Part 2

Förlåt mej, bästa far och mor; det passar väl inte för ett barn att vilja rätta sina föräldrar; men ert omilda och oförsonliga sinnelag ligger mej så tungt på själen.

Sven.

Jag tror, att jag begriper hvad du vill säje, gosse, men - - -

Erik.

Låt mej tala uppriktigt: det är ert förhållande till den fattige Jan Hansson - - -

Sven.

Håll, pojke! Inte ett halft ord mer om den saka!

Erik.

Jo, hör mej! Hvarför skall ni förfölja den stackars gamle gubben, som har nog tunga ändå att dragas med; hvarföre skall ni - - -

Sven.

Tig, säger jag! Vet du, hur mycke ondt den karln gjort mej?

Erik.

Ja, jag vet allt. Men om ni vill vara billig, så måste ni erkänna, att orättvisan är på er sida - - -

Sven.

Har jag hört på maken? Tåcke tal! Hvad kan vare orsaka, att du så ifrigt lägger dej ut för den der torper-stackern?

Lisa.

Åh, det går mej som en knif igömmen hjerte. Den der visa, som Erik nyss sang, var säkert om Jan Hanssons Anna.

Sven.

Jan Hanssons Anna? Den trasungen! Hvem tusan skull' vare så tokig och dikte viser om _henne_?

Erik

(^ifrigt^)

Om ni kände Anna ändå! Hon är den bästa, den mest renhjertade flicka på jorden.

Lisa

(^orolig^)

Herre Gud! Har du då verkligen fattat kärlek te henne?

Erik

(^efter en stunds tvekan, bestämdt^)

Ja.

Sven

(^slår ihop händerna^)

Nå, maken har jag foll aldri i verla hört, så gammel jag är! -- Anna? -- Är du splitter rasande befängd galn, Erik? _Du_ skull' ha fattat tycke för Jans Anna, du, som får ärfve en hel gål och blir den rikeste bo'n i sockna, och ho, som inte får så pass som e träsked efter sine föräldrer? -- Nej, nånting så orimligt kan jag aldri tro, om di också plugga' in'et i skallen på mej med en yxhammere.

Erik.

Många gånger har jag ämnat tala med er och bekänna min håg för Anna; men ert ovänliga tal om Jan Hanssons har gjort, att jag inte vågat det. Nu vet ni saken, och jag ber er så innerligt: låt inte oss barn plikta för er ovänskap! Vi kan inte lefva utan hvarandra.

Sven.

Kan inte lefva? Hör bare, så grannt han orerer! -- Der ha vi såleds orsaka, hvarför du lägger dej ut så för Torper-Jan. -- Men slå di der dumhetera ifrå dej, gosse! Anna blir aldri di' hustru, så framt jag får rå. -- Hvad tycker du, mor? Har du nånsin hört ett så befängdt påhett? Pojken är inte rektig i hufv'et.

Lisa.

Nej, Gud hjelpe mej, nock låter det månge gånger, som han vor' förläsen. -- Säj, Erik, har du länge bure tycke för Anna?

Erik.

Ja, så långt jag kan minnas tillbaka.

Lisa.

Aha, jag begriper susen! -- Du mins ju, far, att Anna feck komme te herrgåln som oppasserflecke åt lelle Mamsell, ve samme ti' som Erik kom dit och läste ihop med unge herrn?

Sven.

Nock mins jag det, och det var så förfaseligt väl imella Mamsell och henne, att ho var på herrgåln mer som lekkamrat åt Patrondotra, än som simpel pige.

Lisa.

Så var det, och derför feck ho också läre sej läse och sy för gubernanten i huse, och ho geck jemt med Mamsell och ble så fin och storaktig, att ho aldri ville vare ihop med di andre pigera. Men när frua på herrgåln dödde, och Patron skicka' opp Mamsell te Stockholm i skole, då ville Anna inte tjene qvar länger på herrgåln, utan flötta' hem te far sin igen. Gubevars! ho höll sej för go', kantänke, och ville inte träle och gå i grofsysslera, som e bondtös ska göre.

Erik.

Det är orätt åf er, mor, att säja så om Anna. Hon är visst inte högfärdig. Hon flytta' ifrån herrgåln, derför att hennes far och mor ä' gamla och inte kunde vara åf med henne längre hemma på torpet. Annars hade det väl varit bäst för henne, att få stanna qvar hos Patron.

Lisa.

Jojo, hemme i fattigdomen hos far sin får ho nock inte rose marken, det lofver jag. -- Nu kan jag fälle förstå, att Erik och ho fattat tycke för hvarandre, då di va' tesammans i så månge år på herrgåln.

Sven.

Aha, såg man på satans funder! Det var foll såled's bare för Annas skull, pojke, som du feck leda ve prestvägen och nödvändigt ville bli bonne igen; för mins jag rätt, så var det just ve den tia, då Anna kom hem te föräldrera, som du skref te oss och ba' att få slippe gå läsvägen, och i ställe komme hem och hjelpe mej med egendomen.

Erik.

Ja, jag ville inte bli herrskap och lefva på bättre vis, när inte Anna också kunde få det. Kära föräldrar, gif nu ert bifall, att jag får henne till hustru.

Sven.

Hahaha! Jo, det ska du se. Nej, ett styfvere gifte, än så, ska du ha, det har jag längese'n sörjt för. Rik-Olas doter i Gyllby måtte foll passe sej lite bätter för dej, Erik, eller hvad?

Erik.

Britta i Gyllby! Omöjligt. För henne kan jag aldrig fatta någon kärlek.

Sven.

Kärlek? Är du nu framme med dine granne bokord igen? Jag bryr mej fanken om kärlek; Rik-Olas Britta ska du ha och ingen ann'.

Lisa.

Ja, du gjord' oss allt e bra stor sorg, Erik, om du slog dej på tvära och inte ville ta Britta te hustru.

Erik.

Men, vi passa inte för hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bägge två; ty nog förstår ni, att ett äktenskap, som inte är stäldt på aktning och kärlek, går till olycka. Förlåt mej, jag _kan_ inte ta Britta.

Sven.

Jaså, är du så goder, min gosse lilla! Nå så hör då, hvad _jag_ kan. Vill du inte rätte dej efter oss, så får du ta land hvar djefvulen du gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte ärfve en skilling, nej inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det såta paret ska må i en eländig jordkuj borte på skogen, när ni ingenting anne har te lefve åf, än den der kärleken, som du taler om så vackert. Lycka te, min käre Erik; frest' du på den leken, om du så vill.

Erik.

Om vi arbeta och förtrösta, så hjelper Gud oss nog till uppehälle.

Sven.

Nej, nu står jag inte ut länger. En gång för alle fråger jag dej: vill du rätte dej efter vår vilje, eller inte?

Erik.

Käraste, bästa föräldrar, jag vet, att jag har att tacka er för så mycket, mycket; jag vet, att jag är skyldig er lydnad; men drif mej inte till det yttersta, då gör ni synd. Jag skall rätta mej efter er i allt billigt; men Britta i Gyllby _kan_ jag inte ta till hustru.

Sven.

Såå, du kan inte, du? Haha! så vet foll jag hvad _jag_ kan då! I måron kommer Britta hit och då blir det trolofning imellan er. Sätter du dej imot'et, så ska du bums ur huse. Du må dra iväg hvart du vill, ja om det vore in i mörkeste Finnskogera. Du får gå och ta dej tjenst, släpe och träle som den simpleste dräng, och te på köpe ha på ditt samvete, att du samlat bedröfvelse öfver fars och mors grå hår. Ja, tänk på det, du! Du ska aldri ha en gla' dag mer, det är säkert.

Erik.

För Guds skull, var barmhertig och tala inte så! Låt mej få tid, låt mej få ...

Sven.

Jag vill inte höre ett ord mer! Gör nu som du har samvete te. Kom, Lisa!

(^Sven och Lisa gå^)

Erik

(^står en stund i sorgset eftersinnande; derefter sjunger han^)

Farväl nu med lycka, farväl nu med fröjd: Så mörk blef min rosende stig; Jag satt hos min Anna så glader, så nöjd -- Och skall jag nu skiljas från dig!

Du svor mig din tro under himlen den blå, Att aldrig förglömmer du mig; Och jag dig nu gifver min ed deruppå, Att aldrig så sviker jag dig!

Väl tillrar på kinden den hetaste tår, Men hjertat det fröjdar dock sig; Ty intet min kärlek att släcka förmår, Och Anna är trogen mot mig.

(^går in i stugan^)

II. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Öppen plats, omsluten af barrskog. I fonden en sjö. På ena sidan af theatern en liten grå torparstuga nära sjöstranden. På andra sidan midt emot stugan en kulle, dit en gångstig leder. Derbortom berg och skog.^)

FÖRSTA SCENEN.

^Ljud af kreaturs-skällor bakom scenen. -- På kullen framträder^ ANNA ^och sjunger. Vid slutet af hvarje vers blåser hon i ett vallhorn.^

I villande skogen Jag vallar min hjord; Han följer mig så huld och trogen, Han fattar mitt ord Allt om vännen min.

Och skogen, den friska, Är tystnadens famn; Men höga furorna de hviska Ett älskeligt namn: Det är vännen min.

Du genljud, som skallar Mot klippornas höjd, Bär högt utöfver skogens tallar Min sång här i fröjd Allt om vännen min!

Och bäck, du som hoppar Dit neder i dal, Smyg fort emellan gräs och knoppar Med kärlekens tal Allt till vännen min!

En gång nog han kommer Och hemtar sin brud; Då skall jag dansa om i blommor Och liljehvit skrud Allt med vännen min.

(^Hon aflägsnar sig bakom kullen^)

ANDRA SCENEN.

ANDERS. Sedan ANNA.

Anders

(^kommer från skogen på sidan om stugan, sjungande^)

Hej hoppsasa! Lustig och gla', Munter och hurtig ständigt är jag! Kommer sorgen och vill lägga sej på själen, Tar jag honom bums och slår ihjäl'en; Inga pengar har jag, men det kan qvitta mej lika, Bara bekymmer och oro följa de rika. Strunt, ingen nöd! Har jag mitt bröd, Så vill jag lefva nöjd till min död.

Håhå Gudskelof, så har jag slutat arbetet för i dag. Nu är det tid te tänke på, hvar jag ska hålle midsommersvak och få mej en hejdundrande sväng-om-sväng med jäntera i sockna. -- (^Anna kommer från skogen på sidan om kullen^) Men se der kommer Anna. -- Go' afta, du hjertans lelle tös! Har du nu kört hem kreatura ur skogen?

Anna

(^skälmaktigt^)

Jaha, det kan jag just inte egentligen neka till.

Anders.

Det är inte lite rart te få se dej nå'n gång på hele veckan, kära Anna, för bitti' och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll skogsrån och tar bort dej, så att jag aldrig får se dej mer.

Anna.

Jojo du, det torde nock hända det en vacker dag. Vet du, jag har verkligen sett och talt med skogsrån många gånger, jag.

Anders.

Åh aldrig! Kära Anna, hur ser hon ut?

Anna.

_Hon?_ Ah, du är tokig, Anders. Inte är skogsrån nå'n _hon_, inte. Det är en söt och vacker gosse med lockigt hår, som kommer fram ur djupaste skogen och sätter sej ner på en sten bredvid mej, och talar så ljufligt, och dansar med mej, och kysser mej också ibland, du.

Anders.

Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo'n och alle andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv'et. Du har aldrig sett henne, det hör jag nock.

Anna.

Tro hvad du vill; men jag _har_ sett, säjer jag. Och hvad tycker du, skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det, Anders?

Anders.

Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo'n har sagt, att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre Gud, om du tog nå'n skada te kropp eller själ, då skull' jag allt gråte mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att jag håller orimmeligt mycke åf dej.

Anna

(^med allvarsam ton^)

Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.

Anders.

Jojo, Gud nå' mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse och skrifve så rart som du.

Anna.

Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha du!

Anders.

Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln; och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.

Anna.

Jojo, ditåt lutar det, min lilla gosse.

Anders.

Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck med fleckan i visan: hon vänta' och vänta' så länge, att hon feck _ingen_ te slut.

Anna.

Den visan mins jag mej inte ha hört. Den får du lof sjunga för mej, Anders.

Anders

(^sjunger^)

Och gossen gick sig ut i morgonstund, Hejfilinkeli! Så gla' och lusteli'. Då mötte han en mö i rosendelund: "Vill du blifva min?" sa' gossen; -- Nej, nej, nej, nej, nej! Din blir jag väl ej, Nog får jag en ann', sa' flickan.

Och gossen gick sig ut i middagsstund, Hejfilinkeli! Så gla' och lusteli'. Då mötte han den mön i rosendelund: "Vill du än bli min?" sa' gossen; -- Nej, nej, nej, nej, nej! Din blir jag väl ej, Får nog än en ann', sa' flickan.

Och gossen gick sig ut i aftonstund, Hejfilinkeli! Så gla' och lusteli'. Då mötte han den mön i rosendelund: "Nog kan jag bli din, sa' flickan; -- Nej, nej, nej, nej, nej! Min blir du väl ej, Nu har _jag_ en ann', sa' gossen.

Anna.

Hahaha! det var riktigt rätt gjordt åf gossen, kära Anders. Men flickan bar sej också bra dumt åt, du. På det lilla viset skall det promt inte gå med mej, inte. Neej, jag ska ha det ungefär så som det står i en ann' visa om en jungfru, som knep sej inte mer och inte mindre än en Adelsman, du? Vill du höra den visan, du?

Anders.

Ja, det kunde inte vara så ledsamt.

Anna

(^sjunger^)

Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng, Hon band sig af liljor en krans; "Ack, vore Herr Gunnar min käraste vän! Men jag räds, att han är någon ann's."

"Och svara, du ros, nu till mitt behag, Om kärasten han vill mig ha." -- Då drog hon så varligt de silfverblad, Och rosen hon svarade ja.

"Så säg mig, du gök der i grönan skog, Hur långt är tills brud jag skall stå?" -- Ett endaste slag slog göken i skog; Stor glädje då jungfrun månd' få.

"Och tack, liten fågel i högan träd, Kom neder, kom neder till mig! Ej månde du vara för jungfrun rädd, Hon önskar blott kyssa dig."

Och fram kom den fågel ur fager lund, Han flög uti kärestans sköt. Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur; Skön jungfrun i famnen han slöt.

"Och vill du bli min, som det var ditt ord, Så månde vårt brölopp väl stå." -- Om söndag var lustigt i Gunnars gård, Till brud tog han jungfru-lill då.

Anders.

Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. -- Men, som sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm, då. -- Nej tag _mej_, du Anna; aldrig får du nå'n ann', som håller så grufligt åf dej, det är molsäkert.

Anna.

Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på jorden; men tala aldrig om giftermål, så framt du vill göra mej någe grand till viljes.

Anders.

Se der kommer husbo'n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te öfvertale dej. Än ger jag mej inte för tappt, du må bli ond eller inte.

TREDJE SCENEN.

De förra. JAN och ANNIKA ^komma ut ur stugan^.

Anders.

Hör, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda år ärligt och redligt, så att ni varit nöjd med mej?

Jan.

Jo, det behöfver du foll inte fråge. Du har tjent mej så troget och beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne löne dej nock för allt.

Anders.

Åh, det är inte så svårt för er heller. Om ni mins, så sa' ni i förårs, då Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville städje mej te dräng, att om jag inte flytta' ifrå er, utan hjelpte er på gammeldagera med torpe, så skull' jag få Anna te hustru, och ni skull' tale ve Patron på herrgåln, att jag feck öfverta torpe, när ni inte orka' med te sköte det länger.

Jan.

Ja, det sa' jag och det ska jag hålle ord med ock, om Gud vill.

Anders.

Nu har jag tjent i sju år för Anna, som det står i bibla om den gudsmannen Jakob, att han tjente i sju år för Rachel, och då tycker jag just, att jag kan få henne ock. -- (^med nedslagen ton^) Men det värste är, hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej.

Jan.

Käre Anna, jag har allt räknat på, att du och Anders skulle bli ett hjonelag. Jag är gammel och skröplig och kan inte begäre, att Anders ska sköte alle torpersysslera för bare dränglöna. Derför vor' det så bra, om ni gifte er och satte er ner här, så kunde jag och Annika få stanne qvar när er och slippe gå ifrå torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull' ha imot Anders; han är ju en så bra och duktig karl, som nånsin kan finnes. Eller hvad?

Anna.

Jo, gubevars, jag vet inte många, som ä' så bra som han. Men inte kan jag hjelpa ändå, att jag inte orkar ha tycke för honom.

Jan.

Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.

Anna.

Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag ... jag håller åf en ann'.

Annika.

En ann'? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull' ha satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått tycke för, kära barn?

Anna.

Erik i Hult.

Jan.

Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.

Anna.

Men Erik har sagt, att han håller åf mej igen, och att han vill gifta sej med mej.

Jan.

Ja, det må vare; men far hans går aldrig in på ett tåcke gifte, det är säkert som amen i körkan.

Anna.

Men Erik står mycke väl hos Patron, och han tänker be honom fälla ett godt ord för oss hos fader Sven.

Jan.

Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag känner nock Stor-Sven, jag. Hvad han en gång fått i skallen, det kan en inte dra ut med hoftång en gång. Slå du derför den der kärleken ur hågen.

Annika.

Ja, kära Anna, det är mitt råd med. Tag du Anders, det blir det allrebäste.

Anders.

Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att hålle åf mej?

Anna

(^ängslig^)

Kära Anders, du gör mej så ondt, så ondt, så ... Om jag sett dej förr än Erik, då hade jag allt fått tycke för dej, det tror jag säkert. Men nu är det för sent; jag kan inte, jag kan inte!

Jan

(^uppbrusande^)

Jaså, är det tacken för allt hvad vi gjort dej, Anna? Är det tacken åf ett barn, att skaffe far och mor bekymmer på gammeldagera? Är det tacken ...

Anders

(^infaller hastigt^)

Nej, fader Jan, nu orkar jag inte höre er länger. Ni får inte lägga tvångsmål på Anna, när hon inte sjelf vill. Gud fader ska veta, att det blir fattigt för mej te lefva, när jag inte kan få henne; men blankt inte vill jag pocka mej te henne ändå.

Anna.

Anders, Anders, jag skäms för mej sjelf, att jag ska vara sådan imot dej ...

Anders.

Tal' inte så, Anna. Vore det nå'n ann', än Erik, som du tyckte om, då kunde det nock hände, att jag blef rasande; men honom unner jag gerne allt godt. Gud gifve bare, att det ginge väl för er, kära Anna.

Anna

(^räcker honom handen, rörd^)

Du är den bästa menniska på jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om jag kunde, så ville jag så gerna.

Anders.

Tyst, tyst, kära du; nu ska' vi aldrig tale om den der saken mer. Jag får foll försöke att berga mej. -- Och inte ska jag öfverge er, husbonde och matmor, på gammeldagera, utan jag ska sköte torpe åt er så länge ni lefver; ja, det ska jag! (^han vänder sig bort att dölja sin rörelse^)

Jan.

Gud tröste oss! Du gråter, Anders; du blir aldrig glad mer!

Anders

(^hemtar sig^)

Åh, det är ingenting, käre husbonde, det är ingenting. Nock är jag glad, ser ni inte det? -- Hejsan! nu får jag lof bort på midsommersvaka och ta mej en sväng. Här ha vi stått och pratat så länge, att jag kommer för sent, om jag inte lägger bena på ryggen och ränner iväg, så det vischer i skogen. Kommer du med, Anna?

Anna.

Jag törs visst inte gå till Hult. Om fader Sven får se mej, så kör han kanske bort mej.

Anders.

Åh, det är inte farligt. Kom efter du, när det li'r lite länger på; gubben Nämndeman ska inte ge akt på dej ibland det myckne folke. Då ska' vi ta en vän-dans med hvarandre, så att skoklackera slår imot tuppen på majstånga. -- Adjö med er så länge, far och mor! -- "Hejhoppsasa! Lustig och gla', Munter och hurtig ständigt är jag!"

(^Han springer bort sjungande^)

Annika

(^torkar sig i ögonen^)

Gud signe den redlige gossen! Hans make fins inte på jordkloten.

(^Gå in i stugan^)

III. INDELNINGEN eller TAFLAN.

(^Scenen densamma som i Första Taflan. En majstång i fonden. Uppdukade bord både i för- och bakgrunden.^)

FÖRSTA SCENEN.

SVEN och LISA ^komma ur stugan^.

Sven.

Nu ha vi allt i ordning, så att Patron kan få komme med sin främmat, när han vill. Se, det är ju rektigt präktigt testäldt här på gåln.

Lisa.

Bare inte Erik förstör alltihop för oss, så är det väl. Den pojken har ett hett och påstridigt hufve, när det sätter åt honom. Vi ha haft hårda nappatag med honom i dag för det der giftermålets skull.

Sven.

Åh, han måtte foll skäms att sätte sej på tvära i allt herrskapets närvaro. Hvad skulle Patron annars tänke? Säkert trodde han, att vi ä' elake mot Erik och tvinger honom te giftermåle, och det vill jag inte att nå'n ska tro om oss, ser du.

Lisa.

Nånå, allt tör fälle gå bra. Det var i alla fall klokt, att vi hållit honom så strängt inne se'n i går, så han inte fått träffe den der Anna; för di kunde nock ha kokat ihop någe otyg och rymt sin väg eller kastat sej i sjön, så det blitt ett okristligt elände.

Sven.

Jojo, tåcke har jag varit rädd för, jag, och för att Erik inte ska få råke Anna förr än han är gift karl, har jag sagt honom, att han i måron dag ska fare bort te gamla mormor i Segersta, som du vet har skrifvit så mycke och bedt, att han skull' helse på henne.

Lisa.

Kors, det var präktigt påhettadt. När gamla mormora si' får han bli qvar ända te bröloppe. Du är mej en knif te kunne ställe med sakera.

Sven.

Så skull' jag också tro, mi' gumme. Går trolofninga lyckligt och väl för sej i qväll, så kommer inga rese i fråge, förstås; men det är imellertid godt, att han är beredd på te fare.

Lisa.

Men hör en ting, Sven. I fall vi nu begär lysning, utan att Erik vill eller vet åf saka; tror du, att Prosten går in på tåcket? Det är ju bare fästman, som får ta ut lys-sedel, eller också ska han lemne liksom nå't skreftligt, att han inte är imot giftermåle? Hur ska vi ställe med dette?

Sven.

St! var du obekymrad; jag vet nock råd för den saka, jag. -- Men se der ha vi nu Ola i Gyllby och Britta.

ANDRA SCENEN.

OLA i Gyllby. BRITTA. De förra.

Sven.

Välkommen, käre fader Ola! Välkommen, Britta!

Ola.

Tack, tack vackert!

Lisa.

Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.

Britta.

Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en kommer te fästman sin.

Sven.

Och råd har du ock te vare grann, Britta. -- Är du nöjd med att få son vår te man?

Britta.

Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann' utåf bonnfolk som skull' passe sej åt mej, än Erik.

Lisa.

Det kan du nock ha rätt i, käre Britta. Inte lär det vare värdt för nå'n trasdräng te komme steckandes och ville ha e så förmöga jänte, som dej, inte.

Britta.

Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han får inte komme ur stalle den, som ska ha mej, inte.

Sven.

Tåcke tycker jag just om; det är rektigt taladt, lelle sonqvinna mi'! Erik ska bli fanken så galen efter att få dej, det är tvärsäkert.

Britta.

Åh, jag skull' foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad han just annars skull' ville ha, som vore styfvere; så säjer åtminstone far min.

Ola.

Tyst, barn, med tåcke der tal; det låter så fult.

Britta.

Låter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock te och med åt Inspektor Jernbom eller Länsman Knipmark eller sjelfveste Adjunkten hemme i sockna, om det komme derpå an?

Ola.

Tyst, säger jag dej, flecke! Det är skamligt, te låte fader Sven och mor Lisa höre tåcke storaktigt prat.

Britta.