Part 10

Där var fint och blankt och rent, så det sken om det – spisen var svart och nyputsad med blixtrande nickelbeslag, golvet var vitskurat med rödrandiga trasmattor, en bukett blommor satt stadig och tät instucken i ett glas mitt på bordet och vaxduken, som den stod på, var utan fläck och vank. Väggarna voro målade i en stark ljusblå färg och fulla med fotografier och oljetryck, mest från Sverige förstås. Det stod inte på två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde för brinnande livet, medan jag gav alla önskade upplysningar om min person: föräldrar, syskons antal och ålder, om de voro gifta eller ogifta, varifrån i Sverige jag var, vad jag gjorde i Amerika, hur länge jag skulle stanna, om jag tjänade mycket pengar på min skrivning, så att det kunde betala sig att slita ont och skala omkring så där på vägarna? Allt var så precis svenskt och likt landet hemma, att jag inte hade ett ögonblicks tanke på, att jag egentligen satt mitt ute i Amerika och inte alls var i Sverige.

När jag talat slut kom turen till mig att fråga. Gamlingen var från Hälsingland och hade bott i Amerika i trettio år. Om jag nånsin hade varit i Hälsingland? Jaa då! Då makade han sig närmre och lade sin hand på ryggstödet av stolen jag satt på och sken, _sken_ i hela ansiktet. Sen var det inte svårt att få honom att tala. Gumman hans var död för fem år sen, och John, den stora drasuten till pojke han hade, var kopojke på en stor ranch några mil längre bort. Det var dit han skulle nu med hästarna, som han varit och hämtat vid järnvägsstationen – han brukade hälsa på far sin, när han hade ärende åt det hållet. Hur det gick att sköta allt ensam? Åjo, det knallade i väg. Inte var det ju som att ha kvinnfolk i gården, men inte större än farmen var, så redde han sig på egen hand. Ibland på vårar och höstar måste han ju leja lite hjälp, men annars gick det som det gick. Maten då?

»Det finns ingen som lagar sån mat som farsgubben?» sa John och smålog mot fadern, som just gick och pysslade med kaffepannan. »Du ska se han bjur dej allt på grub – ja får nog rida ensam härifrå, jag.»

»Betcha!» sa gubben och log tillbaka. »Den hära stinta ska ja int låte gå i förste tage. Va dä likt nå dä! Vi ska tale om gammellande vi, å ho kan stanne här så länge ho vell. Sämmer ska ja inte ställe för’a, vet du.»

Efter en timme red John sin väg, men jag satt kvar i det blåmålade köket. Inte ett smul fick jag göra för att hjälpa gubben med middagen. »Va dä skäl i dä?» svarade han varenda gång jag gjorde en ansats till att göra lite nytta. Och så viftade han med sina stora nävar och hade mig att sitta ner igen. Så behändigt som han skötte om allting – och så rent och fint och prydligt! Han diskade kaffekopparna och sköljde och torkade, han skalade potatis och skar upp skinka till stekning, han hämtade in selleri från trädgården och ett stort fat mogna, härliga persikor, han plockade under många hemlighetsfulla blinkningar fram ett krus hembryggt, förbjudet öl, och han dukade bordet fullt med de läckraste saker. Allt medan han pratade och frågade och undrade och berättade. Och när vi efter väl undanstökat mål framåt eftermiddagen sutto ute i »porchen» – den med myggnät omhägnade verandan, som nästan alltid finns i ett amerikanskt hus, är det än aldrig så enkelt – så talte han mellan blossen på sin gamla pipa om för mig hela sitt liv. Så enkelt och tryggt och troskyldigt, som om jag varit hans närmaste vän och inte bara en främling, som kommit in från vägen, och som han aldrig skulle se mer. Och genom allt gick en skälvande längtan efter »gammellande» – efter Sverige, efter Hälsingland och hembygden. Det var, som om han inom sig hade ett altare, där han hopade allt av tillbedjan och kärlek han ägde, och det altaret var »gammellande». Hans röst, som annars talade så starkt och högt, att den riktigt dundrade fram orden, blev med ens så stilla och mild och varsam, när han satt och mindes högt om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.

Och jag bara lyssnade och lyssnade, medan luften blev allt svalare omkring oss, och solen helt sakta började luta mot väster. Genom den halvöppna dörren såg jag en skymt av kökets blåa väggar och hörde väckarklockans tickande. Det var så stilla, så ljuvligt tyst och svalt – bara den gamla rösten muttrade oavlåtligt, och mitt inne i det vilda skägget lyste ett par förunderligt klara blå ögon, vänligt och lugnt. När han reste sig till slut för att gå och sköta om djuren i ladugården, så gick jag med, mjölkade ett par kor och fick mig en stor skopa mjölk till tack för besväret.

Och så sade jag farväl och vandrade vidare, med den gamla rösten alltjämt sjungande i mina öron om Sverige, Sverige ...

* * * * *

Dagarna gingo och milen ledo. Ibland stannade jag ett par dar och hjälpte till med arbete på en farm – alltid hos svenskar, och alltid fann jag hos dem alla en snygghet och renlighet utan vank och brist och ett vänligt intresse för främlingen, som kom från deras eget land, och som därför aldrig förblev främling många timmar. Och alltid, alltid hos de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var, som om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva voro barnen och det modern – de skylde över dess brister och logo milt åt dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på, att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de undvikande:

»No», kunde de säga, »inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej bättre fram här än där hemma.»

Det är sant – man kunde nog träffa på sådana också, som svor och domderade och tog alla makter till vittne på, att de visst aldrig ville se Sverige igen för sina ögon, men pratade man lite längre med dem, så kröp det fram till slut, att hade de bara pengar så ... nog skulle det vara roligt att komma hem ett tag och se, hurudant där var nu. Det var aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige, då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, »gammelandet» glömde de inte, och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de också bott där större delen av sitt liv.

Jag minns så väl en dag i början på september, när jag trampade vägen fram i en hetta så intensiv, att luften gungade för ögonen, och det kändes som om lungorna skulle brista för vart andetag. Jag hade hunnit till Wyoming nu, med bil och tåg och ridning och alla möjliga underliga sorts fortskaffningsmedel – dock minst på mina egna ben. Den mesta delen genom ökensträckan hade jag fått åka på en benzinbil, men nu skulle den inte längre, och med förtvivlan i hjärtat lunkade jag den dammiga vägen framåt mot den avlägsna järnvägsstationen, där mitt fasta beslut var att ta tåget till Salt Lake City och karaktärslöst överge trampens arbetssamma om ock ombytliga liv. Bäst som jag gick där och flåsade, hörde jag vagnsrassel bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se ett stort hölass komma vaggande, och högst uppe på toppen satt en gammal man i bredskyggad halmhatt och blå overalls. Jag stannade så fort jag såg lasset, i brinnande förhoppning om att bli bjuden på åka. Och det slog inte fel heller.

»Have a lift?» Jag undrar hur många gånger jag hört det vänliga tillropet därute. »Vill ni åka med?» Och naturligtvis vill man åka med, när man är halvdöd av värme och törst, och ryggsäcken känns som bly mellan skuldrorna om den också är aldrig så lätt. Så jag sade tack denna speciella gången också och hissades upp med kläm av en hård näve och placerade mig i det mjuka höt bredvid min ädle välgörare. Vi började genast att prata förstås, och samtalet rörde sig till att börja med uteslutande om fotvandringar och järnvägar och resor och sånt, som det kan vara höviskt och bildat att främlingar resonera med varann om. Så sa gubben plötsligt:

»We-ell! Next year I’m going home to the old one. And that’s a mighty long trip I can tell you, girlie. – Nästa år ska jag hem och hälsa på den gamla och det är en väldigt lång tur ska jag säga er, flickunge.»

»Var bor hon då?» frågade jag lite förvånad, för jag trodde han menade sin mor, och jag kunde inte begripa hur i all världen hon kunde bära sig åt med att ännu vara i livet och ha en så gammal, vitskäggig son.

»Hon?» sa han och smålog.

»Ja, den gamla.»

»Å, jag menar mitt gamla land – Sverige. Det är ’min gamla’.»

»Min också», sa jag.

Då tittade han på mig under buskiga vita bryn, så räckte han ut handen och sade:

»Better shake then – ja menar, då ä de bäst vi tar i hann.»

Och det gjorde vi – högtidligt och allvarligt och lite rörda, båda två. När vi sedan tillräckligt hunnit förvåna oss över och dryfta detta egendomliga sammanträffande, frågade jag:

»Reser du bara över för att hälsa på, eller tänker du stanna kvar hemma?»

»Bet att ja ska stanne!» svarade han. »Ja har gått här och längtet hem i så månge år, så nu orker ja inte längre. Nog för att ja tycker bra om Amerika, det gör ja visst de, men ja skulle tycke om å få dö i Sverige i alle fall. Å de samme säjer gumman min. Å nu i denne dan som ä i da, så ä de jämt nie måner å elve dar tess vi segler. Dä låter bra nog länge de, men när en har vure härute i över förteti år så ä då inte nie måner så rasanes mycke.»

»Tänk att du vet så precis, hur många dagar det är över den nionde månaden till och med.»

»De tror ja dä!» sa han och myste. »Mor å ja vi stryker allt en da om sänder i almenacka vi, så inte ä dä nån fare på att en ska komme för sent te båten inte.»

»Men farmen då?»

»Den tar pojken vår hann om. Han har geft se nu i sommer, så nu grejer han sej. Å så har vi en pojke hemme, som vi ska bo hos. Jojomän. Å lite har vi allt mä oss hem, mor å ja, så inte ska vi behöva ligge nån te last så länge nån åv oss lever. Nänämän.»

»Du är från Värmland kan jag höra.»

»Nä kan du höre de! Då må du väl ha vuri i Värmland sjôl då?»

Och sen kan man inte precis säga att det blev några pinsamma pauser i samtalet oss emellan under hela den långa vägen till stationen, dit gubben skulle med höt. Det tog oss ett par timmar att komma dit, men ingen av oss hade tråkigt ett ögonblick, och när vi fick höra av stationsföreståndaren, att det skulle dröja två timmar till, innan tåget västerut väntades, så spände gubben resolut ifrån sin häst och slog sig ned på en bänk med mig i trofast väntan. När tåget äntligen kom, så tog han mig stadigt i handen och sade:

»Vi träffes i gammelande om du har dine väger åt mine kanter nångång.»

»Ja, hos ’the old one’», ropade jag, när tåget ångade ut, och fick ett brett, strålande leende till svar.

MORMONER.

Så kom jag till slut till Salt Lake City – mormonernas huvudstad. En kväll i solnedgången kom jag, trött och dammig och glad att äntligen vara vid målet, och när jag steg av vid stationen med säcken på ryggen och klampade gatan fram, var jag så utledsen åt allting, att jag knappt iddes titta upp en gång. Jag bara längtade efter ett hotell, ett bad, lite mat och en säng. Men hur det var, så kunde jag inte låta bli att lägga märke till, att jag gick i en luft, som liksom var rosenfärgad, och till slut såg jag upp – och tvärstannade. Jag tror inte jag skrek till, men det skulle inte heller förvåna mig om jag gjorde det, jag vet bara, att jag stod stock still och bara stirrade. Aldrig i mitt liv har jag sett något sådant, och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna parker och planteringar, och jag såg en blossande, flammande, lysande västerhimmel med färger så otroliga, med en prakt så bländande, att hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll – buktiga, skarptandade, fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger, medan konturerna mildrades och flöto bort i ett purpurfärgat dis, som stod och skälvde och böljade på något förunderligt sätt.

Luften var full av kyrkklockors klang, och solen sjönk. Färgerna lyste, darrade, skiftade – fjällen blevo allt mer gyllene, allt mer som voro de rent guld, medan det underliga diset fladdrade och svängde. Snart var luften inte rosenfärgad längre, blåare blev den, och solskivan syntes inte mer, men i väster strålade himlen, och fastän det var full skymning runt om mig brunno ännu bergens toppar som av en himmelsk eld. Och medan jag stod där med ryggen lutad mot en mur och försökte fatta hur underbart allt detta var, hörde jag mitt i klockornas klang en annan musik – mild, ljuv, stilla.

»Vad är det?» sade jag till mig själv. »Har jag kommit till himlen direkt? Eller drömmer jag?»

Folk kom och gick på gatan. Ingen tittade åt mig, och inte jag åt dem, men alltjämt hördes musiken och nu starkare, sen klockorna en efter en tystnade. Så mild var den och ändå så stark, att jag stod och undrade, varför ingen mer än jag hörde den – men det gjorde de kanske, fastän de inte brydde sig om den. Jag tittade uppåt den mur jag stödde mig mot, men såg bara ett träds suddiga konturer i skymningen, och blev inte klokare för det. Till slut frågade jag en av de förbigående:

»Var kommer musiken ifrån?»

Han lyssnade, så smålog han lite och sade:

»Å, det är från orgeln i Tabernaklet.»

Och så gick han vidare, och jag stod kvar ännu en stund, tills allt var mörkt omkring mig och lyktorna började tändas. Ännu dröjde en blek liten återglans i väster, och österbergens spetsar lyste som guld. Så gick jag vidare och tänkte för mig själv:

»Nej, himlen var det inte, men jag är i Zions stad, där ’de sista dagarnas helige’ bo. De förstå åtminstone hur en främling ska tas emot.»

* * * * *

Vi veta inte mycket om mormonerna här hemma, det är visst och sant. Det enda _jag_ hade reda på, när jag kom till Utah var, att deras religion tillät och gillade månggifte, och jag tror, att det också egentligen är allt, vad största delen av Sveriges folk besitter av kunskap om dessa människor. Först som sist skall jag emellertid säga, att det där med månggiftet numera är en saga blott. Ingen mormon har mer än en hustru eftersom Förenta Staterna inte tillåter det, och de som påstå något annat fara illa fram med sanningen. Vad deras religion i övrigt beträffar, synes den vara en stark, glad tro, grundad på samma bibel som vår egen, och fylld av strävan efter att hålla kropp och själ rena från allt ont.

Hur själva benämningen »mormoner» uppkommit kan kanske vara av intresse att i allra största korthet berätta. Mormonerna själva anse, att 600 år före Kristi födelse en liten koloni troende utvandrade från Jerusalem, av Gud visades vägen till Amerika, där de bosatte sig, och från dessa mormoner härstamma indianerna. Med denna skara följde profeter, och under århundradenas lopp ristades koloniens historia ned på metallplattor, på hebreiska. Den siste profeten hette Mormon, och han gjorde ett sammandrag av alla plattornas historia. Hans son visade sig i en uppenbarelse för Joseph Smith på 1800-talets början och berättade var plattorna voro dolda, Joseph fann dem och lät trycka dem till sitt folk att läsa under namn av »Mormons bok». Därav kommer benämningen mormoner. Denna bok är ytterst märklig och intressant och kan köpas av vem som vill i Amerika. Den utgör, jämte bibeln, kyrkans grundval.

År 1830 grundade Joseph Smith mormonernas kyrka, eller, för att nämna samfundet vid dess rätta namn: »De yttersta dagarnes Helige». Efter svåra förföljelser, varunder den alltjämt växande skaran av anhängare fördrevs från den ena staten efter den andra, blevo slutligen Joseph och hans bror Hyrum Smith skjutna av en »svartmålad mobb» 1844, och man hoppades allmänt i Amerika, att efter det denna exekution gått av stapeln hela det mormonska samfundet skulle dö ut. Men det gick inte så. Brigham Young uppstod och åtog sig att leda sina trogna västerut – ut till de okända vildmarkerna – när de till slut även blevo fördrivna från staten Illinois. Det var på vintern 1846.

Om den färden har jag hört människor tala, som själva varit med – en man och en kvinna, båda nära nittitalet, men ännu fulla av minnen från denna första, ohyggliga vandring »over the plains». Efter dem kommo många, ack så många, och alla hade hart när otroliga lidanden att utstå i öknarnas hetta och köld. Ingen hade det dock så svårt som dessa första, men kanske gingo heller inga med så brinnande tro och entusiasm som de. Vägen visste de inte, kunde endast fråga sig fram bland vänligt sinnade indianer, och sådana fanns det inte många.

Mitt i vintern måste de ge sig av för att undkomma förföljelser, och de lidanden de utstodo kan man knappast göra sig en föreställning om. Köld, hunger, törst – jagade som vilda djur av indianerna, ständigt spejande och i skräck för överfall, men ändå med knutna nävar och sammanbitna käkar trampande sin väg fram, vissa om att Gud ej skulle överge dem, att han skulle föra dem fram till härlighet och vila. Fram till den fjärran dal, där Han för deras överstepräst förkunnat att Zions härligheter väntade dem.

Och äntligen, äntligen i juli 1847 kommo de fram till Salt Lakedalen. Tro inte den då såg ut som nu: grön, skuggig, med böljande gräs och sorlande källor. Ånej – den var som en sandöken den också, full av tistel och buskar, lik de obarmhärtiga slätter de kommit över, och inga Zions härligheter väntade dem. Men Brigham Young befallde halt, han ropade, att detta var den dal Gud i en uppenbarelse låtit honom se, och här skulle de bygga och bo. Och med honom i spetsen sjönko de på knä och tackade himlarnas herre, som till slut fört dem fram till sitt eget land. Det var inte så många, som höjde lovsången – av de över trehundra, som börjat vandringen, kommo ej mer än 119 fram, därav tre kvinnor och några små barn. Resten hade omkommit på vägen av köld och hetta och törst och indianernas pilar.

Brigham Young var en herre, som inte lät tiden rinna sig ur händerna. Läger slogs, tält restes, arbetet börjades, vatten fanns och skog tillräckligt utefter strömmarna att bygga hyddor av, och i september var den första timmerkojan byggd. Den finns ännu kvar som ett minnesmärke, och man kan få se den på tempelområdet, dit den är flyttad och placerad under en marmorpergola. Den är så primitiv, den lilla stugan, så rörande med sina grova stockar, sitt lilla fönster och den tunga dörren, som har mer än ett märke efter indianpilar. På gaveln hänga ett par klumpiga hjul – de ha suttit på två skottkärror, på vilka man och hustru skjutit sitt fattiga bohag och två späda barn genom öknarna, över bergen och dalarna, mer än tvåhundra svenska mil.

Ett par timmar innan jag såg detta, hade jag hört två gamla röster tala om det de upplevat, det de mindes. De två hade sett den här stugan resas, hade varit med, när mannen och hustrun kommo skjutande sitt bohag och sina barn på dessa hjul. Och ändå – ändå tror jag inte själva Egyptens pyramider kunna komma mig att känna mig mera liten, mera tillhörande en ny och ung tid än jag gjorde nu, inför dessa reliker från år, så nyss svunna.

Jag stod inne på tempelgården och betraktade dem, bakom mig strävade templets spiror upp mot himlens blå. Hade jag inte nyss hört, att under tjugu års tid, ända tills järnväg byggdes upp till granittagen, måste blocken till detta tempel fraktas fram med oxspann. Fyra spann oxar och fyra dagar tog det att forsla fram varje block – och nu, efter fyrtio års arbete står det där, stängt och heligt. Får ej beträdas annat än av dem, som strängt följa sin kyrkas bud, och då endast med bara fötter. Det finns gott om mormonska kyrkor runt om i staden och staten, och in i dem får vem som vill gå, men templet är heligare – i det får endast de utvalda inträda, och de, som vigas inför dess altare kunna aldrig skiljas i detta livet, det äktenskapet måste vara intill döden.

Där borta åt vänster kunde jag se en smäcker kolonn resa sig, krönt av ett par vilande måsar – »Sea-Gull»-monumentet. Det har en vacker historia, som jag måste berätta. Redan året efter det mormonerna kommit till Zions dal, hade de börjat sitt arbete att tvinga öknen att blomma under sina händer. Fem tusen acres jord voro under kultur, och av dem över niohundra sådda med vintervete. Det var på våren 1848, och vetet började just skjuta upp en späd brodd, som lovade gott för kommande skörd. Så oändligt mycket berodde på den skörden – liv och bröd åt alla dem, som nu hunnit draga in i dalen och rastlöst arbetade på att odla den. Då nalkades olyckan ur skyn. Otaliga gräshoppor kommo flygande och slogo ned på veteåkrarna och drogo fram över dem tills de sågo ut, som om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde, gjordes av de förtvivlade människorna för att utrota skadedjuren, men göra vad de ville, så hjälpte ingenting. Nya svärmar kommo, och till slut måste man ge upp allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn, med ett sus av vita vingar. Måsar – tusenden och tusenden av måsar. De slogo ned på fälten så dessa liknade snödrivor, och kastade sig över gräshopporna, åto och åto och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsen helig i Utah – skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling av dessa vita frälsermän, som kommo, när nöden var störst.

Tabernaklet, som klumpigt och med besynnerlig skapnad reser sig lite längre bort, är kanske en av de märkvärdigaste byggnader i världen. Det är byggt efter anvisningar av Brigham Young, som i sin tur uppgav sig ha fått tillsägelse av sin Gud i en uppenbarelse, att så och så ska huset göras. Han var varken arkitekt eller annat – hela hans studietid belöpte sig visst till sju dagar, men vad behövde han skolor och lärdom, när allt vart honom uppenbarat. Tabernaklet byggdes under otroligt arbete, och i hela den enorma byggnaden, som rymmer 8,000 människor, finns det inte en spik – inte _en_! Allt är sammanfogat med träpluggar. Och varför? Jo, bara av det enkla skälet, att det inte fanns så gott om pengar, att man hade lust att lägga ned dem på spik, som var dyr vara den tiden. Och så kanske av ett skäl till: det var tvåhundra svenska mil till det ställe där spik fanns att köpa, och man går inte i onödan tvåhundra mil, om man kan slippa. Och tvåhundra mil tillbaka. Utan man gjorde sin egen spik, och det en som tycks hålla. Kanske har frånvaron av spik något att göra med den nästan onaturliga akustiken i Tabernaklet. Jag vet inte, men jag tycker det känns kusligt att stå i ena ändan av en sal, som är hundra meter lång och sjuttiofem meter bred och höra, när man släpper en knappnål i den andra. Men det är sant, jag har själv hört det. Och viskar man så tyst, så man knappt hör det själv, nog hör de vad man säger hundra meter bort.

I tabernaklet finns världens största orgel dessutom – den har mellan sex- och sjutusen pipor, och innan moderna tider hann göra sitt intåg, så fordrades det åtta man bara att trampa luft. Nu går det med elektricitet, som allt annat.