Part 11

Jag kom till att tycka om Salt Lake City, och ju mer jag såg av det, dess mer tilltalade det mig. De låga husen inbäddade i mörk grönska, de otroligt rena gatorna, där dag och natt kristallklart vatten spolade genom rännstenarna – det kom från källor uppe i bergen och sökte sig väg ned till dalen – de böljande fjällens undersköna linjer, himlens genomskinliga blå och solnedgångarnas fantastiska färgspel. Ibland brukade jag rida uppåt bergen vid skymningsdags, rida genom oändliga fält av vilda solrosor, som frasade mot stigbyglarna och ofta voro högre än mitt huvud, så jag red som i en förtrollad djungel, som i gröna, täta gator av bittert doftande stjälkar, och över mig och bredvid mig hängde gyllene jätteblommor. Och när jag hunnit högt nog upp, så kunde jag se Salt Lake längst ut i väster som ett glimmande hav av blod och purpur och guld, som solen sakta sänkte sig i. Då blev allt på en gång dött och grått nere i staden, tills lyktorna började blossa som blomster av eld. Men bergen glimmade ännu i prakt och härlighet och vesperringningen trängde upp och flöt vida genom den stilla luften.

Ja, jag tyckte om Salt Lake City och jag tyckte om mormonerna också. Jag menar inte alls deras religion, ty den har jag för lite reda på, för att våga yttra mig om, men jag menar som människor – att vara med och umgås med och tala med. Glada, vänliga, gästfria, alltid färdiga att stå till tjänst, alltid beredvilliga att göra sitt yttersta för främlingen, som visade intresse för dem och deras stad. Jag kom dit med den fasta föresatsen att stanna tre, högst fyra dagar, och jag blev där i tre veckor. Man ska aldrig bestämma på förhand! Det är så mycket med det jordiska, och rätt vad det är, så kommer det något emellan, som man aldrig beräknat. Inte hade jag kunnat ana, att jag helt plötsligt skulle stöta på en liten svensk dam, en gammal vithårig gumma på nära sjuttio år, som vandrat »over the plains» på sextiotalet, och som ännu kunde fås att tala den bredaste, härligaste skånska, fast det var mer än sextio år, sen hon lämnade Sverige. Alla de hundra milen hade hon vandrat genom öknar och öde land, hon, som de andra pioniärerna, och hon kunde berätta om farorna och fasorna, så den vildaste äventyrsroman blir blek och till intet vid jämförelsen. Om indianer och vilda djur, om svält och törst, om bortrövade barn och plötsliga överfall i nattens tystnad, när de alla gått till ro inom sin vagnborg. Susande pilar och knallande bössor, flammande eldar och vilda skrik. Ja, det var en fest att höra henne. Kväll efter kväll kunde jag sitta och lyssna, timme efter timme till den spröda, tunna rösten, och se på den bräckliga lilla gestalten, som härdat ut och gått igenom så otroligt mycket.

»Little daughter», kunde hon säga. »Little daughter – I was only such a little one, seven years old. But oh, how well I remember it all.» – Lilla dotter, jag var bara en liten en, sju år gammal, men å så väl jag minns det alltsammans.

»Yes, little mother», sade jag. »Jag hör, att ni minns.»

Hon kallade mig alltid »little daughter» – jag vet inte om det är mormonsed eller om det var, för jag var svenska som hon, och det föll sig så naturligt att jag kallade henne »little mother» till svar.

Många människor träffade jag hos »little mother» – alla mormoner och alla lika vänligt intresserade och färdiga att hjälpa med råd och dåd. Aldrig någonsin gjorde de ens en antydan att tala för sin lära, att värva en proselyt, men de tyckte mycket om, när man frågade dem om lite av varje, som rörde deras religion och svarade gärna och villigt, och de hade ogement roligt åt alla galna historier, som voro i svang om dem och deras lära. Det är minsann inte bara andra länders folk, som inte ha reda på något om mormonerna – i Amerika tycks de inte veta mycket mera, åtminstone inte i de bredare samhällslagren. Att mormonerna äta barn och såna där vanliga små enkla frimurarmysterier är ingenting sällsynt att få höra, och en mycket utbredd tro är, att de ha – horn! Jag har hört folk på fullt allvar försäkra det, och en mormondam, som jag träffade – förresten en av Brigham Youngs talrika döttrar – berättade en historia, som hänt en av hennes väninnor på en resa, och som bevisar hur vidskepliga människor kan vara ännu i dessa dagar. Det hade varit en kongress någonstans i de östra staterna och en mycket fint bildad och mycket högt uppsatt dam sändes från Salt Lake City som delegerad. På hemvägen fick hon sällskap på tåget med ett par amerikanska damer. När dessa fingo höra, att hon hade sitt hem i Utah blevo de intresserade och frågade, om hon möjligen kände några mormoner, eller åtminstone om hon sett några. Joo då, sa hon, det hade hon visst det. Flera stycken.

»Är det sant, att de ha horn?»

Nu besatt denna dam humorns gåva, och hon svarade allvarligt, att ja, det var nog så tyvärr, att en del mormoner hade horn. Hon besatt mera – nämligen en ganska stor förhöjning på hjässan strax ovanför tinningen, och den kom hon att tänka på nu. Och så sa hon lugnt:

»Jag är mormon, förresten, så jag kan vara exempel på, att det är sant det där med hornen.»

Damerna bleknade av fasa, men kunde ändå inte slita sig ifrån denna underbara art av människosläktet. De bara stirrade och stirrade med skräckslagen nyfikenhet. Då tog den andra sakta av sig hatten, böjde fram huvudet och sade:

»Känn här!»

Med darrande fingrar kände de. Ja, det fanns intet tvivel – hornet var där. Men när de inte funno något på andra sidan och tyckte det var märkvärdigt förklarade hon:

»Ja, ser ni, dom här hornen ä vi ju inte födda med. De växa så småningom, allteftersom vi utvecklas i vår läras ritual och invigas i mysterierna. Jag har inte hunnit så långt än, att det börjat komma något på andra sidan, men jag hoppas väl om jag riktigt uppför mig som jag ska, att det blir ett där också!»

Så reste hon på sig för att gå in i restaurationsvagnen och äta middag. Men innan hon gick böjde hon sig fram och viskade med minen av en, som ger ett gränslöst förtroende:

»Vi ha svans med, men den bär vi inte utanpå annat än vid _mycket_ högtidliga tillfällen.»

* * * * *

Jag stannade alltså i Salt Lake City i tre veckor och tack vare min vänskap med den gamla svenska damen och hennes familj, fick jag vara med om mycket, som jag antar att en tillfällig gäst och främling ganska sällan kommer på. Jag var på bönemöten och sammankomster och tébjudningar, och jag träffade flera av Brigham Youngs änkor och barn – och Joe Smiths med för den delen. Jag var på konserter i Tabernaklet, och en gång var jag till och med på en avskedsfest för en missionär, som skulle skickas ut till Tyskland. Om jag lever tills det gror mossa på mig, ska jag aldrig glömma den tillställningen, och aldrig i mina vildaste fantasier hade jag kunnat tänka att en missionär kunde firas av på ett så glättigt sätt.

Så här gick det till, att jag kom med: jag hade varit uppåt bergen och ridit – en lång, härlig tur i strålande sol och på en häst, som klättrade som en get. Som vägen till stallet gick förbi min gamla väns hus, hoppade jag av ett ögonblick och gick in för att hälsa. Där voro de alla klädda till fest och stodo färdiga att ge sig av ut.

»Vad står på?» frågade jag.

»Avskedsfest för en missionär som ska till Tyskland. Följ med!»

»I den här riggen?» sa jag och tittade ned på mina ridbyxor och dammiga stövlar.

»Det gör ingenting alls – kom bara!»

Och så hände det sig, att jag gick i en mormonkyrka enkelt och konstlöst skrudad, och festade av en missionär. Jag trodde förstås, att det skulle bli bön och sång och högtidligt och allvarligt och allting, som man kan tänka sig själv, när en missionär ska skickas till främmande land. Visst inte! Nu kom vi visserligen en halvtimme för sent, så det kan hända, att någon av kyrkans äldste talat ett allvarets ord till den unge mannen, men _jag_ hörde intet av den sorten. Vad jag kom till, var en mycket rolig och lustig kabaret, med sång och uppträdanden av imitatörer och till damer utklädda herrar, som roade sig själva och auditoriet på ett menlöst och barnsligt sätt. Som sagt – det var en av de bättre kabareter jag varit på, och när man tar i betraktande, att den var tillställd för att fira en utresande missionär, så var intrycket ännu mera sällsamt. Det enda allvarliga på hela tillställningen var missionärens eget tal, som avslutade programmet. Varefter alla tågade en trappa upp i våningen ovanför kyrklokalen, där en animerad bal vidtog.

För oss låter det som den vanvettigaste fars, och jag medger, att jag tyckte det var lite konstigt också. Jag antar, att Svenska Missionsförbundet inte håller kabaret och bal, när de sända ut en profet, och jag vet inte, om någon annan religion har dessa muntra former för avskedstagandet. Men jag förmodar det är mormonernas mening, att de unga pojkarna som ge sig ut, ska ha ett glatt minne av sin hemstad och inte fara från sitt land under sorgetoner och tårar. Man ska inte klandra, där man inget förstår, så jag tiger stilla, men man kan ju fundera lite för sig själv i alla fall på hur olika det brukas här i världen. Och på vad som egentligen menas med värdiga former.

Att märka är, att de missionärer som sändas ut, ofta äro unga pojkar, som nyss slutat universitetet, och som känna sig manade, att slå ett slag för sin tro, innan de »settle down» i samhället och bli affärsmän eller ämbetsmän eller yrkesutövare av olika slag. Kyrkan betalar ej omkostnaderna, medan de äro ute och värvar själar – de få själva sköta den saken, och den enda hjälp de få är de frivilliga gåvor som skänkas på avskedsfesten av de närvarande. Kanske blir det så mycket, att det räcker till resan – kanske inte – och sen få de lägga till resten själva och existera på egna medel.

En halvtimmes resa från Salt Lake City ligger ett nöjesfält, som heter Salt Air – Salt luft. _Salt!_ Ja, så salt att om man höll tungan ute ett litet tag, så blev den styv och torr och så salt, att det smakade länge efteråt. Salt Air låg vid Salt Lake och om nånsin ett vatten gjort skäl för ordet salt, så är det det. Atlantiska Oceanen är som lemonad i jämförelse. När man badar, så kommer man inte ner – fötterna vicka upp och armarna få liksom en knuff underifrån, så de bara flyga mot ytan. Och om någon, som läser det här reser dit, så kör inte på huvudet från en trampolin, som lömskt satts ut att locka främlingar i fördärvet. Det känns som att störta rakt ned på en ovanligt hård cementgård. Man går stolt och säker ut på den sviktande bron, man ser alla de badandes blickar riktas mot sig, man hör uttryck flyga i luften:

»Isn’t she smart – my soul, isn’t she brave – isn’t she just fine!!!!»

Och man ler lite föraktfullt och säkert och tänker: va i herrans namn är det åt friska människorna! Skulle det vara någe att hoppa från den här lilla trampolinen.

Och så hoppar man – ledigt och elegant efter Köhlersk metod. Och så minns man inget mer på en lång stund. Och så kommer man upp med ett blekt leende och försöker se ut som om ingenting hänt. Oh – Salt Lake! – dina stolta böljor få lägga sig var de vilja för mig, men aldrig mer står jag på huvudet från en trampolin i din järnhårda famn.

Men att efter badet ta en sötvattensdusch och en karuselltur och sen upp till danshallen – det gör jag gärna! Musiken till dansen är hors concours och hallen lär vara den största i Amerika och rymmer, jag vet inte hur många dansande par. Och jazzen går, så det är en lust och alla människor se ut, som om de hade det roligt och bra. Utanför fönsterna böljar Salt Lake, och de fridlysta, vita måsarna skjuta fram och tillbaka.

Salt Lake, Salt Air, Salt Lake City – Zions dal – när får jag någonsin se något så vackert mer!

FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER.

När jag äntligen lyckades skrapa ihop nog energi att lämna Salt Lake City och det lata dagdrivarlivet där, satte jag mig på tåget en morgonstund och gav mig av söderut med Las Vegas som närmaste mål – en liten gruvstad i Nevada nära gränsen till Arizona – och från vilken man hade möjligheter att med bil fara tvärs igenom öknen och komma ned till Santa Félinjen för vidare befordran till Texas och El Paso. Det var hett så luften stod och skälvde och bara svavelångorna fattades, för att man utan vidare ansträngning skulle kunna tro sig förflyttad till det hetaste underjorden. Läsa orkade man inte, och tittade man ut såg man bara de mest tröstlösa och enformiga öknar eller taggiga bergskedjor vid horisonten, och genom de dubbla, hermetiskt tillslutna fönstren virvlade in ett ständigt moln av fint damm, som täckte allt och gjorde allt otrevligt och strävt att ta i. Mitt emot mig satt ett par unga damer av den typiska »flapper»-sorten med bara knän, nedrullade strumpor och otroligt korta kjolar, och som jag inte hade något annat att göra, så tog jag dem i grundligt, om ock något slött betraktande. Efter som deras samtal fördes med allt annat än låg röst, stod det mig fritt att även avnjuta det, utan det ringaste besvär. Den ena talade mest om sin »beau», som tydligen med otåglighet väntade henne vid någon station i Arizona för att sedan föra henne och väninnan upp till en ranch i bergen – den andra talade om sin chef, som tydligen med otålighet väntade henne tillbaka till Salt Lake City, men båda damerna togo uppenbarligen saken lugnt och voro i strålande humör vid tanken på de två veckors semester, som av allt att döma låg framför dem. Då och då, med tämligen jämna mellanrum, plockade de fram diverse toalettsaker ur handväskorna, speglade sig med allvar och noggrannhet och målade med största frimodighet på de delar av ansiktet, där den redan förut frikostigt applicerade färgen, blivit något spolierad av damm och värme. Det generade dem inte det minsta att någon såg på – de sminkade och pudrade och smetade rött på läpparna, precis lika lugnt som om de suttit hemma i sitt eget toalettrum, och pratade på med de små mellanrum som voro nödvändiga, när det var någon detalj i arbetet, som fordrade en alldeles särskilt delikat behandling. Och när allt var klart studerade de med ändå större grundlighet sin bild i spegeln, suckade och stoppade ned hela attiraljen till nästa gång. Dessemellan satte de i sig kopiöst med choklad och konfekt och bjödo frikostigt, vem som fanns i närheten.

Det var riktigt söta små flickor förresten och inte mycket ont i dem heller, tror jag. Det där med målningen är bara en sorts sport antar jag – det är nu en gång en »flappers» prerogativ, lika väl som att flirta och jazza och klä sig med en viss excentrisk elegans, utan att släppa ett uns på sin värdighet för det. Med benämningen »flapper» menas egentligen bara en ung självförsörjande flicka, som håller styvt på, att hon är kvinnan som gör vad som faller henne in, och inte för den skull behöver åka ned till någon låg moralisk nivå. Den kollektiva beteckningen lär härleda sig från dessa små damers bekymmerslösa vana att en vinter traska utför de moddiga New Yorksgatorna i höga bottiner, som de ej gjort sig besvär att knäppa till – så att sleifarna smällde och slogo om benen på dem: were flapping. Så bildades substantivet »flapper» lika snabbt och oundvikligt som all annan amerikansk slang kommer till, och nu är det ett begrepp, ett namn på en helt ny art av det moderna kvinnosläktet. Jag tror nog att våra mormorsmödrar skulle korsa sig och möjligen få slag av fasa, om de skulle sätta ögonen på dem, men numera är det ingen som korsar sig för någonting, och ingen som får slag för lite målning eller ett par frikostigt exponerade ben eller en jazz eller såna små obetydligheter. Det är märkvärdigt vad människosläktet har för utvecklingsmöjligheter ändå.

Allt det där satt jag och funderade på, medan jag då och då försökte få någon vettig mening ur en bok av Elinor Glyn, som en snäll mormondam givit mig vid avresan. Så tiden drog sig fram, om den också gick fruktansvärt långsamt, och till slut var det bara några timmar kvar till Las Vegas. Solen hade gått ned, så luften började redan bli sval, och när det sista målet för dagen blivit serverat i restaurationsvagnen, sade jag adjö till flickorna, flyttade mig över till utsiktsvagnen längst bort i tågsättet och lyckades somna i en stor skinnstol från Elinor Glyn och alltsammans. Jag vaknade strax före Las Vegas vid att jag frös så jag skakade. Det är ett underligt klimat där ute i västern – på dagen så hett, så man tycker det vore bäst om man finge dö från alltsammans, och några timmar efter solnedgången så isande kallt, att man inte vet sig någon levande råd hur man nånsin ska bli varm igen. Om dagen längtar man efter natten och om natten längtar man efter dagen. Konstigt land!

Det var både järnvägsstrejk och gruvstrejk i Amerika vid det här laget, och när jag huttrade framåt den dåligt upplysta gatan på jakt efter hotell, snubblade jag mer än en gång på folk, som lågo utsträckta på trottoarerna eller sutto lutade mot husväggarna och sovo. Det var besynnerligt, tänkte jag, för det första, att de kunde tillåtas slå sig ner på det viset och för det andra, att de inte fröso livet ur sig i den iskalla natten, men det var väl människor, som var vana vid sånt, och de tycktes sova som döda i dammet. Då och då kom en ensam man gående och stegen ekade i tystnaden, medan det svaga lyktskenet ibland blänkte till på en tung revolver, som hängde långt ned på höften i ett späckat patronbälte. Det var tillfälliga strejkvakter, som sågo till, att allt var som det skulle och att inga oroligheter bröto ut, och en av dem hjälpte mig att bulta upp hotellportiern och bar sedan in min ryggsäck och ordnade så jag genast fick ett rum. Varefter han försvann med en kort nick och ett: »So long, girlie!» Utan att vänta på varken tack eller drickspengar. Det är gott om sån ridderlighet i Amerika.

Det fanns egentligen bara en gata i Las Vegas, och när jag kom ut morgonen därpå, var där precis som en marknad. De flesta av arbetarna från gruvorna utanför staden hade kommit in eller övernattat på trottoarerna, och där sutto de och hängde på rännstenskanten eller kring kaféerna, pratande, rökande och spottande. Hundar snodde omkring benen på en eller slogos i hörnen, hästar, med fantastiskt klädda cowboys, kommo sprängande från rancher i närheten, bilar susade fram med vild fart och virvlade upp enorma dammoln, pianolor och grammofoner voro i full gång, och här och där på en upp- och nedvänd tunna eller en stol stod en arbetare och höll tal, som slött avlyssnades i det svidande solgasset.

Jag vankade långsamt framåt och såg mig omkring. Men där var just inte mycket att se mer, än några låga små hus med flata tak och här och där en liten affär, som skyltade med dammiga varor, eller ett kafé som inte såg vidare inbjudande ut. Men framför ett fönster stod jag länge, ty där fick jag beskåda den första och enda riktiga, direkt från jorden komna, guldklimp jag någonsin sett. Den var inte så oerhört stor, så den kunde väl inte vara värd några svindlande summor, men den låg där och glittrade och lyste i solen på ett löjligt fascinerande sätt, och det tog en lång stund innan jag kunde slita mig ifrån åsynen av den. Men så fick jag lite längre bort syn på en grön skuggig park, som lockade mig ändå mer än det fala guldet, och så vände jag mina steg ditåt, blott för att sorgsen bli hejdad vid ingången av en stor skylt, som med stora tydliga bokstäver röt åt mig:

Keep out! That means _you_!

Det var ett privat ställe och utvisningen var så omisskänneligt tydlig, att jag bara hade att sucka och vända. Håll er utanför – jag menar _er_! Kort, amerikanskt och koncist. Las Vegas var förresten fullt med såna där kärnfulla meddelanden – om orsaken var, att det var en gruvstad, eller varför vet jag inte. Men inne hos en skomakare, som skulle sätta en ny klack på min ridstövel, fann jag följande beaktansvärda anhållan:

Keep your temper – nobody wants it.

I översättning blir det för långt och förlorar det mesta av lustigheten: Behåll ert dåliga humör – det är ingen som vill ha det. Men på engelska gör det stor effekt, och kanske den stackars skomakaren hade användning för det och hade sina skäl för att han satt upp det.

På ett plank kring ett nybygge i en utkant av staden förtjustes jag över följande intelligenta och sedelärande anslag:

If you insist on doing nothing, don’t do it here! – Om ni absolut inte vill göra någonting, gör det inte här.

Och som jag absolut inte hade lust att röra ett finger till arbete så lydde jag uppmaningen och vände om samma väg jag kommit och vände ned huvudgatan, där jag först stirrade en stund på guldklimpen igen i gruvbolagets skyltfönster och sen äventyrade att ställa en fråga till en fetlagd gentleman med vänligt utseende, om han visste var jag skulle kunna få en bil som kunde köra mig till Searchlight – en liten by inne i Arizona. Han tittade på mig, vände på tuggbussen ett slag, spottade och sade:

»Search _me_!»

Och det var allt besked jag fick av honom. De _ha_ ett besynnerligt sätt att uttrycka sig där västerut. Så fullständigt olika mot på alla andra ställen och så oändligt expressivt. Search me – fråga mig!

Nu var gatan ännu mer vimlande full av folk och djur och bilar, och anledningen var, att ett tåg nyss kommit in. Det låg upphetsning i luften, vaktmännen gingo omkring med mera livliga uppsyner än jag sett dem ha förut, och revolvrar och patronbälten blixtrade hotfullt och gav en viss vild prägel åt det hela. Jag fick snart veta vad det var: några järnvägsstrejkare hade, trots den stränga bevakningen, lyckats smuggla en bomb in i en godsfinka, och vagnen hade exploderat någonstans söderut, dock utan att skada någon. Så man kan förstå att inte ens värmen kunde hålla folk slöa längre, och det var ett prat och ett stim så man kunde bli yr i huvudet.

Men några hundra meter längre bort låg öknen, gulbrun och omätlig och tyst, med ett darrande värmedis över sig, en vindkåre strök upp sanden och kom de små förtorkade grästuvorna att vagga helt sakta – sen låg den där lika död och orörlig igen som den legat i tusende år, och stojet och skriket från staden hade intet med den att göra. Men om natten var den full av ljud – underliga beklämmande, mystiska ljud, som kunde få hjärtat att stanna i bröstet av en obestämbar, ohygglig fasa. Jag reste igenom den på bil samma natt, från Las Vegas till Needles, och aldrig ska jag glömma det. Inte en människa, inte ett hus, inte ett levande liv sågo vi, men när vi en gång stodo stilla en stund och reparerade en motorskada, så var det som om all denna oändlighet kröp inpå oss och tusen ljud trängde till våra öron. Coyotees, som skällde och bjäbbade, likt retade hundvalpars långa utdragna tjut, som mest av allt liknade vargläten, och också var det, om chauffören talade sant – frasande, viskande rörelser bland de låga små buskarna och ibland liksom en glidande skugga på avstånd, färglös och formlös som ett spöke. Över alltsammans glimmade stjärnorna mer praktfulla än jag nånsin sett dem, och månen steg upp vid horisonten som en underlig gulröd sol utan värme och nästan utan glans, som om den kommit från ett sällsamt land, där inget liv fanns, ingen röst fick tala, inga jordiska blomster blomma. Och i dess matta sken badade öknen med flygande skuggor över oändliga vidder. Tyst och ändå full av ljud. Död och ändå full av liv.

* * * * *