Part 4

Hvem har lössläppt alla vindar i dag? Nordan, den gamle krigarn från ett solfattigt land. Hans röst är dånande som en väldig trummas slag, och slumrar han in på kärr och mossar, far frosten ut från hans mun öfver unga åkrar och ända in i skogarna öfver rädda smultronblommor.

Och östanvinden! Han, den unge från soluppgångens land. Det gryende ljusets förhoppningsfulle son, skarp och klar och seende. Unga kvinnor gömma skrämda sina ansikten för hans omilda kyssar och vända gärna ryggen åt hans utsträckta, kraftiga armar. Han står ofta i förbund med hagelskurar och tunga snömassor, som ödelägga blomsterfälten.

Hvem känner icke sunnanvinden! Den solögde, hvars glödande kyssar alla åtrå, hafssträndernas ljumma vind, som blott med en hviskning afslöjar dygdiga jungfrur, som ovetande blicka ut öfver hafven. Har någon hört hans spel i trädens kronor en tidig morgon. Det har stundom intet ljud, det är fylldt af tystnad och låter oss blott ana en ännu aldrig hörd musik, som skänker sig med samma rikedom åt torpets unga dotter, som om morgonen hälsar solen i sin förstudörr, som åt prinsessan i slottets öppna tornrumsfönster. Ett spel, som lockar de tysta att sjunga och de sorgsna att lefva lifvet. — Men så är sunnanvinden också själfva solens älsklingsson.

Men från aftonrodnadens land kommer västanvinden. Han, som känner solens aftontankar och samlat i sin stämma alla kvällens sånger. Han är sällan ohöflig. Han är vis, ty han har upptäckt många hemligheter. Man älskar honom för hans egen skull. Han söfver ett moderlöst barn, som gråtande sitter vid sidan af en skymmande väg och torkar tårarna från de gamle, som hunnit till den blodröda grinden i kvällssolens land. — Han är god och ljuflig, västanvinden.

Utanför grinden stannar en främmande man. Vindarna ha drifvit gäck med honom, där han färdats ute på den stora landsvägen. Hans gulbruna, slitna sammetsjacka är öfverhöljd med damm, som äfven hvitmenat hans ursprungligen svarta skoplagg. Och så är han utan hatt. Var det icke ändå nästan ett skurkstreck af vinden att sopa hatten från hans hufvud och sedan blåsa upp den i hvirflande fart ofvanom skogstopparna, där den spårlöst försvann. Hans kära, gröna, fjäderprydda hatt!

Men mannen är icke sorgsen. Han ler, så att hans hvita tänder blottas under den mustaschprydda, välformade öfverläppen. Han har ju ändå kvar sin tröst, sitt lefvebröd, sitt positiv, som vinden icke mäktade föra från hans skuldror. Och så har han en apa, en alldeles förtjusande liten apa, som han just befriar från gömstället vid barmen innanför sammetsjackan. Han talar några ömma, obegripliga ord till det sömniga djuret, som snart piggt skuttar omkring i sin röda kolt på den gröna gräsmattan.

Mannen fattar vefven, det murrar till i spellådan, som snart krystar fram en hel hop morrande, skorrande, sjungande, oförmodadt afbrutna ljud, alldeles som den gamla rostiga vindflöjeln däruppe på taket.

Ilo rusar utför trappan ilsket skällande. Gårdens värdinna skyndar ut, och Ilo måste tiga fastän det jäser inom honom af ilska. — En främmande man, en främmande, morrar han. Och ett sådant djur, som man kunde ha lust att bita.

Helma, som är kunnig i den sydländska mannens språk, ställer många frågor till honom, och han berättar med stor liflighet mera än han tillfrågas.

Astri och Kirkas se med nöje på den lilla apan.

Flöjeln på taket gör en hastig sväng och plötsligt hämtar en häftig vindpust en hatt till det förundrade sällskapet. Den lilla apan besinnar sig strax. Hon griper hatten med stor hastighet, klättrar upp till sin herre och sätter hatten på hans hufvud. Men det är ju en främmande hatt, en lätt, hvit hatt, och mannen ser förundrad omkring sig. Man skrattar. Kirkas går ett stycke utåt vägen för att upptäcka någon ägare till hatten. Astri matar apan med socker och hvetebröd. Och mannen drar den främmande hatten djupt ned på sitt vackra, mörka hufvud och tackar vinden, som ger lika nyckfullt som han tar.

Pastorn kommer pustande uppför backen. Vinden har spelat honom ett spratt. Han har redan uppgifvit hoppet att finna sin förlorade panamahatt. Med fladdrande hårtestar, andtruten, men med lugn min uppnår han det muntra sällskapet utanför hvita gårdens grind.

Och då man för pastorn på bästa vis redogjort för vindspelet, säger han allvarsamt: — Jag märker nu, att det var vår Herres önskan, att denne vandrande man skulle få en af mina hattar. Därför sände han den med vinden just i det rätta ögonblicket. Ty icke ett fjun lyftes upp af vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. Varen därom förvissade, mina kära vänner. — Pastorn går.

Och man undrar icke öfver honom. Ty sådan är byns ensamma, allvarsamma präst. Sålunda förklarar han alla hemligheter. Och han skrattar icke ens åt små lustigheter.

Helma tolkar pastorns ord för spelmannen, som med glad förvåning ser efter den redan bortvandrande barhufvade prästen.

Sedan man roat apan med att kasta slantar i gräset, därifrån hon med förvånansvärd hastighet fortskaffar dem till sin herres ficka, gör mannen sig i ordning till affärd från hvita gården.

Apan sitter förnöjd i barmfickan. Spelhuset tynger på ryggen. Med glädtigt vemod lyfter spelmannen den vinddrifna hatten till tack.

Helma går till grindstugan. Astri och Kirkas skynda upp till köket, där svarta katten i ensamheten roat sig med att tugga på Majas evighetsblommor uppe på byrån.

Kirkas flyttar katten i en handvändning på golfvet med orden: Du är nog icke så klok som positivspelarens apa.

Men Astri ser tigande ut genom fönstret. Hennes tanke dröjer länge pröfvande vid pastorns trygga ord. — Icke ett fjun lyftes upp af vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. — Vinden, som antänder en flämtande eldgnista under den fattiges koja. Vinden, som bryter unga träd och stjälper seglande båtar, men också den samma vinden, som rensar luften, som hjälper markens växter till befruktning och för skeppen framåt på de stora hafven.

Högt uppe på en gren i äppelträdet sitter svarta katten och svänger mjukt sitt lilla hufvud efter grässtrået, som Astri för upp och ned längs trädstammen. Och då Astri höjer sig på tå för att nå hans tassar, är han plötsligt på en ännu högre gren och ser ned på henne med illmariga ögon. Astri kastar bort strået och börjar gå omkring i trädgården.

Hon sätter sig på bänken som står under den ensamma stora björken i ett hörn af trädgården.

Sakta öppnas grinden. Sven kommer. Han är allvarsam. Han sätter sig bredvid Astri och börjar strax tala, lågmäldt och liksom mödosamt.

— Nu skall du lofva mig det, Astri, nu skall du säga, att du följer mig på alla färder, alltid.

— Du vet, att jag älskar tystnaden, stillheten vid sjöarna och denna gård, svarar Astri sakta.

— Du vet, att jag älskar dig, säger Sven häftigt, och jag har tänkt i stor fröjd, att du hade mig kär. Hans häftiga omfamning skrämmer Astri, och hon stöter honom bort. Men hon ser, att hans ögon äro fula och röda, och hon fattar hans hand och säger: — Tala till mig, käraste!

— Jag måste resa härifrån. Arbetet kallar mig oafvisligt. Säg, att du följer mig! Vår väg skulle gå genom leende nejder, öfver stora haf till vackra städer i främmande länder. Säg, att du följer mig! Sven ser oroligt på Astri.

Men Astri talar tankfullt som till sig själf. — Mitt hvita rum skulle blifva tomt, och Helma skulle säga i sitt hjärta: Så snart hon lämnade alla blommorna.

Hvem skulle göra leksaker åt byns barn? Hvem skulle taga emot deras små buketter af ringblommor och deras leenden? Jag blefve dig visst en trumpen kamrat, och jag skulle kanske dö på vägarnas långa färder af längtan till stillheten vid de egna sjöstränderna och ängarna.

Sven höjer sitt hufvud med en suck.

— Stanna, säger jag dig. Men vet, att det kommer en tid, då stillheten, själfva solen icke skall vara dig nog. Och du skall tvina som en blomma utan vatten, och du skall icke veta, hvad du skall göra under långa höst- och vinterkvällar, ty din själ är full af glöd i sin hvithet. Du är den jordbundna blomman, du är drömmen som fröjdat och plågat mig.

— Jag har en bok, åt hvilken jag kan anförtro sorgerna, säger Astri nästan hviskande. — Jag har barnen från byn, åt hvilka jag kan göra leksaker så lustiga, att deras bleka kinder blifva röda af glädje, då jag säger: Små barn, detta är åt Eder. — Jag har solen, som lyser äfven om vintern.

Jag älskar dig med stor kärlek, men de hålla alla mig fast i mina händer och säga: Du har lofvat, du har lofvat.

— Jag har också lofvat, allt har jag lofvat åt arbetet, som är en stor och härlig möda. Och trädgårdarna stå fulla af blommor, eldröda, vänliga, ömmare blommor, säger Sven häftigt. Han reser sig upp, hans händer omfatta Astris. Hon ser upp på hans ansikte, som lyser af en stor vrede, sorg och ömhet. Han går, utan att säga något vidare.

Kvällsvinden for genom den ensamma björken och smekte Astris ansikte. Men det var en främmande smekning. Hon skalf som af frossa, men satt ännu länge kvar under det sakta vajande trädet. Hon försökte gifva sig själf en förklaring, tala till sitt hjärta, som blef så trött, då Sven sade: Det finns andra, ömmare blommor — att det icke orkade gifva ord åt munnen, som ville ropa: Jag följer dig. Hon förde handen öfver ögonen.

Men hon höjde åter hufvudet och gick hastigt ut genom den skumma trädgården.

I rummet lyste nu ingen tröstande sol öfver bädden, men sommarnattens skymning lade sitt hufvud bredvid Astris på kudden, och hon somnade.

II

Sommarn är slut, äfven hösten har gått. Det är vinter. Astri ser ut från sitt fönster öfver den snötäckta trädgården. Många nya tankar hafva födts hos henne, många tunga hemligheter har hon anat, men också nya fröjder. Hon tar sin bok, för den smekande mot kinden, öppnar den och börjar skrifva.

Min tysta bok! Vi äro två ensamma, oförstådda ting. Men nu hafva vi hunnit öfver det svåra. Lugnet har kommit.

Då sjön är upprörd af vinden, då himlen är full af moln, då sjunger jag: Vinden stillas, solen kommer åter. — Detta är att förtrösta. Men då min egen själs bottenlösa haf svallar och våndas i oro, då tänker jag: Aldrig, aldrig blir det lugnt. — Det är att misströsta och tvifla.

Då jag var fjorton år och gick i skolan, sade jag till far: Man blir förtviflad af att tvingas lära sig den högre matematiken. — Förtviflad! Man säger det ordet innan man är vuxen, man säger det för någon olustighets skull, utan vetskap om dess innebörd.

Men nu skall jag säga dig, min hvita bok: då förtviflan är inne i själen, då säger man det icke. Man färdas i en båt öfver hafvet. Stormvinden kommer, stjälper båten. Man sjunker och kan icke klaga för vattnets tyngd. Man sitter i sitt rum, man skådar endast tomhet och sjunker i ett djup, som är ensamhet. Att vara till är en smärtlös oro, men man lugnas ej af tanken på döden. Smärtan är domnad och hör icke, då man tigger den som en gudsgåfva. Man ligger i sin säng och gråter öfver blommorna som mist förmågan att fröjda. Bref, som komma från den man älskar, kastar man olästa i elden af en stor ledsnad, ty det finns icke en enda värmande tanke i hela vida världen. Bref, som man skulle älska likt glada budskap, fastän de vore sårande och stränga. — — — Kan du nu fatta, min hvita bok, hvad förtviflan är. Men nu vet jag, att jag ändå icke kunnat säga dig det.

Men att tillfriskna från en stor förtviflan, det är mera än vår i skogen, ty det är att känna våren inne i sin egen själ. Det är tusen fröjder, som vakna och le mot den största fröjden, som är lifvet.

Man skådar solen i jublande andakt, då han lyser öfver djupa snödrifvor. Man kysser drifhusblommorna, hyacinterna, de stora konvaljerna och chrysanthemerna, medan man i hemlighet tänker på allt, som ligger gömdt under vinterns snömassor. Att få plocka de första blå blommorna, som födas på den våta solbacken, det är en särskild fröjd för sig. Att gå omkring i trädgården, klädd i små stöflar, som skydda skorna för det vätande snöslasket, det är en fröjd för sig. Och sedan i april, när molnen fälla de stora flingorna, är det en särskild fröjd att vända ansiktet uppåt och låta snön kittla näsan, munnen och kinderna.

Min hvita bok, det finns så oändligt många fröjder, som hjälpa oss att förstå och älska lifvet.

Men i en stor förtviflan födes en stor stolthet, kanske högmod. Högmod är en gudomlighet, som hjälper öfver afgrunder, men på de leende blomsterfälten är hon farlig som en demon, ty hon hviskar: Se, så du burit bördan, modigt och tyst som en drottning. — Men man måste säga till henne: Gå bort, far till andra, som ensamma kämpa på stora rasande vatten, far till de små torpens husbönder, hvilkas skördar vårfrosten tager en oanad natt. Far till fäder och mödrar, hvilkas barn döden tager vid blomningstiden, till alla dem, som skatter ägt och allt förlorat. Höj deras hufvuden och säg: I åren en hög och modig guds välborna barn. Det anstår Eder icke att brytas. — Och då du bragt deras suckar till en sådan kunskap, far då åter till andra, andra. Ty det sägs, att det finns så många människor i hvarje land, i hvarje stad, som sörja och förtvifla. Och tänk, det finns så många länder och städer.

Astri skyndar från grindstugan. Hon har något stort att tala om.

Helma, som just hvilar sig i en gungstol i matsalen, ser förvånad upp, då Astri så bullersamt kommer in.

— Helma! Maja har nu fått ett barn, ett riktigt barn, ett gossebarn! Då jag gick förbi grindstugan, öppnade byfrun dörren och bad mig komma in. Jag stannade på tröskeln. Maja sof. Och barnet, som låg vid hennes bröst, var så litet, att man måste knäppa sina händer i andakt. Maja vaknade, hon sade intet, men hon såg ut, som visste hon alla hemligheter.

Helma säger intet, hon ser blott allvarligt leende på Astri.

— Helma, säg ändå, att ingen bild är så vacker som madonnans och barnets bild, som finns därinne i ditt arbetsrum. Den är så vacker, att jag nästan ville tro på dess väsens innebörd. Renheten är något, som behagar oss alla innerst inne. Därför hafva också människor älskat att föreställa sig gudar som rena jungfrurs söner. Renheten är det gudomliga.

Men Majas barn, alla mödrars små barn, de äro också som små gudar. Men mödrarna och fäderna vore icke värdiga att vidröra dem.

— Astri, säger Helma, vi måste respektera lifvets former.

— Jag respekterar ju också en kamel eller en giraff, men jag vill icke vidröra dem.

— Du fattar icke undergifvenheten inför det starkaste, säger Helma allvarsamt.

— I allt, som liknar en kamp, vill jag icke vara undergifven.

— Du högmodiga lilla flicka, säger Helma och börjar sy på ett broderi, som legat hopviket i hennes famn.

Men Astri skyndar till sitt rum och tänker icke längre på Helmas ord.

Då hon kommer tillbaka, har hon händerna fulla med band, garn, knappar och tygstycken. Och hon börjar klippa och sömma.

— Tänk, Helma, han behöfver så mycket, en tröja, en kolt, ett täcke, och sedan, längre fram, små strumpor, byxor, mössa och kappa. Han är ju också vårt barn nästan lika mycket som Majas, eftersom han blef född i hvita gården, icke sant, Helma.

Och Helma nickar leende åt Astri.

Det är i maj.

Kirkas, som sedan en månad är värdinna i en af kyrkbyns största gårdar, kommer en eftermiddag till hvita gården. Hon berättar en liten händelse, som timat i byn.

Vid landsvägen, som går just förbi kyrkan, stod en förtorkad enrisbuske. Man visste icke, hvarifrån vinden fört en eldsgnista till busken, som snart stod i ljusan låga. Det var just på lördagsafton. Man hade öppnat ett fönster i kyrkan, där det städades till söndagsgudstjänsten. Vinden blef häftig, det sprakade till i den brinnande busken. Gnistor flögo vidt omkring, hvirflade kring den gamla klockstapeln, glimrade ännu borta vid gärdet, som omsluter klockarens gård. Men en gnista fann vägen genom kyrkans öppna fönster och stannade på altarets tafla. Gnistan svedde Jesubarnets gloria.

Pastorn var sorgsen öfver olyckan och hade sändt bud till den unge målarn, som gjort taflan. Man hoppades, att denne skulle kunna utplåna den svarta fläcken på glorian.

Kirkas berättelse kommer Astris hufvud att svindla af gömda tankar, men hon bemödar sig att säga lugnt:

— Tänk, ända till en kyrkas altare kan vinden nå.

Helma talar med Kirkas om hushållning, om trädgårdsskötsel och om lärftsväfvar. Kirkas berättar om kalfvar och grisar, som födts, och om de flitigt värpande hönsen.

Astri lyssnar ouppmärksamt till allt detta. Hon går oförmärkt in i sitt rum, där hon får knäppa sina händer och tänka sina många tankar — — — Han skall åter komma till byn, han, som blef stormvinden öfver min själs ängar och bragte hagelskurar att för en tid lamslå mitt väsens ungdom. Skall jag möta honom? Skall han tala till mig? — — —

Så sade Helma, då jag låg sjuk i min säng: Barn, du har varit alltför sträng mot dig själf. Du är ömtålig.

Att vara sträng mot sig själf är ett högmod, som man icke kan öfvervinna, ett lysande, envist högmod, som plågar, ty man är ju ändå ung och längtande.

Men att vara sträng mot sig själf, är också att vara sträng mot en annan. Men jag vågar knappast säga till mig själf: Nu vill jag vara god mot honom, god och sann och fattig inför honom.

Det finns en sådan lycka som mors, en sådan som Helmas, en sådan som Majas. Hvilken är den största lyckan? Helma har sagt: den, som man aldrig når.

Förgäfves har Astri spejande lyssnat nere vid stranden. Ingen båt har landat vid gårdens brygga. Endast ensamma fiskare hafva sakta rott sina båtar förbi.

— Så härligt väder i dag, har Astri sagt till dem. De förstå och älska en sådan hälsning och hafva hvilat en stund på årorna och svarat med ett högt leende: Ja.

Men ingen båt har landat vid bryggan. Astri vänder upp till gården med en suck. Hon vill skrifva ett bref till hemmet.

Efter middagen är hon på färd öfver sjön. Hon ror ifrigt med små, hastiga tag. Hon måste hinna fram, innan byposten far från den stora gården.

Där kommer en båt från den motsatta stranden. Astri igenkänner snart hela lasten. Det är barn från torpen och gårdarna.

— Har posten kommit, frågar Astri.

— Ja, ropa barnen och visa upp sina tidningar. De hafva också ett bref till hvita gården. Astri ror till dem, får brefvet, nickar till alla barnen och ror ifrigt vidare. Brefvet hinner hon läsa en annan gång.

Då Astri kommer in i stugan, gör postgubben sig just i ordning till affärd. Hon lämnar sitt bref till gubben med en glädtig nick.

Men på stugans långa bord upptäcker hon en tidning och på tidningen ett bref, å hvilket ett namn står skrifvet med små, nätta bokstäfver. Något smärtsamt skymtar öfver hennes ansikte, och hastigt lämnar hon stugan.

I en skogsdunge vid vägen bryter Astri brefvet, som barnen lämnade henne. Det är från en släkting i ett främmande land. Men hennes tankar kunna icke följa orden på papperet. De dröja envist, i orolig aning, vid det lilla brefvet, som låg på stugans bord.

Det går en man på vägen. Han läser så ifrigt i sin tidning, att ett obrutet bref faller ur hans hand. Långsamt tar han upp brefvet och ser i detsamma Astri, som kommer honom till möte från björkdungen. Han stannar ett ögonblick, men så går han till henne, hälsande med ett säreget tungt leende.

Ingen säger något. Då de vandrat ett stycke på vägen, försöker Astri säga något om våren, som åter kommit, men orden stanna liksom i bröstet, och hon måste hosta litet.

— Du är väl icke sjuk, säger Sven med en uppmärksam, hastig blick på Astri.

— Jag — nej, svarar Astri, vemodigt leende.

Så gå de åter tysta en lång stund.

— Du vet kanske, att jag har en ung hustru, säger Sven plötsligt, alltför glädtigt.

— Nej, svarar Astri lågt. Hon känner, att blodet går från hennes ansikte, en säregen mattighet griper henne och hon säger:

— Låt mig sitta en stund, jag måste befria en myra, som krupit in i min sko.

Sven ser liksom förundrad på Astri, som snart åter spänstigt reser sig, lyfter sitt hufvud och försöker att säga glädtigt:

— Och du är lycklig?

— Ja, det gladde dig väl icke, om jag vore olycklig.

Astri ser förvånad på Sven.

— Jag har ju icke rätt att säga: Det gladde mig, om du icke vore lycklig.

— Du säger aldrig sanningen.

— Jag hade tänkt säga dig sanningen i dag.

Sven ser ännu mera förvånad på Astri, som säger:

— Solen har icke varit mig nog, ej heller blommorna. Högmodig har jag varit, men också olycklig, mycket olycklig. De bref du sände mig, kastade jag olästa i elden af en stor förtviflan. Men jag tänker på dig alltjämt med stor kärlek. Och nu har du en annan van, en hustru, som jag ville säga till: Gå, gå, gå, jag kan icke se ditt ansikte, du plågar mig. — Och dock är hon kanske god, mycket mera god än jag.

— Ja, hon är god, mycket mera god än du, säger Sven med en suck; men det lyser som af lycka i hans ögon. — Astri, jag hade tänkt, att aldrig säga dig detta: — Jag längtar ut ur en stor och dödande ledsnad.

— Käraste Sven, säger Astri och fattar hans hand, och hennes ansikte strålar som af en lyckohändelse.

— Jag ville frigöra mig, jag är olycklig, säger Sven sakta.

Men Astris ansikte blir plötsligt strängt och mycket allvarsamt.

— Sven, du minns den lilla svarta katten, som finns i hvita gården. Han är icke längre leksam och roande. Maja sade en dag: Låt oss taga en annan. — Jag blef så upprörd öfver Majas hårda ord, att jag måste säga: — Låt oss bevara troheten, om det också vore endast mot en stackars liten, svart katt. — Vi skrattade alla, men det är nog något mycket allvarsamt. Jag tror, att det är orättfärdigt att bryta ett gifvet löfte, som någon annan tryggar sig till, och det är fult, alltid fult. Ett löfte är visst något stort och omfattande. Jag tror att det aldrig bör gifvas i högmod, icke i trots, icke i en häftig glädje. Ett löfte borde gifvas i en stor vishet.

— Men en stor vishet kommer efter en stor ovishet, och därför har man rätt att frigöra sig, hör du det, frigöra sig, säger Sven häftigt.

— Sven, tänk ut, hvad hon som är din hustru skulle säga om dessa dina ord.

Sven går tyst en lång stund. Så säger han tungt och mödosamt:

— Hon skall säga: — Du är bunden, jag ger dig icke friheten. — — — Nu vet jag det, så skall hon säga.

Sjön skymtar redan mellan träden. Sven väckes ur sina tankar och säger:

— Jag vill ro dig öfver sjön.

— Jag vill också, att du skall ro mig öfver sjön, säger Astri.

— Det finns dock mycket att fröjdas öfver, försöker Astri säga, då hon ser på Svens ansikte, där han ror med trötta, långsamma tag.

— Menar du det?

— Jag vet icke. Astri vänder sitt sorgsna ansikte utåt sjön.

Så tala de ingenting vidare på en lång stund.

Små lummiga holmar, som titta upp ur sjön, sända dofter från blommande träd; muntert kvittrande fåglar flyga smeksamt tätt, liksom tröstande, invid båten.

— Små fåglar, små fåglar, säger Astri sakta.

— Så tung du blifvit, säger Sven med en matt glimt i ögonen och hvilar en stund på åran. Astri nickar.

Så ror man åter vidare under tystnad.

Båten är redan nära hvita gårdens brygga. Astri lämnar rodret, går att sätta sig bredvid Sven och säger lågmäldt:

— Hör, om du skulle tänka på mig som på en mor, som älskar öfver allt annat sin enda son. Jag skulle också bemöda mig, att tänka på dig utan lidelse, såsom visst mödrarna tänka på sina unga söner. Hänförd skall jag mottaga budskap om din berömmelse bland människorna, och du skall blifva stor och ärad som en kung.

Så säger hon hviskande som till sig själf: Men fåfängt skall jag längta att bjuda min famn åt ditt trötta hufvud om kvällen.

Tyst, som ett tröstbehöfvande barn, har Sven lyssnat till Astri. Men plötsligt går ett drag af obändig egenvilja öfver hans anledsdrag och han kysser hennes sorgsna ansikte och talar häftigt och lidelsefullt:

— Nej, nej, jag vill tänka på dig som min brud, min jungfruliga, ännu ouppnådda brud, och jag skall blifva fri, fri, fri.

Båten har af en lätt vind drifvits rakt till bryggan. Astri fattar hastigt Svens hufvud mellan sina händer och hviskar i hans öra: — Det vore visst en alltför stor och syndig lycka. Och i ett nu är hon uppe på bryggan och går med lyckliga steg upp mot gården.