vi. Å ä de så, att en skulle behöva någe, så ä de bara att gå till

honom efter de, ja har så gott som nyckeln till kassaskåpe hans i byxsäcken min.

Men då måste Mats till att le, det där var ju Ejnar från barndomen upp i dagen, han, som skröt och hoverade sig som hästen travade, hjälten i Kuckumaffens visa, storsångarn och storskrytarn i byn, han som alltid tänkte sig att göra »ett mästerverk så stort, att världen skull få höra, att han en mästar var i konster tusende», fast det bar litet på sned med storverket ibland. Han, som en gång skulle ta kål på vargen, som strök kring byn, fast han somnade från hela kalaset. Honom som Mats känt som ett ansvar för, fast han var den yngre av dem.

Hur hade de det i hembygden nu, måtro? En våg av minnen steg upp i honom vid den tanken, men han sköt dem med våld tillbaka. Nej, han var ifrån det där nu, det hade han åtminstone vunnit på sin bortovaro.

Men det var som om Ejnar läst sig till hans tankar. En elak lust att retas och pinas grep hans druckna sinne. Det var så sant, han hade kastat sina blickar på Anna-Greta en gång i tiderna, den här fattigstackarn ock. Litet borde han väl halstras för det han som flöttjaruslingen där, något skulle de ha för att de skämt ut stintan med sina frierier. Inte för att han visste, hur hon hade det nu, systern, hade inte varit där på över halvåret, men varför skulle det vara annat än gott? Nog hade de försökt att komma till honom med något skvaller om henne, såna galenskaper som att hon skulle ha gått från karn sin, men sådant prat klippte han alltid av i god tid. Och Beda var inte den, som gick i lag med rallkäringar och kaffemostrar, så där fick man inget veta.

— Ja, Anna-Greta, hon har de branog välställt för sej, hon, tog han i på måfå, de skulle bara fattas annat me tocken går. Å karn duger me, va de angår. Inte annat de ja vet ä dom kuttrasju me varann som ett par lekatter, å snartnog väntas de smått.

Mats kände, hur han bleknade, det stramade så iskallt och besynnerligt under skinnet, men så bemannade han sig. Nej, han ville inte dit nu igen, inte ner i vintermyrens onda nattdrömmar och frestelser! Det gamla var förgånget och kunde han så aldrig få röja upp den verkliga svartmyrens pöl, som sände ofärd och tvedräkt över hans hemby, så skulle han då se till att dika upp och rensa det mörka hål av förbjudna lidelser han gömt på i djupet av sin egen själ.

— De var ju väl de då, att hon kom till lyckan, sade han så lugnt han kunde.

Svaret gjorde visst Ejnar snopen, han visste inte riktigt säkert hur han skulle tyda det, kanske ångrade han också litet sin elakhet. Han visste ju själv, hur det var med kärleken, att man inte tog tycke som man borde just. Men det hade han inte tid att grunda på nu, mycket av marknadsfröjderna väntade ännu. Och fickan började kännas för lätt, han fick visst in till Grubben ett slag först.

— Ajöss me dej, Mats, frid å fröjd, sade han vänligare än nyss. Laga du, att du kommer från de där fårahuset snarast, du kan få bli huggare under mej, om du sköter dej, så kan du klä opp dej å gå bland folk.

Och så viftade han nedlåtande med handen och gick därifrån.

Nu först såg Mats riktigt, hur drucken han var, där han raglade fram på vinglande ben. Kanske var det fyllan bara, som gjort hans ton så övermodig och frän mot en gammal lekkamrat. Hur var det nu det hette om den druckne?

»Ett bäst är visare än han, när han är mätter vorden. Han känner ej sin vän försann, som han har med i gården.»

Men ändå stack det i honom av smärtsam vrede över den ovålingen, som trodde sig så stor och kaxig, fast han knappt kunde reda sig i fyllan, och näven knöt sig ofrivilligt i byxfickan.

— Vänt du, mumlade Mats, han, som skrattar sist, tör nog skratta bäst, han.

— — När Ejnar tog sig den vanliga omvägen från torget in till Grubbens bodkammare efter pengar, fann han för en gångs skull vägen stängd. Inte till kontoret precis, där patronen som så ofta numera satt och rotade i sina böcker och papper, utan till hans medlidande och ficka. Något måtte ha gått Grubben emot, humöret var alldeles på tok.

— Nänä, min käre vän och inspektor, sade han ironiskt, nu kan de va nog me lån å förskott. Man ska int lån bort put’n, då man behöv’en själv. De ä strama tider för mej nu å ont efter slanten.

— Ja, men int så ont, att den int letar sej neri Grubbens pung, sade Ejnar muntert. Han tog inte avslaget så hårt just, men annat skulle han få se.

— Jojo, du tör no tro, att de int finns botten i den som i fickan din, sade patron Grubb bistert. Fort å läng, sa drängen, åt sej tvärmätt, de ä ditt leverne de. Men nu ä de så, att de ä ja, som ska ha förskott.

— Va då på, på palten hemma i grytan å på käringen min kanske, nå annat äg ja int om, sade Ejnar och ville fortfarande ta det skämtsamt.

Men Grubben tycktes inte just så fallen för skoj längre.

— Nä, men på skogen din, sade han och knep med läpparna. Ett å annat mastträd får du snart ge mej som avrad på alla lånena dina.

Ejnar blev plötsligt blek och lång i synen, det artade sig visst till allvar, då var han aldrig så ledig i tungan.

— I får vänt, tills mor faller från, stammade han. De ä int ja, som äg om skogen våran.

— Men de ä ja, som äger reverserna dina, sade Grubben och reste sig upp ur stolen — han talade plötsligt stadsmål som alltid, när han blev ond. — Tänk, om ja inte har lust att vänta längre, mor din kan bli på de nitti, som mor hennes blev. Tänk om ja vill ut å plocka stormaster till sågen min innan vårn redan — — ja fick aldri Per Jons-skogen borti Gråvattnet, som du lovte mej på. Vet du för hur många tusen du står redan? Å du står på någe mer också, ett papper har ja me ditt å mor dins namn, de kan bli mer än pengar på de. Gå till mor din å fråga, får du höra!

Nu var Ejnar likblek, där han stod, han började långsamt nyktra till, det var som när den gråkalla morgondagern långsamt bryter in över festens varma ljus och får det att falna och slockna. Förgäves sökte han riktigt klargöra för sig innebörden av Grubbens förtäckta hotelser. Han mindes som i en dröm, att Grubben stuckit ett kontrakt och en penna i hans hand och pekat ut och sagt, vad han skulle skriva. Men vad, som stått där och vad han skrivit på, det var han inte riktigt karl till att minnas. Nog mindes han, att han plitat ner mor sins namn med, det var för formens skull, hade patronen sagt. Inte kunde han väl skrivit bort hedern sin med de kråkfötterna bara? Nå, fann han sig bara utväg härifrån nu, skulle det väl klarna för honom.

— Patron tör fäll kanske ha rätt, sade han långsamt, ja får se till att komma till tals med mor min.

Patron Grubb tycktes betänka sig ett ögonblick — vad vann han mest på, att vänta eller att klämma åt pojken med en gång?

— Nå, låt se, att de äntligen blir någe av då, sade han till slut otåligt, de här ä sista varningen.

Yrvaken tumlade Ejnar ut ur kontoret, han trodde knappt att han skulle slippa så lindrigt undan. Det var väl bara ett skrämskott den här gången, men nästa gång så small det. Om han bara kunde bli klok på, vad han skrivit på sig för elände! Men ett visste han, det var lättare att komma loss för den, som förskrivit sig till Horn-Per än till Grubben.

Kanske fick han det klart för sig, när han kommit hem till Beda och fått sova marknadsdrickan av sig. Beda ja — han tvärstannade åter. Var hade han den nu, den där fina dragkistan med mässingsgrannlåterna på, som han skulle ha haft hem som marknadsgåva baki kärran? Var hade han den, kärran själv, stod den inte i pant hos Ormsjö-Pelle för spelskuld? Inte kunde han väl komma ledandes hem med hästen sin efter vägen som en ann hästskojar? Nej, han fick väl hyra in den i Grubbens bondstall, tills han fick kärran löst vid nästa månadsavlöning. Själv fick han väl ta fyramilsvägen hem till fots med sina tankar till sällskap.

Han var alldeles nykter nu, det kändes ensamt och kallt. Det var någonting, som ringde honom så envist i örat:

Vad drucken gör, får nykter betala, sade det.

Om han nu hade någonting att betala med, när den riktiga förfallodagen kom!

— — —

Men storpatronen satt inte kvar med enbart glada tankar, han heller. Böckerna sade inte mera, det de alltid brukat säga, att ingen kunde rubba Grubben och hans makt. Det fanns siffror denna gång, som han inte tyckte om, som han inte kunde förklara. Någonstans i hans vidlyftiga affärsnät måste det finnas ett hål, genom vilket pengarna runno ut, men han var inte karl till att finna det. Kunde det vara sågen ändå, storkvarnen där, som skulle mala guld åt honom både natt och dag. Sanningen var, att den hittills malt honom mest bekymmer. Det ville mer till än vatten och ånga för att få det riktigt i gång, det speleverket. Pengar ville det till, mycket pengar. Det var så med allt nytt. Sedan skulle det väl gå av bara farten.

Men just nu, då det gällde, var det som om det kommit in något främmande i hans affärsmaskineri, Gud vet, vad för något förresten, ett enda sandkorn bara, men gnisslade gjorde det. Det var desto underligare, som godtiden äntligen kommit efter freden. Alla andra tycktes göra goda affärer, det var bara hos honom det var stagnation. Han hade kanske slagit allt för tidigt på stort, nu hade han skulder för sågen att dras med. Han hade ju varit med om sådant förr, bevars, man var ju inte gammal affärsman för ro skull. Nog kände man till de där hemlighetsfulla döda punkterna i en affärs rastlösa liv, då allt liksom tycktes stanna av för ett ögonblick utan ringaste orsak. Det var då det gällde, att ha ett skarpt öga och en rask hand, det var då det gällde att visa, att man verkligen var affärsman. Ett lyckat kap, ett nyförvärv eller en död lem, som höggs av, och allt var åter i gång.

Vad som skrämde honom den här gången var därför inte det, som hänt honom mången gång förr, utan det, att han inte fann hålet i skutan, inte fann den sjuka punkten. Var det hos honom själv, hos själva ledningen av affärerna felet satt? Var det han, som hade blivit en annan?

Inte skulle det hänt förr, att han låtit den löpa från sig, som stod i pant för en hel storskog, just när han som bäst behövde pengarna. Var det han, som lät sig lura av bönderna numera? När björnen blir gammal slår han i tomma luften, sägs det.

Åh prat! Huvudboken for igen med en smäll, än hade han inte nött av klorna, än kunde han väl måtta ett ramslag. Det var bara den där sågen, som tog all hans tid. Jämt fick han ha ett öga på den, arbetarna voro inte vana vid de många maskinerna än och buro sig ovant och klomrigt åt. Han fick väl dit ett slag nu igen. Härinne på kontoret var luften så tung och tjock efter allt marknadsfolket.

Han tog vägen över marknadsplatsen. Aftonsolen låg redan röd och stor över de små skära och vita husens åsar och pressade dem ändå djupare ned under den vidunderligt höga och klara himmelen. Men på torget var det alltjämt liv och stim. Köpenskapen var slut, men dryckenskapen tog vid, och positiven halade alltmera feberaktigt flåsande framför tältets alla härligheter. Skulle inte den marknaden bli glad, tjugutusen nya kannor brännvin hade Grubben släppt ut över bygden i de dagarna. Han kunde också vara bibelsprängd, om det gällde, och nog hade han tillämpat det ordet med framgång, som lydde: »Giv starka drickar dem, som förgöras skola, att de måga dricka och förgäta sina vedermödo». Sina bästa affärer hade han gjort i hop med den bundsförvanten förr. Kanske fick han den hjälp han behövde därifrån nu också.

Och så kliver han på över torget, mäktig och bister till det yttre. Herre över bygden är han väl ännu, herre över dem alla i stad och på land, över deras liv och egendom, över deras hemligaste önskningar och begär, tack vare sina pengars förstulna makt.

Där han går fram blir det tyst i hopen. Bonden glömmer flaskan och hästbytet han gjort, hans blick blir mörk och borrar sig envist ner i marken, mössan hans sitter som fastväxt på huvudet, och åter skär den bittra tanken genom honom: Där går han, storpatronen, som tog hemmanet ditt under nödåren. Du hade det kanske inte så lätt då som nu, buken din var kanske inte så mätt och stinn. Du gick inte på skogen och tog dina säkra dagsförtjänster. Men du var din egen karl då, fri som fågeln, och barkbrödsbetan var din egen.

Och ändå kommer mössan av till sist. Den som är herre över en i liv och död, den får nog sin hälsning till sist.

Som för en vindil flyga däremot mössorna av på andra sidan torget. Det är bodbetjänterna i de öppna bodarna runt torgkanten, som hänga i dörröppningen i sina pälsar och hälsa stadens herre med styva och förfrusna fingrar. Mitt för honom ligger hans egen bod, den största av alla. Men där syns ingen i dörrarna. Bodbetjänterna ha väl alltför brått med att mäta ut allt marknadsbrännvinet åt bönderna.

Nog tycks han ha folket i sin hand ännu. Kanske är det inte riktigt som förr ändå. De äro släta i ryggen, de fähundarna, men knappt har han vänt ryggen till, så tycker han sig höra, hur de mumla och viska — om vad? Om att Stor-Grubbens välde börjar vackla kanske, om misslyckade affärer och fordringsägare, som plötsligt blivit envisa och efterhängsna som etterbromsar? Jojo, de stora dimpa ock till slut, hette det.

Lögn och prat! Han låtsas inte höra det, liksom han förr gjorde sig döv för smickret.

Han trampar liksom ner det i snömodden under sina tunga storstövlar. Öronlapparna på finnmössan slänga honom kring öronen, pälsen är vidöppen för alla vindar trots kylan, och de små ögonen flacka dystert i det bleka ansiktet med höga knotor och prickat av glesa koppärr över hakan. Det syns knappast, att han provat av ett stop av nybrygden sin själv. Litet knäar han nog på stegen, där han går, som en lapp i renskogen. Men annars håller han sig rak nog. Måtro, det vill tolften till på kalasena för att få Grubben knäckt!

Men kanske är det där, som faran ligger ändå, i brännvinet. Ty fast det inte syns, så har det fått ett farligt välde över honom. Det blir väl så med den till slut, som jämt skall bjuda andra och locka dem under ruset. Det plär ofta sluta med att han lockar sig själv.

Grubben har lärt sig en farlig lärdom på det kalaset — att ingenting rår på bekymren som en kanna brännvin. I stället för att syna dem i sömmarna och söka råda bot på dem, som han gjorde förr, finner han det lättare nu för tiden att bara dränka dem i stopet, där dö de som matta vinterflugor. Men konstigt nog är det också, som om det ynglade av sig nya ur samma källa. För aldrig har det svärmat småbekymmer kring honom som nu.

Är det kanske, när allt kommer omkring, bara det fördömda brännvinet, som för oturen med sig? Är det vänkaskarna och brorskålarna i bodkammarn under alla dessa år, som till slut gjort hans affärsblick fördunklad? Ser han inte längre långfingrarna, som gräva i kassalådan och fuska med växelpengarna, ser han inte tjyvknep och fusk på kontrakt och tumningslistor? Är det han nu, som trampar i saxar och dolda fällor?

Är det månne det, som de viska honom på ryggen, att han själv funnit sin övermakt i fyllan han släppt lös, att nu är det inte längre farligt att lura Grubben? Han vånne, att han låtit den dranken rinna ut i Kvarken i stället för i struparna deras! Men vem hejdar fjällfloden, när den sluppit lös? Så är det också med Grubbens brännvin, när det svämmar ut över bygden, härjande många hem, där husbonden ännu går med skogspengarna lösa i fickan. Samma sugande, sövande makt att dra människor ned i fallet har det. Men skam den, som säger, att han själv vacklar för slik vårflod!

Nog är det i alla fall, som om turen vänt sig för honom från den dag han släppte brännvinet löst över bygden, det är rent som förbytt. Jordaffärer, skogsaffärer, hemmansköp, allt vänder sig i förlust numera. Men nog är det amskrock bara att tro på något slags sammanhang i detta fall. Otur och brännvin, när hörde de ihop förr? Är det inte vid glaset han alltid gjort sina bästa kap? Nej, nytt guld skall han vaska ut ur brännvinsfloden, när den väl torkat ut igen.

Han har prövat både medgång och motgång förr, det är som ett lotteri, ibland upp, ibland ner. Lyckan har svängt sitt hjul åt orätt håll till en tid, men vänta bara, än kan det väl tvingas tillbaka. En aldrig så liten tyngd behövs det bara ibland för att man skall få det att snurra in på rätta banor igen, en enda god affär, en enda liten knuff åt den andra sidan. De underligaste, de obetydligaste ting ha mer än en gång räddat honom ur en tillfällig knipa och hjälpt honom på traven igen. Det är bara konsten att kunna gripa tillfället i flykten, det är hemligheten med all framgång i livet.

När det rör pengar, är han skrockfull, Grubben. Då tror han på trollguld, som drar annat till sig. Det gör ingenting, om slanten är liten, när den är en lyckoslant, han hör på klangen, om det är den rätta. Ju konstigare ursprung den haft, desto bättre. Det är med affärer som med kort — ofta är det på hackorna man tar hem spelet.

Perkälä, han skall visa de ryggtasslarna, hur man sköter storspel!

En gäll röst väcker honom ur hans tankar.

— Pouris, pouris, labvam! Godda på tig, storpatron! Stor ä tu nog, störsten å tem alla, men ska tu ha tig en puss, får tu nog ta till bodstegen tin.

Bistert blänger han upp från marken. Då ser han, att han står framför långlappflickans tält.

Långlappflickan är ett Guds vidunder, fjorton kvarter eller tre och en halv alnar lång är hon, och far hennes, Fattig-Nila, når henne inte upp under armhålan. En jättinna är hon bland kåtornas småfolk, och nu far Fattig-Nila kring med henne på marknaderna och visar henne för pengar, sedan vargen tog sistrenarna hans.

Pengarna rulla snabbt in i hans nötta skinnpung, ty långlappflickan har en rapp tunga och hennes stora ansikte är ej vanskapt, hon är trots sin storlek en riktig skönhet bland lappflickor och ler så soligt under mössans brokiga klädeslappar med sina glittrande ögon, att mången ungersven känner det varmt om hjärtat. Sin faders enda glädje och skatt är hon.

Men i dag har hon visst svårt att få folket med sig, fast det är ungdomshelg. Det är inte som förr, då hon var det bästa man hade att gapa på. De ha visst redan sett henne för ofta, de bonnbassarna.

Men när hon ger sig i lag med självaste storpatron, måste de i alla fall dra på mun. Ja, Grubben måste själv till att le, fastän motvilligt. Hon är en alltför grotesk syn, långlappflickan, med sitt kantiga ansikte under full bröllopsstass och sitt lilla knyte till far hängande vid armen. Verkligen ett Herrans vidunder, alltför märkvärdig till att begapas av bondlurkar.

Nog kan hon vara värd en kopp kaffe i bondkammarn åtminstone till tack för att hon fått honom att dra på mun en olycksdag som denna, då han åter gjort nya förluster. Han får en plötslig lust att skratta och slå sig lös och roa sig åt barnsligheter som marknadsfolket. Sågen får väl vara för i dag. Han har grävt ner sig i affärerna alltför mycket på sista tiden, det ger liksom ingen översikt.

Hur är det, har han inte en liten köttaffär ouppgjord med Nila också? Renkött säljer denne ibland, fast varifrån han tar det, det skall man tala tyst om. Nog skvallras det, att Nila är rentjuv mellan marknadsresorna, men några bevis har man inte på honom, och Grubben vet nog att tiga. Ingen törs heller åt lappen för hårt, han är av gammal spåmanssläkt och kan spå ont på folk. Själva storpatronen håller sig visst helst väl med honom. Det syns ju nu, när han mitt för näsan på allt folket tar den gamle smutsige lapptjyven och dottern hans med sig in genom boden och in i bondkammarn.

— — —

I boden sitter som vanligt galne provisorn och hänger efter nyheter. Provisor har han verkligen varit några år i sin ungdom, nu lever han bekymmersfritt på far sins sparade pengar i sitt lilla gula hus vid älven. Och hans enda galenskap består i att han varje år reser utomlands. I alla Europas länder och några till har han rest och vandrat, den lille provisorn, och större galenskap gives ej i en småstad, där man stannar och sitter stilla inte bara under sitt eget korta liv utan under generationer.

Allt, som är det minsta kuriöst och märkvärdigt i den lilla staden, skall han också vara med och gapa på, provisorn, när han någon gång är hemma. Därför följer han nu intresserad och nyfiken med in i bondkammarn.

— Nå, hur går kommersen, Nila? säger patron Grubb.

— Tåligt, tåligt, suckar fattiglappen och rör med bleckskeden i det saltade kaffet. Herre Gofader, sådana tider!

— Er dotter skulle ut i världen och visas för folk i stället för bönder, säger den lille provisorn och rullar förtjust med ögonen. Det är inte utan att långlappflickans ståtlighet och söta miner tänt en brand i hans lätt uppflammande hjärta, förutom att det fantastiska hos henne tilltalar honom. — Ut till Frankrike, Tyskland, där veta de att uppskatta ett sådant underverk till sitt rätta värde, fortsätter han ivrigt.

— Bror skulle ta dem med sig ut, säger Stor-Grubben skämtsamt och skrattar.

Men provisorn tar honom på fullaste allvar. Snart skall han ut på sin årliga resa igen. Det börjar bli svårt att finna platser, nog nya och intressanta för att vara värda äran av hans besök. Dessutom är det tråkigt i längden att resa ensam och sitta på hotellen utan sällskap, när man ej har annat för sig.

— Gärna det, säger han därför eftertänksamt, gärna det.

Tanken att komma dragande runt Europas storstäder med den lille skevbente lappen och hans långa åbäke till dotter tilltalar oemotståndligt hans sinne för humor och för allt, som är groteskt och olikt det alldagliga. Det vore sannerligen en upplevelse! För att inte tala om, hur det skulle reta och förfära kära släkten, som bara satt och väntade på hans saliga bortgång för att få ärva honom och höll räkning på vart öre han gav ut.

— Varför inte? säger han ännu en gång, fundersamt.

Men Fattig-Nila vädrar genast en affär och gnäller: Pengar, pengar!

Då blir provisorn emellertid betänksam — trots allt är han en ganska försiktig man, när det rör pengar, och att låta klå sig in på skinnet av en lapp, det aktar han sig för.

Han är inte den, som satsar något på så ovissa ting, det kan vara för affärsmän och — spelare.

— Nej, säger han muntert, vänd till patron Grubb, ta dem med mig ut, det kan jag, men pengarna till resan deras, dem får bror satsa. Det betalar sig förresten, det är ont om riktiga rariteter för marknadstälten.

Då minns Stor-Grubben sina tankar nyss om lyckoslanten, som drar de andra pengarna med sig, och om hackan, som tar hem det stora spelet. Har han tillfället här nu? Lappen, den slipern, han har den rätta lukten på sina pengar, det vet han sedan förr.

Och så svarar han beslutsamt:

— Pengarna består jag mot halva vinsten, om bror vill sköta resten.

Men när Stor-Grubben den kvällen står färdig att krypa ner under sidentäcket till frun, tänker han dystert:

En sådan befängd affär! Vad var det, som flög i mig så där, var det nån slags galenskap? Är det något fel med mig ändå, håller det på att gå utför med mig, när jag kan sätta min lit till sådant? Allt har jag handlat med, skogar och jord, gravsik och blodmagar, vadmal och saxeny, många underliga affärer har jag gjort, men aldrig förr har jag schackrat med människor.

— — —

Vägen till ena pigo kan vara krokig nog, men slingrigare plär den bli ibland hem till hustrun, som väntar. Bär den därtill genom mörker och natt och över ångerns och självrannsakans obanade marker som för Storgårds-Ejnar, bli bakstegen ändå fler och mera tveksamma.

Vad skulle han nu säga henne igen, Beda, när han kom hem? Där hade hon väl suttit dagen lång i sin övergivenhet och sett utåt vägen med barnablå och ogrumlad blick och väntat som endast hon kunde vänta. Som på livets fest och glädje och allra ljusaste äventyr. Inga brutna löften och eder, ingen gråt och svält hade ännu kunnat släcka den blickens glans, när han syntes borta i vägkröken. För var gång blev det värre att möta den, när man fick lov att ljuga bort och bättra på allt, som rörde marknadsfärderna. Åh, att komma full och tomhänt hem till den, som väntade så! Värre än någonsin denna gång, då han inte ens visste, hur länge det kunde behaga Grubben att ge dem tak över huvudet, då det kanske snart gällde heder och ära!

Den tanken kom honom åter att stanna; om han bara vetat, vad han dragit på dem i sitt oförstånd. Gå till mor din och fråga, hade Grubben sagt så lett och hånfullt. Ja, mor, hon skulle nog vetat det, hon, som var så klok, hon skulle nog också vetat hjälpen. Till henne kunde man gå med allt, hon rådde på själva Grubben. Men den väg han nu gick bar inte hem till mor.

Vart bar den då? Det var ju kolsvart, så att man inte såg handen för sig en gång, han fick gå på instinkt som hästen till stallet. Bäst hade väl varit att stanna och övernatta i någon bondgård, men det skämdes han för, det blev alltid så mycket frågor och prat. Nej, den, som bar sig åt som han, den fick ta sig hem i mörkret som andra rackare och nattmän, det var inte mer än rätt.

Bra gärna skulle han bara velat fråga någon, hur långt han var till vägs. Minst tre mil hade han väl vandrat, han tyckte, att han gått och gått i oändlighet, snart måste han väl vara hemma. Tämligen nykter var han nu, den yrsel han kände var inte rusets, den var i släkt med den stora, susande skogens ordlösa vånda. På alla sidor tryckte och klämde den honom med sitt mörker, jagade honom framåt med sitt andfådda viskande, drev honom dit den ville. Var var han, vart gick han, hade han gått vilse? Nej, det var alltjämt något hemlighetsfullt välbekant med vägen, det var som om han känt igen vart sandkorn han trampade på, var svart och knuten buske vid dikesrenen. Den vägen han nu gick, fann han visst i drömmen. Med ens visste han varför, — det var vägen hem, han slagit in på av gammal vana. Bortom allt detta mörker låg hemgården och väntade med värme och trygghet som förr. Dit drogs han som malen till ljuset.

Men först när han kom till att snava över vitterstenen vid fägrinden kände han sig riktigt säker. Den hade han alltid snubblat över i pojkåren, när han kommit springande bakvägen hem ifrån leken, ivrig och rädd för snubbor av far. Med ögon, som äntligen vant sig vid det flimrande mörkret, såg han sig omkring. Jo, där gick den, fätåleden, upp till föjset, där borta låg bastun, hopkurad och tryckte som en hare mot marken, och längst upp mellan träden skymtade storbyggningen. Långt där nere ruvade vintermyren, som så länge skilt honom från mor och hem. Alldeles omöjligt hade det tyckts honom att ta sig över den igen. Men nu stod han här i alla fall på den andra sidan utan att han själv visste hur. Skulle han fortsätta eller vända?

Villrådig stannade han vid den igenknutna grinden, handen vilade liksom smekande på den nötta grindstolpen. Det var inte lätt att stå här mitt i beckmörka natten som en fattig främling utanför gårdgärdet. Men det var inte heller lätt att ödmjuka sig och ställa sig i skamvrån hos mor, när man dragit sin väg så karsk och stolt. Det fordrades mod till det med, större mod än till att hovera sig, det slags mod, som han inte ägde, Storgårds-Ejnar.

Men det mod man inte hade, fick man ta sig. Han kände bara en källa till karskhet och livsmod, Ejnar, handen sökte sig av gammal vana till fickan. Än fanns det väl några droppar kvar i pluntan. Det var allt en farlig baksmälla han fått sig i staden i alla fall, nog att ta sturskheten ur den värste. Så där ja — ah, det lopp som en ström av eld genom slappnade ådror, huvudet lyfte sig, blicken fick glans. Nu var han kar igen, nu skulle man se.

Beslutsamt lyfte han repet av grindstolpen och steg in på gården. Sakta och försiktigt som en tjuv smög sig byns storkaxe och hjälten i så många marknadsäventyr hem på fästigen. Se skulle han, bara se, att allt stod rätt till och sköttes som det skulle.

Men som fätåleden var lång och slingrande, fick han tid att styrka sig både en och två gånger till och för var jätteklunk steg karskheten ytterligare några grader. Blicken blev skarpare, han tyckte sig se både ett och annat, som fattades. Gärdsgården saknade visst mer än en hagastör, och hästspillningen låg tjock som en gröt på stigen. Jojo, så var det, då husbondens öga saknades, sade sig Ejnar skadeglatt. Och borta vid logen stod en dörr öppen och flämtade och slog. Vänd om, Ejnar, tycktes den beskärma sig och ängslas, vart ska du gå?

Då kände Storgårds-Ejnar, att det i alla fall var han, som egentligen var herre här. Sturskt slog han sig för bröstet och svarade ut emot lador och logar och sovande hus:

— Hem för att ta spänntag med käringen om gårn!

Beda, som väntade, var längesedan glömd och likaså den tid han kom på. Men när han fick se, att det lyste i salsfönstret mitt i natten, blev han i alla fall litet haj. Sakta och på tå smög han sig så försiktigt han kunde fram till fönstret. Därinne satt mor Brita ensam, fullt påklädd.

Klädd i sin svarta kyrkschal som till helg var hon och händerna höll hon knäppta över bordet som i bön. Men varken psalmbok eller bönbok låg på bordet, det var bara sina egna tankar hon hade till att läsa över, och inte var det just Guds ord hon då brukat. Så var det hon alltid setat, mor Brita, i tankar på sig och sitt, när andra drogo bort till bot och bön, så var det hon brukat vaka ibland över gården, när alla sovo. Men ändå var hon sig inte riktigt lik, där hon satt. Ryggen var ej så rak som förr, huvudet höll hon sänkt. Såg han rätt i skumrasket, var det en grå hårslinga över tinningen? Nej, det var väl bara en villa det som uttrycket där, som han aldrig sett i det ansiktet förr, så vekt, så ljust, så undergivet.

Med ett sting i hjärtat sade han sig, dryckeshjälten och storprataren på lur utanför huset, att hon där var hans mor ändå, det var något märkvärdigare i det ordet, än han tänkt sig. Att se henne åldras var som att se själva livet förvandla sig. Nog borde hon få fred på gammeldagarna.

Men med våld slog han vekheten från sig — vad var nu detta för kvinnotankar — mor hans tog man inte med slikt, det visste han bäst. Henne fick man ta på karavis, rent spel och rakt på sak. Han fick se till att ta sig in till henne ändå, blev det inte nu, blev det aldrig mer.

Och så väcktes mor Brita ur sina funderingar av att någon med buller och bång kom inramlande genom långfarstun och famlade på låset till salsdörren. När hon gick dit och öppnade den fick hon se, att det var Ejnar. Det var så underligt, han kom som skapad fram ur hennes tankar. Hon hade just i minnet levt om de långa morgontimmar, då han skulle till att se dagens ljus och sedan hade hon följt honom en bit på väg genom barndomen. Så ljus och kelen han varit, lättare att tas med än Anna-Greta, lyckobarnet skulle han bli. Lätt hade hon burit honom i den tanken. Men det var visst inte nog med att man bar barnen sina till världen en gång bara, åter och åter fick man ta den bördan på sig, bära dem fram genom barnsjukdomarna, genom ungdomsstriderna och sist genom det verkliga livets prövningar. Sorgerna och bekymren deras bar man jämt under sitt hjärta. Nog hade barnen hennes gett henne tillräckligt att bära.

Först kom Anna-Greta med sitt. Vad hade all hennes möda med dottern hjälpt från den dag, då hon bars till dopet med stål i lindorna till den dag, då hon som brud trätt in i aktad mans gård? Nu satt hon här i alla fall och var utskämd inför hela socknen. Här gick man inte från den man lovt sin tro inför prästen, om så hin själv kom i huset. Värre än det värsta kunde intet vara — det att heta manförlöperska eller hustruskämmare. Därför hade mor Brita trott Anna-Greta frälsad från sig själv vid brudpallen. Men det var andra seder nu. Nu var det inte längre namnet och hedern det gällde, välståndet och anseendet. Nu var det bara fråga om vad man själv tyckte och kände. Hade hon inte kommit vandrande hem efter vägen som en frånvarande, Anna-Greta, med en halvdöd harunge lindad i Eriks gamla klä’ströja och allt det hon haft till svar på frågor och förebråelser var:

— Ja har löst mej själen min tillbaka, den var för dyr pant för gårn å namnet. Ge mej en vrå å en brödbit bara, så ä ja nöjd.

Vad skulle en svara på tockna märkvärdigheter? Det underligaste var ju, att djupt inne i henne själv fanns det numera något, som gav genklang till dotterns ord. För dyrt, ja, för dyrt fick en betala allt det hon satt sin lit till i denna värld. Svek det, satt man där så underligt tomhänt inför döden. Därför väl för den, som tog igen sitt i tid.

Utan ett ord vidare hade hon gett dottern tillbaka hennes plats i hemmet. Och vad mer var, hennes ord hade tänt en ny slags oro inom henne för Ejnar, en oro och ett ansvar, som ej längre bara gällde hans yttre välgång. Annars var det ju illa nog det hon hörde om honom i det avseendet, om hur han gick i Grubbens tjänst, bodde på ett torp och hade gift ner sig med en fattig skogshuggartös. Han, som hon sparat det bästa giftet i byn åt. Men värre var det ändå, tyckte hon nu, att han söp och levde som om var dag var den sista. Var det priset hon betalat, skulle sonen gå förlorad för att rädda gården? Också hans själ hade hon pantat bort för det jordiska — och nu var det som om hon tappat lösenkvittot på den.

Kväll efter kväll hade hon suttit här ensam och grubblat över den saken och önskat, att hon kunnat göra det gjorda ogjort. Kanske om hon gett Ejnar gården i tid, hade han nu suttit här skötsam och ansedd som far sin. Nu visste hon sig ingen utväg, tyckte hon.

Men så hade då detta kommit, som hänt i kväll. Det var så underligt med barnen. Mycken sorg och oro hade de gett henne att bära, men så kunde de också plötsligt skänka en den tröst och glädje, som ingen annan kunde. Hade hon inte kommit här, Anna-Greta, och bragt det till huset, som ensamt kunde föra Ejnar tillbaka och rädda honom. Det var väl så här i världen, när livet blev alltför svårt och invecklat, då måste det skapas något nytt ut av det, ett nytt litet friskt och ofördärvat liv. Tänka sig det bara — Ejnar, en son! Inför det undret blev han själv en annan, inte längre den vuxne, som bar mans ansvar för sina gärningar, utan barnet, som bara krävde ömhet och skydd — utan att behöva ge något tillbaka. Så hade hon nu suttit hela kvällen och liksom hållit honom i famn igen och talat alla de goda ord till honom, som hon så länge hållit tillbaka. Och just då kom han själv.

Men det var inte längre barnet från drömmarna nyss, som sprang henne i famnen. Mannen, den fullväxte, var det, som kom raglande mot henne, stänkt av vägens lera och smuts och med en svordom på tungan. Hon kunde ha blivit rädd, om hon inte varit mor hans. Som det nu var blev hon bara glad, att han kommit av sig själv ändå till slut. Lugnt och utan att låtsas om något gick hon emot sonen och räckte honom handen.

— Välkommen hem igen, Ejnar, sade hon vänligt.

Häpen och förlägen blev Ejnar stående på tröskeln. Var det mor, som kom emot honom på detta sätt? Hade de inte skilts som ovänner och inte sett varandra nu på halvåret snart? Och nu kom hon emot honom och gav honom handen! Det hade hon aldrig gjort förr. Brydd stack han näven bakom ryggen på småbarns vis, när de veta med sig någon odygd — nej, han ville inte fram med den, så lortig som den var!

Vad var det han tänkt sig hem för? För att ta livtag med mor om gården, var det ja. Men det blev inga livtag av, tycktes det, bara famntag. Tog hon honom inte under armarna, och ledde honom så varligt fram till fars hedersplats vid fönstret, där han alltid suttit, när det var något särskilt viktigt, som skulle avhandlas. Nu eller aldrig fick han säga henne, att det gällde heder och ära denna gång och det goda namnet, fars namn. Hennes förbannade trilska var det ju, som vållat alltsammans.

Men han hann aldrig så långt. Mor Brita förekom honom.

— Ja ä färdig me mitt nu, Ejnar, sade hon stilla. Du får sätta mej på förgångar, när du vill. Du kan stanna och bli här mesamma, de ä bäddat åt dej i farstukammarn. Men först ä de någe du måste se.

Och åter tog hon Ejnar vid handen, som nu ej längre var så motsträvig, och ledde honom genom köket, där drängarna och pigorna snarkade, och in i kökskammarn, där hon själv numera brukade ligga. Därinne var också ljuset tänt, en liten nattlampa med blå kupa, som han mindes från barndomen, en oljelampa, som far hans haft med sig hem från marknaden en gång. Den hade ett särskilt sken, den lampan, en blå och trolsk glans, som gjorde allt till en saga. Det svaga ljuset nådde inte långt, det blev bara till en snäv trollkrets omkring sängen bara, en dunkelt lysande ring av äventyr. Inom den ljuskretsen hade han drömt alla sina barndomsdrömmar om livets stora marknadsresa och alla dess underverk. Och nu föll den som en blå och förtrollad ring kring den vita huvudkudden, kring det största av alla under. Ty vem var det, som låg där mitt i månskimret om inte hans egen Beda, blek bara inte av nattljuset utan också av något annat. Och bredvid henne något, som rörde sig oroligt och kved, något litet och mörkt och ludet som en ekorrunge — herreminje, ett barn, hans barn! Han hade ju vetat det förstås, men ändå, lika märkvärdigt var det. Mycket märkvärdigare än att Beda låg här i mors säng och Anna-Greta satt bredvid henne och hjälpte henne med barnet.

Och Beda — korstasligen, nu mindes han dragkistan, så pass hade hon väl förtjänt att få efter detta.

— Hon kommer me bolagsskjussen från stan å farlia granna beslag har hon, ljög han med grumlig röst, satte sig på sängkanten och strök hustrun tafatt över handen.

Men Beda såg inte ut att förstå.

— De ä en pojk, viskade hon matt, och blåare och mera underfull än själva sagolampans sken var den blick hon gav honom.

De orden gåvo större styrka än en hel kyrksup. Kom an nu med hot och hårda ord mot Storgårds-Ejnar! Här var han hemma och fruktade ingen, det kände han, där han satt en stund senare i fars gamla kabbstol ute i köket och värmde sig vid elden, som hon tänt åt honom, mor Brita. Suset i brasan sade honom det, de sovandes tunga andetag och den nyföddes svaga gnällande inifrån kammarn, att här satt han nu äntligen i fars stol och var far själv och herre i huset. Men den, som var husbonde i gården, han gick inte mer till kvinnfolken efter råd om det så var mot Grubben själv.

Men mor Brita, hon hade visst väntat sig något i den vägen ändå. Tyst kom hon smygande, när det äntligen blev lugnt därinne hos barnaföderskan. Men när hon lutade sig ner över Ejnars stol, fick hon se, att han satt där och sov med munnen öppen och benen sträckta ifrån sig. Dragen voro slappa och pussiga, och en stank av brännvin steg och sjönk med andedräkten. Hade hon handlat rätt den här gången måtro, eller var det ena lika så galet som det andra? Skulle fadersplikterna och ansvaret verkligen förmå att rädda Ejnar? Vem visste det, men hon hade handlat som hon måste som mor.

Sakta började hon klä av sonen som man klär av ett barn. Ske Guds vilja, sade hon undergivet, och det var första gången Svart-Brita tagit de orden i sin mun.

Då rullade några slantar ut ur Ejnars ficka — trogen sin vana bar han löspengar i byxsäcken. Med möda böjde sig mor Brita ner efter dem, hon fick leta länge under stolar och bord för att finna dem, det var pengar, som voro vana att rulla. Men hon fann dem till slut, och när hon såg upp igen, var hon röd i ansiktet av ansträngningen, och det hade kommit ett uttryck av tvivel och oro över det.

Med rynkade ögonbryn ställde hon sig att se ner på sin sovande son — han såg då inte mycket husbondlik ut, där han satt.

Åhja, hon var ju inte alldeles död än, även om hon gick från gården. Man fick väl ställa villkor.

— Gårn får du, sade hon halvhögt, sagt ä sagt.

Här stannade hon tvekande, hon var sig nästan lik från förr, där hon stod och ackorderade med sig själv. Till slut rätade hon på nacken med något av sin forna envishet.

— Men skogen, den behåller ja, sade hon så plötsligt, högt och hetsigt, som om hon motsagt någon, som var alltför påstridig.

— — — —

Men borta i sitt kyffe i staden satt alltjämt Mats och grämde sig över Ejnar och hans elaka ord.

Var hade han då hamnat nu igen. Lill-Jonas Mats, som skulle ut i världen och bli storkarl? Satt han vid torget redan i ett av finhusen där med skvallerspegel utanför förmaksfönstret? Nej, ännu längre bort i utkanterna hade han hamnat. Fri bostad hölls han med bevars, men vilken bostad! Ett av Grubbens träruckel, byggt av avfallsplank från sågen hans. Femtio får av finaste avelsras hade landssektern tagit ut där sörpå och skickat hem. Dem skulle nu Mats börja fåravel med för länets räkning, så att västerbottningarna skulle få fina ullstrumpor inuti kängskoskaften och slippa sticka foten bar neri skohöet. Grubben, som tog hand om skocken, hade i all hast smällt upp detta fårahus med två små kyffen, ett för fåren och ett för Mats.

Här hade han nu bott över en månad i väntan på landssekterns vidare planer. Hela hösten hade det regnat som om himmelen varit öppen. Taket, som var lagt med lösved, läckte, och hur Mats flyttade på bädden sin, fick han ibland vederdop i pannan av iskallt regnvatten. Där låg han våt och frysande som en hund, och alldeles invid sig kunde han höra fåren bräka ynkligt och vädjande. De hade knappast rum att lägga sig i sitt kyffe utan stodo och gnedo sig en lång stund mot varann, innan de kunde jämka ihop sig om utrymmet.

Hit gick han också marknadskvällen, ty han hade ingen annanstans att gå. Ejnars hånfulla ord ekade honom alltjämt i öronen, och det värsta var, att han måste säga sig, att Ejnar hade rätt. Getarpojke hade han varit, fårgetare var han nu, det var hela hans lysande bana hittills. Armod och försakelser var han van vid, men så armt och övergivet som nu hade han aldrig haft det. Det var knappt han ville tända elden på den lilla öppna spis, där han lagade sin mat, för att slippa se eländet. För första gången i sitt hårda liv höll han på att mista det enda dyrbara han hittills ägt, hoppet. Vad var det far brukat läsa för mor, när det sett som mest hopplöst ut i det fattiga hemmet? En hel liten berättelse var det ur de sju korsordens bok. Med glasögonen på näsan hade far läst sakta och högtidligt ur den lilla nötta boken:

»Bias, en av de sju grekiska mästare och visa män, vart en tid tillfrågad: Quid dulce esset hominibus? Vad människjomen allraljuvligast vore? haver han svarat: Spes, det vare hoppet.»

Inte hade far kanske läst de främmande orden rätt, men den rätta meningen hade han fått ur dem. Och frid och förtröstan hade sänkt sig över dem alla, när far sänkte boken och trosvisst tillade:

»Bedrövelse gör tålamod, tålamod gör förfarenhet, förfarenhet gör hopp, men hoppet låter icke på skam komma.»

Ja, hoppet hade de behållit, hans prövade fader genom tunga ofärdstider, ända in i döden, det var det, som hållit släkten uppe. Nog hade det gått långt med honom nu, när han var färdig uppge det enda släktarv han ägde. Men det var väl det, att han kommit ifrån jorden, det var den, som skänkt både bedrövelsen och tålamodet till fullo. Till det livet var han fostrad genom seklers prövningar och nöd, till att bära och tåla dess karghet och hårdhet, till att segt ta i på nytt, åter och åter, när allting föröddes. Men härinne i staden gällde det annat, en snabb blick och en rapp hand fick man ha och hårda armbågar för att tränga sig fram och synas. En senfärdig grundlighet och ett fullgott arbete satte ingen längre något pris på. Och ägde man en gammaldags tro och heder, blev man hållen som får och fä. Dum och enfaldig hettes den vara, som stod vid ord och loven.

Som med honom nu, inte var han kvar här för annat än att han inte ville rygga sitt avtal med landssektern. Tills han kom hem och fick se, hur illa de ställt det med planerna hans, hade han velat uthärda. Annars fattades det honom inte anbud på annat arbete längre. Senast i går hade han varit åt honom igen, Gebhardt, storhandlarn näst intill Grubbens. Det var där han handlat sina fattiga förnödenheter under hela den tid han varit i staden, så han var välkänd med handlarn själv.

Han var en man på sitt vis, Gebhardt, olik storhopen. Så enkel och gemen av sig, fast han hade större bondhandel än självaste patron Grubb, sades det. Det var bara den skillnaden på dem, att där Grubben tog sitt med list och brännvin, där tog den andre sitt med ärlighet och rejäla varor. Inte blev man så rik på det, kanske, men det var pengar, som stannade och trivdes. Och Gebhardt var en gammal ungkarl med ingrodda vanor och litet bekväm av sig, han nöjde sig med det boden gav och lade sig varken i skogsaffärer eller andra vidlyftigheter.

Hans enda bekymmer i denna värld var att få ärligt folk i sin affär, så att han då och då kunde slinka in till sig själv och ta sig ett bloss på långpipan och en liten lur på sin gamla skinnsoffa. Men för varje år hade det blivit allt sämre ställt med både långpipor och tupplurar. Antingen han nu gjorde något åt det eller inte, så gick affären stadigt framåt, och så kommo godtiderna, och då skulle man sett! Marknadsdagar och lördagar var boden packad av folk, och då måste handlarn själv i elden, antingen han ville eller inte. Röd och het som en bastuugn sprang han där bakom disken på sina dåliga ben och svettades och småsvor och önskade sig tillbaka in i sitt svala vardagsrum. Nog kunde han väl ha skaffat sig en, som sett till det hela åt honom; konsten var bara att hitta rätte mannen, folket var inte detsamma som förr. Förr kunde man lagt kassan öppen på disken, nu rådde det andra begrepp. Pengarna rullade undan på ett annat sätt än förut, då blev det inte heller så noga, om det råkade till att fastna ett eller annat mynt mellan fingrarna på en, som man strängt taget inte rådde om.

Gebhardt hade blivit lurad av en sådan där bodherre, som kommit på annons och sades kunna sitt yrke. Tulla växelkassan kunde han och själv tjäna sig en styver att börja eget med, men det var nu inte precis det, som Gebhardt tänkt sig, när han tog sig en bodföreståndare. Då sprang han hellre som förr bakom disken och såg till sitt folk själv. Men han tyckte inte riktigt om det heller. Det var liksom inget göra för en karl att springa bakom ryggen på sina bodbetjänter och räkna skillingarna och sviskonen i lådan. Han skämdes värre än om han gjort något dåligt själv. Men när han så tänkte på, att de rackars pojklymlarna därute kanske höllo honom för en narr och en gammal tok, där han slagit sig till ro en stund, svor han mellan tänderna och makade sig ilsket ut igen. Nog skulle han se till sitt ändå, så länge han levde och benen buro, fast mamsell Holmström, hushållerskan hans, fjäskade och sade, att han började bli för gammal att sköta det ensam.

Nog suckade han mången gång ändå, där han gick i boden. Men den sucken gällde inte bara besväret. Gebhardt själv var en genomhederlig man, som aldrig tagit sin vinst med orätt och hans suck gällde den gammalsvenska ärligheten, som såg ut till att hålla på att försvinna. En man, ett ord hette det förr, nu fanns det många slags ord för var och en, tycktes det.

Därför satte han värde på att byta ett ord med Mats ibland. I det lilla han fick till svar fanns all den gamla trygga och litet tafatta tyngden han mindes från förr. Den gamla bondhedern, de gamla bondekläderna — han tycktes inte ha bytt bort det ännu för lösa ord och köpekram, Tavlepojken där. Det han lovat det stod han vid, vart det så bar. Nog var det illa, att han hamnat som Grubbens kreatur på en sådan plats! När han därtill hade bokkunskap i både ett och annat. Det var en skam och ett slöseri med gott material, som var äkta svenskt, tyckte Gebhardt. Man hade råd att slösa både med skog och människor numera, tycktes det.

För första gången i sitt hederliga liv nedlät sig Gebhardt till att locka och tubba någon ur annans tjänst. Han stod inte till svars med att låta pojken gå under som ett djur bland oskäliga djur bara för att han ansåg sig bunden av löfte och avtal. Första gången ville han bara ha Mats till magasinskarl, han såg ju stor och stark ut till det. Men så kom han en dag stickandes till honom med en krånglig faktura, som han ville ha genomsedd — det var mest för att pröva pojken. Och så snabbt och säkert gick den räkningen, att Gebhardt blev stormförtjust.

— Här har jag äntligen en bodbetjänt, som kan räkna annat än på fingrarna, sade han. Välkommen till mig i morgon dag, om du vill, Mats Jonsson.

— Tack, men ja ä redan fästad, fick Mats fram, fast det var svårt, orden ville liksom sätta sig i halsen på honom. Men till vårn kanske ja kan bli fri.

— Till vårn ha både du å kräkena dina frusit ihjäl, puttrade Gebhardt bekymrad. Så ordhållsam, att det går på livhanken behöver inte ens sankte Josef vara. Men du ä av samma sort som far din, hedern ä en sjuka hos dej som illmarigheten hos annat folk.

— Ja har lovt landssektern, försökte Mats försvara sig, ja ä han tack skyldi för hjälpen.

Men Gebhardt brusade bara upp ännu värre på det.

— De ä just de me oss häruppe, me all den där evinnerliga tacksamheten och pliktskyldigheten mot var å en, som behagar minnas, att vi finns till, de ä därför vi aldrig kommer någon vart. Se på Grubben, han tar de inte så görnoga, han, me tacken å ordloven. Nänämen, måtta i allt, min käre Mats Jonsson.

Ännu värre hade det emellertid varit i dag, då han åter haft sig ett ärende in i boden. När han fick pengarna tillbaka, gav han sig att räkna igenom dem, som han alltid gjorde. Då såg han, att han fått en trestyver för mycket igen på mjölet.

— Här har I trestyvern tillbakas, sade han till bodbetjänten, mjöle har ju stigi igen, vetja.

Gebhardt stod bredvid och råkade höra det, ett riktigt skutt tog han i förtjusningen, man skulle aldrig trott honom så mjuk i benen.

Hela dagen hade han gått där och förargat sig över slarv och tjyvknep i smått, över ödslande med smulorna och liknöjdhet i det lilla. Inte för att det kanske gjorde så mycket till och ifrån för honom själv, men Gebhardt, han trodde på det gamla ordet om knappnålen och silverskålen, han. I dag knyckte de sviskon och socker ur lådan och en och annan skilling på växeln, i morgon skulle de ta riksdalrarna ur lådan, och om femtio år skulle tusenlapparna och millionerna ryka. Det fanns ingen mellanväg mellan hederlig karl och tjuv.

— Nu slipper du inte undan me att bli bodbetjänt ens, sade han till Mats, nu får du bli bodföreståndare åt mej me en gång, ja behöver just en sån. Å tro mej, hedern i de lilla ä de sällsyntaste å svåraste. Nog såg ja dem ännu, som int tordes ta hundralappen på samvete sitt, men de va längesedan nu ja såg den, som tog de så noga me styvern. De ä fanken ta mej vackert som i en söndagsberättelse.

Och då Mats ingenting svarade i häpenheten, fortsatte han:

— Dem talar om affärsprinciper nu för tiden — de finns så mycket granna ord. Ja har bara haft en affärsprincip, ja: ärlighet varar längst. De heter inte, att den kommer först eller tar sig längst fram. Men den varar, sen det andra löpt halsen av sig. Nå, tänk dej nu om till i morron, sen skickar ja länsman på dej å hämtar dej hit.

— — Mats hade egentligen inte tagit sin belägenhet så allvarligt, förrän han träffat Ejnar. Men inför fosterbroderns hån och översitteri hade han kommit till att riktigt tänka över sin ställning. Nu såg han, att det var som han trott, ur allt, som rörde en bondes liv och kunskaper hämtade man varken bärgning eller anseende här norrpå, så länge Grubben var herre över allt. Hur man bar sig åt, så slutade man som hans kreatur och livegne ändå.

Så ensam som nu hade han aldrig varit, han hölls ju inte ens värdig att bo med folk. Då hade han det ju till och med bättre under Öbergs låga tak. Men Öberg var borta nu, han drog not på ett större hav. Silverfångst tog han väl i noten sin, stjärnor plockade han mellan maskorna, flämtande och levande som fiskar på land. Och Gud Fader själv lät ibland ro sig i Öbergs båt över det oändliga himmelshavet, trodde Mats, för att få höra på det underliga gubben funderat ut under sitt långa ensamma liv. Han var väl själv en ensittare, Vår Herre, där han bodde så långt från alla i sitt tillstängda hus, tänkte han sig. Skulle man nå honom med en bön, en fråga, fick man visst vandra långt.

Han visste inte, varifrån han fick sådana tankar just nu, det var väl för att han kände sig så modlös. Men det som tagit hoppet och tålamodet av honom till slut, det var nog mest det han fått höra om Anna-Greta, att hon hade det så bra och var så nöjd med sitt. Han trodde sig ju ha övervunnit alla olovliga tankar till grunden, men hur löst den sinnesbättringen satt, det såg han ju på, att han inte unnade henne den lilla lycka hon kunde finna. Det var liksom ingen rättvisa i att hon skulle ha välgång i allt, tyckte han, medan vad han företog vände sig i otur och misslyckande, fast den tanken var just inte vacker den heller.

Det var väl bäst som skett i alla fall, att hon inte tog den, som var född till fattigdomen.

Eller var det som Gebhardt sagt, att han var alltför nogräknad på hedern för att kunna slå sig fram bland dem, som räknade efter andra mått? Ja, så var det, det var farsarvet hans, som ännu tyngde och hindrade honom i det världsliga och som han ej kunnat bli kvitt med några medel. Men det skulle bli ett ordentligt slut på det nu, han var trött på att släpa på den bördan längre. Han skulle ta fördelen där han fick den som alla andra utan skrupler och hänsyn. Han skulle bränna dem, fars gamla böcker, som lärt honom så mycken onödig lärdom om en annan värld, medan de lämnat honom i tvivel och ovisshet om denna. Häftigt ryckte han till sig en av böckerna ur högen och slängde den på elden. Bokstäverna glödde till ett ögonblick på den sida, som slogs upp, ett enda ord lyste kvar där sedan de andra slocknat. Ödmjukhet, stod det där med bokstäver, lysande som rubin. Så slocknade också det.

Då blev fårens bräkande därute allt jämmerligare, och Mats glömde sin egen nöd för deras. Stackars kräk, så de fröso och foro illa! Värst var dock, att de utfodrades med regnskämt hö från Grubbens lägdor. Redan när det kom hade Mats sett, att det var halvruttet, svartnat och odugligt till foder, men han fick lov att ta av det, då intet annat bestods. Kunde han bara hålla liv i djuren till fram på våren, då landssektern kom hem, så var det bra, om inte, blev det väl hans fel. Skulle han själv kunna hålla ut till dess?

— De måste gå, ja har ansvare för de ja ä betrodd om, näpste han sig själv för sina tvivel — och gick så ut i fållan.

Han kände sig själv så underligt matt och yr som om han haft frossan i faggorna. Måtte han bara inte bli liggande sjuk här, hur skulle det då gå med kräken? Därute i den trånga fållan lågo de, tätt packade med nosarna på varandras ryggar och ett tåligt uttryck i sina fromma ögon. Undergivet togo de emot, vad deras herre, människan, lät gå ut över dem av gott och ont. Bättre och tacksammare än de, som kallade sig folk, hade de varit mot honom. Det var väl därför de hettes dumma och oskäliga. Så blev det också med den, som tog det alltför laggrant med heder och stolthet, den hölls i värde med fåren.

Härute i fållan kändes i alla fall varmare och mera bebott än i det rum, som skulle vara människobostad. Sakta makade han med foten undan en av tackorna. Villigt gav hon plats och flyttade sig längre intill de andra, så att Mats kunde krypa ner ibland dem och få livsvärmen tillbaka. Det kom rent av som ett moderligt uttryck i djurets stillastående, lidande blick, när det sakta slickade hans hand. Mats kände tårarna stiga sig i ögonen. Så var det, de oskäliga djuren voro barmhärtigare än människorna.

Men i den plötsliga värmen efter råkylan därinne var det som om febern brutit ut på allvar. Frossan tog honom så våldsamt, att han skakade, och svetten lackade av honom mellan frossbrytningarna. Så föll han med ens i en blytung sömn med vilda nattdrömmar och fantasier.

Först var det Anna-Greta, som kom, hon hade inte varit hos honom på så länge nu. Till dans och lek ville hon bjuda, sidenkjol och rävsvans bar hon som vittra. Leende tog hon hans hand och svängde den fram och tillbaka, medan hon sjöng:

»Om det skulle hända sig så, att jag finge gå ensam så, tills jag bleve gammal och grå och ingen annan jag kan få, kunde jag få dig då?»

Men när han skulle till att svara med visans ord var hans mun sluten som med järnlås, hans läppar kändes brännande och torra, och han kämpade och kämpade efter luft.

Då skrattade Anna-Greta, det lät som en bräkning, och tog nästa man i ringen. Ullig rygg hade han och stora, dumma ögon — — korstasligen, Anna-Greta svängde sig med stallgumsen! Hoppade som en tok gjorde han med benen i krum, men när han tittade på Mats ett ögonblick såg han, att han hade människoblick under hornen ändå — Gam-Erik var det, som stollades i ungdomsringen.

Men så gick friardansen sin väg under spel och stoj, och Mats fick annat att tas med. Något att kämpa med, något att ta livtag och brottas med, något, som ville pressa honom allt djupare ned, fast han själv ville bli fri och komma upp. Överallt omkring honom var det, runt om och på alla sidor, tungt böljande och flämtande som en enda levande och oformlig massa. Och det ville ha honom under sig, ville vältra sig över honom, tills han miste andan och kvävdes. Livet självt var det visst, som blivit honom övermäktigt och ville ha honom ner, dit ner till fattigträskets botten! Mitt inne i den oräkneliga massan av alla de namnlösa tusentalen, som kämpade och ledo, som flämtade efter luft, var han, en bland dem. Oförstående och stumma, viljelösa som en hjord ledd av en främmande vilja, som plötsligt övergivit dem, knuffades och trampades de i en vettlös skräck för att komma de visste ej vart.

Men över allt detta bråk och väsen stod något annat, något oändligt tyst och stilla, och avvaktade stridens utgång. Varken uppmuntran eller tecken till vrede gav det från sig, stod bara orörligt och väntade. Men just denna orörliga väntan var det fruktansvärdaste av allt. Nu visste han det, det var mot själva makten därovanför han stred, de alla stredo, den var det som med oräkneliga världars tyngd låg pressande på hans bröst. Som sin far stred han till slut sin envigeskamp med den Väldige.

Med svetten lackande av pannan sökte han få armarna fria — de voro fängslade som med järnkedjor — och ropade och frågade som han mindes att fadern gjort: »Huru länge skall det töva, innan du vänder din blick ifrån mig och släpper mig, att jag får hämta andan? Om jag har syndat, vad gjorde jag dig, du människornas vaktare?»

Och då alltjämt inget svar kom, tog han åter lidelsefullt i på nytt med sin egen särskilda samvetsfråga, på vilken liv och död hängde:

»Varför få de ogudaktiga leva, åldras och tillväxa i kraft? Deras hus stå trygga för fara, och Guds gissel hinner dem aldrig.»

Ännu mycket mer skulle han ha velat fråga om, då han äntligen tyckte sig få ett svar. Långt fjärran från kom det med fars röst men sällsamt förändrad av avståndet, som ropade han genom en lur av kristall:

»Hos Gud är fruktansvärt majestät.

— — Hos honom är kraft och vishet, hans är den förförde och förföraren.»

Då blev honom känslan av Guds kraft alltför övermäktig, och han slutade att kämpa, lät sig bara sjunka ner i den levande massan, som böljade runt kring honom. Men just som han trodde sig färdig att sjunka och förgås släppte han det sista av egenrättfärdig stolthet och bad med knäppta händer, ödmjuk och förkrossad för första gången i sitt liv riktigt ur djupet av sitt hjärta och ej bara längre med inlärda, döda ord:

»Din högra hand till mig utsträck och drag mig upp ur denna träck! utav de djupa vatn mig tag, näpst dem mig hata natt och dag!»

Då var det som om plötsligt den osynliga kraften därovanför blivit rörlig och levande, det var som om en hand sträckts ut och fattat tag i honom och dragit honom upp. Hårt var taget, obarmhärtigt hårt, men starkt och befriande.

— — När han vaknade till ur feberdvalan, fann han sig själv stående på knä mitt bland fåren, som alltjämt trängdes och knuffades med varann efter plats.

Utmattad släpade han sig in på sitt rum och föll ner på bädden i en tung och drömlös sömn.

— — — —

När Mats vaknade ut dvalan var hans första tanke, att han måste ut efter hjälp åt djuren, innan han på nytt greps av febern. Och så lyckades han då släpa sig upp ur bädden och hyfsa till sig litet för att gå till Gebhardt.

Det var märkvärdigt, vad det var långt dit ändå i dag, det var som om han alltjämt vandrat i mardrömmen, där vägen växer och växer för vart steg, tills den slutligen blir till något vidunderligt smalt och trångt och ändlöst, som löper undan för en, hur man springer. Men fram kom han ändå till slut och lutade sig tungt mot disken.

Gebhardt stod själv ute i boden och höll på att väga upp ett skålpund pudersocker åt mamsell Holmström.

— Jaså, du kommer själv ändå, sade han muntert till Mats.

Mats skulle just till att svara, då febern på nytt högg tag i honom. Påsar, säckar, lådor och människor dansade kring för hans ögon, och han måste klamra sig hårt fast vid disken för att ej falla. Över honom svävade Gebhardts ansikte som en vänlig och bekymrad måne, och bredvid rullade mamsell Holmströms huvud med den stora gula chinjongen som en yr och vilsekommen sol. Det såg så löjligt ut, att han måste skratta. Men det blev bara till ett gurglande ljud, och plötsligt gav disken vika och ramlade med ett brak ner i källaren och drog Mats med sig i fallet.

— — När han åter slog upp ögonen låg han nedbäddad i något skinande vitt, som doftade av soltorkat goluktsgräs, av renhet och svalka. Vart han såg skimrade det vitt för hans ögon, vita och svepande gardiner, bakom vilka ett fönster svagt avtecknade sig och därutanför sakta fallande snö. Allt var ljudlöst och formlöst, hade liksom varken början eller slut.

Det var inte underligt, att Mats, fattig stackare, mitt i all denna vithet och tystnad smått började tro, att han var död nu och låg svept på rikemansvis. Livet kunde det ju ej vara, det hade hittills bara varit kyla, mörker och övergivenhet. Feberdrömmen kunde det ej heller vara längre, då jagades man ju av minnen och halvvakna begär som av ett koppel hundar. Men detta var bara renhet och ro, så var det alltid Mats, arbetsträlen, tänkt sig saligheten.

Gärna var han dödman i en sådan himmel, fast hur han kommit dit, var mer än han visste. Nog hade han väl haft sina mödor med att ta sig dit ändå, dunkelt for det för honom, att han stritt med Vår Herre själv om den saken. Med ord och frågor hade de tagits med varann, med hårda livtag och seg och mödosam brottning genom många dagar och nätter. Vad de sagt sig emellan kunde han ej minnas nu, men hårt och ivrigt hade de talats vid som män. Hade Mats sagt, att Gud var skyldig honom bot nu för det han gjort med far hans i tiden. Då hade järngreppet kring honom blivit ännu hårdare, tills det med ens släppte — det var både som en lättnad och en underlig sugande tomhet i det. Känner du då äntligen att jag finns? sade det dånande och tungt som med julklockor. Och Mats måste viska ja, ty det, som ägde en sådan järnhård kraft och tyngd i sig, måste ju finnas.

Då ändrade sig rösten med ens och blev mild som en kvinnas. Blid som en susning viskade den och talade ord av en outsäglig ljuvhet till honom, ord, som ej kunde tolkas på ett jordiskt språk. Inte ens sedan han fullt vaknat till sans var det som om rösten tystnat, den fortfor att sakta viska utanför rummet, till slut öppnades dörren, och någon kom in med ett ljus i handen. I det svaga, fladdrande skenet såg Mats, att det var mamsell Holmström. Med vitt stycke på sitt släta, benade hår gled hon sakta in med handen för ljuset. Ja, varför skulle nu inte mamsell Holmström få träda in i saligheten hon med, det ville just Mats veta. Inte annat än han visste hade hon i livet varit en ärbar och god kvinna. Hon och all renheten härinne passade väl ihop.

Men när mamsellen kom fram och riktigt fick se honom, satte hon ljuset ifrån sig på bordet och slog ihop sina händer, fast mycket försiktigt det med, ännu rädd för allt buller som hon var.

— Du min skapare, ä han inte vaken nu ändå! sade hon med oförställd glädje.

Och var mamsell Holmström i sin vita mössa och med ljus i handen änglalik nog, så kunde man då i alla fall inte missta sig på, att hennes röst var både fast och påtaglig, en dugande och jordisk kvinnas varma och bestämda röst.

Nej, nog var han på jorden ännu, och till på köpet hos Gebhardt, inne i mamsellens egen vita kammare var han, det fick han snart veta. När han segnade ner i boden hade man inte vetat sig annan råd än att bära honom hit in och stoppa honom till sängs. Och när doktorn kom, hade han sagt, att han inte fick flyttas. Inte för att de tänkt det heller, varken patronen eller hon, vart skulle man förresten flyttat honom, till eländet han kom ifrån kanske, sade mamsellen förtrytsamt. Åhnej, här i huset skilde man mellan folk och fä. En vecka hade han nu legat här nästan utan liv och anda, men någon egentlig sjukdom var det inte, bara det att han frusit och farit illa för länge. Men nu fick han inte veta mer, nu skulle han sova sig riktigt kry.

Och därmed gick mamsellen sin väg igen, sedan hon ordnat litet i bädden för honom. Taget i hennes händer var så mjukt och fast, bara det gav vila och hälsa. Nog var hon väl en riktig ängel ändå, mamsell Holmström, fast klädd i rynkkjol av perkal och kängor av tyg. Lyft honom upp ur döden på starka och moderliga armar hade hon gjort, och det är ju det, som är änglarnas göra. Det var något han bort fråga henne om, något som han bar ansvar för, men innan han riktigt kom på, vad det var, hade han dåsat bort igen.

— — Han vaknade åter till liv av att det var alldeles ljust i rummet. Först trodde han, att han var barn och att det var fettisdagssolen, som sken honom i ansiktet och att den dag hade brutit in, då själva fattigmansbarnet fick äta sig stoppmätt. Men snart såg han, att ljuset inte kom från solen utan från en liten gran på bordet, en liten klädd och pyntad julgran med stjärna i toppen.

Aldrig hade Mats hatt en julgran i sitt rum förr. Hemma i hans barndom brukades inte sådant ännu, det var en ny tids bruk. Att ta något in ifrån skogen och pynta och klä det föll inte skogsbon in. Nog hade han sett ståtliga granar ändå, klädda av Gud Fader själv till fest, strödda med vitaste, dunmjuka änglahår av glittersnö och tända i grannaste prakt av sol och stjärnor. Men detta var något annat, något mindre stort och imponerande, men så mycket mera mänskligt rörande. Den lilla granen stod där så späd och fin i de brokiga vaxstaplarnas varma ljus, små flaggor och röda äpplen bar den. Men vackrast glänste den stora stjärnan i toppen, skiftande i guld och regnbågsglans. En sådan stjärna var det vismännen i Österland vandrat efter, tänkte han. Det var annat det än hans barndoms kalla vita stjärnor, som likt små vassa knappar av diamant hårt naglat frosten fast vid en utpinad jord. Aldrig hade han sedan dess trott, att man kunde se upp till en stjärna utan fruktan. Men som han låg där och stirrade på julstjärnan tyckte han plötsligt, att den tänts för honom ensam till nytt hopp och en friskare levnadstro.

Men nu öppnades dörren på nytt, och Gebhardt smög sig in på tå, vänlig och mysande som julgubben själv.

— Inte trodde jag precis, att jag skulle få dej i huset på de viset, sade han skämtsamt, men nu är du i alla fall här. Å nu får du lov att stanna.

Mats ville invända något, ville fråga, men Gebhardt avbröt honom.

— Jaja, bättra dig nu bara, min gosse, så få vi talas vid om det andra sedan, sade han och gick sin väg igen.

— — — Om några dagar var Mats så pass stark, att han kunde sitta upprätt i sängen, och sedan gick bättringen raskt framåt. För andra gången i sitt liv var det han låg så här. En gång förr hade han kastats på sjukbädden, svag och blodlös, och med näppe dragits tillbaka till livet. Det var kanske så, att han var mera svaglig, än hans yttre styrka lät ana, oårens svält hade väl gnagt ett hål i märgen ändå. Men seg var han också, fick han bara tag i livhanken igen, så hakade han sig outtröttligt fast vid den.

Nu som då hade det varit en kvinna, som hjälpt honom tillbaka till livet, men hur annorlunda var inte allting annat. Då hade febersjukan knappt släppt hans kropp för att en annan skulle tändas, kärlekens och åtråns vanvettsfeber. Var gång hon rört honom, Anna-Greta, hade det gått en ilning av fröjd och smärta genom hans pulsar. Allt blev till bävan och tung förväntan. Nu var det han kände under ömma och vårdande händer blott den svalaste trygghet och ro. Det fanns ingen sejd i de drycker han nu bjöds, som bragte sorg och oro till slut. Den läkedom han fick var vila för kropp och själ, god mat och goda ord.

— — Snart var Mats så stark, att han kunde sitta timmalångt i mamsell Lovas gamla farfarsstol. Vid fönstret hade hon en siska, det var den första fågel han sett i bur, aldrig kunde han få nog av att leka med den. Så näpet och täckt den kvittrade, han hörde det hellre än taltrasten där hemma, det var för mycket dunkel och klagande längtan han fört fram ur skogsdjupet. Siskan var inte så rik på toner, hon, men mera nöjd i sin bur! Nöjd som han, Mats, i mamsell Lovas trånga kammare. Han var visst fri både kärleken och hembygden nu. Nu först kunde han riktigt unna Anna-Greta lyckan. Och Ejnars ord hade botat honom för hemsjukan med.

Som han satt där en dag, kom Gebhardt in till honom igen för att få det klart dem emellan.

— Jaså, du ä kar nu igen, sade han och klappade Mats på axeln. Då kanske jag snart kan få dej ut i boden, som vi talt om, du behövs där ska ja säja.

Mats satt där litet oviss och häpen, kunde det vara möjligt, att Gebhardt menade att ta honom i hans grova bondekläder och sätta honom över de fina herrarna innanför disken, som så nedlåtande nickade åt bondbassarna utanför. Men Gebhardt såg just inte ut att skämta just nu. Så mindes Mats med ens, att han inte var fri att ta tjänst än.

— Herreligen, fåren vetja patron, sade han bestört. Det som alla andra jordiska bekymmer hade varit som bortblåst ur hans huvud denna märkvärdiga tid.

Gebhardt tvekade en stund, så beslöt han att tala ut.

— Jag ska säja dej som de ä, sade han tveksamt. Vi sände en kvinna dit för att sköta dem åt dej, men de var redan för sent — — hälften av kräken dogo av kyla och olämplig föda innan veckans slut. Å då tyckte patron Grubb, att de va klokast att slakta ner de andra, medan man ännu kunde få någe för köttet.

Mats teg stilla på det. Va ska landssektern säja om de? ville han fråga, men Gebhardt förekom honom.

— Landssektern har ja gjort upp me redan, sade han ivrigt, ja har fått svar på, att du ä fri från platsen.

Men han aktade sig för att tala om, vad som annars stod i brevet. Landssektern hade förmodligen misstagit sig på bondeynglingen Mats Jonsson och hans praktiska duglighet, stod det där. En stor och kännbar förlust hade därigenom förorsakats länet, som man endast av nåd kunde efterskänka. Själv hade landssektern för alltid mist sin tro på de västerbottniska bönderna och deras förmåga till självverksamhet. Hädanefter lutade han åt sin umgängesvän, patron Grubbs åsikt, att man fick behandla dem med hårdhandskarna för att komma någon vart med dem. Ifall man inte ville gå ändå längre och säga som mången här sörpå. Vad tjänar det till med allt detta bråk och dessa onyttiga utgifter för några fattiga bönder uppe vid nordpolen, sade de, vore det inte bättre, om man toge en tillräckligt stor pråm och lassade hela sällskapet på för att frakta dem till en gästvänligare landsända? — — Någon sanning låg det i sådant tal, tyckte landssektern. Det lärde man sig, när man kom i kommittéer med riksdagsmän och annat stormrikt folk från sådana landsändar, där man tog guldet nävtals ur åkern. Skogen däruppe kunde man ta vara på ändå, den var ju alltid värd något.

Men sådana ord ville inte Gebhardt föra fram till den, som tog det så laggrant med det som var rätt och hedersamt som Mats. Han såg nog, att pojken tog det som hänt hårt nog ändå.

Också Grubben hade varit framme och gett Mats en glosa, när de träffats i Corins raksalong.

— Jaså, du har tagit honom till ditt hjärta nu, läsarfåret där från Tavle, hade han sagt. Låt se bara, att han inte blir tapprare i grötfatet än i boden, trögheten har han efter far sin. Stå i med predikandet kunde han nog, men gårn sin var han inte kar att hålla.

Gebhardt hade låtit Grubben prata på, han var inte den, som gärna gav sig i ordaträtor. Men nog visste han det han visste, om vem, som hjälpt Lill-Jonas att öda bort gården!

Han var förresten inte den, som tog sådant prat vid sig, han hade sitt eget omdöme om folk. Nu till dags trodde visst alla, att man bara tog sig fram med skryt och skrävel, med stora ord och morska later, de kallade det energi, ett nytt ord det med. Men Gebhardt, han trodde, att det nya ordet betydde något annat också, något gammalt och välkänt — — den seghet och uthållighet, som aldrig släpper taget och ger sig, förrän det blir alldeles omöjligt, den envishet, som tar vid en sak i sänder och söker föra den i land, hur ringa och obetydlig den än kan synas andra; ja, som till och med söker hålla fast vid sina misstag och få något ut av dem.

Sådant var gammalfolket, som Mats kom från, och pojken hade inte vansläktats. Kom han väl på sin rätta plats en gång, skulle man se, att han kunde göra något riktigt av den också.

— Ja ä glad, att de gick som de gick, så ja fick dej till bodföreståndare åt mej, sade han enkelt. Lögnen rider å sanningen skrider, men du ska se, att den tar sej fram till slut den me.

— — — —

III.

_De ondes art förgås all slätt, de gode ärva landet med rätt._

_INNE PÅ GEBHARDTENS_ kontor sitter Mats och skriver. Tänk, att det var härinne han skulle hamna till slut ändå.

— — Nog kunde det tyckas, att han skulle haft tillräckligt med arbete ute i boden, så som där stod till, när han kom. Det var värre än ens Gebhardt anat, så mycket fuffens och knep hade de haft för sig därute, bodbetjänterna. Men Mats fick snart nog ordning på dem i alla fall. Det behövdes bara, att han såg riktigt på dem några gånger för att de skulle finna det alltför besvärligt med smusslandet. Han hade nu en gång de ögonen, Mats. Han hade prövat deras makt förr, då han så ung sattes till ansvar på den stora Andersagården. Det hände väl då, att drängarna knöto näven i byxfickan och svuro i tysthet över utbölingen där, som satte ögonen i en, så att det rann som isvatten efter ryggbastet, men lydde honom gjorde de.

Så också här. Visst gjorde de fina bodherrarna sig lustiga över honom och hans bonderock och över tafattheten i maneren, det märkte han granneligen, när han först kom. Och det hade de väl skäl till ock. Inte hade han den rätta belevenheten, inte, det förstod han gott. Bakom disken får en ha len och kärleksfull röst, när pigorna komma och tumma på smöret och en rygg, som står i krum, när fruarna segla in så stolt i sina krinoliner och fråga på torrgäddan och det nyaste muslinet. En får veta att skilja på folk och deras behandling. Men Mats Jonsson, den träbocken, han stod där alltid lika styv och stel i sin vargpäls och mätte ut sill och salt ur tunnorna med stora, förfrusna bondehänder, med lika vikt och lika pris för både kreti och pleti. Och en tocken skulle de lyda och kalla herre!

Och ändå behövdes det bara, att han gav dem en blick i rättan tid för att de skulle pruta av på avansen de tänkt stoppa i egen ficka och plocka upp slanten, som av misstag trillat ner i den. De visste inte själva varför de gjorde det. En sådan förunderlig makt kan det ligga i ett enda par ärliga ögon.

Men sådant var ju inte till att finna sig i länge. Han sprang förstås med skvaller och rall till patron om dem, den magergeten, och en vacker dag skulle det braka löst. Bättre då att själva förekomma. Men på vad sätt — — Gebhardten tycktes inte vara att leka med, när det gällde skyddslingen hans.

Till slut fann Jonsson, förste bodbetjänten, på råd.

— Vi få framställa ett ultimatum, sade han viktigt.

Det visste de nu inte alls, vad det var, men Jonsson, han visste det. Man var väl bildad karl och hade läst i avisorna, om hur Bismarcken framställt just detta märkvärdiga till fransken för att äntligen få honom att ge sig.

— Var finns tocke att få då, sade Lundmark, boddrängen, naivt.

Men Jonsson tystade honom strängt, och så visade det sig, att bodherrarnas ultimatum, det var inte konstigare beskaffat än att de skulle gå till Gebhardt i samlad trupp och säga, att antingen fick den där bondbassen i väg eller också de. Och för att inte ångra sig gingo de med detsamma.

Men patronen tog det farlia lugnt.

— Jaså, sade han bara, tack å adjö då, mina herrar, jag har väl sett er för sista gången då, för Mats Jonsson, han stannar nog, han. En bottenärlig karl med huvud på skaft hittar man inte var dag i fårfållan.

Snopna stodo de där — — det var välan inte det svar man brukade få på ett ultimatum?

Gebhardt såg sitt övertag — — häftigt reste han sig ur soffan och drog några sista bloss på långpipan, så att rökmolnen flögo kring honom som stora ulltappar. Vred och mullrande som den fadern Moses kom hans röst ur dimmorna över dem med lagen:

— Å nu kommer ja också med de ni sa, fast namnet på de ä för fint å nytt för mej att gagna till vardags — — men meningen kan ja å den lyder så här: antingen lyder ni Mats Jonsson å respekterar mej i honom eller åker ni hela konkarongen ut genom storporten nu på eviga momangen — förstått?

Jo, det gick ju inte precis att missförstå. Och så slogo de sina kloka huvuden ihop, och slutet på visan blev, att de togo skeden i vackra handen och stannade.

Gebhardt log i mjugg — — jojo, bodplatser växte inte på träd, och till att gå tillbaka till annat voro de för bortskämda. Så han hade just inte väntat sig annat.

Och från den dagen hade de fogat sig i Mats husbondevälde, om än motvilligt och knotande. Respekt måste de i alla fall få för honom i arbetet till sist. Efter några månader skulle ingen kunnat känna igen Gebhardts gamla bod, så blåst och fint var det överallt i hyllor och fack. Också expedieringen var en annan, man fick det man skulle raskt och flinkt — — hög och låg fingo vänta på sin tur utan åtskillnad.

— För sanning ä de int som i himmelrike hos Gebhardten nu till dags, där de yttersta skola varda de främsta, sade gamle Fattigstu-Jonte, när han slapp stå och tjäna timmen ut för kardusen sin.

Man kunde aldrig tänka sig, att det var Mats, som hade genomfört denna förändring, när man såg honom gå där så tyst och tafatt bakom disken med tankarna liksom på annat. Men såg man noga efter märkte man, att han hann med både ett och annat för det. Det var en låda, som tömdes och städades upp eller en hylla, som plockades ur mellan det kunderna passades — — ingen kunde tro, vad där gömdes mellan burkar och säckar! Men så tyst och utan åthävor gick arbetet, att man knappast tänkte på det. Det var rakt som om en tomte gått där och styrt och ställt utan rast eller ro, tills man en dag överraskades av att allt var liksom nytt.

Hade han inte bara haft tomteögat sitt på bodherrarna också! Inte satt det väl mitt i pannan som på tockna spökelser, nog hade han väl två ögon i skallen som andra manfolk. Dess värre var det — — två tomteögon måste ju se mer än ett. När man minst anade det glimtade det till ett slag ur eldögonen där, så det klack i ens syndiga lekamen — — åhja, de tankarna sutto nog där de skulle, det var ingen fara med det.

Nu tycker man väl, att Gebhardt skulle varit nöjd och gnuggat händerna inne på sin långsoffa. Men tro någon det — nu blev det en annan klagolåt.

— Nånå, min käre Mats, ta de lugnt, pustade han. Ä de du, som drar hit allt de förbannade bondpacket, så en får sitta å slava vid böckerna till långt inpå nätterna? Å ja, som tänkte mej till att få lite vila på gamla dar — jo, skön vila, sa den, som låg i spisen.

— Patron får ta sej en bokhållare, sade Mats.

— Jaja, de säjer Lova me, grymtade han, men såna underdjur plockar en inte i pärlandet, nota bene en, som kan sin sak å ändå inte ä en luver. De ä sak samma me de som me boden, se, de går bara liksom lite lättare att knycka ur böckerna.

Det där med ärligheten hade till slut blivit en fix idé hos Gebhardt.

— Behövde ja dej inte i affären, hade ja inga bekymmer för saken, du kan ju stava å lägga ihop som en klockare å bokföring har du lärt dej me i vinter, hör ja, fortfor han.

Ja, Mats hade verkligen gått på en aftonkurs i dubbel italiensk bokföring. Var kväll hade han sedan suttit och plitat och övat sig till långt in på småtimmarna, tills han hade allt på sina fem fingrar.

— Ta mej katsiken önskar ja inte, att du vore dubbel me, suckade patronen.

Det kunde nu inte Mats bokstavligen åstadkomma, men den, som arbetar som två kan ju gott räknas med i dubbel mening. Och så blev det uppgjort, att han skulle hjälpa Gebhardt inne på kontoret, men ändå ha ett vakande öga på boden dessemellan.

Först såg det mörkt ut att räcka till för bådadera. För maken till konstig bokföring som hans husbondes hade väl ingen skådat! Saken var den, att Gebhardt inte haft kassabok på kontoret bara utan först och främst i sitt eget klara och rediga huvud. Där förde han sig till minnes det viktigaste av både löst och fast, det var småkrafset bara, som fick komma i böckerna. Och den bokföringen hade aldrig förr brukat klicka. Men nu på gamla dagar började det tryta med både minnet och redigheten. Sådana galenskaper kunde hända som att Kall Jons i Bullmark blev krävd på borgmästarns vin, medan borgmästarn fick sig en nota på en tunna konstgödsel — — det blev förtret och rabalder av, kan man förstå.

— Farbror får allt se till att få böckerna omlagda efter nyare metoder, måste Mats en dag klämma fram med, sedan han länge suttit och grundat över Gebhardtens tecken och krumelurer.

De hade hunnit så långt som till farbrorskapet nu.

— Gör hocke du vill, bara allt kommer dit de ska, brummade Gebhardt, förtretad över att han måste uppge sitt gamla beprövade system — ett säkert tecken på ålderdom, tyckte han.

Det blev att börja om från början nästan, precis som därute i boden. Mången gång såg det hopplöst ut, men med månaders järnflit och nattvak gick det till slut.

— Ett lärde ja mej ändå på studeringen min, tänkte Mats litet spefullt, å de var att pruta av på nattsömnen.

Så blev han ännu en gång den, som vakade över gårdens bästa, medan de andra sovo. Och när allt till slut kom dit det skulle, som gammelpatron så tillitsfullt sagt, då visade det sig också, att patron Gebhardt inte bara var välbärgad utan rikare än han trott och att de fordringar han hade utestående alla voro säkra och solida.

Men inte bara Gebhardt utan också hans bokhållare hade vunnit något på den hästkuren. År av arbete i boden och på kontoret hade inte kunnat lära Mats så mycket om affärerna som detta mödosamma plöjande genom böckerna och de långa samtal han måste ha med sin husbonde om allt, som han inte kände till. När räkenskaperna äntligen lågo där färdiga i sitt nya skick, visste han också allt han borde veta om de varor, som köptes och såldes i boden. Han visste, var man bäst köpte upp smör, kött och talg, varifrån man fick den bästa skogsfågeln och den finaste fjällsiken, var man fångade den fetaste laxen och vem, som vävde den bästa vadmalen, och han visste också, hur mycket finnråg, salt och tobak man skulle lämna i utbyte. Han hade reda på, när det skulle vara öppet köp eller dött köp på Stockholmsresorna lika väl som patron själv och hur man skulle utrusta sörlandsfararna. Också kunderna hade han redan på sina fem fingrar, visste, vem man kunde våga ge kredit och hur mycket han var god för. Men några tjyvknep med bjudbrännvin och fördubblade priser och hela hemman i pant för några fattiga säckar nödårsmjöl hade varken Gebhardt eller hans böcker att lära bort.

Det tycktes inte heller behövas, det var verkligen sant, som Gebhardt skämtsamt klagat över, att bodhandeln ökades för var dag. Många av patron Grubbs gamla kunder började söka sig tvärs över torget i stället. Därborta hos Grubben sades allting gå på slarv och hafs numera. Man kunde hitta både ett och annat i mjölpåsarna, nubb och hästskosöm till och med, och faster Malin hos Corins hade fått sig en kackerlacka i vetekaveln hon bakat, men när hon kom med den till boden svor en av bodherrarna på att det var en korint. Grubben själv hölls ju aldrig i boden numera utan var mest nere i sågen eller ute efter vägarna i sina affärer — bodhandeln räknade han väl för ingenting.

Det var därför inte underligt, att de ordentliga kunderna troppade av en efter en till Gebhardt. Inte var det väl precis Mats själv, som drog dit dem med sitt stela och tvära sätt, men den ordning och reda han fört med sig. Man var inte så ohull varken på brännvinet eller bröstsockret hos Gebhardten, men så behövde man inte heller komma hem med lort och skräp i påsarna eller väga om varorna på besmanet, när man kom hem.

För var och en som sögs till affären, blev det också mer att föra in i böckerna, så det var visst ingen sinekur att vara patron Gebhardts bokhållare. Men Mats redde upp det gott, en naturlig fallenhet för siffror och räkenskaper hjälpte honom. Hans gamla kärlek till mått, mål och vikt, till allt det noga utstakade och avgränsade, det orubbligt jordiska och fasta, allt det, som han med sitt fädernearv av världsfrånvändhet kände som en räddning och trygghet undan fruktlösa grubbeltankar, vaknade igen. Han tyckte, att han nu äntligen kommit på sin rätta plats i livet, att han här fått en fristad undan sig själv. Härinne i det lilla kvava kontoret, mellan de trånga sifferkolumnerna rymdes inte den besvärliga och obändiga våldgäst, som hette själ. Han hade haft sitt sista samtal med den under sjukdomen och svagheten, men sedan hade han kört den på porten. Nog hade han tyckt sig höra något, som smög därutanför och strök efter rutan som vingen av en fågel en dag, då vintern åter bröts i vår med all sin forna våldsamhet. Men han hade inte gett sig tid att se upp från böckerna ens. Och av våren blev sommar och av sommaren höst, som det brukade vart år, och så var det inte mer med det. Och nu satt han här med sin nya ring på fingret.

Det kändes just inte så märkvärdigt, att den satt där, det var liksom så gammalt och vant, den varken tryckte eller klämde. Men ändå kunde han inte låta bli att se på den. En sista glimt av sommarsol föll in genom fönstret och kom den att blänka till för var siffra han skrev. Den var bred och stor, lödig och tung, gedigen vara alltigenom. Inget fusk eller fel i legeringen, alldeles som med Lova. Den passade till hans nya ställning och nya kläder. Rock av Gebhardts prima köpetyg och sydd av stadens bästa skräddare efter riktiga mått — det var annat det än bonderocken han burit. Nu hängde den i skrubben, men varken reva eller hål var det på den än, den var visst outslitlig. Den hade han trivts i, och fast den varit så illa sydd och skuren som på måfå, var det som om den passat bättre. I kväll, då ingen såg det, skulle han ta fram den och krypa in i den ett tag som i ett varmt hem man lämnat och saknar.

Annars såg han visst inte så ofasonlig ut i stadskläder, det sade honom både Lova och patronens salongstrymå. Det nya snittet, det nya tyget tog bort så mycket av det klumpiga och tafatta, av det fattiga och nötta, kunde man trott, att kläder gjorde så mycket? Och stärkt krage och halsduk, för mindre hade det inte gått. Men nog var det som om hän suttit i klämmare och halsjärn, det var väl det, som snörde ihop strupen ibland.

Det var i går till trolovningskalaset, som hela stassen kommit på först, förstås. Lova visste, vad hon ville, hon, fast hon ville bara det, som var rätt och bra, som det hövdes en så präktig och ordningsfull människa. Nog måtte hon väl veta bättre, vad som passade sig för hennes fästman och Gebhardts kompanjon! Fast så långt som till polisonger och tupé hade hon inte fått honom än.

Men annars hade hon ju fått honom längre än så — tänk, att det äntligen kommit till klarhet och trolovning dem emellan! Nog hade han väl tänkt sig, att det skulle gå därhän till slut ändå. Han hade ju sett från första dagen han kom i huset, att husmamsellen hade ett gott öga till honom. Och han var ju skyldig henne stor och djup tacksamhet, hon hade ju gjort honom så gott som ingen annan kvinna. Som en mor hade hon passat och vårdat honom i sjukrummet, och hon hade inte släppt honom med det. Passningen och vården av sig och sitt fick han lika ömt den dag som i dag var, all den omvårdnad och det deltagande han aldrig fått förr i sitt hårda, karga liv. Glädje och livsvärme hade han hämtat ur all hennes uppoffrande godhet lika törstigt som hans karga, frostslagna hemjord drack sol, den dag sommaren äntligen kom. Det var som om något lösts också inom honom och tinat till grobar mjukhet, som om bottenisen äntligen smält och blottat ett väldigt fält, besått av ingen. Nu gick där någon med handen fast på plogen och vände jorden till rätta. Alla lönnliga tankar, alla vilda drömmar, allt förstucket begär skulle kastas upp i dagsljuset för att blekna bort och försvinna. Vintermyren djupt i hans inre — vem gick där skoningslöst med plog och harv? Snart skulle den kanske ligga där, kuvad och tämd, så lugn, så tom på djupet. Och vittra skulle ligga där död med plogbillen genom hjärtat, som han drömt någon gång. Då skulle väl allt vara gott och färdigt för god sådd, rena tankar och förnöjsamhet. Han hade redan lärt att skämta och le på denna tid, Mats, litet valhänt ännu, men snart skulle han väl lära mer.

Men Lova, hon nöjde sig inte med skämt och leenden bara eller med att vänta på det, som sakta skulle växa upp av sig själv. Hon var fastheten och klarheten själv. Med ring på fingret visste man, hur man hade det sinsemellan både inför varandra och inför folk. Sedan kunde man närmare lära känna varandra i tukt och Herrans förmaning. Så tänkte varje ärbar kvinna, tyckte hon.

Mats läste hennes tankar — var han inte skyldig henne det hon begärde? Det var bara ett han velat invända, något, som hon nog aldrig förstått.

— Vänt lite, de ä int utdikat i mej än, hade han velat säga.

Bättre kunde han inte uttrycka det där, som höll på att ske i hans inre och som var så omedvetet och ogripbart ännu. Fast rocken var en annan hade han visst inte annat än bondeord att ta till, om det så rörde det andliga. Annars borde väl Lova ha förstått bondespråk så väl som han. Hon var hemmadotter från Sävar, så att hon passade honom i alla avseenden. Av god stam och uppfostran var hon, bättre hustru kunde han aldrig få. Några år äldre än han var hon ju, men desto mera förstånd hade hon.

Han förstod ju, att man inte kunde låta en sådan flicka gå och vänta på det, som kanske aldrig kom. En, som satt med farsarv på banken och allt sitt sparat kunde ju begära rent besked. Det sades, att självaste patron Gebhardt lagt sig ut för husmamsellen sin, och det såg inte bättre ut än att han gjorde det än. Åtminstone var det hennes vilja, som var lag i huset, efter vad det kunde tyckas.

Men vad Lova ville, så inte ville hon heta gamjänta innan årets slut, ty då skulle hon fylla sina trettio. Grep han sig inte verket an nu, så tog hon väl gamlepatron i förargelsen, tänkte Mats.

Han fick se till att gifta sig nu och bli stadgad karl, då först skulle ungdomsgrillerna riktigt dö. Giftas var ju inte bara att smekas och gantas, det var en allvarlig sak, och så gjorde han då äntligen allvar av sitt frieri.

Hon var ju inte oäven att se på heller, Lova, tvärtom. När han såg henne sitta där i går vid det festligt dukade trolovningsbordet som värdinna, så ståtlig och prydlig i sin styva sidenklänning med vita krås, strålande i sin nya värdighet, tyckte han med ens, att alla tvivel veko. Hon var den kvinna, om vilken det stod skrivet, att hennes största prydning är, att hon renlig och flitig är, hon kunde göra en mans sanna lycka. Han var inte värd en sådan skatt, men han skulle bli det.

Hade han inte vetat förr, vem Lova var, så fick han förresten veta det nu av gamlepatron i hans tal. Om hur det varit hon, Lova, som burit hela det stora husets skötsel på sina axlar sedan sitt tjugonde år utan att svikta, om hur hon höll husfolket till sitt och hade omtanke och ett vänligt ord för var och en av dem. Just en hustru för en blivande storpatron var hon, sin uppfostran hade hon fått i prästgården hemma med prästgårdsmamsellerna, när hennes egna föräldrar dött. Och fastän hennes håg stod till det husliga, var hon inte bortkommen i läsning heller. Åt ingen skulle patron Gebhardt ha velat anförtro denna krona, om inte möjligen åt Mats, för vilken han fattat en faderlig tillgivenhet. Han hade väl haft andra tankar ett tag kanske också, men gammeldomen fick ge sig inför ungdomstycket. Men för att glädja sin kära Lova på hennes högtidsdag och bevisa Mats sitt förtroende samt framför allt för att vara säker på att alltid få behålla dem båda i huset, ville han nu komma med ett förslag, som han länge grundat på. Och det var, att Mats Jonsson skulle ingå i firman som hans kompanjon och för den händelse att han gick in på detta, ville han utbedja sig av trolovningsvittnena, att även bevittna deras överenskommelse, tills den på laglig väg kunde bli fastställd.

Allt detta kom nu inte precis som en överraskning för Mats, han hade ju anat ett och annat genom Lovas mystiska antydningar, hon var inte den som kunde gömma på en hemlighet. Men lika rörd och gripen blev han för det.

Det var så underligt här i livet — dit det bar, så bar det. Sedan olyckor och motgångar en lång tid följt på varandra slag i slag, kunde det plötsligt slå över till motsatsen. Och då var det med en gång ingen måtta på allt gott, som kom ramlande ner över en. Vem skulle sagt för ett år sedan, då han låg där i fårfållan, övergiven och föraktad som ett djur bland djur, att han i dag skulle sitta som hedersgäst och blivande kompanjon i ett av stadens mest ansedda handelshus?

Med fuktiga ögon höjde Mats sitt glas först mot sin gamle vän och välgörare och sedan mot sin trolovade.

Jag har ju ingenting att komma in i firman med, hade han velat säga.

Men han visste, vad Gebhardt då skulle svarat. Du har din energi och din ungdom, skulle han sagt. Han räknade ju aldrig som andra.

Därför höll han inne med alla längre utgjutelser. Tack, var det enda han fick fram. Han var förresten inte vidare snäll i orden ännu, när det gällde bordstal, Mats Jonsson.

— Nånå, tacka vackert, muttrade Gebhardt godmodigt. Du har gett mej smak för långsoffan igen, sen du tog hand om kontoret åt mej, din luver. Å va skulle de bli av mej i min vrå utan Lova och hennes kvällstoddar och vattgröt, de skulle ja just villa veta. Gamlingen vill inte från sina vanor, de ä alltihop.

Det var väl så också, från och med i dag tycktes det bli Mats, som fick ta ledningen. Sedan Gebhardt tittat in en stund på kontoret, drog han sig nöjd tillbaka till sitt rum, där han antagligen just nu tog sig en tupplur med avisan över ansiktet.

Nog kändes det underligt i alla fall att sitta på den plats, där han nu satt! Så hade den väl visat honom rätt ändå, bäran han skapat ut av sina ungdomsdrömmar, visat honom hit till siffrornas och de stora möjligheternas värld, där han dunkelt anat, att all yttre människomakt låg förborgad. Det var inte ändå, som han trott ett tag, att han läst fel över trollnystanet där. I sina svåraste stunder hade han ibland inbillat sig, att han med sina tafatta signerier i pojkåren verkligen hade skapat sig en riktig bära, men att han av okunnighet hade råkat läsa orätt ramsa över den liksom gumman i berättelsen, som i misshugg slungade över sin de farliga orden: Drag boss, drag boss, du lede! En sådan bärare måste ju ständigt förfölja sin olyckliga skapare och draga bekymrens och förödmjukelsernas boss och strå över honom.

Men nej, han hade nog funnit rätta lösenordet för trolltyget ändå! Där rann den, sifferbäran, trind och pösande, fylld av tusen möjligheter, in mellan raderna i Gebhardtens böcker och rundade ut summorna på ett behagligt sätt. Gebhardts böcker, — hans böcker, från och med i dag hade han ju själv andel i varje sådan summa.

Skulle han inte vara glad då, glad och stolt, när han äntligen fått det, som han velat!

Tankfullt såg han ner för sig, medan handen mekaniskt fortsatte sitt sifferskrivande. Den bleka septembersolen föll alltjämt in genom rutan och vävde samman allt det fina dammet, som svävade i luften, till en gyllene spindelväv. Men för var gång han flyttade handen för att börja en ny rad, högg ringen på hans hand till genom solslöjan, blank och vass i all sin splitternya förgyllning. Det var som om den skurit av tusen små sköra trådar.

Till slut väcktes han ur sina tankar av att någon knackade på dörren.

— Stig in! ropade han utan att vända på huvudet.

Någon steg inom dörren, men när han sedan inte hörde något mer på en stund, såg han sig hastigt om. Längst nere vid dörren stod en ung man i bondekläder med hatten i hand och trampade förläget på samma ställe.

— Ä ja int igenkänd? sade han slutligen. Vi ä ju liksom lite släkta.

I detsamma såg Mats, vem det var, den rödhårige utomåkerspojken från Tavle, som Anna-Greta och han hjälpts åt att mubba en gång i en fettisdagsbacke, därför att han kysst Storgårds-flickan. Då hade han varit morsk nog mot sin fattige släkting. Nu stod han där lika röd i synen som i håret i sin bortkommenhet inför den fina herrn i stadskläder.

Jojo, du och de dina, ni se aldrig längre än till rocktyget, ni, tänkte Mats med gammal avoghet.

För första gången gick det riktigt upp för honom, vad hans förändrade ställning betydde i hans förhållande till andra. Heder och anseende, artighet och hänsyn, ett eget människovärde, rätten att leva och vara sig själv betydde den — allt detta, som han så bittert fått sakna förut i sitt förtrampade liv. Och han, som nyss fått en sådan förflugen tanke, att han kanske sålt bort friheten sin. Fri, ingen annan var väl fri än den, som kunde stå över sin omgivning. Äga, härska, det var den enda frihet som fanns — så enkelt var det.

— De ä ju Karl-Anton från Mon — nå, va ä de om? sade han kort.

Men den rödhårige tycktes ändå inte ha så lätt att komma fram med sitt ärende. Tigande stod han alltjämt där och stirrade ner i hatten, som om han där kunnat hitta ett gott infall.

— Pengar, kom det till slut motsträvigt, som om någon dragit det ur halsen på honom. Va skull ja träng om annat än pengar, ja som hela Tavle by? Vi ä i knipa, storhopen av oss, de ä int bara utomåkersfolket nu, som sitter fast hos Grubben.

Pengar, där stod han och talade om pengar som den fattige om brödet, den dryga bondsonen av den enda rika utomåkersläkten, som en gång haft lika gott om skogspengar som om fräknar på näsan sin. Jaså, var det så illa ställt ändå med Tavleborna — jojo, nu kunde de finna vägen till honom, nu bodde han inte i fårfållan längre. Minnet av Ejnar, som han stått där en gång så magastinn på marknaden och hånat honom för hans fattigdom och övergivenhet, kom plötsligt för honom.

— Håhå, svarade Mats strävt, tror I att ja går me löspengar i fickan som Storgårds-Ejnar! Varför vänder I er int till tocke storfolk först?

— Ejnar — här tycktes Karl-Anton först riktigt få mål i mun — ja tänker, att han har nog av sitt. Den, som har bå syster å mor att sörja för utom käring å barn å skuld på gårn å som därtill super å lever rövare me jänter å kort — nänä, token för sej, sa Kalle munter.

Nu tycktes ordströmmen ha kommit i gång och flödade som en översvämning ut över den sumpiga mark, där Storgårds-Ejnar höll på att gå ner sig. Men i Mats öra hade ett enda ord envist satt sig fast, som hejdade och dämde upp alla de andra. Anna-Greta, var det då sant, att hon lämnat mannen sin, som någon påstått, fast han inte velat tro det? Visst hade de försökt att komma till honom med både det och annat skvaller från hembygden, men han hade alltid hållit det ifrån sig. Och därute i boden hade han med vilja undvikit bysfolket. Det som var dött och begravet skulle en inte gräva upp igen. Hemkänslan hans var död, trodde han, som ungdomskärleken.

Men nu kunde han ändå inte för sitt liv låta bli att fråga — han borde ju äntligen få veta, hur det var. Och Ejnar, som skrutit över, hur väl det var mellan giftasfolket!

— Syster? sade han långsamt och med nedslagna ögon, Anna-Greta har fäll kar, som försörjer sej, vet ja.

Rödhåringen tystnade förbluffad mitt i en mening. Så kom det ett listigt och plirande uttryck i hans rävögon — jaså, den skon klämde än! Med hemlig skadeglädje tog han upp frågan — här fann han äntligen en anknytningspunkt till den han ville ställa sig in hos. Här var en till, som hon hållit för narr, Storgårdsstintan, det var inte bara han, som fått stå förgäves och språka på fönstret hennes. Glömt var nu det gamla barndomsgrollet mot fattigpojken, svartfåret i släkten, olyckskamrater voro de, han och Gebhardtens kompanjon.

Och med den försmådde friarens hela illvilja började han skildra Anna-Gretas äktenskapshistoria. Om den unga hustruns alla konstigheter och tilltag så som han förstod dem och om Gam-Eriks undfallenhet till den dag, då han miste tålamodet och körde henne på porten. Enligt honom fanns det ju bara en förklaring på Anna-Gretas påhitt. Oro och själasjuka — tro det den som kunde. Åhnej, hon hade nog haft annat för sig än böner, hon, när Erik var borta, han hade ju själv sett svartingen där stryka som en hungrig varg kring gården hennes. Mycket kunde ju Gam-Erik överse med i sin enfald, men öppen otro kunde han väl inte förlåta ändå.

Som förlamad satt Mats där och hörde på det giftiga pratet. Han hade dock trott den dag han tog farväl av Anna-Greta och hon tycktes så bruten, så luttrad av lidandet, att hon för alltid avstått från gammal synd. Den uslingen — hade hon kunnat ta honom till nåder igen, han som skändat och övergivit henne — vila i hans famn, kyssa den mun, som ljugit? Då hade hon heller aldrig älskat honom, Mats, då var hela hans ungdomsdröm en simpel lögn!

Nej, det kunde inte vara sant, utan att veta det sprang han upp och började gå fram och tillbaka över golvet, händerna höll han knutna i sin upphetsning. Men så mindes han, att hån måste behärska sig inför dessa listiga ögon, som så skadeglatt följde varje hans steg.

— Jaså, Anna-Greta ä verkligen hos mor sin, sade han så lugnt han kunde för att säga något. Nå, än Erik då?

— Jojo, där ränner hon me mor sin kring gårdarna nu å hjälper henne att hugga bort vin å sätta bort tannvärk. Å karn hennes, han ä gången till Amerikat, berättade Karl-Anton ivrigt. Dem ä skilda riktigt nu på Ameriksvis. Å prästgårdsmamsellen, hon tog över till Erik i somras, hon, för att bli som en syster för honom — jaja, de skulle läsas över de därute för säkerhetens skull först.

Nu stod Mats inte längre ut att höra på detta dumma skvaller. Men sedan — en annan gång; han skulle inte släppa rödhåringen där alldeles ur sikte, det kunde ju vara ett och annat man ville veta. Kanske borde han göra honom den där väntjänsten ändå?

— Hör nu, ja har lite brått, sade han hastigt, hurdant var nu ärendet ditt?

Ofrivilligt återtog han barndomens förtroliga tilltal. Den andre märkte det och blev glad.

— Ja ville ha din borgen, ingenting annat än borgen, Mats, sade han ivrigt. Du ä ju ett stornamn nu, så gott som reda pengar i banken.

— Borgen ger ja inte gärna, sade Mats tveksamt, ja ä lite gammalaktig av mej i somligt. Inte ä ja så bibeltroende som far min, men av hans ord minns ja ändå ett å annat till min egen nytta. »Min son», brukade han säja efter ordet, »var icke när dem, som sina hand förplikta och för skuld i borgen gå. Ty om du icke haver till att betala, så tager man din säng bort under dig.» Å ja vill nu gärna behålla min goda säng, när ja änteligen fått en.

— Ja, nog har du bäddat fint åt dej allti, sade utomåkerspojken avundsamt. Under mamsell Lovas sidentäcke behöver nog ingen frysa. Jaja, kärleken ä som ränseltannvärk, den, än kniper de i en tann å än i den annra.

Men när han såg Mats mörka min insåg han, att han gått för långt. Han kände ju svartlynnet där, när det väl brusade upp, det var som med åskeld, med mjölk fick det dämpas.

— Nånå, söte, gulle deg, Mats, ta int illa opp lite skämtan av en barndomsvän, sade han inställsamt. Ä de så, att du int vill släppa till namne ditt, så får fäll en fatti stackare finna sej en ann utväg.

— Nåja, sade Mats blidkad, de va ju om borgen bara de va tal. Men annars har ja ju en liten sparslant ock, som kunde bli till nytta.

Det var sant — halva sitt lilla arv hade han kvar och dessutom så gott som hela årslönen hos Gebhardt, där han ju haft fritt bord hela vintern.

— Men säkerhet får ja ha, tillade han med bondsk försiktighet.

— Säkerhet, ja, tro ja de, sade Karl-Anton storförtjust. Han hade aldrig trott, att det skulle gå så lätt. Nog var det i yttersta nödfall han vänt sig till Mats Jonsson, den tvärviggen. Och så blev han rent av vänligt bemött — jojo, rikedomen, den lenade sinnet, den.

— Duger de me myrgärdan min bortve Storgårdsviken som pant? frågade han försiktigt.

— De duger, sade Mats kort.

Och en stund efteråt gick den rödhårige därifrån med pengar på fickan och glad i hågen. Han tyckte, att han sluppit undan för billigt pris.

Myrgärdan, det var nu också något att ta i pant!

Men kvar stod Mats och grundade över, varför han gjort som han gjort. Sparslanten hans, som han så väl gömt på, det enda han verkligen ägde själv! Som han lagt tillsammans med riksdaler på riksdaler i en oklar känsla av, att den kunde bli till nytta en dag. Den, som skulle bli grundplåten till något stort, hade han tänkt sig. Kanske kom det en dag, då han önskade göra en självständig affär utan att fråga Gebhardt till råds, då kunde den bli bra att ha. Och nu hade han offrat en god del av den på den där rödräven, som varit hans fiende sedan barndomsdagarna!

Det var således inte av vänskap, av oegennytta han handlat som han gjort. Vad frågade han efter, hur de hade det nu i Tavle by, alla dessa, som gjort hans ensamma barndom till ett slaveri och en plåga. Vad var det då han velat vinna på affären? Ty aldrig gjorde man väl en affär utan att vilja ha vinst på den.

Men så mindes han sina tankar nyss — Anna-Greta var det ju! Nu hade han rödingen där på limspöet, när han ville veta mer, var det bara att hala in honom igen. Nog var det underligt att tänka sig, att just när han äntligen bundit sig, då gick hon där fri, fri!

Häftigt slog han upp fönstret och lutade sig ut. Det vette ut mot Gebhardtens trädgård. Sval och het på en gång strömmade sensommarluften in över honom, lätt rusande som självjäst vin. Det var som om himlen lyft sig av egen kraft, så oändligt stor och fri var den. Och att tänka sig, att den omslöt en lika stor och vid människovärld! Det hade han aldrig tänkt på förr. Dagar och nätter kunde man fara över länder och hav, och det tog aldrig slut på det nya. Och den man helst hade hos sig var med, och också hon blev en annan, blev ny men var ändå densamma. Allt blev till slut som det borde ha varit under denna strålande, gränslöst fria himmel.

Som bländad av det lysande blå däruppe slöt han ögonen. Då strömmade gräsets och de vissnande blommornas doft ändå starkare in över honom. Långt bortifrån drog ett stråkdrag av söt och het doft genom den svala luften, en doft av soltorkad klöver från gärdorna därute, från blommor i dikesrenen, som lyckats gömma sig undan lien. Eller kom den ändå längre bort ifrån, från vintermyrens häxbrygd? Det var så längesedan han känt den doften nu, den gjorde höstluften så glödande varm igen.

Nu låg den där, myren, i det bleka och falska solskenet, farlig som aldrig förr med myrkronornas fallande skära flockar likt rosor på ett brudtäcke av svart, blankt siden. En natt blott vid dess gröna strand, medan taltrastens sista sång flöt som mörka bloddroppar ur skogens hjärta, innan den flög sin kos. Lyfte i den gränslösa rymden och visade dem vägen bort.

Klagande och jublande stego inom honom en gammal visas höga ord:

»Se, min kära, du äst dejelig och ljuvlig, vår säng grönskas», sjöng det.

Ofrivilligt knöt han händerna så hårt om fönsterposten, att knogarna vitnade. Något pressade sig skarpt in mellan hans fingrar, det var ringen på hans vänstra hand. Han liksom vaknade till av smärtan och såg sig omkring. Det var som om han huvudstupa fallit ner ur den skyhöga rymden däruppe, ner i en trång, svart brunn.

Världen var så gränslöst stor, men rummet, där han stod, så litet. Fången satt han härinne, just som Lovas tama siska, med en duk över huvudet om natten för att inte se. Och så var det med alla människor, världen var stor och fri, men inte de.

Fäst var han med ring och löfte, med trolovningsed och fästegåvor lika starkt som inför prästen. Och rymde han ifrån ed och förpliktelser och tog den kvinna hans hjärta begärde, skulle hans barn bli sådana, vilka kallades överträdelsens barn, lögnens foster, foster av äktenskapsbrytare och sköka!

Nej, det var nog, att det var en som ljög och bedrog och kastade sig från den ene till den andre! Ärelös var hon, Anna-Greta, kastad ur mannens hus, en äkta hustru, som sölat sig i otrohet! Hon hade väl inte haft nog av synd och uselhet förut. Tog han henne i famn vore det som att famnta lögnen själv — — aldrig fick han frid mer.

En dov och vanmäktig vrede mot Anna-Greta efterträdde hans vilda längtan.

— Låt henne ligga där i dypölen, tänkte han hatfult.

Häftigt slängde han igen fönstret, så att rutorna skallrade, och rusade in till sig. Som en sömngångare tog han fram faderns gamla bibel, han läste ibland i den nu, tanklöst som i varje annan bok, för att få kvällarna att gå. Ingenting hade en så rent mekanisk förmåga att lugna hans sinne som dessa underliga och djupa ord, vilka alla tycktes ha en förborgad mening, som han ännu inte förstod. Likgiltigt bläddrade han igenom blad efter blad och läste ett ord här, ett ord där, medan hjärtat långsamt saktade sina vilda slag. Till slut föll hans öga på några välbekanta rader om ett annat slags kvinna.

»Vilkom en dygdig kvinna beskärd är», stod det, »hon är mycket ädlare än allrakostligaste pärlor.

Hennes mans hjärta tör förlåta sig uppå henne, och bärgning skall honom icke fattas.

Hon brukar sig på ull och lin och arbetar gärna med sina händer.

Hon står om nattena upp och giver sitt husfolk mat och sina tjänarinnor deras del.

Hon gjordar sina länder fast och stärker sina armar.

Hon märker, när hennes handel kan hava förkovring, hennes lykta utsläckes icke om nattena.

Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är, och framdeles skall hon le.

Hon ser till, hur det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i lättja.

Täckelig och dejelig vara är intet: en kvinna, som Herran fruktar, den skall man lova.»

De orden voro ju som skrivna till Lovas pris. Vid henne var han pliktig att hålla fast till sin egen lycka.

Fanns då intet annat ord att slänga mot henne där, vittra? Plogbillen hade visst skrapat skinnet på henne ändå. Hon låg där vid dikesrenen och blödde, men hon levde än. Men här fann han äntligen ett ord, skarpt som en förgiftad pil.

»En skökas mun är en djup grop, den Herren ogunstig är, han faller där uti», hette det.

Nej, han skulle inte kliva ner sig i den svarta gropen igen, dikas ut till bottnen skulle den, vintermyren!

Men skökonamn fick han alltjämt ge henne, Anna-Greta, för att bli henne kvitt.

Beslutsamt slog han ihop boken och gick in till sin trolovade.

— — Men när han på kvällen åter blev ensam inne hos sig, drog han hastigt av sig sin fina rock, tog ut bonderocken ur skrubben utanför dörren. Så hemvan den kändes, så välgörande grov och sträv! Den var inmängd med kyla och fuktighet därutifrån kallskrubben, det var som ett svalkande bad.

Och när han väl fått den på sig och förnöjd sjönk ner i sin gungstol, slog det honom som en uppenbarelse, vad som skett i dag.

Ett hem för hjärtat hade han fått, en jord att slå rot i. Den första remsan mark av hemjorden hade han förvärvat sig!

Så rik hade han aldrig varit.

— — — —

Och den jordbiten blev inte den sista. Från den dagen hittade Tavleborna bakvägen in till Mats Jonsson, när de hade ont efter mynt. Och när hade de inte det numera? Godtiden var inte för jordbruket, den. Och det var ju så konstigt med pengarna nu för tiden. De voro kanske både fler och lättare att få tag på än förr. Och ändå var det som att få tomluft i händerna bara, när man lyfte avlöningen uppe på hygget eller nere vid sågen. Innan man visste ordet av, hade de dunstat av igen.

Det var väl så, att man lagt sig till med ett annat sätt att leva än förr. Man skulle ha allt det man behövde och mer till, var det så sedan skulle tas. Västerbottningen hade redan glömt att blanda bröd och halvsvälta i nödtid. Förr lät man sista jordtorvan och sista friheten gå.

Det var mer än timmer den drog till sig, Grubbens såg. Människor sögos också in i dess omätliga gap till att mata kapverk och klyvverk. Fria som skogens träd, vuxna efter olika mått, kommo de dit. Men det var som om också de kapats och kluvits till önskad standard därinne i det stora tuggverket. Inte en liten ojämnhet eller egenhet borde slippa undan den ilsket vinande kanttrissan. Så lika varann som möjligt med saven urpressad skulle de strömma ut från sin enformiga dagligdagsgärning liksom plankorna i rännorna till tack för bukfyllan och sin ostörda nattro.

Det var många bondsöner från Tavle, som gingo på arbete i Grubbens såg nu, och allteftersom fäderna deras sålde bort sig, drogos även de dit. Men ännu var det också många, som sökte kämpa mot strömmen och hålla gården och jordbruket uppe. Det var de, som i sin beträngdhet först hittat vägen till Mats. Han gav andra villkor än Grubben, han. Här var varken fråga om ockerräntor eller olaga förpantning, bara om skäliga intressen och ordentliga reverser. Och tog han pant var det mest i värdelös myrjord, som de aktade mindre än smutsen under stövelklackarna. Om han nu alls lät sig beveka till ett lån, han var inte så godgiven med dem som Grubben. Det var ingen öppen brodersfamn hela dagen där och inga fulla drickesstop att dränka bekymren i. Men så slapp man också att bli lurad under ruset.

Fast nog kostade det på måtro för de styvnackade inomåkersbönderna att kröka rygg för Fattig-Jonas son efter hjälpen. Stod han inte där så åtspänd och styv i sin fina klädesrock och var inte alls angelägen om bekantskapen deras. Man fick bocka och hovera sig både en och två gånger bara för att bli riktigt igenkänd. Som om de inte mindes, hur han sprang där en gång, mager och blåfrusen med skjortan ut ur byxbaken och gette korna deras för en brödbeta! Inte kunde en ana då, att den harkranken skulle lista sig till att bli Gebhardtens högra hand en gång och den, som ensam skötte hans gamla affär! Det sades, att det var Gebhardtens pengar Mats lånade ut som sina nu. Så omsams och eniga voro de.

Inför den vetskapen fick man väl svälja förtreten, som ville sätta sig seg som pärpalt i halsen. Men fasligt svårt att få fram ärendet var det.

— Vi fick in å häls på er, herr Jonsson, när vi tog åt stan, började de insmickrande och förläget. Jestatligen, tocken storkar I ä bliven. Godda å tack för sista!

Men än förlägnare kunde man bli för svaret man fick.

— Tack för sista själv, Per Jons! De va, när ja fick ett slag på truten å dej för att svartkalven din kesa över pärlanne ditt, året efter far dog var de. Lushund fick ja heta av dej då å int herre.

Då teg Per Jons för en god stund och försjönk i minnen. Det var konstigt, så klart han nu fick för sig i en hast, allt det han helst ville glömma, alla de glåpord och slag han slängt över stackarn där i förbifarten den gången han bara var en faderlös uppfostringspojk. Att man kunde vara sån ibland, han var ju inte annars svår mot varken folk eller fä. Nog var det ett vettlöst agg de hetsat varandra till mot pojkstackarn där för faderns skull. Men hugg går igen — nu stod han själv här och fick slag i ansiktet!

Mången vände med oförrättat ärende efter den inledningen. Men de som sutto som mest trångt hade ingen annan råd än att gapa och tomsvälja, tills de hämtat sig nog för fortsättningen. Och bara han väl fått hävt ur sig den första bitterheten, så var han inte så svår att tas med sedan, som han såg ut, Mats Jonsson. Han kunde till och med mjukna upp till skämt och prat om gammalt och nytt. Och hur det var, kröpo också vanligen pengarna fram till slut, fast efter långa och omständliga resonemanger om hur de skulle användas på bästa sätt. Då visade det sig, att han också kunde ge ett gott råd i fråga om jordbruket på köpet.

— Du skulle dika ut storgärdan din bättre åt våren, sade han, å ta till växelbruket på åkern, så jorden får vila. Då skall du se, att skörden blir nära dubbel för dej å att du å gumman din slipper gå å dra tömmen över kornvretarna till Lovisa.

Det var rent konstigt, så kunnig i jordbruket han var. Men han skulle ju vara särskilt lärd på det också. Och varenda jordbit av deras ägor hade han reda på, var den låg och vad den bäst bar.

Och när inomåkersbonden äntligen gick hade han heligt fått lova att lägga en del av pengarna i en ny brunn för kreaturen eller en bättre gödselstad och inte bara låta allt gå till mat och kläder. Och lättad från stundens betryck lovade och svor han vad som helst.

— Gudskelov å tack, nu kan ja hålla gårn ännu ett år, tänkte han kanske, där han skumpade i väg i sin Jakob-jacksare efter den hårdfrusna vägen.

Men kvar på sitt kontor satt Mats Jonsson efter varje sådant besök och undrade alltmer över sig själv. Vad ville han egentligen med allt detta, och varför lade han sig i dessa människors angelägenheter? För var och en, som kom, föresatte han sig, att nu skulle det vara slut, den som nyss gått ut genom dörren skulle vara den sista han hjälpt. Vad brydde han sig om allt detta främmande folk, som en gång förkastat honom?

Men så behövdes det bara, att det tog i dörren på ett tveksamt sätt och att en Tavlebonde steg inom den, för att det skulle kännas så underligt. Först som en stor och dov bitterhet, som steg i halsen och nödvändigt ville ha utlopp. Jaså, de kommo äntligen nu, så att han fick säga dem rakt i synen, vad han tänkte om dem sedan barndomen! Han mindes, hur de stått där och skrattat på auktionen över mors fattiga klädpaltor en gång. Nu var det hans tur att skratta. Över välståndet deras, som de trasat sönder i sitt oförstånd. Det var sådana stunder som denna han längtat efter, då han låg där och tjöt med huvudet borrat i vitmossan, näst efter den, då han skulle stå öga mot öga med Grubben själv.

När den äntligen kom, hämndens timme, så var det dock, som om den inte innebar just det han tänkt sig. När han såg dem stå där, inomåkersbönderna, med sina välkända ansikten fårade av nya och ovana bekymmer, skar det honom i hjärtat i stället för att glädja honom. Det var som att se själva hemjorden åldrad och förgrämd. Jaså, han var gammal nu, Per Jons, gammal i förtid av oro mer än av år. Han hade sålt bort skogen efter hand och levt upp pengarna på stadsvis, som mången ann, nu redde han sig inte på jorden bara. Hur skulle det gå, när han inte längre stod bi? Var det då ännu en storgård i Tavle, som skulle hamna i Grubbens klor? Ty dit skulle väl all jord i byn till slut för att vanskötas och läggas i träde.

Dithän fick det inte gå ändå, då skulle han ju offra den bättre hämnden för den sämre. Det var väl det, som gjorde, att hans hjärta veknade, sedan han fått slänga en av stenarna ifrån sig, som han gått och burit på i så många år. För inte kunde det väl vara av en känsla av gemenskap och samhörighet med fars gamla fiender, som han satt här och lade råd med dem om hur de skulle bättra på jordbruket, så att det bar sig, och lånade dem pengar till det?

Nej, Grubben var det, som skulle motas ut ur ett av sina många hål. Det var underligt, att han fanns så där bakom allting ännu. Så var det väl inte sant, det, som viskats för en tid sedan om att hans makt skulle vara på upphällningen. Det var på tiden, att Mats började gå honom till mötes på allvar nu för att själv se, hur det stod till.

Hade han inte på sistone till och med försökt att ge sig på Gebhardt, patron Grubb, när han såg, att han tog bodhandeln ifrån honom? Hur det var ville han nog inte alldeles bli av med den ändå, det var så mycket annat den drog med sig, som han inte beräknat. Ingenstans gjorde man upp skogsaffärerna så fort och bra som över stopet inne i bondkammarn, sedan han prutat av lagom på mjölet och saltet därute i boden först. Men när bönderna, nyktra och välförsedda, körde hem från Gebhardten, togo de inte omvägen in till patron Grubb för att sälja skog inte. Han hade kommit under fund med det litet för sent, men nu sökte han med list och knep få sina gamla kunder tillbaka.

När inte det hjälpte, tog han till andra medel. Var det inte Grubben, som så när lurat Gebhardt på en hel finnskuta med råg och smör och som köpte upp alla skinnena på sista lappmarknan? Var han kom åt lockade och tubbade han varor från den andre för att han skulle bli ställd i förlägenhet, och till slut sökte han till och med komma åt hans gamla handelsrättigheter för ett litet formfels skull. Det var då Gebhardten kom under fund med det, som Mats äntligen fick honom med sig till kamp mot Grubben.

— Den sakramentskade fähunden, ska han på min gamla snusbod nu också! Den fanns, när far hans ännu gick med bettlarpåsen efter vägarna å nog ska den väl stå min tid ut, muttrade Gebhardt förargad, medan röktapparna från långpipan kommo knollriga och runda som vredgade kerubanleten.

— Ja, farbror får allt ge mej fria händer mot patron Grubb, sade Mats. Ni, som älskar redlighet i handel och vandel, kan int gå i tvespann me en tocken. Här blir inget sunt affärsliv i bygden, förrn allt hans smussel dras fram i ljuset.

— Du tör ha rätt, sade då gammelpatron eftersinnande, fast konstigt ä de. Förr räckte brötbetan till för både en å två, men nu ska prompt var å en ha hela kakan för sej. Vi ha kunnat samsas förut vid de här torget, bå bönder å handelsmän. Men nu äter den ene den andre, tills de ingenting blir kvar av hela kalaset.

— De går så, när en blir för storrummig å för bred i käften, sade Mats. De ä Grubben, som slukat i sej hela bygden. De ä på tiden, att han får någe mot aptiten nu.

— Jaja, gör som du finner bäst, du, som ä ung å förstår de nya, suckade Gebhardt undergivet. Men dra mej bara inte ut i för många vidlyftigheter me skog å elände.

— De ä int lätt å säja knipa utan att ta ihop slipa, skrattade Mats å de ä int gott att veta, var en ska börja reda ut den här trollhärvan. Men ge mej ett lån på förtroende å säkerhet i min del av förtjänsten, så tror ja, att ja åtminstone har fått fatt på en nystända.

Och så kom det sig, att det verkligen var sant, att det delvis var patron Gebhardts pengar, som gingo till Tavleborna, fast genom Mats händer. Det var ju alltid en väg att hålla Grubben tillbaka, nödig efter skog som han var. Ty ännu fanns det kvar storskogar under Tavle by, som lockade genom sin närhet och den billiga transporten. Det var annat det än att få ge sig av uppåt finnskogarna, som Grubben tvangs till ibland numera.

Det var förresten underligt med det där skogsköpandet, det var som en smitta i det. Började man syssla med skogsarrenden och avverkningskontrakt, så kom det som en klåda i fingrarna till att själv skriva under och köpa. Man kunde ju inte undgå att se, hur lättförtjänta pengar det var. Bara ett penndrag hit och ett dit, så var man genast några tusen kronor rikare. Nog kunde det fresta den, som fått slita ont för var fattig styver i all sin dar.

Aldrig skulle Mats glömma den första tusenlappen han höll i sin hand, förvärvad på skogsaffärer. Det var en liten skogslott han köpt och sålt för en trävarupatron emellan en påse salt och en rentunga. Och lika lätt och kvickt som att väga upp saltet hade det gått. Den frasade, tusenlappen, rikt och stolt som när rikfruarna svassade in till Gebhardtens kalaser med styvaste atlas över krinolinen. Vid alla de pengar han haft hittills hade det klibbat fattiglukt och bondesvett, en doft av tung och ärlig möda. Men tusenlappen här, den var som en frisedel från arbetet.

Tankfullt satt han där och strök över den med handen, som ännu inte mist ärren efter ungdomsslitet. Några sådana här lappar till, och han vore fri att göra det han ville. Nog vore det så dags nu att låta gammal nedärvd fördom fara, om en skulle slå sig på storaffärer. Inte gick det då att räkna heder och ära efter styvervärde. Och nog kunde man väl köpa och sälja skog med lika stor ärlighet som man handlade med mjöl och gryn. En liten avans fick man ju ta, men man behövde ju inte just lura bönder för det.

Så satt han där och sökte lirka med sig. Hur det var, sutto barndomserfarenheterna hårt i, och han kunde inte tänka sig en affär med skog och jord utan knep och dolda fällor. Men det var också lockande att en gång pröva på, om man själv hörde till de enfaldiga, som föllo i fällorna eller till dem, som förstodo att vittja dem.

— Ska en rå på Grubben, den slipern, får en fäll lära sej knepena hans först, intalade han sig för att tysta en välbekant röst, som ville säga något annat.

Och med en sällsamt blandad känsla av spänning och obestämda samvetskval satsade han den nya tusenlappen, ännu styv och ovikt, på en ny skogsaffär. Han visste, att han kunde spelet nu och skulle ta hem vinsten. Men bakom Gebhardtens rygg fick det ske, han var ju gammalaktig av sig i det mesta.

Så kom det sig, att Mats på några månader bara kommit sig in i stora affärer med jord och skog. Sin skuld till Gebhardt hade han redan betalt. Och fast han lånat ut betydliga summor av sparslanten sin till Tavlebönderna, så hade den ändå stigit till det fyrdubbla, han visste själv knappast hur. Vad han visste var bara, att för varje lyckad affär växte hungern efter mer.

Men ibland kom det som sagt på honom en undran, vart han ville med allt detta. Frihet — men vad ifrån? Han visste det nog, men han ville inte veta det — aldrig hade han känt sig bunden förrän den dag, då han fick veta, att Anna-Greta åter gick fri. Men vilken frihet kunde skänka honom henne tillbaka? Mellan dem stod mer än det, som gick att köpa fritt med pengar. Han visste, att han inte handlade rätt mot Lova. Gick hon inte här var dag och undrade så smått, när han skulle låta lysa ut för dem. Vad hade de att vänta på, rejält och bärgat folk som de? Utstyrseln hade hon haft färdig nu i tio år snart, Lova. Allt, som hon själv spunnit och vävt i prästgården, låg skinande silverblankt och sammanviket med goluktsgräs mellan vecken i dragkistan till reds för den rätte. Och nu när han äntligen kommit, vad behövde de så gå där och tjäna längre för varandra?

Mats tyckte, att hon hade rätt. Han kunde själv i stilla stunder gripas av en längtan efter det egna hemmets helgade fristad, efter det oåterkalleligt avgjorda i ett äktenskap. Därinne borde väl alla tvivel och all dunkel längtan kvävas och dö. Den heliga eden inför altaret skulle med sin svärdsklinga hugga av det förgångna som en död lem.

Men så mindes han — var då allting avgjort med det? Anna-Greta, hon hade brutit själva vigseleden, hon, hade lupit bort från en kyrkovigd make, hade tagit igen sig och sitt. Tänk, att också det kunde gå! Då fanns det ju ingen räddning eller säkerhet ens där.

Det fanns nog intet färdigt eller visst i detta ovissa människoliv. Men en frihet fanns det, mörk och farlig, för den, som rådde med att vara utan både Gud och fruktan. En sådan frihet som den osaliga på myrens botten hade.

Den friheten var väl inte för honom, kedjad fast i fädernearvets tunga fjättrar av gudstro och ordfast loven.

Men längst inne i en hemlig plats av sitt hjärta hade han liksom en grön fläck, en gungande, doftande tuvmark, där han stundom slapp att vara människa och bara fick vara ett själlöst, ansvarslöst väsen, som levde sitt korta jordberusade liv som han ville. Ditin måste han ibland för att härda ut.

Varken bunden eller fri gick han så och stred i ovisshet med sig själv. Och som ett rus och en bedövning för att glömma tog han till affärsspelets spänning och hets.

— — —

Så satt han åter en regnig novemberkväll i tungsint grubbel över sina papper. Framför sig hade han en gammal karta över Tavle by med de nya ägorna utprickade i rött. Det var nästan idel myrmarker, som han fått för en spottstyver. Runt om myren sträckte de sig som en kedja, en efter en hade länkarna knutit sig till varann. Nu fattades snart bara låset, Grubbens gamla vanvårdade nyodling uppe i ena hörnet.

Vad skulle han så med detta, vad var det han ville stänga in och behålla? Inne i kedjan låg ju bara vintermyren som ett tomt hål, ouppodlad och värdelös. Gyttja och svart vatten var vad han fångat på den affären. Tänk, om Lova visste, att han satte sina sparpengar i sådant! Det var ingen bank, som gav god ränta, det.

Nå, en och annan hemlighet fick en ju ha också för den, som en skulle dela äkta huvudkudde med. Som nu detta med träskärningen.

Under de första dagarna av hans friartid, då han satt där inne i Lovas kammare så förnöjd över att ha fått hem och omvårdnad, då allting liksom töade upp inom honom och ville ta sig ett vackert uttryck, hade han åter tagit upp sin och faderns gamla konst. Visst hade han försökt förut ibland också under nödens och ensamhetens dagar. Men det var som om handen vägrat lyda alltsedan den dag han kastat brudgåvan sin till vittra. Allt det han tog vid blev valhänt och klumpigt som om han varit en nybörjare. Träet förblev trä, det vägrade att få form och liv.

Men i det milda ljuset från Lovas aftonlampa blommade åter det torra virket upp under hans hand. Rosor och blad slingrade sig som förr frodigt upp efter linfästen och lokar, svarta drakar sprutade etter mot varann med eldröda kluvna tungor. Alla livets färger slogo upp som lågor i blått och grönt och gyllenrött, skuggade med svart och grått, för att tolka det han gått igenom av glädje och sorg. Aldrig hade han känt en sådan glädje vid sin hands böjlighet och lydnad. Det var som en lättnad från många års hemligt inre tryck att få detta utsagt på det enda vis han kunde uttrycka det. Den som har ont efter orden får ta till annat tal. Inte ens den, som är född med tunghäfta, kan tiga med allt sitt.

Därför tog det som ett hugg i bröstet den dag, då han såg, hur ringa Lova skattade fästmansgåvorna han gjort henne. Från prästgården hade hon sin egen uppfattning om tingens beskaffenhet och värde. Hon visste att uppskatta gott linne och gediget silver, hon kände skillnaden på allt som var fint eller inte och gav var sak dess rätta namn. För henne var träet trä, om det också bar gyllene blommor och blad. Tocke där gammalt bondskräp, det slängde de på logarna hemma i hennes farshem, så snart en kunde få köpemöbler och färdig grannlåt. Vem satte såna fästen på spinnrockarna nu? Och inte ville hon fara till bröllops med tocken loka över hästkraken, så den skulle skena in genom kyrkdörren med dem till spott och spe för folk.

Nej, tacka visste hon, om Jonsson friat till henne med en guldring eller nickelservisen ute från patronens bod. Då hade en då någonting att visa unghönsen därute på stan, som redan börjat skälla henne gamstinta.

Men bondlokar och linfästen, skulle det nu också vara något att presenta en stadsmamsell? Inte kunde hon läsa ut allt det, som Mats ville förtro henne med sin anspråkslösa konst. Rosor med stingande taggar, drakars spyor av bittert och ont, ensamhetens långa gråa ränder och sorgens djupsvarta bottenfärg, allt det han hittills genomlevat i sin fattiga tillvaro. Och nuets milda lek med blom och blad över pärlgrå botten, mjuk som den gråa färgen i hennes hemmavävda vardagsklänning.

Det dröjde inte länge om, förrän Mats såg, att vängåvorna hans inte aktades högt, fast han lagt ner så mycket i dem. Högre än hans vackraste arbete skattade Lova en simpel köpegåva där utifrån boden.

Så hade han upphört med sin träskärning vid fästmöns aftonlampa utan att hon med ett ord låtsats om, att hon märkt det. Men om kvällarna, när han var sig själv i bonderocken, tog han ofta till kniv och trä för att förströ sig. Vackra skålar och vribullar av björkrot, skedar med kulor i och mycket annat gjorde han, snabb och lätt på handen som han var. Inte skulle väl Lova vilja gagna dem att äta ur ens i vardagslag, men till gräddtråg och ostskålar kunde de väl duga.

Men på sista tiden, då sinnet åter känts förstämt och oroligt, var det något annat, som börjat växa upp under händerna på honom. Små figurer av trä med försök till mänsklig form och mänskliga drag. Fast här var inte handen så säker längre. Tafatt och fumlande arbetade den sig fram genom det motsträviga, oböjliga materialet, som inte ville foga sig efter tanken. Stela och kantiga som han själv blevo de människobilder han ville forma. Det var något rörande, halvt djuriskt i deras ofullgångna skapnad. Som i vånda sökte de kämpa sig fram ur det hårda, okänsliga träet. Men hur de arbetade för att komma loss och bli fria, ville lemmar och drag styvna till och följa fibrernas obevekligt raka gång.

Till slut upphörde Mats att söka göra människobilder. I stället lät han det bli, vad det ville till — varelser med luden kropp av djur och människa, ett med den grund de utgått ur. Och ur alla dessa underliga varelser växte det slutligen ut en enda, som lyckades få ett säreget