Part 2

Skyndom oss, flygtingen undan oss ilar! Han ur vårt sigte förlorades här. Hvem är den qvinnan på mossbädden hvilar? Hvad hon är skön! Furstens dotter hon är. Hennes sömn må ingen störa. Ilom, sökom öfverallt. Alla Svenskar nedergöra, Joukavainen oss befallt.

NÅGRE, som begifvit sig utföre, återkomma.

Finnar hvimla åt den kanten, Ej bland dem han finnas må.

ANDRE.

Forssen der, och klippe-branten Lodrät der -- hvar är han då?

RUHO, med åtskillige af Wäinämöinens folk inkommande.

Hvilket gny? Hvad är å färde?

JOUKAVAINENS FOLK.

Här en Svensk försvunnit har, Som oss syntes utaf värde. Höfdingen det säkert var.

EN RÖST.

Vi i kojan söka böre.

RUHO.

Håll, omöjligheten finn. Då hon hvilar utanföre, Ingen kunnat slippa in.

JOUKAVAINENS FOLK..

Trogen lydnad oss tillhöre. Uti kojan, öfverallt Flygtingen vi söka böre, Joukavainen så befallt.

WÄINÄMÖINENS FOLK.

Vi det läger skydda böre Fursten åt sin dotter valt. Hennes hvila ingen störe, Wäinämöinen så befallt.

ÅTTONDE SCENEN.

DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN.

WÄINÄMÖINEN.

Att störa friden här, hvem vågat det försöka?

EN RÖST.

En flygting här försvann, det är vår pligt att söka.

WÄINÄMÖINEN.

En gångstig, föga känd, här bakom kojan går Längs bergets remna opp.

FLERE RÖSTER.

Oss skyndom, här är spår.

EN RÖST.

Att flygtingen undkom jag nu kan förklara.

CHOR af dem, som skynda uppföre gångstigen.

Gången opp mot höjden går. Skyndom, skyndom, här är spår.

NIONDE SCENEN.

WÄINÄMÖINEN. EMOINA. RIDDAR CARL. FINNAR.

WÄINÄMÖINEN, till Ruho och Finnarna.

Gån! --

(väcker sin dotter)

Vakna! -- Vi segrat. Snart skole vi fara; Kom, följ mig mot stranden. -- Hvi darrar du så? -- Du synes ångestfull? --

EMOINA, utom sig.

Dröj, dröj! Jag kan ej gå Från dessa rum ännu! --

WÄINÄMÖINEN.

Säg skälet, unga qvinna.

EMOINA.

Jag kan ej ord för fruktan finna. För min skull -- o för min! -- förbarma dig, min far; Ett lif, ett enda lif, i denna fasan spar.

WÄINÄMÖINEN.

Och hvadan denna bön? -- Säg ut, hvad du syns erna!

EMOINA.

Hvad lågor! -- Hvilka mord! --

WÄINÄMÖINEN.

Sof du ej, unga tärna?

EMOINA.

Nej.

WÄINÄMÖINEN.

Flygtingen du såg?

EMOINA.

Ja.

WÄINÄMÖINEN.

Såg, hvart han försvann?

EMOINA.

Ack! frälsa Riddaren!

WÄINÄMÖINEN.

Förmätna, hvar är han?

EMOINA.

Han döljs.

WÄINÄMÖINEN.

Af hvem?

EMOINA

Af mig.

WÄINÄMÖINEN.

Hvar?

EMOINA.

Låfva först förskoning.

(på knä)

Jag drömde om min mor, den ljusa höjde sig i härlighetens glans och stämman ljöd försoning.

WÄINÄMÖINEN, bestört.

Försoning! -- Samma dröm!

EMOINA.

Låt minnet föra dig På den som hägnade din hydda. Betala nu din skuld och Riddarns dagar skydda.

WÄINÄMÖINEN,

Hvad vågar du begära?

EMOINA.

Ädelmod Utaf en upphöjd far.

WÄINÄMÖINEN

Men hämnens andar sväva Kring mig och känslor jäfva.

EMOINA.

Hvi höjs min moders hamn om himlen ej är god.

WÄINÄMÖINEN, som försöker att göra sig lös ifrån Emoina och gå till kojan.

Döljs han i kojan?

EMOINA. i ångest.

Nej, vid knän jag hänger.

RIDDAR CARL som öppnat dörren till kojan, kommer fram med blottadt svärd.

Jag detta tillstånd ej förlänger.

EMOINA, med anskri.

Ah!

WÄINÄMÖINEN kastar att taga sin lur, och ropar ur den.

Finnar!

RIDDAR CARL, ställer sig med ryggen mot en klippa i en ställning, som utmärker föresatts att försvara sig. Finnar framkomma med skyndsamhet på scenen.

Dyrt, jag sälja skall mitt lif.

EMOINA. i ställning som ger tillkänna att hon ernar betäcka honom med sin person.

Jag lofvat honom skydd.

WÄINÄMÖINEN.

Min vilja, kämpar, hören, Och denna främling, oskadd, fören Så han kan undanfly.

(till Riddaren)

Dig härifrån begif. Säg det förtryckarfolk, hvars färgor du ses bära, Att hämd är vårt begär, att frihet är vår rätt; Att Wäinämöinen, son utaf en Furste, Som länge vårdat Finlands ära, Hvars välde våldets härar kränkt; Hvars maka dog af skräck, då Svenska vilddjur ryckte Från hennes famn den son, hon mot sitt hjerta tryckte; Dig både lif och frihet skänkt. Jag uti skogars djup försökt att undandölja En dotter, som till tröst jag äger ensam qvar. Hör Svensk! Den tigerhjerta har, Som vågar hennes förfölja. Gå hädan långt.

RIDDAR CARL.

Hvad mig du om min frihet sagt, Är fästadt vid mitt svärd, och står ej i din makt. Mitt lif, det är en skänk utaf ett ringa värde, Dock tackar jag för den, så som det höfs en Svensk; Och skattar högt en dygd, som ädelt fosterländsk Hos fiender jag känna lärde. Förtryckar-lynnet blef ej Svenska krigarns lott. Dock vill han stäcka våld, så det sig ej förnyar. Oss Svenska kustens brända byar Till Finlands hyfsning drifvit blott. Jag fattade ej klart din mening med: _Förfölja_ _Din dotters lugn_. Dess dyrkan i mitt bröst Jag aldrig tänkt för dig att dölja; Men tänkt bereda dig en lugn och firad höst Inom din fosterbygd. Med fridens bud i handen, Utfärdadt af min Kung, jag gick att söka dig. Den Son du saknar följde mig; Försök att rädda undan branden, Barbar, din egen son. Jag läser i din själ -- --

(Wäinämöinen röjer den djupaste bestörtning.)

Spörj Pater Anton, flyg, farväl. --

(Hastar af scenen, följd af betäckning.)

TIONDE SCENEN.

DE FÖRRE, utom Riddaren.

WÄINÄMÖINEN, utom sig.

Min son, min son! -- Förskräckeliga irring! -- Man ile, flyge härifrån Att sluta mördandet. -- Hvad dröjsmål! -- Hvad för virring? Fräls, fräls, barbar, din egen son.

(Alla hasta af scenen.)

ANDRA AKTEN.

Teatern föreställer uti en bergig ock vild skogstrakt en mera behaglig däld. Midt i fonden står ett lummigt löfträd, dyrkadt som heligt, i närheten af en källa. Sex stycken groft i träd skurna Afguda-bilder, föreställande Ukko, Pohjola och Tapio, hvar med sin maka, äro uppställde invid trädet, Gudarna på högra och Gudinnorna på den vänstra sidan. Hvarje Afgudabild är omgifven af en nisch, formerad af friskt granris och prydd med löf och blommor. Midt på Teatern står, med roten i marken, en bränd träd-stam. Turilas kula synes på ena sidan nära Avant-scenen. Den är beklädd ofverallt med tallbark, och försedd med en stark dörr, som tillstänges inifrån.[8]

FÖRSTA SCENEN.

TURILAS, ensam.

Skön denna morgon är, och festligt jag beskrudar Kring helga trädet Finlands Gudar, Dem jag ur kulan dragit fram. Ett härligt offer snart blir fast vid denna stam. Jag hämdens flammor såg; gny hördes; den är mogen Och hämnarena snart bordt hinna hit i skogen. Men Joukavainen syns.

ANDRA SCENEN.

TURILAS. JOUKAVAINEN.

JOUKAVAINEN.

Jag är i raseri, Och jag begär ditt råd emot förräderi.

TURILAS.

Hvem är förrädaren?

JOUKAVAINEN.

Det Wäinämöinen blifvit; Han, på sin dotters bön, åt Riddarn frihet gifvit.

TURILAS. O! det är oerhördt!

JOUKAVAINEN.

Hör mera. Patern, han, I yra om sin son, ifrån mig rycka söker; Men jag fört Patern hit från Kyro by, som röker...

TURILAS, med ilska.

Att offras genast.

JOUKAVAINEN.

Ja, rätt talat, vise man.

TREDJE SCENEN.

TURILAS. JOUKAVAINEN. Folk inkommande under en vild marsch, förande PATER ANTON bunden emellan sig.

CHOR och Marsch.

Genom skogar, öfver vågor, Ila vi med svärd och lågor. Fram mot borgen taga vi. Hämd och död åt tyranni.

Gudar, detta offer tagen! Gudar, våra fjät ledsagen! Gudars hägn än Finland har, Helga trädet än står qvar.

TURILAS.

Qvar helga trädet står, och härligt i dess hägnad Sig Finlands Guda-bilder te. Ej någon våge fram. Må här till deras lugnad Åt Plågomöjan offret ske.

Ymnigt med halm omkring Christ-Patern linden;[9] Zirligt sen honom vid trädstammen binden; Eldbrasan under sen antändas må.

CHOR.

Af detta offer stor gamman vi få.

(Bränsle sammanföres vid roten af den midt på teatern befintelige kolade trädstammen, under det att Joukawainen synes ifrigt samtala med Turilas, och halm lindas omkring)

PATER ANTON, som utbrister:

J blinde hedningar, J kunnen ej förfära Sanct Henrics lärjunge med edert raseri. Med tjusning möter jag min tidigt vunna ära, Att bland martyrer räknad bli. Martyrer för sin tro! Ah vildar, kännen styrkan Utaf den andas kraft sig gjuter i mitt bröst, Och bjuder genom denna röst Er vända om från falska Gudars dyrkan.

(Folket röjer förskräckelse vid dessa ord.)

Ja, falska Gudar. Stock och sten, Som edra drömmars yra skapat, Och edra egna lyten apat...

JOUKAVAINEN, afbrytande otåligt.

Fort, smädarns skrud är färdig ren.

(Pater Anton fastbindes vid offerstammen öfver det ännu icke itända bränslet under vild dans och)

CHOR.

Här får du, Kivutar, gräsliga möja En knapp i din tröja, En rem i din sko, Ett bloss i din stuga, I taket en fluga, Som kan, må du tro, Messa och skria Litamin Lustigt och bra. Ha, ha, ha, ha.

PATER ANTON.

Sanningens bekännare För er lära tåligt blöden. Må ett villadt slägte se Andans seger öfver döden Stigande från vanskligheten Härligt mot odödligheten.

CHOR och Ringdans kring trädet.

Messa, messa, käre Pater, messa. Dansen går rätt muntert och bra. Lustiger om, må kring helgonets hjessa Lågorna fladdra. Ha, ha, ha, ha.

JOUKAVAINEN, som slutat sitt samtal med Turilas.

Medan han uppstämmer messan den sista, Skyndom att börja vår heliga stund. Lycklig den först finner Tapios gnista Som tänder bålet. Slut om vår rund.

(De lägra sig i ring och börja hvar för sig att gnida tvänne trädstycken mot hvarandra, för att, enligt de gamle Finnarnas sed, erhålla offer-eld.)[10]

PATER ANTON.

Blinda skara, återvänd Denna falska Gud att dyrka. Himlaläran skall bli känd Öfverallt i all sin styrka. Förrn min aska är försvunnen, Ljusets seger här är vunnen.

CHOR.

Gnistan icke finna, vi Och dock ifrigt vi arbeta. Hvad har kunnat elden reta? Här är trolleri. Mäktige Tapio, trolldomen från oss vänd! Skogarnas Herre, eldgnistan tänd!

JOUKAVAINEN, uppstigande, ropar med hetsighet.

Lapp, gör din skyldighet, trolldomen häf.

(En Lappsk Bålman framkommer, slående, allt efter som han uppropar efterföljande Gudomligheters namn, med en hammare på figurerna tecknade på hans trumma, under särskilte grimacer för hvart slag.)[11]

BÅLMANNEN.

Sarakka, Juxakka, Maderakka, Hattara, Stor-Junker, Lill-Junker, Beiwe, Ajattara![12] Nåd, Jabmiakka, mig icke förqväf!

(Han faller ned, efter rysliga åtbörder, i sanslös dvala, omgifven af Lappar.)

CHOR af Lappar.

I Jabmiaimo nu får han veta Hvad eldens vrede så kunnat reta. Han vaknar. Nu rör han på armar, på ben. Och eld har han med sig.

ALLMÄN CHOR.

Heliga sken!

(Rörelse i ändamål att antända bålet.)

FJERDE SCENEN

DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA. Wäinämöinens folk.

WÄINÄMÖINEN, inkommande med hastighet.

Håll!

EMOINA, ångestfull.

Gudar, hvad fasa! Gå icke, min far. De vilddjuren rasa, O! spar dina dar.

JOUKAVAINEN, betagen vid Emoinas åsyn.

Den qvinnan förtjusar! Hvad skönhet! Hvad röst! Hvad känsla berusar Mitt manliga bröst!

TURILAS, till Joukavainen, hvars förtjusning han märkt.

Till kärlekens yra Sänk, hjelte, ditt tal. Låt qvinnan dig styra, Som frälst din rival.

JOUKAVAINEN, hetsigt.

Som frälsat min rival! Nej, bålet måste tändas.

WÄINÄMÖINEN.

Håll, jag befaller det.

JOUKAVAINEN.

Vår offring skall fulländas.

WÄINÄMÖINEN.

Bor ingen lydnad mer för Wäinämöinens röst Uti hans tappra Finnars bröst?

JOUKAVAINEN.

Ej sen förrädare du blifvit Dig Joukavainen lyda kan.

WÄINÄMÖINEN.

Den blinda hetta, som dig drifvit, Dig tillhör styra, unge man.

JOUKAVAINEN.

Den unge kan den gamle lära, Att offrens helgd och Gudars ära Ej störas utan öfverdåd.

WÄINÄMÖINEN

Den af oss, som vet mer om Gudars dolda råd. Uti naturens gång, må fram som Höfding stiga; Men den som mindre vet, må tiga Och lyda. Täflar du med mig?

JOUKAVAINEN.

Jag täflar. Hvari röjer sig Din visdom, gamle Man, som ej försvara kunnat Mot Svenskarna de fält du ärft. Min kraft, den har jag sjelf förvärft I skogarna, som skygd dig unnat. Göm detta minne i din barm, Och frukta för den Gud, som herrskar i min arm; Hans namn är styrka. Räds, att mot hans lagar bryta. Han segrade i natt; han ernar segra nu, Han alltid segra skall. Men du, Af hvilka bragder kan du skryta? Jo, af förräderi, att rycka undan mig En flygtinge, hvars digter dárat dig. För qvinnoböner vek du gått att äfventyra Den aktning ibland oss du njutit, gamle man. Den egen känslas svaghet ej kan styra, Ej frie männer styra kan.

EMOINA.

Barbarer, låten mig förklara...

WÄINÄMÖINEN, afbrytande henne.

Tag hit min harpa, jag vill svara.

(Han præluderar.)

JOUKAVAINEN, till sitt folk.

Gubben på sin harpa slår, Hörom svaret, som jag får.

WÄINÄMÖINEN, vid harpan.

Dårliga Ungdom, låt styrkan ej rasa. Kraften som härjar skall åldras och dö. Vådeldens broder, den slocknar med fasa. Vindarna komma och askan förströ.

Styra tillhör ej en kraft som försvinner. Det föll ett frö ned i jordlifvets famn, Som växer opp, och ju närmre det hinner Höjden, sitt ursprung, blir vishet dess namn.

Anar du andan som lifvar naturen? Röjer du målet för krafternas gång? Tankarnas väsen hos vetande djuren? Då är du vis och då tystnar min sång.

CHOR af Joukavainen och Finnar, efter någon stunds väntan.

Sjung, Wäinämöinen, ännu en gång, Låt höra mer af din härliga sång.

WÄINÄMÖINEN, vid harpan.

Säg, hvem har ordnat de lummiga öar Du uti böljan ser spegla sin prakt? Säg, hvem har gjort dessa fiskiga sjöar? Tryckt uti djupet sin alstrande makt?

Säg, hvems är kraften, som vågorna häfver? Silar i källan dess svalkande drick? Färgrika kläder åt blommorna väfver? Öppnar naturen för vårsolens blick?

Hvem öppnar rymden för foglarnas skara? Vexternas kalk för de idoge bin?... Höjderna, lunderna, fjärdarna svara: Skaparens andedrägt, Verldsharmonin.

JOUKAVAINEN, rörd.

Ja, jag är kufvud af känslornas tvång, Det bor en Gud i den åldriges sång.

ALLMÄN CHOR, under djup rörelse.

Guden, som bor i den åldriges sång, Lede vår styrka och styre dess gång.

WÄINÄMÖINEN, med befallande åtbörd, stödd emot harpan.

Jag mer än någon för hämden skall sörja; Gudarna, friheten, elda mitt bröst. Vigtigt är det jag af fången vill spörja; Skynden att lyda den åldriges röst.

CHOR.

Lyda vi vilje och vörda ditt kall. Fången är här, om hans öde befall.

(Pater Anton, befriad, framföres till)

WÄINÄMÖINEN.

Du är en christen klerk?

PATER ANTON.

Ja.

WÄINÄMÖINEN.

Ung du synes vara. Du kallas Anton?

PATER ANTON.

Ja.

WÄINÄMÖINEN, afsides.

Hans blick till själen går.

(högt)

Din ålder?

PATER ANTON.

Fem och tjugu år.

WÄINÄMÖINEN.

(afsides) (högt) Min Soinis ålder. Mig förklara, Hvar föddes du?

PATER ANTON.

I Finland.

WÄINÄMÖINEN,

Finland! -- Hvar? På hvilken ort?

PATER ANTON.

I Birkala.

WÄINÄMÖINEN.

Din far?

PATER ANTON.

Jag känner honom ej. Ett värnlöst barn af nöden Jag var vid lifvets morgonrand.

WÄINÄMÖINEN,

Hvem vårdade dig? säg, förtro mig dina öden.

PATER ANTON.

De äro tecknade utaf en högre hand. Af Eric, Sverges Kung, jag faders huldhet njutit. Min barndom vid hans hof förflutit; Men då den Helige, den store Kungen dog, Sanct Henric i sin vård mig tog. Den ädles läror och exempel Mig vigt till Herrans tjenst i Herrans tempel. Se der om hvad mig rör det enda som jag vet.

WÄINÄMÖINEN.

Din faders namn för dig är då en hemlighet?

PATER ANTON.

Ja.

WÄINÄMÖINEN.

Kände du i byn, som gick i lågor, En Wäinämöinens son?

PATER ANTON.

Hvart syfta dina frågor?

WÄINÄMÖINEN.

De söka opp mitt barn som lefde, sade mig Den Svenske Höfdingen...

PATER ANTON, afbrytande lifligt.

Ack! värdes mig förkunna Hans öde.

WÄINÄMÖINEN,

Han är fri.

PATER ANTON, med innerlig glädje.

O Gud! jag prisar dig För detta ädla stöd din lära du vill unna! Jag icke om din son har något mig bekant, Men om dig Riddar Carl det sagt, så är det sant. Hur kallades din son?

WÄINÄMÖINEN.

Jag Soini honom nämde.

PATER ANTON, med liflighet.

Det var mitt namn som barn.

EMOINA.

Du ofta talt, min far, Om märket, som min bror på högra skuldran bar. En korsad qvist, som föll och skrämde Min mor, kort förrän han blef född...

PATER ANTON, ytterst lifligt.

Jag bär Ett märke...

WÄINÄMÖINEN, utom sig.

Låt mig se!

(Blottar Pater Antons skuldra och utropar.)

Min son, min son du är!

(Omfamnar Pater Anton med häftig känsla. Allmän rörelse.)

Min Soini, o mitt barn! Dig sluter jag i famnen -- Hvad känsla utan namn! -- Jag gråtit dig som död! -- Du lefver, o hvad fröjd! --

(till Emoina)

Och du, mitt ljufva stöd, Min hulda dotter, kom!

(Sträckande andra armen mot henne, sluter han sina båda barn emot sitt bröst.)

EMOINA.

Bror!

PATER ANTON,

Syster!

WÄINÄMÖINEN.

Dessa namnen, Uttalade vid fadershjertats slag, Med lifvet mig försont! -- Af glädje gråter jag,

O, mina barn! vid detta fadershjerta Nu sluten ömt ett syskonligt förbund, Stödjen hvaran, vid lifvets år af smärta; Stödjen hvaran, vid glädjens korta stund.

Sällhetens frö kan endast gro i skygden Af uppfylld pligt och fasta ömhetsband. Helgen Ert lif, åt Gudaläran, dygden; Helgen Ert lif, åt frihet, fosterland.

ALLMÄN CHOR.

Helgom vårt lif, åt Gudaläran, dygden; Helgom vårt lif, åt frihet, fosterland.

WÄINÄMÖINEN.

Och Finlands Gudar, J, min känsla icke jäfven, J, hvilka blidkade kring helga trädet stån. Af årets rika skörd J endast offer kräfven Åt Tapio en tupp.

(till folket)

Tillreden offret, gån; Jag vill ett ögonblick åt fadersglädjen unna, Sen offra, strida, segra.

(De andre på scenen varande aflägsna sig.)

FEMTE SCENEN.

WÄINÄMÖINEN. EMOINA, PATER ANTON.

WÄINÄMÖINEN, till Pater Anton.

Kom, du bör Aflägga denna drägt.

PATER ANTON.

Nej, den min ära gör. Den offring afskyr jag du hördes nyss förkunna.

WÄINÄMÖINEN,

Du Finlands Furste-Son?

PATER ANTON.

Inför den Högstes thron Det sanna gäller blott, ej skillnad till person.

WÄINÄMÖINEN.

Det sanna för en man af ära Är fosterlandets väl.

PATER ANTON.

Är himlens rena lära.

WÄINÄMÖINEN.

Den christne är det ej.

PATER ANTON.

Den, endast den är sann.

WÄINÄMÖINEN.

Är dina fäders...?

PATER ANTON.

Falsk.

WÄINÄMÖINEN.

Du rasar, unge man, Som ej förglömma bordt den fara, Hvarur du rycktes nyss.

EMOINA.

Besinna dig, min bror.

PATER ANTON.

Jag bär mitt vittnesbörd inför en villad skara; Min sak är Herrans sak; jag vet på hvem jag tror. Hans finger styr det ljus, som tränger fram i verlden, Och dessa dygders kraft...

WÄINÄMÖINEN, afbrytande.

Som blixtra fram ur svärden.

PATER ANTON, fortfarande.

Som mana till försoning.

WÄINÄMÖINEN, liksom träffad af ett mägtigt minne.

Hvilket ljud!

PATER ANTON.

Till jordens barn jordens Gud.

WÄINÄMÖINEN.

De Svenske, svara mig, hur följa de hans lära?

PATER ANTON.

Igenom alfvar, ädelmod och ära.

WÄINÄMÖINEN.

Den ära som de röjt, då här de farit fram, Syns ädelmodig ej, men rysligt alfvarsam; Och sist, skall jag försoning finna Uti förföljelsen mot Lalli...?

PATER ANTON.

Lalli, han, Affällingen, Sanct Henrics baneman! På lagens bud att honom hinna Var det som Riddar Carl, den ädle, med en tropp I skogarna sig trängde vågsamt opp, Fann honom ej, men såg...

WÄINÄMÖINEN.

Jag vet, han såg din syster. Nog Soini.

EMOINA.

O min far, din blick är kall och dyster.

WÄINÄMÖINEN.

Min själ är sysselsatt.

PATER ANTON.

Hör Riddarns ädelmod...

WÄINÄMÖINEN.

Min skuld är gäldad ren.

PATER ANTON.

Vet dock, att han förstod Hvem denne sjuke far i hyddan vara torde. Han derom föga unga dottren sporde; Men inom sig beslöt, att på ett värdigt sätt Förmildra lyckans oförrätt, Ja, hör mig. Sverges Kung nyss funnit godt besluta, Att Wäinämöinen fritt, inom sin fosterbygd, På Riddarns ansvar, må den gärd af aktning njuta, Som egnas åt hans börd, hans olyckor, hans dygd.

EMOINA.

Jag mina tårar ej kan dölja.

PATER ANTON.

Af glädje strålande, bad Riddaren mig följa Med honom, och en tropp, i skogars spaning lärd, Att söka dig. I går vi samlades till färd Vid Kyro by. Ej sömnen vågad syntes, Allt fredligt var och tyst.

WÄINÄMÖINEN.

Då hämdens dag begyntes.

PATER ANTON.

Säg, mordets och förvillelsens, För hvilken Riddarns kraft snart sätta skall en gräns.

WÄINÄMÖINEN.

Hör: Svenske Kungens nåd, hans like, jag, föraktar: Men lemna fäders arf åt dig jag eftertraktar. Afsvärj din christna tro!

PATER ANTON.

Nej, aldrig.

WÄINÄMÖINEN.

Aldrig, då Förbannar jag den stund du föddes.

PATER ANTON, med djup känsla.

Gud!

WÄINÄMÖINEN, ömt.

Du tvekar?

PATER ANTON.

Min salighet jag ej förnekar För något jordiskt pris, hur högt det vara må,

WÄINÄMÖINEN.

Dig gifs besinningstid. I minnet fäst de orden Jag sagt, och tänk på mig, tänk på ditt fosterland.

PATER ANTON.

Så högt som himmelen sig hvälfver öfver jorden, Är pligten emot Gud höjd öfver jordens band.

(Skall af Svenska jägarhorn höras från flera håll. Allmänt allarm.)

ROP, bakom Teatern.

Till vapen! --

SJETTE SCENEN.

DE FÖRRE. RUHO, inkommande med hastighet, kort derefter TURILAS.

RUHO

Svenskarna mot oss sig kasta.

WÄINÄMÖINEN.

Stridsmärket höj, ställ opp kämparna; hasta!

(Ruho skyndar af scenen. Till TURILAS.)

Tag vård om mina barn!

EMOINA, utom sig, under bemödande att följa med Wäinämöinen.

Min far, jag dig besvär...

WÄINÄMÖINEN. öfverlemnande henne åt Turilas.

Jag dig befaller att bli här.

(Starka ljud af blandade stridshorn ifrån många håll.)

Hör Stridshornen skalla Och blodet käns svalla Så ungt i min barm. Kom, frihet, gif styrka, Den Gud jag lärt dyrka Skall styra min arm.

(Ilar ut.)

SJUNDE SCENEN.

TURILAS. PATER ANTON. EMOINA.

EMOINA. försökande att följa sin far.

Nej, intet hindrar mig.

TURILAS.

Haf sansning, unga qvinna.

EMOINA.

Man fängslar mig, min far! O hör! o hör min röst!

PATER ANTON.

Håll inne dessa rop, min syster! Dig besinna.

EMOINA.

Besinna dödarna, som rasa mot hans bröst.

TURILAS.

Nej, stilla din förfäran, Din far går i sitt kall. Den Finska kämpa-äran Sin Höfding skydda skall.

PATER ANTON.

Hvad är väl kämpa-äran? Ett rö för vindars kast. Blott vid försoningsläran Står min förtröstan fast.

EMOINA.

Då alla strida, mörda, Hvar finns försoning? Hvar? Jag skall den Gudom vörda, Mig återger min far.

TURILAS.

Hans fäder, Finlands Gudar, De styra stridens gång. Snart till ditt öra ljudar Den Gamles segersång.

PATER ANTON.

Försökom ej förklara Hvad utgång striden tar. På vägar underbara Går nåden underbar.

EMOINA.