# Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter ## Part 4 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/wainamoinen-lyriskt-forsok-i-tre-akter-50263/index.md Öfver allt, der lifvet har sin boning, Der är Skaparn, ordnande och mild. I den höga läran om försoning Skänkte han åt jordens folk sin bild. Korsets lidelser sig skulle blanda Med naturen i dess pröfvo-år, För att helig göra denna anda Upp till Gud från tid och öden går. Tro och Hopp och Kärlek, dessa trenne Andans barn upplysa lifvets stig. Genom tron du evigheten känne Och dess lön af hoppet öppnas dig. Kärleken sig på de båda stöder. Lifvets väsen i naturens skrud Gör den alla menniskor till bröder, Såsom af en och samma Gud. CHOR af Christne. Jordens folk! Er tro i samljud stige Genom skyn i hoppets morgonglans. Kärleken det brödrabandet vige, Som ger stöd, förlåtelse och sans. Utaf fiender försvinne namnen Ifrån jordens kretsar mer och mer, Alla Christne öppna broderfamnen. -- Älsken oss, vi skole älska Er. (Wäinämöinens folk, som under sången röjt en stigande rörelse, störta sig i de christnes emot dem öppnade armar.) ALLMÄN CHOR. Bröder, ja, vi skole älska Er. (Wäinämöinen, som qvarblifvit ensam, betraktas af Emoina med bedjande blickar.) RIDDAR CARL. Menskor, varen alla bröder! Ingen Herre, ingen slaf. Ljuset denna frihet föder Christendomen Eder gaf. Svensken, lifvad af den läran Som han fört till Auras strand, Söker med förtjusning äran, Helgon i hans fosterland. Dock utaf dess glans betagen Har han ordningen till vän. Alla lyda under lagen, Allas frihet skyddar den. Svenskar älska fosterlandet, Finlands söner likaså. Viljen J föreningsbandet öfver hafvets böljor slå? JOUKAVAINEN. J, Christne! Känslan som jag röjer Vid Edra gerningar, vid Edra sångers ljud, Allt öfvertygar mig att starkast är Er Gud. För korset jag min hjessa böjer. Ja, Svenskar, med Er kraft min arm förenas må. RIDDAR CARL (ger ett tecken, och Svenska baneret, föreställande en himmelsblå glob med tre kronor, uppburen af 2:ne lejon, framföres till honom.) Sen Sveriges baner, ett fäste för dess ära: Upplysning, Frihet, Lag, tre kronor i det blå, Som tvänne höjda lejon bära. Vid det tillhöre Er att tro och huldhet svära. JOUKAVAINEN. Hör, korsets Gud, och eden tag! Jag svär, att Sverges Konung lyda Vid dessa kronor, som betyda Upplysning, Frihet, Lag. CHOR. Åt Sverges Kung vid Sverges fana Går eden från ett troget land. Hans bud må oss till äran mana; Vår frihet vårdas af hans hand. WÄINÄMÖINEN, utbrister. Du ensam, Turilas! RIDDAR CARL. Han? Ledarn af en liga? (till någre) Dock -- fören honom hit. Må straffets lagar tiga På denna högtidsstund, då, christendomens namn Upplåter allmän brödrafamn. JOUKAVAINEN, till Wäinämöinen. Hvi står du dyster, stum? -- Ser du ej fosterlandet Fritt och förädladt? -- Tröstad blif Af vissheten derom. Gå, stärk föreningsbandet, Din dotters hand åt Riddarn gif. Du låfvat genom den belöna Den tappraste, den ädlaste. Välan, Mitt anspråk upphör nu. Med denne Riddersman Ej någon täfla djerfs. Må hon hans dar försköna. RIDDAR CARL, till Joukavainen. Du öfverraskar mig. Djupt känner jag mig rörd. Ett handslag. (Sträcker handen.) JOUKAVAINEN, slående sin hand i Riddarens. Bergfast tro! RIDDAR CARL, till Wäinämöinen. Jag önskade bli hörd Af dig, du ädle Drott, som lyckan förolämpat, Men som mitt hjertas hyllning fått. Du har ej känt den Gud, mot hvilkens kraft du kämpat. Jag varit i hans hand ett ringa verktyg blott. Förlåt mig pligtens tvång! -- Kom, blif i dessa bygder Af alla sedd som far, och skänk oss dina dygder. En mera nära rätt att vörda dig som far Mig i försoningsstunden låfva. Men ej som segrens skörd, som hjertats fria gåfva Din dotters hand för mig ett himmelskt värde har. Jag älskar henne ömt, dess bild i hjertat buren Ger höjning åt min själ, förhärligar naturen. Ett namn, min Konungs nåd, ett, kanske aktadt, svärd, Det är mitt enda hopp att anses henne värd. Sköna Emoina! förtro dina öden Åt detta hjerta, som brinner för dig. Tag mot min trohet in i döden, Och folkets kärlek dana kring mig. WÄINÄMÖINEN, till Emoina. Vill du bli christen? EMOINA. Ja. WÄINÄMÖINEN. Du äge sjelf att svara På Riddarns fråga. RIDDAR CARL. Blif min brud, Tillbedjansvärda, det förklara. EMOINA. Ja, gerna. RIDDAR CARL. Trohet inför Gud. CHOR. Gif, sköna tärna, Gif gerna Din hand Åt Hjelten som kommit från frihetens land. Riddarn vet skydda Vår hydda Vår ro. Du honom ditt öde må gerna förtro. WÄINÄMÖINEN, förenande sin dotter med Riddaren. I lifvets skiften stödjen ömt hvarandra. Hvad känslor utaf lugn och sällhet! PATER ANTON. O, min far, Du blir ju christen? WÄINÄMÖINEN. Nej. Jag vill till skuggor vandra, Lyst utaf samma tro, hvarvid jag lefvat har. Jag alla sett kring korset sig församla, Men qvarstår dock, ruin utaf det gamla -- Ruin af sanningen -- af villan -- lika godt, Jag oförändradt ger det lån af ljus jag fått Åt danarn åter. Meningar må falla, Må stiga. Känslan byts ej hos en åldrad man. Hvar trosbekännare förklarar sin som sann; Men dygder alstras af dem alla, Det ser jag, Riddar Carl. Kom i min famn, min son, I famnen af en hedning, som förlåter Den kraft som störtat honom från Sitt välde. Var för Finska undersåter Hos Sverges Kung en trogen tolk. De äro danade för heder. Djupt känsligt under hårda seder, Till själ och hjerta ett förträffligt folk. O min Emoina, tryggad för ditt öde Jag vandrar hädan till de döde! För sista gången kom, o Soini, i min famn! -- På jorden lemnar jag min harpa och mitt namn. ÅTTONDE SCENEN. DE FÖRRE. TURILAS. WÄINÄMÖINEN, till Turilas. Jag är besegrad och Gudarna glömmas, Jag går i högen bland fädren att gömmas. Mig min enda trosförvandt från ljuset skall skilja. Du skall högens ingång stänga; det är min vilja. EMOINA. Din enda trosförvandt! Jag dig förstår, min far, Och nu hos dig en bön jag har. Om ett beslut, som utgör min förfäran, Du rygga vill, och fly till någon okänd strand, Ledd utaf denna trogna hand, Afsvär jag genast christna läran Med glädje, -- ja -- i trotts af denna tår, Som utur själens djup vid Riddarns åsyn går. WÄINÄMÖINEN. Du älskar Riddarn? EMOINA, döljande ansigtet mot sin faders bröst. Ja. WÄINÄMÖINEN. Och ville dock försaka Den sällheten att bli hans maka, Blott för din far? EMOINA. Ja. WÄINÄMÖINEN. Hör. En gång skall jag dock dö. Hvad blir ditt öde då? -- Du tiger! -- (Sedan han betraktat Emoina, som höjt sina ögon emot sin fars.) Strålar skina Ur dessa ögona och tårar skymma mina. Din sällhet, tryggad nyss, skall ej din far förströ. EMOINA. Jag ju af dina blickar röner, Att jag ännu din ömhet har. Låt mina tårar, mina böner, Dig hålla uppå jorden qvar. PATER ANTON. Om du en mensklig känsla röner För dem du lifvet gifvit har, Låt deras ömhet, deras böner, Dig hålla uppå jorden qvar. RIDDAR CARL. Vid tjusningen mitt väsen röner Att nu få kalla dig min far, Var icke döf för våra böner! Blif vid din tro ibland oss qvar. JOUKAVAINEN. Af Finlands döttrar, Finlands söner, Du anses som en vördad far, Kring dig förenas våra böner, Blif ibland oss på jorden qvar. WÄINÄMÖINEN. Upphören att min känsla skaka. EMOINA. Tag dina grymma ord tillbaka. PATER ANTON. Dröj ibland oss en längd af tid. RIDDAR CARL. Njut allmän aktning, dygdens frid. EMOINA. Förskjut ej din Emoinas tårar. WÄINÄMÖINEN. Hvad hennes blick mitt hjerta sårar. EMOINA. Rörs af mitt qval, mig ej förskjut. WÄINÄMÖINEN. Jag ändrar icke mitt beslut. CHOR. Vi, Finlands döttrar, Finlands söner, Dig bedje, vördnadsvärde far, Var icke döf för våra böner Och dröj bland oss på jorden qvar. WÄINÄMÖINEN. Om den en villa är, den Guda-tro som farit Vid korsets sken från detta land, Som hamn jag forska vill, och derför stoftets band Jag lossar nu. Nog menniska jag varit. J, mina barn! vänner, faren väl! (Vill gå mot högen.) RIDDAR CARL. Jag vågar hindra dig, i kraft af det befäl... WÄINÄMÖINEN, afbrytande. Håll, ej ett ord derom, så framt du ej vill digna En dag till jorden, höljd af min förbannelse. Du sagt, att jag är fri: betänk det, Riddare. (Riddarn drar sig med sorgsen vördnad tillbaka. Wäinämöinen med mild och rörd stämma.) Barn, vänner, närmen Er! Jag önskar Er välsigna. (Alla närma sig vördnadsfullt omkring Wäinämöinen, som höjer händerna öfver dem.) Er sällhet bilde sig på ärans fasta grund. Jag manar ödenas förbund Att knytas vid min röst från mina fäders grafvar. Med dygd och idoghet, i Finland bygge bo Orubblig helgd åt svuren tro, Som frie, aldrig såsom slafvar. Stån opp! Aflägsnen Er! (Alla draga sig något tillbaka på ömse sidor af Teatern, så att medlersta delen deraf visar Wäinämöinen fristående, och i fonden den öppnade ingången till högen. Wäinämöinen med stark inspiration.) Ha! Gudar i mitt bröst Nedstiga! Det är tid att J Er uppenbaren. Snart till Er ära mer ej höjes någon röst, Om ej med underverk Ert välde förklaren. Min lefnad var en strid för Eder. Sanningen Sist uti högens djup jag går att söka än. Om jag ej tomma digter vördat, Så låten verlden se belöningen jag skördat, Och vid min harpa, högst på kullens topp Min hamn, förklarad, höjen opp, Att, vittnande om Er, förkunna Eder ära! -- Men händer detta ej, då vågar jag begära Förlåtelse af dig, Du, Tingens Upphofsman, Att jag en lära följt jag trodde vara sann. Och skulle några ljufva toner Osynlig hand på harpan slå; Så lyssnen! Danarn lönar då Dygd inom alla religioner. Ren ifrån jorden höjs min själ. Barn, Vänner, Fosterland! O, faren väl! (Wäinämöinen träder med en exalterad känsla in i högen. Hans harpa har emellertid blifvit ställd uppå dess topp. Han sjelf synes knäböjd med åtbörder utmärkande en brinnande andakt, under det ingången igenmuras af Turilas. Emoina, som sjunkit i vanmagt, understödes af Riddaren.) ALLMÄN CHOR. Vi, som ljusets frukter skörde Under himlalärans skygd, Offret af den Gamles dygd Nu med tårar heligt vörde. Himlars Herre! med förskoning Blicka uppå stoftet ned. Då för villorna du led Ljudade din röst: Försoning. Vid Chorens slut afbrytes dess döende toner af melodiska ljud, liknande Æolsharpans, och kommande från kullens topp, hvarest en sakta susning tillkännagifver ett vindkast. En allmän uppmärksamhet på dessa ljud åstadkommer rörelse hos alla på scenen, då Rideaun faller. Upplysningar till Lyriska Försöket Wäinämöinen. [1] Wäinämöinen är den märkeligaste af de mythologiska bilder, som framskymta utur Finnarnes äldsta fornsånger, eller som de på landets språk kallas: Runor. Hans fader Jätten Kalewa, eller Kawe, hade tolf öfvernaturlige Söner, af hvilka det vill synas såsom om Wäinämöinen varit den mägtigaste, genom sin förmåga att uppväcka känslor. Alltid kallad Wäinämöinen den Gamle, framställes han såsom spelande på sin harpa, då han verkar, och dessa verkningar äro i sanning poetiska. Sittande på en klippa vid harpan, bragte han hela naturen i rörelse och hänryckning. Runorna säga att: luften dallrade, liflösa ting rörde sig, den kalla Nordans portar brusto, bergen skakade och gåfvo genljud, djuren till, och sjelfva björnen tittade fram vid gärdesgården, foglarna ilade genom luften, fiskarna sprittade i vattnet, och Sjöfrun makade sig opp på stranden, för att lyssna till hans spel och sång. Den unge Joukavainen ville en gång trottsigt bestrida honom väldet; men då fattade Wäinämöinen harpan, och sjöng om Skapelsens under och naturens rikedom, så hänförande, att Joukavainen föll till föga, erkännande djupt rörd Wäinämöinens öfvermakt. Runorna gifva Wäinämöinen endast tvänne barn, en Son och en Dotter. De sednare Runorna beskrifva Wäinämöinen såsom merändels alltid åtföljd af Jungfru Maria den Huldrika (Neitzy Maria Emonen), hvaraf jag tagit mig anledning att låta denna känsliga Gubbe alltid åtföljas af en huld Dotter, som jag kallat Emoina. Jag har trott mig kunna framställa Wäinämöinen såsom en af Svenska Konungen Eric den Helige förjagad Furste, hvilken söker att återfå sina förfäders herradöme, och der åter införa förfädrens Gudalära. Alla landsorter i Finland formera sig anspråk på att vara Wäinämöinens egentliga hembygd; alla hafva Sagor och minnesmärken om honom, mer och mindre fallne i glömska. Ju högre opp mot norden man kommer, desto friskare äro dessa minnen. Fornforskarne må tvista om Wäinämöinens egentliga hemland, jag har i min digt gifvit honom det som passat bäst för mitt ämne, i synnerhet som sägner till stöd derföre icke saknas. [2] Birkala, ett namn ifrån hedenhös uppå en trakt, belägen till största delen uti Öfre Satakunda Öfredels Härad af det så kallade Björneborgs Län, samt till en mindre del i Tavastland, anses härleda detta namn ifrån Birkarlar, som skall betyda Handelsmän. Traktens geographiske läge synes kunna göra den till en medelpunkt för landsortens handel. Birkala Sjön, kallad Pyhäjerfvi, det vill säga: den helige sjön, emottager vatten ifrån tvänne, alldeles särskilta, stora Vatten-Systemer. Det ena kommande i en månggrenig sträckning af öfver 20 Svenska mil ifrån Österbotten, och det andra ifrån de, genom sköna vuer i landet mycket kända Tavastländske fjärdarna uti Längelmäki, Orivesi, Sahalax, Kangasala, Pelkenä, Hauho, Lampis, Hattula, Säxmäki, Lämpelä och Wesilax. Dessa båda, i Pyhäjerfvi förenade Vattendrag, bryta sig, under ett vid Pyhäjerfvi strand belägit Säteri, med namnet Vik, ut ifrån landthöjden genom forssen Ämäkoski, det vill säga, Moderforssen, som egenteligen kan anses såsom början till den af geographerna kallade Kumo elf; men hvilken jag i min digt kallat Satakundas elf, derföre att den allt ifrån sin början ända till sitt utlopp i hafvet vid staden Björneborg, flyter endast och allenast genom Satakunda Härader. Förenämde Ämäkoski vattenfall är pittoreskt, och var det i synnerhet innan strömrensningarne började. Hela vattenmassan störtar sig våldsamt emot ett högt och brant berg, bryter sig deremot och tager en helt annan riktning ned uti en djup, hvarigenom den sjudande flyter i en rät linia inemot mil. Stränderna på ömse sidor af denna forss äro åtminstone af ett högt kyrkotorns höjd ifrån vattubrynet, så branta att de, med få undantag, endast äro tillgänglige för klättrare, samt voro ännu för några år sedan tätt beväxte med mörk och åldrig tall- och granskog. Den långa skummande forssen genom detta mörka djup, har, kanhända, gifvit den sitt andra namn, Nockia, det vill säga, Skorstensfejaren; hvilket jemväl är namnet på ett nära till forssen på elfvens andra strand belägit Säteri, der den Österbottniske Bondehären, anförd af Jacob Ilkka under det så kallade Klubbekriget, anfölls och skingrades af Clas Flemming år 1597. Nedan om Ämäkoski, på 3 mils afstånd, ökas elfven af de vattendrag, som ifrån den i 1 mils långa socknen Ikalis, genom den namnkunniga Kyroforss, faller ned uti Kyro Kyrkfjerden, och derifrån vidare genom Sjuroforss, utgörande gränsen emellan Birkala och Karku socknar, förenar sig med den af mig kallade Satakunda elfven. Kyroforss, der jag uppställt min första Akt, är genom Skjöldebrands Voyage Pittoresque både beskrifven och åskådlig gjord. På Birkala sidan om det derifrån kommande vattendraget är en stor, vild och bergig skog. I denna skog, ej långt ifrån Sjuro, finnes ett högt berg, som röjer grofva spår af menniskohänder, i ändamål af dess ytterligare befästande mot anfall. Der nedanföre, in åt skogen, är en ängsdäld, hvarest jag uppställt andra Akten. Här äro åtskillige urgamla vapen, såsom stenyxor m.m. fundne, och der berätta sägnerna att Wäinämöinen sökt försvara sig emot Svenskarna, med tillägg, att då han såg sig nödsakad att fly, ryckte han ur berget löst en klippa, kastade den i sjön för att stiga på, och komma torrskodd öfver till andra stranden. Af denna klippa, formerades sedermera en med några träd beväxt liten holme. Ofvanom Ämäkoski, på Säteriet Viks åker, närmare stranden af en vik, som skiljes ifrån elfmynningen genom en udde, finnes en kulle, i form af en stor Ättehög. Den kallas Junturinmäki, och säges vara ett gammalt offerställe (Uhripajka). Der har jag uppställt Tredje Akten. Der skulle, enligt berättelserna, folk ifrån alla håll, ankomne till det mästa på båtar, hafva, efter slutad skörd i September, kommit att offra och göra byteshandel. Sanning är, att ifrån urminnestider har en höstmarknad i Birkala existerat, dit allmogen från vidt aflägsna orter föra sina producter, mästadels på båtar, till afsalu. Landskapet kring Junturinmäki, och i synnerhet sedt ifrån en nära invid belägen ås, framställer rundt omkring åskådaren en mera än 2 mils tafla af Fjärdar, Vikar, Insjöar, Sund, Åar, Bäckar. Elfmynningen som slingrande banar sig väg till den mörka och djupa forssdälden, en myckenhet uddar och holmar, odlade strandslätter, hvarest för det närvarande synas, 2:ne Kyrkor, 8 Herregårdar, 3 Officers-Boställen, 9 Byar, oberäknadt en mängd enstaka Hemman; Boningsplatser och Torp, höga med tall och gran beväxte kullar och åsar, samt djupa dälder, om sommarn emaljerade med blommor; lunder af löfskog, som höja sig opp ur dälderna, och utgöra, så till sägandes, medlare mellan den glättigt rika och dystert höga naturen. Hvem som behagar, kan med några steg ifrån landsvägen controllera denna uppgift. På åkern, ett litet stycke ifrån Junturinmäki, fanns för icke lång tid tillbaka qvar spår af ruiner, och en häst som plöjde föll för 15 à 20 år sedan plötsligen ned uti ett obekant källarhvalf under åkern. Sägnerna omtala, på detta ställe skulle i äldsta tider hafva stått en borg, bebodd af en Finsk Furste, som varit en likaså ifrig som envis hatare af christendomen. Han skulle hafva haft en dotter, ung och skön, det förstås, och efter denna Prinsessas hemliga kärlekshandel med en christen Prest, har ännu en klippa i sjön sitt namn Papinkari (Prestklippan). Sagans christne Prest, som älskade den hedniska Furstedottren, har jag trott mig saklöst kunna göra till en Svensk Riddare, men Presten deremot till Prinsessans Bror. Den hedniska Furstens boning, eller borg som det i sägnerna heter, skall sedermera af de christne blifvit intagen och förstörd, samt marknadsplatsen flyttad ifrån Junturinmäki en mil derifrån vid samma sjöstrand till Pispala (Biskopsplatsen), som skall hafva sitt namn deraf, att en Biskop derstädes predikat Evangelii sanning för den församlade marknads-menigheten. Marknads-platsen flyttades på 1770-talet till den då inrättade nya staden Tammerforss, der det Österbottniska vattendraget ifrån den stora Näsijerfvi-fjärden genom en stark forss, faller ut i Birkala-Sjön. Jag har valt denna ofvanbeskrifne ort till Skådeplatsen för min digt, bland alla andra skäl äfven derföre, att den var på den tiden i synnerhet en vigtig communicationspunkt emellan de inre nordliga delarna af landet och de södra mera fruktbara, der Svenskarna rådde. Detta synes Birger Jarl hafva insett, ty hans eröfrings-åtgärder sträckte sig förnämligast till att försäkra sig om Satakunda och trakten derifrån till Tavastehus, hvars Slott af honom byggdes. [3] Finnarna oppe i landet nyttja ännu i denna dag båtar som äro långa, smala, platta i botten och utan köl. Då de på sina färder komma till forssar, som ej med båt kunna passeras, draga de båtarna öfver land på kaflar, eller rullar, som de sätta under dem ideligen allt efter som tåget framskrider, intill dess de hunnit nedom, eller uppom forssen, då båtarna åter utskjutas i sjön och folket troppar in. En sådan båt, rodd af 12, 16, 20 och ända till handfasta roddare, hvarje roddare om en åre, löper med mycken snabbhet på vattnet, och en kapprodd af 15 à 20 sådane båtar, med röda och hvita qvinno-drägter försedde, är ett verkeligen vackert skådespel. [4] Ukko, en af Finnarnas äldsta Gudar, hvars makt synes hafva sträckt sig till alla grenar af Verldsstyrelsen. Ukko betyder på landets språk en gammal vördig man, Farfarsfar och åskan kallas "Ukko" ännu i denna dag. Då Finnarna vilja uttrycka sig att åskan går, säga de: _Ukkoisen-Jyristä_, hvilket öfversatt betyder: _Den gamle bullrar_. [5] Sjöfrun spelar en betydande role i de Finska Sagorna, och föreställes i starka forssfall eller brusningar uppstiga, och i solskenet kamma sitt långa hår. [6] Satakundas Vapen är en Björn, som reser sig på bakfötterna. [7] Kiwutar, en förfärlig plågo-möja, förmenades hafva sitt tillhåll på plågobacken eller marken (Kipumäki), hvarest hon uti en ofantelig sten-gryta troddes koka plågorna. Till denna plågo-ort drifva trollrunorma allt hvad som plågas skulle. [8] Det är en verkelig sanning, att Finnarna fordom hade visse träd uti skogarna, som ansågos helige. Hvar och en borde, då han passerade förbi ett sådant, kasta opp på dess grenar en qvist, hvarmed han vid annalkandet måste förse sig, så framt ingen olycka skulle hända honom. En trovärdig och upplyst man har berättat mig, att ännu i sednare tider skall ett sådant träd på ett uppgifvit ställe hafva funnits, med sådane qvistar rikt försedt, hvilka ännu fortforo att af förbigående ytterligare ökas. En nykommen själasörjares nit hade låtit nedhugga denna styggelse till allmogens stora harm, som deraf förespådde en stor hvälfning i landet; hvilket ock inträffade. Sägner om ett så beskaffadt heligt träd vid Sjuro saknas icke, äfvensom om en flere hundraårig Gubbe, som skulle hafva bodt i en kula vid en källa nära detta heliga träd. [9] Då de hedniske Finnarne fingo någon christen Prest till fånga, brukade de, efter grymma misshandlingar, omlinda honom med halm, samt fastbinda honom, sålunda utstyrd, vid en trädstam öfver en eldbrasa. [10] Offer-eld plägade Finnarna taga genom gnidning af torra trädstycken mot hvarandra. All annan än en sålunda erhållen eld, ansågs icke bra vid offringar. Elden ansågs eljest ursprungligen, enligt Sagorna, vara funnen uti en af Wäinämöinen uppfängad krampfisk, hvaruti fanns en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven ett rödt nystan, i nystanet eldgnistan. [11] Se Franzéns stunder i Lappland, 2:dra stunden, ifrån pag. 43 till och med 47, rörande Lapparnas Trollkarlar, eller så kallade Bålmän. Bra många af Bondfolket tro ännu i denna dag, att Lapparna kunna trolla. [12] Namn på Lappska Gudar. Då Lappske Bålmännen, efter sine vidunderlige contorsioner, sluteligen nedfalla i sin extas eller dvala, förmenas de fara till Jabmiaimo, de dödas boning, der Jabmiakka är herrskarinna. Återkomme derifrån medföra de sin såmedelst förvärfvade vishet rörande besvärjningens föremål.