Part 1

Produced by Tor Martin Kristiansen and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net

_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 261._

V O L T A I R E

AV

G E O R G B R A N D E S

ÖVERSÄTTNING AV HJ. Ö.

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

INNEHÅLL.

1. Voltaire, Cicero och Aretino. Voltaire representerar en nation, en världsdel, ett århundrade 3

2. Lessing, Byron, Oehlenschläger och Grundtvig om Voltaire 5

3. Voltaire rättslös, anonym, hans ande alltomfattande 8

4. Frankrikes rättstillstånd var barbariskt 12

5. Zeus och Scapin. Voltaires verk en orkester 17

6. Voltaire och naturvetenskapen. Naturvetenskaplig syn på historien 20

7. Voltaire som diktare 26

8. Voltaire och Luther. Voltaire och Faust 28

Denna småskrift utgör en översättning av inledningen till Georg Brandes' stora verk François de Voltaire Bd I 1916, Bd II 1917. Till denna inledning har författaren för småskriftens räkning gjort ett tillägg (som belyser Grundtvigs uppfattning av V.).

Titelplanschen återger Largillières porträtt av Voltaire (25 år gammal).

Rörande en del biografiska och historiska data kan skriften kompletteras bl. a. genom N:r 14 i Verdandis småskriftserie: Voltaire av Hellen Lindgren, 4:e upplagan 1915.

Av Voltaires arbeten finnas i svensk översättning:

Candide, Filosofiska romaner och dialoger övers. av David Sprengel, 2:a uppl. 1915. Pris 3:50.

Filosofiska romaner i övers. av David Sprengel, med en studie över filosofpropagandan i Frankrike på 1700-talet och Voltaire av H. Taine samt noter av övers. 1922. Pris 6:75.

STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1922

1. Voltaire, Cicero och Aretino. Voltaire representerar en nation, en världsdel, ett århundrade.

Det ges författare, som ha sin plats i litteraturhistorien. De förnämsta bland dem representera tidsskeden i sitt hemlands diktning, vetenskap eller historieskrivning.

Det ges ett litet fåtal författare, tillsammans kanske ett par dussin, som tillhöra världshistorien.

Voltaire är en av dem.

Det var en gång ett knippe nerver, laddat med elektricitet, som intog och upplyste Europa.

Det var en gång en man, som tidigt utvecklade sig till att vara och anses som den förkroppsligade intelligensen, och som, så långt civilisationen sträcker sig, ännu i dag bevarar detta anseende.

Det var en gång en demon, vars håg var en eldhåg, vars infall voro blixtar, vars hjärta var varmt i sin hängivenhet och vänskap, men vars förstånd var kallt i sin lysande klarhet och vars konst var en enkel, naturlig vältalighet, som knappast någonsin blivit uppnådd, aldrig överträffad, en föredragets vältalighet, ty han höll aldrig något tal.

Det var en gång en världsman, en affärsman, en hovman, en herreman, en diktare, en lärd, en historieskrivare, en enstöring vars väsen var vilja, vars åtrå var ära, vars lust var handling, vars formgivning var behag, vars styrka var ett sällsynt minne, vars klokhet var en genialisk vakenhet, vars beröm innebar en utmärkelse, som en påve, en skådespelerska, en kung icke mindre än en poet lidelsefullt åstundade, och vars hån satte brännmärken, som snart stått vid lag ett par århundraden.

Före honom har endast Cicero utgjort en sådan centralpunkt i Europas litteratur; också blickade han därför med beundran tillbaka på Cicero som till en förebild; och det var ingen roll, han hellre spelade på sin teater, än Ciceros i sitt eget drama »Roms räddning». Dock, Cicero uppnådde honom icke i kvickhet och satirisk kraft.

Som den vid alla hov och i alla kretsar namnkunnige satirikern har han _en_ föregångare, Pietro Aretino, fruktad och fjäsad som han. Men Aretino var en smädeskrivare, än slipprig och än skenhelig, vars enda mål var förvärv och vällevnad, och som eftervärlden endast nämner med förakt, under det Voltaires rykte är ännu större efter hans död än under hans livstid.

Genom sin aldrig vilande vetgirighet, sin outtömliga uppfinningsförmåga och genom sin handlingskraft, som gav sig till känna som verksamhetsbegär, kom han till att representera ingenting mindre än en nation, en världsdel och ett århundrade med hela dess kultur.

Goethe, som till en början var hans motståndare, sedermera hans beundrare, har sagt om honom, att han är fransk som ingen annan fransman, ja han har kallat honom »den yppersta skriftställare, som kan tänkas i Frankrike, den, som bäst motsvarar nationen». Och i våra dagar ha Voltaires två avgjordaste motståndare inom den franska kritiken, hans motpol Brunetière, och Faguet, som hatar honom, sagt detsamma: Intet namn är mera franskt, intet avspeglar bättre det franska väsendet.

Sålunda representerar Voltaire en nation.

Och han representerar ett århundrade. När man nämner 1700-talet, kallar man det för korthetens skull Voltaires århundrade.

Slutligen representerar Voltaire en världsdel, ja mer än en världsdel, ty på andens område företog han erövringståg såsom Alexander och Napoleon i den yttre världen; och han härskade genom andliga medel lika oinskränkt som de. Och hans herravälde har visat sig långt varaktigare. Ty det ges i våra dagar ingen anhängare av Alexander och knappast längre några bonapartister. Men det ges ännu Voltairianer.

Voltairianismen betecknar en ny reformation 200 år efter Calvin och Luther. Den fria forskningen, som under reformationen skrymtaktigt förkunnades, men som gjorde halt inför bibelordet, blev först med Voltaire genomförd och utbredde sig från Frankrike över jorden.

2. Lessing, Byron, Oehlenschläger, Grundtvig om Voltaire.

Ingen har blivit smädad som Voltaire. Om få betydande personligheter har det stått hårdare strid.

Lessing, som var hans frigjorde, andlige lärjunge, och som människa gjort sig skyldig till en liten förseelse mot honom, något som ju den skyldige sällan vill erkänna, skrev efter hans död följande hånfulla gravskrift[1] över honom:

Här vilar, om på Er, I fromme män, man kunde lita, Den man, som långt förut bort uti gräset bita. Må honom Gud tillge var rad Uti hans Henriad, I sorgespelen långa, Hans rimmerier många. Ty vad han eljest skriftställt har Det någorlunda skapligt var.

Voltaire, som satte Pope så högt, blev själv högt uppskattad av Popes uppriktige beundrare, Byron. I Child Harold ägnade honom skalden denna minnesskrift:[2]

Den ene[3] var en eld, full av kapris, Liksom ett barn--men skiftningsrik uti Sin kvickhet--glad, högtidlig, yr och vis, Mångsidigt verksam--i filosofi, I hävdateckning och i poesi-- En konstens Proteus, som åt allting kryste Ett elakt löje fram; och hans geni Likt vädret blåste, vart det honom lyste Och än slog ned en narr, än själva tronen ryste.

I Tyskland var Wieland en diktare i Voltaires anda, och därför illa tåld av diktarförbundet i Göttingen. De tyska romantikerna, som beteckna reaktionen mot 1700-talets filosofi, voro ännu mer fientligt stämda mot Voltaire än Lessing varit.

Ett exempel på den danska romantiska litteraturens påverkan av den tyska lämnar Oehlenschlägers hållning gentemot Voltaire. I dikten »Gipsbilden» från 1804, hånar han Voltaire i den stil, som då för tiden var på modet i Tyskland. Det är en dikt, rik på tyska vändningar, vari Oehlenschläger antager, att bysten på kakelugnen är Voltaires, men sedan finner, att den föreställer Johannes Ewald, som han älskar och dyrkar.

Den byst av gips här uppställd står, Ja, himlen vet, vem det kan vara! Voltaire, jag tror man kunde svara. Vi ägt den nu i några år.

* * * * *

Så talte husets son och gick. Tänk om det verkligt vara skulle Voltaire, den av sarkasmer fulle? Han skall ej möta mer min blick, Den lumpna själ'n här ej får stå, Som ville fromhet, konst avrätta, Och tänkte fräckt att allt ersätta Med litet kvickhet då och då.

Jag bysten tog en vacker dag, Jag dammet torkade från nosen För riktigt att få se fransosen In i hans markattsanletsdrag.

O himmel, vad är det jag ser? O må mig ångerns tårar bränna Att så dig, kära vän, misskänna![4]

I Grundtvigs bok »Kort framställning av världens krönika i sammanhang» (1812) finnas följande, för 1800-talet i Danmark betecknande uttalanden:

»Voltaire bör betraktas som den utan all jämförelse största och bittraste fienden till kristendomen och allt heligt. Han skrev en hjältedikt över Henrik den fjärde; men man kan gärna säga, att alla hans skrifter äro en hjältedikt över Frankrike; ty allt, som var spritt hos de föregående diktarna, var samlat hos honom och han slutade raden. Vantro, kvickhet, ytterlighet, klarhet och lätthet hade han i en förvånande grad; det vämjeligaste kunde han sminka upp, det klaraste kunde han förvränga och det vördnadsvärdaste blev löjligt i hans mun. Det är en heder för kristendomen, att dess fienders hövding avskyddes som människa till och med av sina tillbedjare, och den tidsålder, som avgudade odjuret, hade icke mycket kristendom att mista; men en förfärande syn är det att se en man, utrustad till att vara släktets välgörare, genom hjärtats vrånghet bli det till en snara och fördärv. Vad han ej kunde uträtta med sina egna skrifter, som i det mest förföriska skick utsändes i länderna, sökte och ernådde han genom att vara encyklopedisternas (kretslöparnas) anförare, och genom att med sitt namn förläna deras verk anseende. En del självkloka män, bland vilka gudsförnekarna Dalembert och Diderot voro de förnämsta, hade nämligen tagit sig för att genomlöpa hela kretsen eller ringen av mänskliga kunskaper, och att framställa det, som var mest värt att veta, på ett sådant sätt, att alla kunde förstå det. Härigenom utbreddes då den mest bakvända uppfattning av all andlig verksamhet och förakt för kristendomen i hela den franska läsevärlden runt omkring i Europa. I Frankrike blev denna ogudaktiga och ytliga skrift ansedd som en samling av all mänsklig visdom, och man kunde vänta, att all gudsfruktan och grundlig insikt skulle gå under i Europa.»

Gentemot dessa skarpa uttryck för en antipati, som icke grundar sig på insikt, och som utformats av Danmarks två mest berömda diktare under 1800-talet, känner sig en nu levande dansk uppfordrad till ett fördjupande i den angripna personligheten, som det varken var Oehlenschlägers eller Grundtvigs sak att utföra.

FOOTNOTES:

[Footnote 1: Övers av Hj. L.]

[Footnote 2: Övers. av Malmstedt.]

[Footnote 3: I nästa vers omtalas Gibbon (som en tid bodde i Lausanne).]

[Footnote 4: Övers. av Hj. L.]

3. Voltaire rättslös, anonym; en alltomfattande ande.

Voltaire utgick från ett land och levde i en tidsålder, där de mest utvecklades bildning var förfinad, men det sociala och politiska tillståndet barbariskt. Som författare var han därför rättslös. Som satirisk diktare och reformatorisk författare blev han upprepade gånger insatt i Bastiljen, och han måste hela sitt liv igenom leva i ständig ångest för att bli inspärrad.

Den franska litteraturens mest berömda man har därför tillbragt jämförelsevis endast få år av sitt liv i Paris, där det antingen var honom förbjudet eller alltför farligt att vistas. Till och med då han vid 83 års ålder, efter att icke ha sett Frankrikes huvudstad på 28 år, vågade sig dit, hade Ludvig XVI helst låtit fängsla honom, och lät giva honom det rådet att försvinna så fort som möjligt; något som döden gjorde obehövligt.

Sålunda tillbragte Voltaire sina dagar i landsflykt, antingen i främmande land--England, Holland, Preussen, Schweiz--eller så nära Frankrikes gräns som möjligt--Cirey, Ferney--för att vid minsta vink kunna fly.

Under dessa rättslösa förhållanden skrev han nästan alltid anonymt. Men detta skyddade honom långtifrån tillräckligt, då hans stil var känd, och därtill ett och annat tillskrevs honom, som han icke skrivit. Han förnekade också därför i sin säkerhets intresse åter och åter sina skrifter, ljög sig hänsynslöst fri från dem, och lät ett icke ringa antal ligga otryckta en hel människoålder igenom. Om de blevo utgivna, var det sällan av honom själv.

Nästan alla hans skrifter blevo förbjudna att säljas. Flera av hans värdefullaste arbeten (t. ex. de Filosofiska breven om England) blevo brända av bödeln. Han arbetade visserligen rastlöst, men i ständig oro för att bli berövad sin frihet.

Och likväl blev han ungefär från det han uppnått 24 års ålder hyllad som den andlige hövdingen av jordens mäktigaste och mest begåvade män och kvinnor, en kung, en kejsarinna, tidsålderns aristokrater och krigare, tänkare, diktare, vetenskapsmän.

Till slut hade han ett sådant anseende, att litteraturens yppersta, alla länders bästa kretsar, i honom sågo icke blott tidens mest namnkunniga och mest inflytelserika författare, utan även den personlighet, som utgjorde sinnebilden för frisinthet och fördragsamhet, för avskyn för grymhet och för högsinnad humanitet; så att en man sådan som Benjamin Franklin, som representerade icke blott det nya Nordamerika utan även folkfrihet, uppfinnarsnille, teoretisk insikt och praktiskt förnuft, förde sitt barnbarn till honom och utbad sig hans välsignelse för den lille gossen. Voltaire sade: »God and liberty» (Gud och friheten).

Strålarna från hans lysande ande upptände hans tidsålders män och kvinnor. Icke få av de mest intelligenta stodo i ljus låga av hänförelse. Vi se av tallösa brev till Voltaire, med vilket svärmeri och med vilken tacksamhet de yttrat sig till honom. Typiska äro t. ex. de första breven från Fredrik den store som kronprins.

För de gammaldags fromma, därnäst för dem, som till varje pris höllo på det bestående och isynnerhet för de dumma, stod Voltaire som en hädare och nedbrytare. För vidskepelsen var han en djävul. För elakheten och missundsamheten var han ett föremål för hat och hårdnackat förtal.

Men han ingav under sitt långa liv släktled efter släktled övertygelsen om förnuftets rätt och makt. Han var aldrig själv kall, när han trodde sig ha funnit en sanning och ansåg sig böra förkunna densamma. Den lågade i honom och han kastade ut den, än som ljuset från en fyrbåk, än som bomben från en mörsare, än så, som man utsänder flyttbart ljus i form av elektriska lampor.

Som Condorcet slående har sagt, var för honom sanningen icke en hemlighet, som skulle viskas invigde emellan. Den var för honom näring, som borde meddelas färsk i form av den aptitligaste och mest tilltalande anrättning, eller ett läkemedel, som för att icke avvisas borde reta gommen och smaka gott; eller som ett banér, som borde höjas, ett krigsrop, vari man borde instämma.

Hans största konstverk är icke något av hans talrika arbeten utan just hans eget liv.

Detta hans liv har många utvecklingsskeden, långt fler än den insekts, som först är larv, så puppa och slutligen fjäril. Ett sådant liv har ganska fula skeden. Larven är ju ingalunda vacker. Men Voltaires liv har det sällsynta gemensamt med fjärilen (som givit Psyke sina vingar), att dess sista skede är det vackraste.

Voltaire var till en början en diktare för de högre samhällskretsarna, teaterdiktare och estetiker, efter dåtidens begrepp nationalpoet; blev sedan på engelsk mark ombildad till upplysare, tankeväckare, omdanare, modig men försiktig bekämpare av föråldrad fördom och hävdvunnet oskick. Längre fram blir han så småningom historiker, naturvetenskapsman, lyriker, dramatiker, romanförfattare, nationalekonom, filosof, agitator. Dock, han når först sitt livs höjdpunkt, när han från att vara stridstupp blivit fältherre, från skämtare blivit en vis, från hovman patriark, från den anonymt verkande hemlöse, som flackar från land till land, från hov till hov, blivit den fast bosatte slottsherren, välgöraren för en hel trakt. Då står han som förnuftshatets och fanatismens öppna fiende, rättfärdighetens och fördragsamhetens oförtrutne målsman, de undertrycktes och misshandlades beskyddare--en gestalt, som aldrig kan glömmas.

Satyren är (liksom i Victor Hugos dikt) förvandlad till Pan.

Voltaires anda omspänner allt. Hans sunda och praktiska förstånd sträckte sig till hälsovård och koppympning.

Han verkade för renlighet, föreslog inrättandet av bad för allmänheten. Han var den första, som lärde folk att man icke skall begrava inne i städerna, icke i kyrkorna, icke låta de döda slå ihjäl de levande. Och han var den första, som i Frankrike förordade smittkoppympning (kokoppor blevo först senare använda). Men samme man var den första fransman, som icke nöjde sig med att uppställa för sig själv de viktigaste andliga spörsmål, utan även modigt besvarade dem: Var den kristna läran sann? Var den kristna kyrkan en helig och nyttig organisation? Var den kristna läran gudomligt inspirerad och andligen tillfredsställande? Han svarade utan tvekan: traditionen är full av fabler och orimligheter; kyrkan betyder en sänkning från den hedniska forntidens högre kulturnivå; läran är ofullkomlig, där den är som bäst, en mörk och tyrannisk vidskepelse, där den är som sämst.

4. Frankrikes rättstillstånd var barbariskt.

Frankrike var säkerligen under 1700-talet näst England det mest upplysta land av alla. Men enligt moderna begrepp var denna upplysning ett oerhört barbari, långt värre än Rysslands i våra dagar. Strafflagarna utgjorde ett virrvarr. Man utfärdade nya lagar utan att upphäva de gamla. Lagarna motsade varandra och voro därtill fulla av spetsfundigheter, otydliga uttryck och omänskligheter. Nästan varje nyck hos domaren kunde finna stöd och berättigande i någon lag. Sålunda blev domarens makt oinskränkt. Domarebefattningarna voro till salu. Barn, som icke voro i stånd att sköta sina egna angelägenheter kunde, nyss sluppna ur skolan, komma att råda över vuxna människors väl och ve.

La Bruyère säger i 14:de kapitlet av sin bok Les caractères: »Det är domarens plikt att utöva rättfärdighet, deras yrke att smussla den undan.» Om de ändå nöjt sig därmed!

Rättskipningens handhavare på landet spärrade in bönderna under förevändning, att de stulit eller burit vapen, och höllo dem fängslade, tills de betalade. Om någon hade en domare till fiende, så ve honom!--Fogden i Puissieux dömde en viss Carlier till tortyr, till stegel och hjul, enbart av hat. Det hade lyckats honom att vinna en bisittare. En prokurator Frillet ville komma åt ett tegelbruk; anklagade därför den oskyldige ägaren för mord och lät rådbråka honom. Två män, som avlade vittnesbörd om ägarens oskuld, blevo hängda som falska vittnen. Då detta blev ådagalagt och rätten dömt prokuratorn till döden, benådade honom Ludvig XV med 10 års förvisning--till provinsen Bourgogne. En annan domare, som förfalskat aktstycken, blev dömd till 15 francs böter.

La Bruyère säger med fin ironi: Det är icke alldeles omöjligt, att en man, som åtnjuter högtståendes gunst, kan förlora en rättssak.

Den gammalfranska straffprocessen var sammanfattad i Ordonnansen av år 1670. Däremot fanns ingen allmän strafflag. Domarna kunde när som helst gräva upp en gammal, omänsklig förordning. Hur omodern den samtidiga danska lagen av 1683 än må anses, var den dock ett långt bättre och humanare verk än den franska ordonnansen.

I 1700-talets Frankrike rådde ännu samma grymhet som tvåhundra år tidigare. Stegel och hjul hade under Frans den förste år 1535 införts från Tyskland som värn mot rövarband på landsvägarna och straffet var på den tiden knappast för hårt, då rövarna ohyggligt pinade sina offer. Men nu var detta straff icke längre inskränkt till vedergällning för landsvägsröveri.

Man hade fem slags dödsstraff: Fyrdelning, bålet, hjulet, galgen och halshuggning. Men dessa fem skärptes och förenades, då antalet ej motsvarade förbrytelsernas många arter och grader. Varje, än så obetydlig hustjuvnad straffades helt enkelt med galgen. Man hängde t. ex. en tjänstflicka, som stulit ett par serveter.

Det lidande, som tillfogades förbrytaren, tillfredsställde ett krav. Och innehavaren av detta krav var efter dåtidens katolska uppfattning--Gud. Därför straffade icke blott den andliga, utan även den världsliga rättvisan i Guds namn. Och därför måste förbrytaren göra kyrkobot.

All makt vilade hos kyrkan och hos konungen.

Ännu så sent som år 1780 indelar en straffrättslärd, Muyart de Vouglans, förbrytelserna mot det kränkta, gudomliga majestätet i tre grupper: Den första innefattar gudsbespottelse, ateism, trolldom, häxeri; den andra kätteri, avfall, sekterism; den tredje helgerån, d. v. s. kränkning av kyrkor, sakramenter, gravar, krucifix, helgonbilder.

Alltsedan upphävandet av ediktet i Nantes hade protestanterna i Frankrike varit rättslösa. 1724 förbjöd Ludvig XV franska undersåtar att överhuvud utöva någon annan religion än den romersk-katolska eller samlas till någon annan gudstjänst.

Döden på bålet var straffet för trolldom, gudsbespottelse, kätteri, kyrkoskändning, blodskam, fadermord och homosexualitet. Den ständiga användningen av tortyr gjorde varje undersökning pinsam.

I fråga om galärstraff var det betecknande, att detta straff, ådömt på viss tid, faktiskt var detsamma som livslångt straffarbete på galärerna, emedan man godtyckligt kvarhöll fångarna. Enär galärerna tjänade till att förstärka Frankrikes makt på Medelhavet, gällde det att ha en tillräcklig bemanning av roddare. Då självmord bland galärslavarna blevo för vanliga, lät man under Colbert somliga av dem, vilkas strafftid var utlupen, slippa lös, och ifall fångarnas släktingar voro rika, kunde det hända, att man av malteserriddarna köpte en turkisk slav som hans ersättare. Men regeln var följande:

På 25-30 dubbelbänkar sutto omkring 300 roddare fastsmidda, av vilka 5-6 tillsammans rodde en åra. Nakna till midjan sutto de på den bänk, där de voro fastsmidda, och från vilken de aldrig, varken sommar eller vinter, varken natt eller dag sluppo lös. De åto och sovo på bänken. De voro därtill ständigt underkastade fångvaktarens godtycke, vilken gick omkring bland dem med piskan i handen.

Grymmast var behandlingen av de protestanter, som efter upphävandet av ediktet i Nantes kommo på galärerna. Den utgjorde en oavbruten tortyr. Jean Pierre Espinas blev dömd till galärerna på livstid och tillbragte där halvnaken och fastsmidd 23 år, emedan han givit en protestantisk präst kvällsmat och nattkvarter.

Litteraturen åtnjöt ingen rättssäkerhet. Högsta domarmakten tillhörde formellt konungen; rätterna dömde, emedan han överlåtit åt dem den makt, som tillkom honom, och lagen satte ingen gräns för denna. Hans vilja var lag och han hade rätt att bryta varje motstånd mot hans vilja. Där domstolarna icke kunde inskrida (emedan intet brott var begånget), utverkade den, som hade intresse av att få någon i fängelse, blott ett »lettre de cachet», en hemlig arresteringsorder, underskriven av statssekreteraren och försedd med det kungliga sigillet. Den innehöll en befallning för personen i fråga att bege sig till statsfängelset eller i förvisning, antingen i landsflykt eller till ett bestämt ställe inom Frankrikes gränser, som han då icke fick lämna under viss tid, stundom 10 år. Dessa »lettres de cachet» berövade sådana personer deras frihet, vilka--såsom Voltaire--icke begått något enligt lagen straffbart eller icke kunde dömas av någon domare. Därför förekom ingen anklagelse och intet förhör. Fången förblev i fängelse eller i förvisning på obestämd tid. Han kunde icke försvara sig, då intet åtal väckts mot honom.