Part 5

Nils.

Jo: "Go' dagen, min gosse," sa'n, "är du Nils Jonsson från Fryksdalen?" sa'n. -- Jo, så står det te, nådig herr Dundrapart, sa' jag. -- "Det är bra, min gosse", sa'n, "tag nu ett jernspett och följ med mej te berget, så får jag se, om du kan bryta väg åt mej," sa'n. -- Och så geck vi bort te berge och jag börja' bryte och han stog och såg på. Och jag bröt och bräckte, så stenflisera och gnistera flög som en myggdans kring ör-röttera på'n, och det ble väg åf i rödaste rappe. Då slog Dundrapart mej i hand och sa': "I många länder hafver jag varit -- sa'n -- och många folkslag hafver jag haft i min tjenst -- sa'n -- och många saker hafver jag läsit och hört talas om -- sa'n -- men så djefvel ock innerli stup anfäkta mej -- sa'n -- maken te Fryksdalingarna hafver jag aldrig skådat" -- sa'n. Och se'n geck han bort te ett skåp och tog fram smör och brö' och ost och bränvin, och bredde på e smörgås och slog i en sup åt mej, och jag söp och åt och mådde väl i månge dar, och feck hederlig betalning te på köpe.

Brukspatronen

(^stiger upp och går till dryckesbordet^)

Ett glas för den gamle token Nisse, go' vänner!

Alla

(^klinga och dricka^)

Hurra för Nisse!

Nils

(^gråter^)

Tack, tack, tack! Det här glömmer jag aldri. -- Tack, käre Patron, för tåcken storfägnad!

Brukspatronen.

Tack sjelf, fader Nils, för det ni håller målron vid makt. Drick, drick nu, och sjung sedan någon visa för oss.

Nils

(^sedan han druckit^)

Sjonge e vise? -- Ja, det ska jag göre. (^han gör några falska drillar^) Nej, gunås, strupen är gammel och igengrodd på mej nu; det vill inte gå. Förr kund' jag sjonge lell, så det hördes öfver land och rike.

Lisa.

Erik har en dråplig röst, som Patron vet, han kan fälle sjunge en stump för oss.

Sven.

Jamen, gör det, Erik. Nu mer lär du foll inte sjunge någre sorgfällige viser, gosse, och då är det roligt te höre dej. Dra på med den der visa om Wermland, som du har gjort.

Erik

(^sjunger^)

I Wermland är lustigt att lefva och bo; Det landet jag prisar så gerna. Der klappar det hjertan, med heder och tro Så fasta som bergenas kärna. Och hvar och en _Svensk_ uti Sveriges land, Som kommer att gästa vid Klarelfvens strand, Han finner blott bröder och systrar.

Alla.

Och hvar och en Svensk m. m.

Nils.

Det låter bra. Hurra för alle redlige Svenske pojker och jänter!

(^Alla hurra och dricka.^)

Erik

(^sjunger^)

I Wermland -- ja der vill jag bygga och bo, Med enklaste lycka förnöjder. Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro, Och luften är frisk på dess höjder. Och forsarna sjunga sin ljufliga sång -- Vid den vill jag somna så stilla en gång, Och hvila i Wermländska jorden.

Alla.

Och forsarna sjunga m. m.

Nils.

Hejsan! Nock ett glas! Hurra för Wermland!

(^Alla hurra och dricka.^)

Jan.

Nu är det Annas tur te sjunge en bit. Eller hvad, herr Patron?

Brukspatronen.

Jo, var så snäll och gör det, lilla Anna. Du kan, det vet jag.

Anna

(^sjunger^)

Och när jag var en liten flicka, Så drömde jag, att jag var stor Och fick till man en ståtlig gosse -- Han het _Herr Gunnar_ ... joho, jag tror.

Och när jag se'n blef stora flickan, Så vardt förvisst den drömmen sann: Jag fick till man en ståtlig gosse, Men _Erik Svensson_ -- så heter han.

(^Hon omfamnar Erik.^)

Nils

(^gör ett glädjeskutt^)

Hihi! hvad här är roligt. Jag kunde vränge ut och in på mej åf lutter fröjd!

Brukspatronen.

Nå, så låt oss få en Wermlandsdans då, fader Nils.

Nils.

Det va inte ett dumt ord det, fader Patron! Hvar har jag mej e jänte, som inte är tong i bakbena? (^han gör några klumpiga kaprioler.^)

Bengt

(^gapskrattar^)

Håhåhå! Nej, bju' aldri te, fader Nisse. Der kommer ni på kneken.

Nils

(^suckar tungt^)

Åhå, jag står gråtfärdig, käre Patron. Att en ska bli gammel och stel, det kan gräme en in i hjertrota. -- Ja, Bengt har rätt: jag kommer ta mej fan på kneken med Jöshärskasta nu mer. Annet va det i fordna dar, då jag dansa' polske för salig Dundrapart.

Brukspatronen.

Såå, dansade ni för honom?

Nils.

Usch ja, Patron. Jag gjorde kast, så bena stog i himmels sky. Och Dundrapart ble så förundrad och gla åt'et, att han sprätta' i fingrera och böla' som en tjur. -- Men nu är det slut med tåcken lek. -- Dans' du i ställe, Bengt på Åsen.

Brukspatronen.

Ja, Bengt, vi ha en Jössehäradspolska att fordra af dig se'n sist på midsommarsvaken. Tag Bolla i Torpet med dig, så vet jag, att dansen går.

Bengt

(^slår i händerna^)

Hoppsan! Gi' rum, bönner, så ska ni få se på pappa för pojkera!

(^Jössehäradspolskan.^)

Brukspatronen.

Nu ha vi sjungit och dansat och skålat, go' vänner; men den förnämsta skålen har jag med flit gömt till sist. Ta'n edra glas, alla!

(^Sång^)

Nu skål för Erik och skål för Anna, Till sista tår i vår kanna! Och måtte himlen dem båda skänka Den bästa lott, man kan tänka: Ett trefligt bo --

Prosten.

Och fred och ro --

Wilhelm.

Och goda vänner --

Lotta.

Och dagligt bröd --

Sven.

Och friska tänder,

Lisa.

Att tugga't med;

Jan.

Och mycke pengar --

Annika.

Och lite mehn --

Per.

Och raska drängar --

Stina.

Och pigor se'n!

Anders.

Och kål i täppan --

Bengt.

Och korn i skäppan --

Hinrik.

Och mäld i qvarn --

Nils.

Och tjuge barn!

(^med långt uthållen ton^)

Alla.

Ja, er vi önska de bästa öden Allt in till blekaste döden!

(^De dansa i ring omkring Erik och Anna; bilda sedan en kedja, hvarmed de omslingra dem; och då de sålunda kommit tillsammans i en tätt sluten krets, med Erik och Anna i midten, upplyfta de dem öfver hopen.^)

Brukspatronen.

Hurra för Erik och Anna!

Alla.

Hurra! hurra! hurra!

Noteringar:

Betoning är kännetecknat med _understreck_ och scenanvisningar med ^cirkumflex^. Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

End of Project Gutenberg's Wermlänningarne, by Fredrik August Dahlgren