Part 13

»That beats you, I think», sade Emma och såg så triumferande ut, som om det uteslutande varit hennes förtjänst, »det knäckte dej, tror jag.»

Ja, det knäckte mig verkligen, och jag måste medge det till Emmas synbara förtjusning. Och innan jag hann hämta mig, berättade hon vidare, att herrskapet hade ett hus lika stort som detta i Los Angeles dit de reste på förvintern, ett i Lake Geneva några mil från Chicago, där de tillbringade somrarna, och ett i Miami i Florida, där de bodde under de kallaste vintermånaderna. Och mellan dessa fyra ställen oscillerade de med tjänare och allt. Varenda en utom Jones, negern, följde med, och på varenda plats fördes hushållet precis som här i Chicago. Jojomen, det var inte något fattighus jag kommit till inte, det skulle Emma be att få tala om för mig. Och snällare herrskap fanns inte på jorden – Emma hade varit här i tolv år, så hon visste nog vad hon sade. Aldrig ett ont ord, aldrig så mycket som en befallning, vad det skulle vara till mat eller inte. Varenda morgon efter frukosten kom frun ned i köket ett slag och hälsade och talade om, ifall det kom gäster till lunch och middag eller inte, och hur många. Det var alltsammans. Och sen var det allt Emma Karlson, som bestämde resten, och aldrig hade hon hört att någon var missnöjd. Nänämen – det här var ett hus det, som inte gick av för hackor, inte.

Disken var äntligen slut, och med en blick på klockan befallde Emma mig att börja duka bordet till »supper» – kvällsmat – som åts klockan sex. Det blev mest som ett stort bankettbord, när det var färdigt. Med silver och blommor och vackert porslin och ganska hyggligt duktyg för att vara i Amerika. Kall mat och uppskuret i massor, mjölk och te och mineralvatten, och så en stadig varmrätt, utsökt tillagad. Jag kände mig nästan lite nervös, när det började närma sig sexslaget, då alla dessa mystiska varelser skulle komma troppande, och jag skulle få en inblick i den hemlighetsfulla värld, som miljonärers tjänare bilda. Emma lade upp varmrätten, och just som jag bar in den öppnades köksdörren och »di däroppe» trädde in, en och en eller två och två, somliga pratande, andra skrattande, en del moltysta och sura. Mig behagade de ge en vårdslös nick och möjligen ett »howdido» – det var allt, och glad var jag. När alla slagit sig ned skar den fete och värdige butlern bröd och värdigades skicka korgen omkring, och sen höggo alla in på assietter och rätter. Så fort något tog slut sköt jag ut som en pil i kök och skafferi och hämtade mer, men dessemellan satt jag tvärtyst och bara lyssnade och såg. Samtalet rörde sig kring de mest skilda ämnen och fördes med förnäm säkerhet och elegans, bordsskicket var utsökt, och en nobelt munter ton var rådande. Den lilla svarta fransyskan i sitt koketta spetsförkläde och dito mössa flirtade på ett iögonfallande sätt med Eagle, en av betjänterna, som hade en obeskrivlig uppsyn av flott, världstrött snobb, där han satt i smoking och petade i maten. Den sprättiga damen, som öppnat porten för mig och som var andra husa, kastade mördande blickar på fransyskan och jag anade, att svartsjukans hemska demon rasade i hennes hjärta. Den andra betjänten ägnade sig uteslutande åt maten, och chauffören Svenson gjorde detsamma. Då och då öppnade han munnen och utbrast vid de tillfällen han ansåg lämpliga: »Oh Boy!» – vilket var slagordet för säsongen och ansågs synnerligen spirituellt. Svenson hade namn om sig att vara husets kvickhuvud fick jag sedan veta av Emma, och jag var glad att hon talade om det, för annars hade detta förhållande fullständigt undgått mig. Tvätterskan Klara och den andra chauffören resonerade teater och hade diametralt motsatta åsikter om allting – tyckte Lind att en flicka var söt, så tyckte Klara, att hon var gräslig helt enkelt, och tyckte Klara att en skådespelare var stilig, så fnös Lind av förakt och undrade, vad hon egentligen hade för smak. Första och tredje husan talade om Harold Lloyd och enades om hans kolossala förtjänster, och butlern och Emma Karlson sutto tystare än graven. Och jag förstås. Då och då, när jag tittade upp, fann jag Eagles blickar riktade på mig och sannerligen kände jag mig inte så bortkommen så jag rodnade gång på gång, och den idioten smålog uppmuntrande mot mig och började fingra på sin halsduk och se ännu fånigare ut än naturen skapat honom. Vilket inte vill säga litet.

Till slut var då supén över och alla rusade i väg upp igen. Bara Emma och jag blevo kvar, och jag dök på nytt ned i diskbänken med staplar av tallrikar och fat att gno igenom. Innan vi började äta hade Emma lagt upp en portion varm mat på en tallrik, skurit ett par skivor bröd och hällt i ett glas mjölk, och allt detta ställde hon på yttersta hörnet av ett bord, precis som om hon slängt fram lite mat åt en hund. Det var negerns kvällsmat. Och när vi alla satt oss till bords i matsalen, kom han tassande in i köket och hämtade den, försvann ut i källarens mörker och kom tillbaka efter en stund med tomma tallriken och glaset, som han satte på samma plats där han tagit det. Det var alltid likadant vid varenda mål. Disken efter honom fick jag inte blanda med de andras – den skulle skötas alldeles för sig själv, liksom om den stackars karlen haft spetälska eller pest. Och så var han bara lite svartare i skinnet än vi andra.

Klockan halv åtta serverades herrskapets middag, som alltid bestod av fyra rätter. Hur Emma bar sig åt att laga dem alla är mer än jag vet – aldrig hade hon bråttom, aldrig flög hon omkring och rumsterade eller bråkade, utan så lugnt och stilla gick allt, som om hon bara skulle steka lite fläsk och potatis, och knappt det. Ibland fick jag gå från disken och hjälpa henne slå upp en äggvita eller röra en smet, men det var mera sällan. Soppa och fisk och stek och efterrätt – allt gick i samma lugna lunk, och så fort betjäntens röst hördes i talröret, som från penteriet gick ned i köket, så tog Emma faten, placerade dem i mathissen och gav signal, att allt var klart. Gudskelov – herrskapets disk behövde jag aldrig röra, det fick betjänter och husor sköta om i penteriet, och när jag var färdig med kvällsmatsdisken och hade gjort allt fint och i ordning i köket, så var jag fri för dagen. Då var klockan vanligen så där bortåt halvnio, och kvällen var min att göra vad jag ville med.

När första dagen var slut kände jag mig rätt så trött, mest i fötterna av det ständiga ståendet och springandet, och när Emma sade, att »nu går vi in i drawingroomet å vilar lite», så hade jag inte det minsta att invända, fast jag i mitt stilla sinne undrade vad hon menade med drawingroomet – förmaket. Men det fick jag snart se. Mitt emot matsalsdörren, på andra sidan köket fanns en liten avbalkning, där sopborstar och sådant hade sin plats. Gick man igenom den så var det en dörr på vänster hand, och genom den kom man in i förmaket, ett rum som uteslutande var Emmas och hennes hjälpredas egendom – ett rum med djupa, bekväma stolar, en lång soffa med massor av kuddar, ett stort runt bord fullt med tidningar och religiösa böcker och en bokhylla, fylld med arbeten i samma anda. Både böcker och tidningar voro svenska, ty Emma kunde, trots sina trettio år i Amerika, inte läsa ett ord engelska om hon också kunde tala det obehindrat. Där satt vi nu i allsköns ro och pratade – det susade i värmeledningen, och utanför plaskade regnet på asfaltgården, som låg i jämnhöjd med fönsterna. Det var riktigt trevligt på kvällskröken, och när Emma drog fram dagens svensk-amerikanska tidning och bad mig läsa följetongen högt för henne, så gjorde jag det villigt och glatt, i synnerhet som hon talade om, att det brukade alltid min företräderska göra och det var så »najst». Men först måste hon tala om för mig, vad romanen handlade om, så jag kunde ha nån glädje av den själv också. Som dagens nummer var det etthundratjugufemte och »forts. följ.» allt framgent, så tog det sin grundliga tid att sätta mig in i situationen. Där var så mycket människor att bli bekant med, brott så avskyvärda och kärlek så brinnande, att Emma ibland saknade ord och bara suckade och vinkade med huvet, och när hon äntligen hunnit till sista numret före det jag höll i handen, var jag så sömnig, att jag visst durat av litet, för jag minns ingenting av en hel hög med laster och brott, förrän jag hörde henne med nöjd stämma förklara:

»Ja! Å så killade han sin bror medels gift, som ingen kunde hitta rätt på fast di grävde opp en å undersökte liket, för de var från Indien, å nu höllt han just på å fria te broderns fru, lady Evelyn, som han velat ha hela tiden, å nu ska vi se hur de går. De är en tuff kar då!»

Till Emmas odelade förtjusning avvisade lady Evelyn med avsky och förakt svågerns anbud och flydde med sin späde son och arvinge till titeln utom räckhåll – åtminstone temporärt – för bovens avgrundslika stämplingar. Hennes monologer under denna flykt voro så fruktansvärt långrandiga, att jag hoppade över hela stycken, utan att Emma märkte ett smul. Dock anmärkte hon, när jag kom till ett abrupt slut mitt i ett ord, som skulle fortsättas i nästa nummer, att denna gången var då följetongen ovanligt kort, men jag måste väl medge att den var spännande i alla fall. Det gjorde jag utan betänkande, och när jag sen läst för henne alla sensationella nyheter från Sverige, som fyllde en tättryckt sida, så var hon nöjd och belåten och gäspande, och fann, att det var läggdags. Så släckte vi överallt och gick var och en till sitt. Men först måste jag ta en titt på Emmas rum, som verkligen var elegant, och där hundratals fotografier drogos fram till beskådande. Väggarna voro mest prydda av bilder av Emma själv, både förstoringar och andra, och när jag efter ett andaktsfullt beskådande av ett ungdomsporträtt, utan att rodna sade:

»Emma var allt en stilig flicka på den tiden!» – då lät hon höra ett barnsligt fnitter och gav mig med tummen en knuff i sidan, så det kändes som ett revben strök med på kuppen och lät mig förstå, att det var minsann mer än en som hade tyckt det, och om hon bara hade velat så ... Hon nickade menande och jag nickade igen, och därmed var grunden till vår vänskap lagd, och vi skildes åt för natten.

Dagen därpå blev en lång en, och göromålen voro precis desamma: potatisskalning, dukning, diskning, golvtvättning, damning av kök, matsal och förmak. Samtalen vid bordet bjödo på åtskilligt av intresse, eftersom två av herrskapets gifta söner med familjer voro på tapeten. Det var snygga saker man fick höra ska jag säga, och det var förbluffande, så väl de hade reda på den minsta detalj i de olika hushållen. Familjens umgängesvänner dryftades också tämligen obarmhärtigt, och Eagle var hjälten vid kvällsmaten, när han härmade en gammal änkenåd, som varit på lunch, och som hade ätit så förskräckligt och gnällt så om sin dåliga aptit på samma gång, att både han och butlern hållit på att bli hysteriska. Han var verkligen rolig, Eagle, och jag kunde inte låta bli att skratta, fastän jag egentligen inte borde förstått nog engelska för att uppskatta skämtet. Jag var ju nykommen till landet – bara tre månader gammal – och väntades endast förstå det allra enklaste tilltal. Jag rodnade inte längre, när Eagle tittade på mig, utan tittade lugnt igen, och han smålog mer och mer förföriskt. Flera gånger under dagens lopp hade han vågat sig ned i köket och svansat omkring till Emmas obeskrivliga, men ordlösa raseri, och nu efter kvällsmaten tänkte han väl, att han skulle knäcka mig fullständigt, ty han kom ned av någon anledning, med det genomskinliga uppsåtet att visa sig i all sin glans – frack och vita handskar. För att inte göra honom ledsen släppte jag allt jag hade i händerna och bara stirrade, full av gränslös beundran på elegansen, och hans min sade lika tydligt som ord:

»Ja min lilla vän – så här är en gentleman klädd. Du har väl aldrig sett en frack förr.»

Det blev i alla fall för mycket för Emma. Utan ett ord slog hon upp dörren på vid gavel, och när han trots denna dramatiska gest inte försvann sade hon:

»Er plats är där uppe mr Eagle å i mitt kök snokar ingen omkring som inte har här å göra. Nu skickar jag opp soppan, så ni vet det.»

Varpå mr Eagle dröp av med en medlidsam ryckning på axeln åt den stackars förblindade Emma, som inte förstod att uppskatta en gentleman. När dörren gått igen om honom ställde Emma sig framför mig med händerna i sidorna och hotfull blick:

»Bry dej inte om de där fjåset», sa hon. »Å tro aldri att han vill dej någe! Så här har han sprungit å viktat sej för varenda ny flicka här har varit de tre sista åren, om dom ä aldrig så fula å gamla. Han tycker väl de ä roligt.»

Där fick jag! Inte värt att ta sig några tankar inte. Gamla hederliga Emma – jag kan se henne när jag vill, med sitt vördnadsbjudande helskägg och sina små vänliga blå ögon, som alltid sågo så rätt och rakt på en. Och jag kan höra hennes mullrande basröst, som injagade skräck och ve hos alla obehöriga, men lugn trygghet hos dem, som lydde under henne. Den kvällen var jag färdig redan klockan åtta, och som jag visste att mina vänner voro otåliga att få höra hur jag trivdes, så bad jag Emma om portnyckeln och sade, att jag skulle gå ut ett slag. Men se det var slut det – jag fick visst inte gå ut! Trodde jag, att hon släppte ut mig ensam på kvällen i Chicago, som jag nyss hade kommit till, och där jag inte hittade till närmaste gata en gång? Och där hela staden var full av tjyvar och mördare, som gjorde allt vad ont var. När jag inte kunde så mycket engelska en gång, så jag kunde fråga mig fram, om jag gick vilse eller begripa vad dom svarade mig, om jag också skulle kunna fråga. Neej då! Inte utom dörrn kom jag, det skulle Emma bli man för. Men om jag rappade mig riktigt i morgon, så skulle jag kunna få ledigt mellan tre och fem och försöka reda mig själv. För mitt på dan var det inte så farligt.

Och därvid blev det. Jag fick inte gå ut, utan måste sitta där hela långa kvällen med Emma i förmaket, och när jag tittat igenom alla tidningar där fanns, så läste jag till slut i min förtvivlan en jämmerpredikan i en av de religiösa böckerna, som tillhörde Emma, men som jag aldrig såg henne röra. Och när jag ovanpå den glatt min själ med en utläggning av yttersta dagen, där svavel och kval voro rikligt tilltagna, kände jag mig så luttrad och bedrövlig, att jag inte ens hade lust att förena mig med Emma i en Sankeys sång, som hon prompt ville lära mig, utan sade godnatt och linkade upp till mitt rum på ömma och svullna fötter. Och mitt sinne var så grumlat, att jag muttrade fula ord om Emma, som i sitt hjärtas godhet tagit hand om mig, som jag skulle önska, att någon tog hand om min egen dotter ifall jag hade någon.

När Emma lovat en sak, så stod hon tydligen för det och efter kaffet dagen därpå så fick jag ledigt i två timmar och många goda råd med på färden ut i stadens vimmel. Emma skrev själv upp adressen till Astor street med stora, sneda bokstäver på en bit papper som hon rivit från en tidning, och detta papper satte hon fast med en säkerhetsnål i kappfodret, så jag inte skulle kunna gå och tappa bort det, och mer än två dollars fick jag inte ha med mig i handväskan om någon skulle stjäla den för mig, och jag skulle titta mig noga om i gatukorsningarna, så jag inte gick och drumlade och blev överkörd, och jag skulle hålla mig till poliserna, om det var så jag inte hittade eller något gick galet.

»Å ble inte borta för längen så ja får en fright!» var det sista jag hörde, när jag äntligen slapp ut genom porten i den klara novembereftermiddagen, ut från kökets matos och diskbaljans flott. Det var lördag, och jag var bjuden på bal på kvällen, men det visste jag ju nu, att inte skulle Emma släppa i väg mig, så den fick jag allt säga återbud till. För en »kitchenmaid» kan ju inte gärna, utan att väcka misstankar, be sin chef om portnyckeln för att gå och dansa på »Blackstone Hotel», så det var nog säkrast, att jag skickade återbud med detsamma och talade om, att det inte var min »lediga kväll». Men jag önskade för mig själv, att Emma vore lite mindre despotisk och att följetongen och förmaket finge vila en kväll, att vi åtminstone tillsammans kunde smaka livets fröjder i form av en bio. När jag kom hem strax före klockan fem, var jag så uppiggad av ledigheten, att jag med friskt mod gick till attack på Emma, och sannerligen lurade jag henne inte att lova följa med på ett skådespel med Charlie Ray i huvudrollen, och klockan halv nio lodade vi av tillsammans. Det var ett känsligt drama, och både Emma och jag fällde tårar, när det var som mest bedrövligt, men efteråt bjöd Emma flott på en glace i ett drugstore och vi kommo inte hem förrän klockan var över elva – mycket nöjda med vår afton. Det enda som konfunderade Emma inte så litet var, att jag kunde läsa och förklara den engelska texten, och jag hade ett förfärligt schå att ge en tillfredsställande förklaring på detta fenomen.

Ja, så gick dagarna i ett ständigt tramp, och kvällarna förflöto fullständigt sensationsfritt i förmaket. När tidningen kom, fördjupade vi oss i Lady Evelyns omväxlande följetongsliv, som blev mer och mer invecklat och häpnadsväckande, och när min arbetstid var ute, och den ordinarie underköksan kom tillbaka, så var det nästan med sorg i hjärtat, som jag sade adjö till Emma Karlson och försvann ur hennes liv. De andra tjänarna var jag inte mer bekant med den första dagen än den sista – jag stod ju alldeles för långt under dem, för att de ens skulle märka min existens annat än som passopp åt dem under måltiderna. Men Emma hade varit snäll på sitt vis – alltid plockade hon undan någon god smakbit till mig från herrskapets bord, alltid fanns det en tår kaffe i pannan, om jag ville ha mig en liten uppfriskare, alltid hade hon tid att ge mig ett handtag då och då, när det var särskilt mycket att göra, och alltid lät hon mig känna, att hon var min vän, om hon också aldrig ett ögonblick glömde, att hon var chefen och jag hennes underordnade. Det var långa och arbetsamma dagar, och ibland kunde jag vara trött nog när kvällen kom, men det var roligt ändå på något vis, och det var intressant att få en inblick i den tjänande klassens liv och att se, hur utmärkt de ha det ordnat för sig därute, och hur högt det svenska folket är skattat som arbetskapacitet.

HEMÅT.

Det började lida mot december nu, och hemlängtan tog till att grassera väldeligen i min själ – jag längtade efter snö och skinka och korv och sylta och all annan julens härlighet, och mot denna åtrå kunde inte ens Amerika strida med hopp att avgå som segrare. Chicago var trist och grått och regnigt, och jag hade just inget mer där att göra. »Drottningholm» skulle gå från New York i lagom tid att hinna hem till jul, och så kunde jag inte stå emot längre, utan packade och gav mig av. Men inte som emigrant den här gången, fastän det ingalunda hade varit svårt att resa som tredjeklasspassagerare på _den_ båten – så elegant och fint som de ha det. Nej – på hemvägen var det lyx och julmat och smältande musik och dans och fest varenda dag, och ingen sjögång att tala om. Det kändes litet konstigt att ånga österut igen, att vinka farväl åt den surmulna frihetsstatyn och göra en ful gubbe åt Ellis Island, att se amerikanska landet så småningom svepas in i regndimman och försvinna ur sikte, för hur det är så är ändå sex månader en lång tid, och man hinner fästa sig vid ett land eller lära sig avsky det på den tidrymden. Jag hade lärt mig tycka om Amerika, jag hade funnit så mycket av vänlighet och godhet där, och jag hade upplevat mångt, om också inte så mycket, därute.

Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det, dess underligare tycker man det är – så ungt och så barnsligt i många fall, så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna det vid något så skulle jag säga, att det är som en stor, härlig vilddjursfäll – den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser man och vill dra den omkring sig, så är den hård och ogarvad, utan smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst, och förresten är väl liknelsen inte vidare lyckad, men det är den enda jag kan finna, som något så när täcker min uppfattning av Amerika jämfört med Europa.

Det är inte svårt att trivas därute för en tid och framför allt är det inte svårt att förtjäna nog pengar till sitt uppehälle och lite till, men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja. Då tror jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade:

»Amerika är bra för dem som inte resa dit och upptäcka, att de gjort den långa färden bara för att lära sig längta hem igen, bara för att lära sig vad längtan vill säga. Om jag bleve riktigt fattig, så skulle jag kanske ge mig över och träla och gno tills jag fick nog pengar att betala hemresan med. Så känner jag det!»

Ja, och så känner jag det. Man reser dit, ser och lär och hör, man skrattar åt lustigheterna och förvånas åt underligheterna, man blir intresserad och förtjust och nedslagen allt eftersom det faller sig, man beundrar väldigheten och skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, men hela tiden bär man nästan omedvetet på en stor lycka inom sig: att man har pengar eller kan förtjäna tillräckligt till resan hem.

Man reser dit och lär sig längta.

COPYRIGHT 1923 BY ESTER BLENDA NORDSTRÖM

Pris kr. 5:75

STOCKHOLM ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer – somliga efter konsultation av senare utgåvor – är som följande (innan/efter):

[s. 8]: ... Jag stod där och sade aldrig ljud, men ... ... Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men ...

[s. 9]: ... stark såsom åskans, när hans på ursmåländska ... ... stark såsom åskans, när han på ursmåländska ...

[s. 17]: ... »Å, dä bara skräp me mej.» ... ... »Å, dä ä bara skräp me mej.» ...

[s. 22]: ... dem som varit i Amerika förr. Av en eller ... ... dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan ...

[s. 47]: ... som varken hörde eller talade eller någonting ... ... som varken hörde eller talade någonting ...

[s. 52]: ... Ovanstående mening ser konstig ur, från ... ... Ovanstående mening ser konstig ut, från ...

[s. 89]: ... »Yes – the are waiting downstairs.» ... ... »Yes – they are waiting downstairs.» ...

[s. 90]: ... karuseller och skjutbanor och rutschbanor och ... ... karuseller och skjutbanor och rutschbanor ...

[s. 109]: ... fem cents.) ... ... hon fem cents.) ...

[s. 130]: ... borde talas om på han eget språk, men det är ... ... borde talas om på hans eget språk, men det är ...

[s. 133]: ... vagnen skulle komma fram. De tog tid att ... ... vagnen skulle komma fram. Det tog tid att ...

[s. 162]: ... vi torgskräck nu. Som om vi trodde någon ... ... vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon ...

[s. 167]: ... vagnen, men de kan svara sablit knepigt att ... ... vagnen, men de kan vara sablit knepigt att ...

[s. 188]: ... skratta förståss och sade – också på ... ... jag skratta förstås och sade – också på ...

[s. 204]: ... och vila. Fram till den fjärran del, där ... ... och vila. Fram till den fjärran dal, där ...

[s. 205]: ... det det mindes. De två hade sett den här stugan ... ... det de mindes. De två hade sett den här stugan ...

[s. 228]: ... inpå oss och tusen ljud trängde till våra ögon. ... ... inpå oss och tusen ljud trängde till våra öron. ...

[s. 230]: ... som mest sågo att ha suttit förtorkade i jordens ... ... som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i jordens ...

[s. 237]: ... de nära femtio år hon vistas därute, den mest ... ... de nära femtio år hon vistats därute, den mest ...

[s. 240]: ... fall tätt, och den eventuella matmodern ... ... falla tätt, och den eventuella matmodern ...