappsäck i handen, ynglingen, och när man ser på honom en stund får man det intrycket, att han både går och kommer – fötterna peka hemåt, men huvudet åt annat håll. Att han ska till Amerika är dock tydligt, och att Immigranthemmet väntar honom är ännu tydligare. Det är rätt under hans fötter, omvirvlat av moln eller vågor, jag kan inte riktigt komma underfund med vilket, och allra underst är New Yorks hamn med Frihetsstatyn, som har en mer än vanligt dyster och sorgsen uppsyn. En norrlänning, som tar avsked av sitt hem för att trotsa allt och slå sig fram i en främmande värld. Men det är jag säker om, att gick han från den stugan och de fjällen, så kommer han att »längtadit, längta_dit_ igen».

Johanna tyckte också om tavlan – hon bara kunde inte begripa, varför de inte hade tagit Ellis Island med, för det var det viktigaste, enligt hennes mening. Och så fällde hon en stilla tår på det och intresserade sig inte ett smul för, att Immigranthemmet kunde hysa sjuttiofem gäster i tjugusju rum, och att hon kunde få frukost för 25 cents och middag för 30. Och att inget ont kunde nå henne så länge hon stod under hemmets skydd. Hon bara grät för alltihop. Hon hade inte kommit till Amerika för att bli en fånge, inte! Hon hade hört, att det var ett fritt land, men det tyckte hon synn om, när man inte ens fick gå ut på gatan, utan skulle sitta inburad i ett fängelse! Men när jag berättade för henne hurudant det var ute på gatan, så blev hon något lugnare. Och när vi talade med portiern, som äntligen hade litet tyst omkring sig, så blev hon ännu mera stilla, och när han lät oss gå, och hon fick se en glimt av Broadway, så bara teg hon. Vi fick nämligen slippa ut, eftersom jag kunde engelska och hade vistats i större städer än »Linseping».

Jag ska inte dröja vid Broadways härligheter – därför att jag inte kan. Därför att jag såg så litet av allting som det gärna är möjligt. Jag såg bara Johanna. Och när jag inte såg henne, riktade jag min blick mot himlen i namnlös fasa, utan spår av intresse för Broadway. Hade jag inte tagit ut henne på mitt ansvar? Hade jag inte lovat att föra henne säkert tillbaka igen! Och var fanns hon nu? Jag har aldrig sett maken till människa förresten! Nog har jag varit ciceron hemma i Stockholm för bekanta från det verkligt stilla bondlandet, och nog har jag sett dem sätta över gatorna med kjolarna högt upphivade i en allt uppslukande skräck för bilar och andra fordon, och nog har jag skrattat mig halvt fördärvad emellanåt och varit lite ängslig emellanåt.

Men se Johanna! Det hjälpte inte hur fast jag höll henne i armen. När hon tyckte det såg farligt ut, så slet hon sig – hon sprang baklänges, när hon skulle gå framåt, hon missade genom himmelens underverk att krossas under ursinnigt klämtande spårvagnar, hon tycktes finna ett speciellt nöje i att ställa sig i vägen för en förbisusande bil för att just i sista ögonblicket skygga åt sidan, lagom att få en puff i ryggen av en travande häst. Hon snodde och vände, backade och avancerade på ett sätt, som jag aldrig sett en liknelse till, och troligen inte New York heller. Ilskna poliser röto och visslade åt henne, chaufförer svor så det osade, kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna – och mitt i allt detta flög Johanna Johansson från Sverige, skräckslagen och vild av fasa. Och jag stod på en trottoarkant och väntade, hjälplös och matt av ångest och lovade mig själv, att aldrig nånsin mer i hela mitt liv ta en »landsort» i mitt hägn och skydd.

Efter tio tvärgator var jag så utpumpad, och Johanna såg så medtagen ut, att jag beslöt att finna vila, var som helst och hur som helst. Och mat! Och något att dricka! Men helst innan nästa tvärgatas mardröm började på nytt.

Vi hittade en »Child’s» restaurang i nästa hus, och där vacklade vi in. Johanna stirrade hopplöst på matsedeln och skakade på huvudet åt allt jag översatte. Men när jag kom till skinka och ägg spreds ett förklarat skimmer över hennes ansikte och jag förstod, att skinka och ägg skulle det bli.

»För si de kan di inte forrdarrva!» sa hon. »Skinka å ägg dä måste _va_ skinka å ägg.»

Och medan vi åt och drack vårt isvatten, lugnades våra sinnen något, och på mina allvarliga föreställningar lovade Johanna dyrt och heligt att uppföra sig som folk, när vi skulle över tvärgatorna, inte titta åt något håll, bara följa med och se ut, som om hon aldrig gjort annat än loverat på Broadway så länge hon levat. Och sen gav vi oss av igen med mera värdighet och elegans. Vi stannade vid vartenda fönster och tittade länge och noga på allt, och när vi gingo vidare till nästa, hann vi även kasta en blick på strömmen av människor, som böljade omkring oss, och som Johanna hade både kvicka ögon och en rörlig tunga, så hade jag inte tråkigt en sekund. Allt var ju nytt för mig också, för den delen.

»Harregu!» sa Johanna, när hon bildat sig ett omdöme om de unga damer vi mötte. »Harregu, så korta kjortlar di har! Di räcker inte mer än te knäna och knappt de en gång. Å sicka smala ben! Å va i allan ti har di gjort med syna på saj. Di ser ju ut som om di doppat ner ansiktet i ett mjöltråg jämt etter kinnbenen.»

Ja, det var sant. Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämt, tjockt, kritvitt band av puder, endast avbrutet av munnens skarlakansröda, bågiga sminklinje. Kinderna voro sminkade och pudrade på vanligt europeiskt sätt, men det vita bandet över pannan, näsa och haka kom dem att likna clowner. Kjolarna voro verkligen de kortaste jag skådat, och somliga av dess ägarinnor hade för värmens skull t. o. m. rullat ned strumporna över knäna, så de voro bara. Alla hade »bobbed hair, permanent waved», och nästan alla voro barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer, så var det inte svårt att förstå, att det var självförsörjande små flickor, som slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg – »flappers», har jag fått veta sedan, är det smeknamn de gå under, och jag ska ägna dem ett särskilt kapitel vad det lider. Men ett är säkert – att »flappers» och niggrerna var vad som mest gjorde intryck på Johanna. Skyskraporna gjorde inte någon större succés, men att niggerjäntor gick omkring lösa och lediga som vanligt folk, i korta kjolar och silkesstrumpor och puder, det kunde hon inte komma över. Och komiska sågo de ut, där de svassade omkring, det kan inte förnekas.

När vi vände hemåt började skymningen falla, och vi styrde Broadway nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och blinkande elektriska lampor. Det rann likt vattenfall i luften, som mörknade så ovant fort för oss nordbor – det blixtrade, det virvlade, det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn, som liksom hängde för sig själva, tryckta in med eld på himlens svarta sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläckte Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn, så det var som om man fick se en glimt av barndomens sagohimmel, där allt var strålande guld och silver.

Vi voro så trötta, så vi snubblade fram i skenet från alla dessa strålande skyltar, som gjorde gatan ljus, som mitt på dagen. Runt om oss svepte människor fram och tillbaka, skrattande, pratande, skrikande. Med ett kände jag, hur Johannas grepp blev hårdare kring min arm, och när jag tittade på henne, fick jag se ett par tårar, som runno sakta och blänkande utför hennes runda kinder.

»Dä långt him te Sverige nu!» sa hon bara.

»Långt!» svarade jag, och svalde något, som klämde om strupen.

»Hadde ja inte daj nu, så begynnade ja å gråta redit.»

»Vi är trötta», sa jag. »Nu går vi hem till Luther.»

DET FÖRSTA HOTELLET.

Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till Coney Islands vilda fröjder.

»Ja kännorr maj så insam, så insam!» var det sista jag hörde.

Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt» och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor bestämdhet och sade vänligt:

»Naj naj tack – du behövorr dom bättre själv!»

Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.

Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på, blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det, mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning. Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända, fruktansvärda dofter in.

Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när jag fick tag på min röst och hojtade:

»För guds skull! Finns det inget bättre rum att få?»

Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade till slut:

»Soitänn_li_!»

Vilket väl var negriska för: Certainly.

»Skaffa mig ett då», bad jag.

»Wait a minute!»

Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan, och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av korridorer, och så in i ett annat rum.

»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till ljudlöshet.

En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter, och ett öronbedövande larm hördes utifrån.

»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!

Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna – rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades:

»Positively no bedbugs!» – »Absolut inga vägglöss!»

Sen somnade jag och vaknade inte förrän långt fram på nästa dag i en mardröm om Ellis Island och negrer och en svart cell, dit jag blivit släpad för att där tillbringa mitt återstående liv. Jag vaknade vid min egen jämmer, och intet av det mitt skräckslagna öga mötte kunde hjälpa till att förta ångesten: ett svagt halvdunkel, väggar, som tornade upp sig hemskt och trångt omkring mig och därtill en hetta så intensiv och kvalfull, att andedräkten kom och gick i små flämtar. Så småningom klarnade det då för mig, att jag _inte_ var på Ellis Island och _inte_ i fängelse, och att jag tvärtom bodde i ett »uppåt» rum, och att utanför vinkade New York och friheten. Så jag flög upp och slog åt sidan luckorna med fart – och slog för dem med lika stor kläm igen. Mitt emot över den mycket smala gatan hängde fyra herrar i fyra fönster och ägnade sig synbarligen åt den upplyftande sysselsättningen att betrakta livet i allmänhet och livet bakom hotellfönstren i synnerhet.

Det enda ljus jag hade var alltså den usla lilla lampan i taket, och vid dess sorgsna sken jagade jag rummet runt efter en ringklocka. Fanns ingen. Bara en flottig telefon, som jag till slut i min förtvivlan attackerade. Långt om länge kom det svar, och jag anhöll om att få beställa ett bad:

»All right!» svarade rösten, och sen surrade det bara i luren.

»All right!» tänkte jag också och lade mig igen i väntan på att få badet anmält. En halvtimme och inget bad hördes av – tre kvart. Då ringde jag igen på telefon och bad att få städerskan skickad till mig. All right!

Om en stund en väldig bultning på dörren, och när jag öppnade stod en neger utanför klädd i hotellets livré – tydligen »städerskan».

»Ma’am?» sa han och torkade svetten ur ansiktet med en blårutig näsduk.

»Jag vill ha ett bad!» sa jag.

»I have no objections!» svarade han och log sataniskt. Inte mej emot!

Jag blev så häpen över detta originella svar från en hotelluppassare, att jag teg längre än min vana är och bara stirrade. Vilket gav honom tillfälle att fortsätta:

»Anything more, ma’am?» Någe mer, frun?

»Nej, bara ett bad – men genast.»

»Well I told ye – I have no objections. Take it an welcome!»

Sade och gick.

»Jag har ingeting emot’et. Ta’t bara!»

Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.

Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om. Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt, när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle ha kunnat skrämt mig ned i det.

Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om »absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta var sista natten jag tillbringat på detta hotell.

»Ack harregu!» som Johanna brukade säga.

Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!

Sängkanten igen.