Wermlänningarne Sorglustigt tal- sång- och dansspel i två afdelningar och sex indelningar

Part 3

Chapter 3 4,248 words Public domain Markdown

Hvad orerer ni för slag? Sa' ni inte sjelf, när den der skräddergesälln frå Arvika fria te mej, att tåcke halfherrskap, som han, inte passa' sej åt mej, utan att jag antingen skull' ha en rektig herrkarl eller också en groft förmögen bonne. Sa' ni inte det, ni?

Lisa.

Bevars, bli inte så het, lelle Britta. -- Nu ska vi helse på Brukspatrons, som kommer der borte.

TREDJE SCENEN.

BRUKSPATRONEN, WILHELM, LOTTA ^komma från landsvägen^. PER och STINA ^ur stugan. Något senare kommer^ ERIK ^och stannar på afstånd^. De förra.

Sven.

Det var nu rektigt för rart, att herrskape va' så go' och inte försmådde te titte hit på midsommersvaka. -- Och all denne storfrämmaten frå Stockholm se'n! (^vänder sig till åskådarne^) Kors så öfverpräktigt! Tackar allraödmjukast, nådi' herrskap, som ville komme och se, hur det går te på bonnvis. -- Per och Stina, sätt fram stoler åt Patron och unge herrn och mamsell. -- Se så ja, var så go' och sitt ner, mitt herrskap. -- Du, Ola i Gyllby, sätt dej här med dotra din. -- Hvarför står du derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels' på herrskape och var inte så blyg åf dej.

Wilhelm

(^skyndar till Erik^)

Ah, se der har jag dej ändtligen. Jag har undrat, hvarför jag ej sett till dej se'n jag kom hem. Hur är det med dej? Du ser inte glad ut.

Sven

(^infaller hastigt^)

Åh, han har foll aldri varet anne än tyst och sluten. Låt honom vare, käre herre; han rusker väl opp sej. -- Gå nu, Per, och säj te dansfolke att marschere fram. Det har samlat sej en hel mängd nere på bakgåln, såg jag. Taler vi se'n väl ve herr Patron, så är han nock så god och ber di här rare spelmännera frå Stockholm (^pekar på orkestern^) drille lite grand åt oss på fejolera. (^Per går^) -- Kom, Erik, och sätt dej här bredve Britta, så ska' vi allihop se på dansen. (^Erik sätter sig bredvid Wilhelm^) Jaså, du sätter dej bredve unge herrn? Nånå, du har inte sett honom på så länge; det kan vare roligt för dej te språke med din förre läskamrat, må vete. Britta får du nock råke så mycke du vill se'n.

FJERDE SCENEN.

De förra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT på Åsen och HINRIK i Backa, ^tågar, med en spelman i spetsen, parvis några gånger omkring majstången, sjungande:^

Takt -- tu -- go' vänner! Marsch, två i sänder, Rundtomkring majstången, ståtlig och grann! Se'n ska' vi svänga, Hoppa och slänga; Nämndemansfar han har bjudit oss, han. Hatten från skallen! Ropen och trallen: Hurra, Sven Ersson, den dråplige man!

Nej men se faten! Och all den maten, Bränvin och öl -- kors för tusan i våld! Dans se'n man fått sej, Smörjer man godt sej; Nämndemansmor är, min själ, inte såld. Hatten i näfven! Ropom nu äfven: Hurra, mor Lisa, den matmor så båld!

Sven

(^när folket stannat^)

Välkomne hit, go vänner! Nu ska ni danse och muntre er så mycke ni nånsin orker. Sväng på te en början med den der nymodige Fryksdalspolsken; det är en rolig dans, och utåf Stockholmsherrskape är det foll inte så månge som sett honom.

(^Fryksdalspolskan.^)

Sven

(^efter dansens slut^)

Hejsan! det geck ju som det varet smort. -- Hvar har jag nu Bengt på Åsen och Hinrik i Backa? (^Bengt och Hinrik komma fram ur hopen^) Di här gutera ä' di styfveste dansmästrera i hele sockna, ska herrskape vete. Dra nu te med en hejdundrande Halling, gosser, så det ryker om er!

Bengt.

Ja dundradö, nock ska det ryke allti, fader Sven. Men här orker en inte göre kast opp te take lell.

Hinrik.

Nej, det är allt så umöjligt, som te slå en knut på näsa eller mjölke en täljknif. Det är dumt stäldt, att det ska vare så högt te himmeln.

(^Hallingen.^)

Lisa

(^efter dansen^)

Nu vor' det inte dumt, om ni ville danse _Skrälåten_ hele högen. Knek' på med den, ni!

(^Skrälåten.^)

Sven.

Tack för dansen, go' vänner! Nu ska vi få oss lite te bäste först, och se'n ska vi be Bengt på Åsen lägge te med en sprakande Jösshärspolske åt oss. Se, der nere har ni bränvin, öl och mat te fägne er med.

Bengt.

Tack vackert, fader Nämndeman. När bo'n får spise fläsk och joläppel eller ligge i skuggen och äte rågbröd, då är det tid för'en te hålle sej för skratt, säjer ordspråke. Kom, guter och jänter, så ska vi hugge i oss!

(^Bondfolket slår sig ned vid borden i fonden^)

Lisa.

Herrskape är kanske så go' och sätter sej här ve borde och håller te godo hvad gemene man kan bestå.

Sven.

Ja, det är inte särdeles rart, gunås så visst.

(^De sätta sig vid bordet i förgrunden. Per och Stina gå omkring och passa upp^)

Brukspatronen

(^i det han sätter sig^)

Åh, det behöfver _ni_ inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde denna ståtliga byggningen?

Sven.

Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet herr Patron; och se'n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre hanna, för att jag liksom skull' ha qvar känninga utåf kongsnäfven.

Per.

Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se'n Drottninga reste igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va' liksom vi hade varet fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.

Bengt

(^som emellertid kommit från det andra bordet och hört på samtalet^)

Jag var så löckli', vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd'en så här i vädre, så småskratta' Majestäte och necka' åt mej. Och vet herrskape hvad jag då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och våre uvänner komme in i lanne, då skull' jag slåss in i blekeste dö'n för en tåcken Kong. Då skull' jag ta yxa mi' på armen och gå fram te Majestäte och löfte på hatten och be så här: "nådi' herr Kong" -- skull' jag säje -- "får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?" Och om han låt mej få't, då skull' jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar enda käft, som ville åt'en. Så tänkt' jag.

Anders

(^reser sig upp och utropar från bordet i fonden^)

Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för Kongen och Sverges rike!

Bondfolket.

Hurra! hurra! hurra!

(^De klinga och dricka^)

Stina.

En ting, som jag undra' mycke på, det var, att Kongen inte var grannere klädd. Jag hade tänkt, att han skull' komme i gull- och selfvertyg, med stjerner på, och e gullkrone på hufve och en selfverkäpp eller spire, som det kalles, i hanna. Nej, då var den herrn, som satt fram på kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvänd båt på hufve och selfverränner på kragen och utefter bena, och var så fin, så fin, att jag inte kund' ta ögena ifrån'en. Herre jesta, den som hade en tåcken fästman ändå!

Per.

Du har då aldri varet anne än trinn i skallen, Stina. Det skull' vare ett tåcke der hönshufve, som den gången kund' ha ögen för någe anne, än Kongen.

Lisa.

Tyst med erat pladder! Herrskape kan annars blankt förlore matlusta.

Lotta.

Jag läste i tidningarne uppe i Stockholm, att, när Drottningen reste här igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sådan der fin halmhatt, som hon är så händig att göra. Är detta sannt, månne?

Lisa.

Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna är inte heller lite styf öfver det, ho.

Lotta.

Nånå, det är också något som förtjenar att vara styf öfver, tycker jag.

Britta.

Åja, men Anna är allt like fatti' och palti' för det ändå, ho.

Erik

(^häftigt^)

Fattig? Och det säjer du så föraktligt? Det är ingen skam att vara fattig, när man är en bra menniska. Anna är rikare än du i det goda.

Sven.

Hahaha! Hör herrskape, Erik och Britta tar redan te med kärleksgnabb. Jojomen: börjar i ti', det som krokigt ska bli, säjer ordspråke. -- Men jag har nu ett anne ord te säje, om herrskape vill vare så go'e och hälle i sine glas.

Lisa

(^afsides till Erik, som reser sig till hälften från stolen och ämnar säga något^)

Stilla, käre Erik, gör oss ingen sorg!

(^Erik sätter sig åter, men visar under det följande en allt stigande oro^)

Sven.

Det taltes om fattigdom, och det är allt en bra svår tid vi lefver i, det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer ändå värre tider, så att te och med di, som varet förmögne, får ta te tiggerpåsen.

Brukspatronen.

Jojo gunås, det är fara värdt, fader Nämndeman. Vi brukspatroner veta det bättre, än mången.

Sven.

Just derför, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det räcker te så länge en sjelf lefver, utan en får lof ställe så, att det inte går te undergång en dag för dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha varet goda bussar och vänner i många herrans år, det vet Patron, och eftersom vi ha hvarsi' lita förmögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på e hand, te så mycke större säkerhet, att barna inte ska lide nöd en gång; för nu är det så, att min son och Olas doter allti haft ett godt öge te hvarandre ...

Erik

(^rusar upp från stolen^)

Kära far, för Guds skull ...

(^hejdar sig och går häftigt fram och åter^)

Brukspatronen.

Hvad vill detta säga?

Sven.

Hahaha! jag kan inte anne än skratte åt gossen. Se bare, så het han är på gröten; låt derför saka gå hastigt och lustigt: -- Eriks och Brittas trolofningsskål!

Erik.

Nej aldrig! Jag kan inte! jag vill inte! -- Hjelp mig att be, herr Brukspatron! -- Ah, se der kommer Anna!

(^Han springer emot Anna, som inträder i fonden^)

Sven.

Anfäkta och förbanna sådant!

(^Alla resa sig från borden. Bondfolket närmar sig åt förgrunden^)

FEMTE SCENEN.

De Förra. ANNA.

Brukspatronen.

Hur skall jag förstå detta? Sven, ni vill tvinga er son till giftermål ...

Sven.

Tvinga? Nej, bevars; jag vet inte hvad det går åt den satans pojken.

(^Erik och Anna, som en stund stått i stum omfamning, framträda hand i hand till Brukspatronen^)

Erik.

Herr Patron, bed för oss hos far och mor ... vi kan inte lefva utan hvarandra ...

Sven.

Tig, pojke! Och du, Anna, bort härifrån! Du har med knep och konster lockat vår son, för att få bli hans hustru ...

Lisa.

Stilla dej, Sven; det går inte an i herrskapets närvaro, att ...

Sven.

Tyst du, jag vet hvad jag gör. (^Till Anna^) Du byting, fattig, eländig och oduglig, tänker lure dej te min son! Nej, tack vackert! Gå din väg på stunn! Bort!

Anna.

För Guds skull, förlåt, förlåt! -- Jag rår inte för ...

(^Hon brister i gråt^)

Erik.

Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej sjelf. -- Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom härifrån!

Sven.

Inte ur fläcken, pojke, säjer jag! -- Åh, jag kan bli ursinnig!

Brukspatronen.

Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.

Sven.

Ursäkt' mej, herr Patron. Här är det _jag_, som rår. Saken är oppgjord mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand ifrå honom, och hur pass han se'n kan försörje sej med e hustru, som inte har en skilling, det begriper Patron lätt.

Brukspatronen.

Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag skall förse henne med utstyrsel.

Lotta.

Och jag lofvar att sörja för hennes bruddrägt.

Wilhelm.

Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.

Sven.

Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far hennes och mej. -- Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag'et. Erik får ta hus hvar han vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast. Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte ledsen, käre du!

Britta.

Ledsen? Pytt ock! Jag behöfver inte truge mej te en man, inte.

(^Sven, Lisa, Ola och Britta gå in i stugan^)

Brukspatronen

(^till Erik och Anna^)

Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så ta'n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.

(^Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå^)

Anders.

Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.

Erik.

Tack, tack, Anders; Gud signe dej!

(^Anders går^)

Bengt.

Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse min Jöshäring, jag. (^Till bondfolket^) Kom, go' vänner! här är inte roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.

(^Går med folket^)

Anna.

Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin komma till lycka mer?

Erik.

Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej; men jag blef så het.

Anna.

Tror du ändå, att vi nånsin ska' ha nå'n glädje, om vi få hvarann emot dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är det bättre att du lyder -- tag Britta - - -

(^Hon vänder sig bort att dölja tårarna.^)

Erik.

Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån dej.

Anna.

Fara ifrån mej? Hvarför det, och hvart?

Erik.

Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti' ska resa bort till gamla mormor min på en tid - - -

Anna.

Så långt? Herre Gud, då får jag visst aldrig se dej mer.

Erik.

Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (^Sång^)

Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min; Månn' aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig? En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn', Thy sjunger jag i dag så klagelig.

Anna.

Och om du reste långt, långt -- så långt som bort till verldens slut, Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig, Och om du icke kom igen, förr'n Tiden runnit ut, Så skull' du ändå finna tro hos mig.

Erik.

Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän! Det vet jag visst, min håg skall aldrig ändra sig; Och blir du ej min brud på jord, så skall i himmelen Hos Gud en gång mitt brölopp stå med dig.

(^Omfamning. Erik går in i stugan. Anna aflägsnar sig bland träden.^)

ANDRA AFDELNINGEN.

IV. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Öppen plats. På sidan i fonden en kyrka.^)

FÖRSTA SCENEN.

ANDERS. BENGT på Åsen.

(^komma från olika sidor och mötas^)

Bengt.

Åh se go' dag, Anders! Är du också här? Jag mener alle mennisker hemme i sockna gått öfver skogen hit te storkörkan i dag.

Anders.

Husbo'n och matmor och Anna ville nödvändigt gå hit för te höre Prosten predike, och då följde jag med.

Bengt.

Jag såg, att Nämndeman och Nämndemans-mor i Hult också kommet hit. -- Nånå, der hemme i lellsockna ha vi allt en så dålig prest, att en kan behöfve få lite bättre själaspis ibland, och då fråger en inte efter te gå ett par mil.

Anders.

Ja, det är riktigt ett syndastraff, att vi ska ha en tåcken stackere på predikstoln, som komministern vår. Han har ett så ynkligt lågt målföre, och inte är det mycke bevändt med det han säjer heller.

Bengt.

Åh, med predikningera går det fälle an, men när han ska läse opp pappera och kungörelsera, då är det för eländigt. Då stammer och hacker han änna som ett stampverk. -- Men hvarför har du inte gått in i körkan?

Anders.

Nej, jag är inte ve tåcket sinnelag nu, att jag kan höre en predikning med riktig andakt, och då är det bäst te vare ur körkan.

Bengt.

Hvad är det fatt med dej då? Du är inte så lustig och glad nu som förr. Hvarför var du inte med oss 8 dar i dag se'n om midsommersnatta, då vi gått ifrå Nämndemans? Vi höll på och dansa' ända te körkdags.

Anders.

Åjo, jag ska säje dej, Bengt, att jag börjer allt på och inte vare så begifven efter dans, som i forntiden. Förr kunne jag springe, om det varet två mil, för te få mej en Jösshäring; men nu går lusten bort allt mer och mer, och jag börjer riktigt bli stel i benen.

Bengt.

Jag vill inte höre tåcke tal åf dej, Anders. Förr bruka' du allti vare den duktigeste hemme i sockna, när det ble fråge om Jösshärskast, och den som skulle se efter Anders ve Sjön, han feck allt titte opp efter takåsera.

Anders.

Ja, det var _den_ tiden, det; men nu, vet du, är det allt bra tungsamt te lefve, tycker jag.

Bengt.

Kors, så du taler underligt ändå. Vore jag så der vän och däjlig i syna som du, så skull' jag leke hej i sockna, sa'n. Jag kommer nock ihåg, hur blidt och kärvänligt Kammar-Ingrid på herrgåln jemt smila' åt dej, när ni råktes på körkbacken. Men det var besynnerligt, du låddes aldrig se't.

Anders.

Käre Bengt, tal' inte mer om tåcke der. Jag har nu anne te tänke på, än kärlek för egen del. -- Har du hört nå'nting om Erik i Hult?

Bengt.

Nej, ingenting ann' än godt och väl, utom det att di vill truge på honom det der rifjerne Britta i Gyllby.

Anders.

Ja, ser du, det är just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4 och 5 på måron, mötte jag Erik i e kärre på landsvägen, och han var alldeles öfver sej gifven. Far hans hade skickat honom iväg långt bort te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur länge.

Bengt.

Nåja, det var foll ingenting te sörje öfver.

Anders.

Jo, som du vet, håller Erik och Anna åf hvarandre; men nu har Eriks far skickat honom bort på en tid, bare för te hinne ställe så, att det ska bli giftermål mellan honom och Britta, innan Erik riktigt får dra örena åt sej och sätte sej imot'et.

Bengt.

Jojo, jag håller'et inte otroligt. Det är likt den der Stor-Sven te fare fram med konster och snedsprång.

Anders.

Erik talte om, att far hans hade sagt åt honom, att han skulle rese in te Permessmarken i Carlstad och köpe opp en hop saker och godvarer, som gubben påstår att han ska ha i handelsboa, som du vet han håller. Men det är bare konster, att han säjer så; jag tror fullt och fast, att sakera ä' för Rik-Olas räkning och ska vare te bröloppe.

Bengt.

Men är Erik så dålig, att han låter far sin husere med sej, hur han vill. Det skulle _jag_ foll aldri göre.

Anders.

Så ska du inte tale, Bengt; det är syndigt. Jag tycker, det är vettigt och hedersamt utåf Erik, att han i det längste inte sätter sej opp imot far och mor, fastän di ä' obillige och stränge imot honom.

Bengt.

Jaja, men det ska vare måtta i allt ändå.

Anders.

Gud låte bare ingen olycka här bli åf. Men än tör det foll gå bra för Erik och Anna, bare nå'n riktig karl lägger sej ut för dom. Så snart det blir slut på gudstjensten, ska jag gå in i sakerstigan och tale med Prosten, som Erik bedt mej.

Bengt.

Det borde nu snart vare slut i körkan, tycker jag.

Anders.

Jag ska gå in och höre efter hvad det lider. Bli qvar, tills jag kommer ut igen.

(^Går in i kyrkan^)

Bengt.

Stackers Anders! Jag vet nog, att han tycker om Anna, så han kunde gå i döden för'na; och ändå åtar han sej ärligt och troget ett ärn'de att skaffe henne åt en ann'. Bra och hederligt är det gjordt, det kan jag icke neke, fastän _jag_, gunås, inte skulle vare i stånd te göre på samme vis. Jag är säker på, att ingen skulle sörje så mycke som Anders, ifall det ginge illa för Erik och Anna; och sörje lär han nog få, för Gud vet, om det nånsin kan gå väl för dom. Svårt ser det ut åtminstone. Nämndemansgubben är minsann inte god att ta böj på, och Erik låter foll inte leke alltför hårdt med sej heller. Ja, det ska bli underligt att se, hvar det tar land te slut. Mest frukter jag för Anna ändå, ifall motigheter skulle komme; hon är så klen och blödig, att hon visst toge döden på sej.

Anders

(^kommer hastigt ut ur kyrkan^)

Kors i all Herrans namn, Bengt! Nu är det riktigt illa bestäldt --

Bengt.

Hvad står på?

Anders.

Jo, just som jag kom in i körkan, läste Prosten opp lysning förste gången för Erik i Hult och Britta i Gyllby.

Bengt.

Der ha vi det! Men hörde du rätt bara?

Anders.

Ja, gudnås. -- Anna, den stackars fattiga flickan, stog framme i koret och visste inte ett grand åf, och då Prosten läste opp namnena, stöp hon rakt i golfvet. -- Käre Bengt, skynd' dej och hjelp henne ut ur körkan; jag springer bort te bäcken efter vatten.

(^Anders springer ut. Bengt skyndar till ingången af kyrkan^)

ANDRA SCENEN.

BENGT. Sedan ANDERS. ANNA ^bäres afdånad ut ur kyrkan.^ JAN och ANNIKA. Landtfolk ^kommer småningom ur kyrkan och samlas omkring Anna^.

Jan.

Gud nåde mej, arma, fattiga menniska! Hon är visst död! Mitt enda barn, mitt enda barn!

Bengt.

Ånej, inte är hon död, fader Jan. Trösta er, ni. -- (^Anders kommer^) Se der är Anders med vatten. Nu kommer hon sej snart igen, ska ni få se.

(^Man baddar Annas tinningar med vatten. Hon börjar röra sig^)

Annika.

Gud vare tack och lof! Hon lefver, hon lefver!

Anna

(^uppvaknande^)

Erik ... Britta ... Nej, jag hörde inte rätt ... Aj, mitt hufvud värker så ... (^stirrar på de kringstående^) Hörde ni något? -- Hvad vill ni? Hvar är jag?

Jan.

Anna, vakna opp, kära barn! Känner du inte igen oss? Far och mor och Anders och alle di andre dine vänner? Se, du är ju ve körkan.

Anna.

Kyrkan? -- Der är presten ... Men han läste inte rätt -- det var oriktigt namn på _henne_ ... Åh -- hvarför sticker ni mej så i hjertat? -- Och mitt fattiga hufvud ...

Anders

(^afsides till Bengt^)

Gud hjelpe oss! Jag tror, hon är tokig.

Anna

(^står en stund liksom i djupt eftersinnande; derefter gifver hon till ett anskri^)

Jo, jag mins ... jag mins tydligt nu ... det var han och hon ... _hon_, men inte _jag_! -- Gud! kunde han svika mig, och han talte nyss om tro och kärlek!

(^Hon dignar ned på knä och sänker hufvudet mot bröstet^)

Jan.

Stackars den fattiga flickan! Hon är så vek te sinnes. Detta blir visst hennes död, om det inte blir nånting ändå värre.

Anna

(^sjunger^)

Godnatt nu, min väna lilja, Blommande i Nordanskog! Somna sött och dö, du lilla, Se'n kärvännen dig bedrog. Ej allt dig dock förlåter: I mossan graf du får, Och när som natten gråter, Skänks ditt minne ock en tår.

Annika.

Det är slut, slut med all vår glädje! Hör, Jan, hon är från vettet! Hon är från vettet!

Anders.

Nej, tro inte det, kära mor. Det har allti varet hennes sed te sjunge så i sorg som i glädje.

Anna

(^reser sig upp och sjunger^)

Lull lull! hur den blomman lyste Allt om morgon stolt och glad; Kom så ungersven och kysste Hennes skära silfverblad. -- Om afton stod hon glömder Och lutande i mull, Till sorg och qvida dömder Allt för sin kärleks skull.

Anders.

All denne jämmern har jag på mitt samvete, jag som dröjde så länge att gå och tale ve Prosten. Annars hade lysningen inte blitt åf.

TREDJE SCENEN.

De Förre. SVEN, LISA, OLA i Gyllby och mera Landtfolk ^komma ur kyrkan^.

Anna

(^sjunger^)