Part 12

Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat enformigt, att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen. Det var egentligen bara stationerna, som lämnade någon omväxling åt det hela, och utefter Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade jag dock lika gärna velat bli besparad: tjocka, otympliga, obehagliga gamla kvinnor, som rultade omkring, grant utstyrda, och försökte prångla på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till fruktansvärt oblyga priser – männen höllo sig mera förnämt i bakgrunden och sågo verkligen ganska måleriska ut, där de stodo och hängde i lättjefulla och överlägsna attityder. Barnungarna voro riktigt söta till och med, men hela exposén gjorde ett nedslående och degenererat intryck, ungefär som våra lappar utefter den stora turistleden norrut: snikenhet, oförskämdhet, fotografering för betalning. Stackars gamla vilda apachehövdingar, om de kunna se sin avkomma nu, smilande och smickrande och ödmjuka mot de blekansikten, som berövat dem friheten och stoltheten. Då tyckte jag bättre om mexikanarna i all deras sagolika smuts och lättja – de verkade, som om de alltid varit likadana från tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en cigarrett instucken bakom örat, medan en annan hängde mellan läpparna – och deras gamla kvinnor, som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i jordens innandömen en människoålder, för att sedan plötsligt grävas upp och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och ohyra, och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att andas för en ovan.

El Paso var en vacker liten stad och pittoresk med sitt inslag av spanjorer och gulhyade »greasers». Spetsmantiljade donnor vandrade långsamt gatorna fram, och på andra sidan Rio Grande vinkade Juarez, en liten mexikansk stad, där alla i Amerika förbjudna fröjder voro tillåtna, och där till och med en tjurfäktningsaréna var uppförd, stinkande av blod och inälvor och annan vidrighet. Kvällen innan jag kom dit hade årets största tjurfäktning gått av stapeln, och piccadorer och toreadorer svassade omkring i all sin stass med en beundrande hop halvnakna ungar i hälarna. Spanskan flög i luften och i danssalongerna skrällde musiken dygnet om. Mulåsnespann knogade fram med klingande klockor, ibland stupade ett djur och blev uppsparkat igen med den sällsamma vänlighet mot djur, som är den latinska rasen egen, och överallt hängde »greasers» – amerikanarnas namn på mexikanska halvblod – mot lerväggar och bardiskar och lyktstolpar med den eviga cigarretten i munnen.

I El Paso fanns det svenskar också, mest affärsmän, men även sådana, som ägde stora boskapsrancher. För det mesta såg det ut som om de hade det bra därnere, och en del påstodo till och med, att de trivdes utmärkt med hettan och öknarna, om de också tyckte att »greasers», som arbetskraft betraktad var ett besvärligt och opålitligt byke att ha att göra med. Kommer någon ihåg, att jag på ångbåtslinjen i Köpenhamn gladdes åt en gammal Texasman, som skröt med att han hade »gått öve nittan gånga», och som hade både apelsinfarm i Kalifornien och en boskapsfarm i Texas? Jo det hade han vackert! Han hade ingenting, utan arbetade som rallare vid ett järnvägsbygge, och hans min, när jag dök upp framför honom på en gata i El Paso var värd att se. Jag kan inte säga att den var odelat förtjust, och när jag efter den första hälsningen sade:

»Det var tur att jag träffade dig, så kan jag få se hur en boskapsranch i Texas ser ut!» så svarade han lite svävande och blev så röd, som hans brunbrända anlete tillät. Ranchen låg så långt bort sade han, och han skulle inte dit förrän om ett par veckor igen, var i El Paso för att sälja en flock hästar, och förresten var det inte rätta tiden att bese en ranch i den här hettan.

»Jaså», sa jag och såg menlös ut. »Jag kan hälsa dig från Johanna. Hon har en bra plats i New York nu.»

Då blev han ännu rödare, och det kunde han gärna kosta på sig. För se saken var den, och det fick jag inte veta förrän långt efter i brev från Johanna, att det egentligen var på Texasmannens förslag, som hon lämnat Sverige för att förljuva hans liv på ålderns dagar som härskarinna över de två egendomarna i Texas och Californien. Han hade pratat i henne, att det måste vara en stor hemlighet, annars blev hon inte släppt i land i Amerika, men att så fort de kommit säkert fram och stodo på amerikansk grund skulle han gifta sig med henne och ta henne med till Texas. Och den enfaldiga Johanna, som annars hade både skinn på näsan och förstånd, så hon redde sig – hon hade låtit dåra sig av den gamle skojaren, och hade följt med. Men han fick gå i land samma kväll båten kom i New Yorks hamn, eftersom han var amerikansk medborgare, och sen försvann han ganska spårlöst. I ett anfall av tanklöshet hade han dock på båten uppgett en adress i El Paso, och när Johanna fick höra att jag skulle dit, så skrev hon och berättade alltsammans och bad mig försöka få tag på honom och säga honom ett och annat, som kunde vara lämpligt. Samma dag jag kom letade jag mig alltså fram till den uppgivna adressen och fann ett gammalt ilsket fruntimmer, som efter långa funderingar ur sitt minnes gömmor letade fram, att hon haft en inneboende med ett liknande namn för några år sen eller något sådant, att kräket gett sig av utan att betala, och att han haft arbete vid järnvägsbyggen. Då gick jag till järnvägen, och sannerligen hade de inte en man med samma namn ännu kvar i sin tjänst, som arbetade där och där och skulle komma tillbaka med tåget ett par dagar efteråt. Så det här mötet var inte så precis »händelsevis», som man skulle kunna trott, och Johannas namn hade åsyftad effekt.

»Jaså», sa han och såg sällsynt fåraktig ut. »Har hon plass!»

»Ja, och hon är förlovad med en murare nu», fortsatte jag, »och har slagit dig och alla dina rancher ur hågen. Men det ska jag säga dig, att något mer ...»

»Där kommer min car!» muttrade han, och innan jag hann blinka var han på väg ut på gatan till spårvagnen och hoppade på just som den satte sig i gång. Och där stod jag som en snopen och överlistad Sherlock Holmes och visste inte, om jag var glad eller ledsen att ha sluppit ifrån den predikan jag läst över. Jag hade ju i alla fall inte Johannas utförsgåvor, så det kanske var lika bra som det var och karlen måste ändå inse, att han var genomskådad, och det var inte så lite bara det. Jag tänker han låter det stanna vid de »nittan gånga» han »gått över» och blir där han är till döddagar. Johanna är vid det här laget gift med sin murare, så hon fäller ingen tår över de två nobla rancherna, som försvunno i det blå.

Ja – det var El Paso, och därifrån ilade jag på en Pullmanvagns vingar direkt till Chicago, trött och led på allt vad resor heter, och med bara en enda brinnande önskan: att komma ifrån öknarnas hetta och pinande solsken, från dammet och smutsen och stanken och allt det främmande, ovana, runt omkring mig, tillbaka till vila och ro och svala höstdagar, och, så småningom, tillbaka till »the old one», till Sverige, som började stå för mig som det förlovade landet, som det ouppnåeliga paradiset, där allt var rent och tyst och stilla, utan jäkt och bråk.

* * * * *

Chicago var strålande i höstsol och höstfärger med Michigan, som vaggade dimblå och oändlig utanför. Alla teatrar voro öppnade, alla människor hemkomna från landet, valkampanjerna rasade, och ett intensivt liv rådde över allt. Det var annat det än i det lata, värmedallrande södern, och i flera dagar gick jag bara omkring och var lycklig. Men man kan bli trött på det också, och när jag tyckte att lyckan började bli lite långtråkig tog jag så smått i tu med det arbete som jag kommit till Chicago för att utföra – nämligen att försöka få en liten inblick i hur de svenska tjänstflickorna kunde ha det därute. På farmerna visste jag ju hur det var och det var precis likadant som hemma: att inga ville vara på landet, om också arbetet var aldrig så lätt och lönerna aldrig så höga. Men i städerna dit alla drogo sig visste jag inte riktigt hur det kunde vara, och för den skull gick jag upp till den mest anlitade och ansedda platsanskaffningsbyrån i Chicago, fru Othelia Myhrmans, där allt vad förnämt och rikt i staden finns, hämta sitt tjänstefolk. Ty en amerikansk familj med självaktning ser helst, att deras hem skötes av svenskar, eller åtminstone av skandinaver. Fru Othelia Myhrmans namn är så väl känt här hemma, att hon ingen presentation behöver, och vad Amerika beträffar så intar hon där den särställningen att vara allas vän – beundrad av alla och även fruktad av en del för sin omutliga rättrådighet och för sin makt, att med ett enda ord stjälpa omkull de mest högtflygande projekt, som kanske inte tåla, att så alldeles noga synas i sömmarna. Hon är den mest ursvenska svensk man kan träffa, trots de nära femtio år hon vistats därute, den mest pålitliga och uppoffrande vän för alla vinddrivna stackare, som söka hennes hjälp, och därtill en makt att räkna med, både i politiskt och socialt hänseende.

Till henne gick jag alltså, och med den mest älskvärda beredvillighet ställde hon hela sin erfarenhet till mitt förfogande. Allra bäst tyckte hon det vara, om jag först tillbringade ett par dagar uppe på hennes byrå för att se, höra och lära, och att sedan själv försöka mig på ekluten och se med egna ögon och uppfatta med egna öron. Och som detta förslag fullständigt överensstämde med mina egna önskningar hade jag ingenting att invända, utan fogade mig villigt efter hennes råd.

Där placerade jag mig alltså i raden bland andra sökande och lärde och såg mer på en dag, än om jag gått och tjänat i aldrig så många månader. Jag lovar det, att maken till fina damer fick man leta efter, jag menar nu de, som aspirerade på platser som tjänstflickor: silkesstrumpor och sidenkjolar och plymagerade en del av dem, så till att börja med trodde man ibland, att det minst var en miljonärsfru, som kom infrasande genom dörren för att söka en kammarjungfru eller husa – ja, där fanns andra också, enkelt och mera solitt klädda, men de voro mestadels nykomna från Sverige och sutto litet ängsligt uppspetade på stolarna i mera blyg väntan. Men de andra, de gamla och vana, gingo genast rakt på sekreteraren eller till och med till fru Myhrman själv om hon var ledig, förklarade sitt ärende med kläm och pondus, berättade varför de slutat på den gamla platsen, och hur omöjlig den var, och hur folk trodde, att de kunde göra hur som helst med en, bara för att man var tvungen att tjäna sitt bröd, och att denna gången ville de ha en anställning på helt andra villkor, annars kunde det göra detsamma. Och när de nystat ur sig allt det där på så pass ren svenska de kunde åstadkomma – de vågade inte annat för fru Myhrman – så viftade de tillbaka till en stol, slog sig ned med ledig och världsvan hållning och väntade med lugn värdighet tills de fingo en vink att gå in i en annan avdelning av rummet, där de konfronterades med fruarna eller snarare fruarna konfronterades med dem.

Ty i Amerika är det vanligt att fruarna själva bege sig till platsanskaffningsbyrån och se ut det tjänstfolk de vilja ha, och där sitta de tåligt och fogligt i timtals väntan på, att en lämplig flicka ska dyka upp. Jag har sett både Rockefellers och MacCormicks och andra högdjur uppe på fru Myhrmans byrå, och sannerligen ha de inte sett riktigt nervösa ut, när de ställt sina frågor till de eleganta damer, som sökt plats hos dem. De fattiga små frågor som en amerikansk fru hinner få fram nämligen. För egentligen är det inte alls frun, som anställer förhöret, åtminstone inte när hon fått någon av det gamla gardet att göra med. Nej då! Flickan kommer in, utan onödig brådska, böjer med aktning och värdighet sitt huvud, drar fram en stol, slår sig ned och öppnar bataljen med en gammal härförares slughet. Det är rent underbart, hur snabbt hon sätter fingret på de ömma punkterna, och hur den examinerade frun blir mer och mer förvirrad:

»Var bor herrskapet?»

Frun säger gatans namn och flickan funderar ett ögonblick.

»Jaså», säger hon sedan med tydligt ogillande. »På sydsidan. Jag tycker bättre om nordsidan. Har ni barn?»

Frun medger nervöst och nästan urskuldande, att jo, de ha två barn, men de ha två sköterskor till dem, så att ingen av husorna ha det minsta besvär av dem.

»Jaså, jaha. Det blir väl aldrig frågan om att göra någon tvätt eller strykning?»

Naturligtvis inte. Det finns särskild tvätterska.

Ledighet, lön, eget rum, badrum ... frågorna falla tätt, och den eventuella matmodern svarar ödmjukt och villigt. Och så kan det hända, när allt det där är genomgånget, att fröken Anna Anderson, eller vad hon kan heta, reser sig med bestämd min och säger i artigt beklagande ton:

»Ja, platsen är nog bra och lönen är allright, men jag reflekterar inte ändå, för se jag vill inte bo på sydsidan.»

Och så böjer hon på nytt med aktning och värdighet sitt huvud, skjuter stolen tillbaka och marscherar ut igen till det andra rummet, där hon hastigt och viskande meddelar sig med sekreteraren och åter slår sig på sin väntans stol. Men det kan också hända, att hon tar platsen, och då blir det fruns tur att fråga om lite av varje. Fast hon vågar visst inte komma med några spörsmål av mera ingående art, för då kan det hända att fröken Anna Anderson upplyser henne om, att de och de sakerna ha sin privata natur och angå uteslutande fröken Anna Anderson själv och ingen annan. Så det så.

Ibland kunde man få höra små »greenhorns» spotta upp sig också. Stackars barn, högfärdsdjävulen hade väl slagit sina klor i dem eller också hade någon äldre kamrat satt upp dem och pratat i dem, att de voro illa behandlade. Aldrig ska jag glömma en dag, när en liten sjutton, arton års tös kom in, högst upprörd, och bad att få tala med fru Myhrman själv. Det lilla livet såg så lantligt oskuldsfull och rödblommig ut, att man nästan kände medlidande med de stackars kor hon obarmhärtigt lämnat hemma i Sverige, men hennes ansikte bar en prägel av skräckslagen beslutsamhet, och man kunde se, att i hennes själ stormar rasade. Så fick hon då äntligen företräde och kom fram med sitt ärende, och det i sån fart, så hon snubblade över orden. Hon skulle be att få klaga på platsen hon hade fått – hon ville ha en annan, och hon ville ha eget badrum och hon ville ha mera ledigt och bättre betalt och mindre arbete och ett helt annat bemötande och ...

»Ja cärar inte å va där», avslutade hon sitt livliga anförande. »Ja vell ha en najs plass å inte vell ja ha job i bäsmentet heller.»

»Vi talar svenska på mitt kontor», sade fru Myhrman lugnt.

»Å – yes», svarade flickan lite tillplattad.

»Hur länge har ni varit i Amerika?»

»Fyra månader.»

»Och ni vill ha eget badrum. Med hur många delar ni nu?»

»Me cooken – devillsäja me kokerskan.»

»Ni var väl van vid eget badrum hemma, kan jag förstå?»

»Hm – nää.»

Detta sista förläget rodnande, ty ett stilla fnitter förnams från de närmast sittande flickorna. Stackars lilla dumbom! Hon kom från ett fattigt hem i Västergötland och hade väl aldrig i hela sitt unga liv ens sett ett badrum, innan hon kom till Amerika. Men nu skulle hon ha ett eget, och fick hon inte det, så var det inte annat att göra än flytta. Nåja – fru Myhrman talade några stilla, kloka ord, och det var en mycket ödmjuk och generad liten fröken, som smög ut genom dörren tillbaka till det delade badrummet och till arbetet som scullerymaid i bäsmentet.

Och som scullerymaid eller underköksa var det också, som jag drog in i ett bäsment (källarvåning) några dagar senare.

HUSET LÅG VID ASTOR STREET –

Huset låg vid Astor street – Chicagos elegantaste gata, där »the upper ten» ha sina residens, och där endast de mycket förnäma och rika bo – och det var stort som ett slott, om också något dystert och skräckinjagande för en debutant i »scullerymaid»-yrket. Jag stod och tittade och tittade i det ösande regnet, upp och ner och ner och upp, och först, när min väska började bli tung i handen, lät jag mig själv försvinna i den trånga mörka passage, som ledde till tjänarnas ingång, ringde på klockan och lät mina skepp brinna bakom mig.

En sprättig ung dam öppnade för mig, och när hon hört vad jag ville, visade hon mig utför en liten trappa med en trött, ytterst förnäm gest och behagade upplysa mig om, med en mindre förnäm, men fullt lika trött röst, att köket låg därnere. Varpå hon försvann i högre regioner och jag lunkade ned till den blivande skådeplatsen för mina blygsamma erfarenheter. Ty köket låg naturligtvis, som nästan alltid i Amerika, i källarvåningen. Det var ett stort, ett enormt rum, med bord utefter alla väggar och bord mitt på golvet och bord i hörnen och en spis, där man gott kunnat laga mat åt ett helt regemente, utan att kastrullerna precis behövt trängas för det. Och fast det var mitt på dagen brann där minst tio lampor, och ekläreringen var så strålande, att jag stod och blinkade en lång stund innan jag hann vänja mig vid det skarpa ljuset. En röst långt bortifrån var det enda som tydde på att mänskliga innevånare hade sitt säte i denna källarvåning, och jag övergick från att blinka till att lyssna. En grälsjuk röst var det och grov också, mest som en karl hade stått därute och domderat, men en aning sade mig, att det var min nya chef – kokerskan – och allt efter som rösten tilltog i styrka, därför att den kom närmre, steg aningen till ängslig visshet och vissheten blev fullständig, när i dörröppningen längst borta vid andra väggen dök fram ett fetlagt fruntimmer i vit bomullsklänning och vit mössa på huvudet. Bakom henne skymtade ett ödmjukt negeransikte, men det kom aldrig längre än till dörren, där vände det och försvann i källarens dunkel, och fram i den klara ljuskretsen trädde Emma Karlson i ensamt majestät, tyst och med ett uttryck av verkligt missnöje i sina själfulla drag. Kokerskan Emma Karlson från Södermanland.

»Hullo!» sade hon surmulet, när hennes vredesstormiga ögon föllo på mig, som stod där i undergiven väntan. »Hullo! What are _you_ doing here? – Vad gör _ni_ här?»

»I am the new kitchenmaid», stammade jag, och drog fram kortet jag fått på platsanskaffningsbyrån, och där allt stod tydligt och ordentligt utsatt: mitt namn, min lön och min tjänstgöringstid. Emma Karlson synade det noga, och sen synade hon mig minst lika noga, och så frågade hon, fortfarande lika surmulet, men denna gång på svenska:

»Har du haft jobb förut?»

»Ja.»

»Här i landet?»

»Inte som kitchenmaid.»

»Hm. Kan du diska?»

»Ja.»

»Kan du peela potatis?»

»Ja.»

»Å du är inte rädd för å arbeta?»

Jag tillbakavisade med öppet förakt ett sådant antagande, och då spred sig ett vänligt leende över Emma Karlsons skäggiga anlete, och hon tryckte min hand och önskade mig välkommen.

»Ja heter Emma», sa hon, »och nu ska ja visa dej opp på ditt rum, så du får klä om dej, å sen får du komma ner å få kaffe å börja jobbet instantly. Ä du rädd å sleepa ensam?»

Vid denna underliga fråga torde mitt ansikte ha uttryckt mer än jag med ord kunnat säga, ty Emma fortsatte hastigt:

»Ja menar om du ä mörkrädd, för du får bo alldeles ensam på översta våningen. Där ä mycke najst å bra å eget badrum har du, men de ä lite ensamt.»

Jag kände hur mitt hjärta svällde av lycka och försäkrade Emma, att ensamheten beredde mig inga kval, och när den saken var klar började vi klättra uppför de smala trappor, som ledde till den kvinnliga tjänstepersonalens våning. De voro alla mjukt mattbelagda, utom den fjärde och sista, som ledde upp till mitt rum, och på vandringen dit hann jag få små förstulna glimtar genom halvöppna dörrar av praktfulla gemak. Men Emma pustade före och jag vågade inte hejda mig ett ögonblick för att tillfredsställa min vulgära nyfikenhet, utan travade efter med väskan i handen och hjärtat en liten smula i halsgropen.

Äntligen voro vi då uppe, och Emma förklarade, att jag fick välja vilket rum jag ville ha av de fyra som funnos – alla voro fullt möblerade och existerade uteslutande för de tjänare, som eventuella gäster förde med sig till huset – och som valet var fritt tog jag ett med utsikt över Lake Michigan, som grå och trist i strilregnet rullade på andra sidan Lake Shore Drive. Emma knallade ner igen och jag blev ensam några minuter för att klä om mig och rigga mig i en köksflickas flärdfria dress. Men jag hann i alla fall på de minuterna övertyga mig om, att den väldiga järnsängen var makalös, att badrummet var tip top, att mattan på golvet var utrangerad och persisk, och att allt i rummet var skinande rent och läckert, att det fanns både läslampa och taklampa och skrivbord och byrå, och en djup, mjuk stol. Och jag tänkte för mig själv: »Jojo, det är inte så mycket att undra på att bondflickorna hemifrån bli lite yra i huvudet och styva i korken, när de dimpa ned på såna här ställen direkt från stugan de fötts i. Och så med såna löner till.»

Nere i köket fick jag kaffe och smörgås, och sen blev jag satt att skala potatis, eller »peela» för att uttrycka mig enligt Emmas vokabulär. Och när jag gjort det fick jag ta i håll med en väldig disk, som aldrig tog slut, därför att Emma jämt kom stickande med bunkar och kastruller, så fort jag trodde allt var färdigt – hon höll på med några mystiska kulinariska tillredelser och drog ideligen ned nya kärl. Och hela tiden pratade hon i ett i ett. Jag fick veta mycket jag, under de närmaste två timmarna. Det var tio kvinnliga tjänsteandar i huset med Emma och mig, alla svenska utom fruns kammarjungfru, som var fransyska och en impertinent slyna, och som trodde hon var något, och som Emma helst velat se på den magra ryggen. Jaja, första husan var ett stycke också, så svenska hon var, men om hon trodde att hon skulle vara boss över Emma Karlson så tog hon fel, så var det med den saken. Och inte var det värt hon försökte sticka näsan i köket utom för att passera igenom det till tjänarnas matsal, det ville Emma råda henne att låta bli. Innerligt ville hon råda henne till det. Och för resten skulle jag komma ihåg, att _ingen_ av det där fina herrskapet, som hade sitt arbete ovanför basementet, hade något i köket att göra, och kom någon av dem dit och Emma av en händelse inte var inne, så skulle jag låta dem tydligt förstå, att i köket regerade Emma och jag, och ingen annan. Vid måltiderna fick man väl lov att dras med dem, och då var det min skyldighet att passa upp på dem, men annars var det stopp.

»Allright!» sade jag och vände skyndsamt mitt ansikte åt diskbänken till för att undgå Emmas blixtrande ögon, vilka trots upproret deras ägarinna befann sig i, möjligen kunnat upptäcka den skrattlust jag kämpade med.

Så var det de andra tjänarna. Två chaufförer – svenskar – och två betjänter och en butler – engelsmän, en trädgårdsmästare, amerikan, som var gift och alltså inte åt med tjänarna, och så en »houseman», motsvarande vår svenska gårdskarl, som var neger och aldrig ens fick närma sig köket, utan när han var kallad, och som naturligtvis inte fick sitta vid samma bord som vita människor. Annars åto vi alla tillsammans i tjänarnas matsal, ett rymligt rum innanför köket, och det säger sig själv, att våra mattider voro helt andra än herrskapets. Mitt göra var att hjälpa Emma med alla förberedelser och allt grovgöra, att diska allt porslin, som användes till tjänarnas mål, att tvätta golv och damma och torka, att stiga upp klockan sex och ha tevattnet varmt, när Emma kom ned klockan halv sju, att passa upp på högdjuren från de övre regionerna, när de önskade något vid måltiderna, och att på mellanstunderna kasta i mig min mat, där jag hade min blygsamma plats nederst vid ändan av bordet, närmast köksdörrn.

»Hur stor familj är det?» frågade jag Emma, när hon ett ögonblick hämtade andan.

»Två bara. Herrn och frun.»

»Två!» skrek jag. »Och dom har sjutton tjänare. Du gode gud!»