Part 2

Han gör en långsam bugning till afsked. Men hans blick dröjer länge vid Astri. Hon märker det, och då hon räcker honom handen, säger hennes korta blick: Ingenting begär jag, och intet vill jag gifva.

Men hon följer den främmande nedför trappan och ser efter honom ännu, sen han sakta stängt grinden efter sig, och långsamt vandrar mot stranden genom talldungens pelargångar.

Då Astri åter kommer in i sitt rum, går hon till spegeln, lyfter långsamt dess fina tyllslöja och betraktar noga sitt ansikte. Och hennes skälfvande tanke hviskar: Det är vinden, som krusar insjöns djupblå yta. Men lugn bor i djupet, och mot kvällen blir grumlet till klarhet. När jag kammar mitt hår till natten, skall jag stå inför dig, min spegel, du, som är sann och ingenting döljer, och du skall finna min blick lugn, sömnig och lycklig. Till i afton klockan tio skall slöjan täcka dig. Ingen annan än jag får se sin bild i dig, ty du är min. Jag aktar dig, min skatt, framför allt för solen, som är starkare än du. Den skulle bränna dig och grumla dig och taga all din glans, och du kunde ej längre säga mig sanningen. Solen är för dig, som vinden för insjöns spegel, som grus i källan och lika farlig som jag anar, att männens brännande blickar äro för unga kvinnoögon. Akta dig, låt slöjan täcka dig!

I trädgården blomma nu de gladaste blommorna, ty det är midsommar. Astri går till rabatterna, lyfter på fuchsiornas tunga blomknoppar, till rosorna går hon och tänker: De äro alla som små barn, som låta lyfta sina ansikten, och som man kysser på kinderna.

Där kommer Helma genom grinden med ett tennstop i handen. Astri skyndar att möta henne. Med glädtig min visar Helma stopets innehåll.

— Finns det redan så mycket smultron i skogen, säger Astri, och gör en förvånad figur med munnen.

— Ja, och ännu mycket mera, svarar Helma. — Jag har redan smakat mig mätt. Tag nu dessa att fröjda dig med, men gå sedan att plocka andra. Ty de vänta alla just däruppe i solbacken. Somliga gömma sig under bladen, men sök upp dem, de äro stora, nästan mörkröda och tunga af saft. Och de, som öppet glänsa i solskenet de ropa: tag oss, tag oss!

Astri smakar på ett och ett af bären, så tar hon flere åt gången. Hon är nöjd och säger icke något.

Men Helma stannar vid en krusbärsbuske och säger bekymradt: Aldrig kommer min trädgårdsmästare.

Och nu får hon höra historien om den oväntade gästens besök.

— Helma! Innanför grinden skall han komma, midt in i trädgården. Tänk, om han ändå icke aktar blommorna. Han bar sitt hufvud så högt — slutar Astri sin berättelse.

Men Helma ser gladt på Astri och säger blott: Låt oss tro det bästa om den främmande unge mannen — och hon skyndar in till sitt arbete.

Astri hör, hur Kirkas och Maja skratta i stora arbetsrummet. Hon skyndar uppför kökstrappan.

— Kan Ni inte komma ut och skratta i solskenet, säger hon, och ser turvis på de båda flickorna, där hon står i dörren.

Men Kirkas skjuter blixtsnabbt spolen och slår till en tråd på sin väf och säger: Jag ville göra lärftsväfven färdig i dag.

Astri går och bjuder henne bärstopet. Kirkas smakar på bären och lämnar stopet leende tillbaka. Astri går till Maja, som sitter i den långa träsoffan stickande strumpa. Maja sträcker ut sin hand. Astri fyller den med de präktiga bären sägande: Vår värdinna har själf plockat dem. Maja skrattar, slår i sig bären i två tag och börjar åter sticka. Men Astri ställer stopet på soffan, fattar Majas stickning mellan fingerspetsarna och ser ömsom på stickningen och på Maja.

— Men Maja, en mansstrumpa gör Ni ju, en mansstrumpa, och så tjock, så sträf och så ful!

Maja säger intet, men hennes stora ansikte rodnar.

Astri tar sitt stop och går mot dörren. Men nu har Maja tänkt ut en sak, och hon säger brådskande: Lilla fröken, jag skall gifva dem åt min broder.

— Strumporna ja, säger Astri, som redan tänker på något annat. Hon nickar gladt och går ut.

Astri går i trädgården och tänker: — Så lycklig som nu har jag visst aldrig varit. Icke ens då, när jag var liten. Då fanns det nog så många sorger. Då fick man icke bo på landet, där det fanns ängar, skogar och mycket blommor. Och fick man midt i hetaste sommarn vistas på någon landtgård, var det just så länge, att man lidelsefullt hann förälska sig i kalfvarna, som hoppade mellan strandens albuskar, och kycklingarna, som spatserade på den gröna gräsplanen. Men så en dag fördes man af ett otäckt rusande tåg åter till staden, där far hade sin tjänst och mor mycket att ordna i hemmet. Och borta voro skogarna, ängarna och alla blommorna, kycklingarna och de små lammen, som voro så hvita och rädda! Och man grät länge om kvällen, tyst, så att ingen visste det. Ty far och mor voro fattiga. Och de hade äldre barn, syskonen, som sleto skor och strumpor och behöfde så mycket. — — —

Aldrig fick man heller en sådan docka, som man sett i ett butikfönster. En sådan docka, som man längtade att få hålla i sin famn och vyssja till sömn. — — —

Det fanns andra små flickor, som ägde sådana dockor, som kunde sluta sina ögonlock, dockor, som kunde, då man helt litet tryckte på dem, säga mamma, dockor, hvilkas armar man kunde ställa så, att de sträcktes emot en. — — —

Men då vi lekte i en stor trädgård, där det icke fanns några blommor, lämnade de små flickorna ofta sina dockbarn liggande på näsa i den dammiga sanden. De klädde dem sprittnakna och föreställde sig icke alls, att dockorna fröso. Jag kunde aldrig förstå dem. — — —

Jag hade också en docka, en gammal docka, som jag ärft af äldsta syster. Den var icke vacker. Dess näsa var sliten. Dess svarta peruk hade lossnat i limningen. Men hon kunde sluta sina ögonlock. Jag vårdade henne, tvättade hennes glansiga ansikte, kammade försiktigt den löst sittande peruken, och så gjorde jag åt henne kläder, de allra nättaste kläder. Och jag älskade henne. — —

Så en dag, då jag gjort henne en hatt, som jag med en liten nål fäste vid peruken, ville jag gå ut till lekplanen. Men just då jag kom utanför gårdens port, kom en häftig vindpust och förde med sig dockans hatt och peruk. Jag blef först häpen. Men då jag såg dockans skalliga hufvud, som hade ett stort hål midt i hjässan, blef jag förskräckt och började springa efter den bortflugna hatten. — Där kommo några skrattande pojkar springande emot mig. — Jag minns dem alla så tydligt. — En af dem fick syn på dockhatten, som låg i rännstenen. Samtidigt såg han mig komma springande med dockan tryckt mot bröstet. Och i ett nu hade hans smutsiga fot trampat den lilla hvita hatten alldeles platt. Och de andra pojkarna skrattade åt mig och min docka. Jag kämpade med gråten. Jag gömde dockan under mitt lilla, spända förkläde. — Men gossen hade stungit sin bara fot på nålen, som höll ihop peruken och hatten. Och snopet haltade han bort med sitt muntra sällskap. — Men jag tog icke upp hatten, ty den var smutsig. Min docka skulle icke bära en hatt, som man trampat i smutsen, nej aldrig. Och jag grät icke, nej icke, fastän mina läppar darrade och det skymde för ögonen. — — —

Jag minns, hur jag började gå hemåt och kom så till hemmets kökstrappa, där bror satt och täljde åt sig barkbåtar. Han såg den stora knölen under mitt förkläde. Jag ville gå uppför trappan, utan att säga något. Men bror tog hastigt fatt i min korta kjol, och jag måste visa honom dockan. Han undersökte den noga, den intresserade honom. Man kunde ju se hela mekanismen för dockögonen. Så stack han fingrarna in genom hålet på hjässan, och se, i ett nu var dockan utan ögon. — Då kunde jag icke längre behärska mig. Jag storgrät häftigt, högljudt och gick uppför trappan och såg mig icke mera om efter dockan, som blef mig så främmande som en död. — —

Då jag något lugnad åter kom ut, satt bror och kikade på solen genom glasbitarna, som utgjort dockans ögon. Och han var alldeles obekymrad öfver min sorg, min stora sorg. — Men jag kom underfund med, att vindarna äro farliga herrar, som man bör akta sig för, och att pojkar äro sådana, som man icke kan hålla af. — — —

Kirkas kommer ut i trädgården med svarta katten på armen, och Astri tänker icke längre på de sorger hon haft, då hon var en liten flicka.

Den unge målarn har landat med sin båt vid gårdens strand tidigt om morgonen. Vinden har varit honom gunstig. Ohöljd har solen lyst öfver gården. Tystnad har rådt i trädens kronor, stillhet bland blommorna. Endast den ensamma aspen vid boden har darrat vid kvällsluftens lätta suck.

Och Astri har gått och tänkt i hemlighet. Han gör mig nyfiken, den unge målarn, eller hans arbete gör mig det. Dock önskar jag, att han redan vore färdig med sina bilder. Jag kan ju icke klä af mig skor och strumpor, då solen vill kyssa mina fötter, när jag sitter och flätar små bastkorgar i trädgården. Han kunde gå förbi och se den bruna pricken på min högra vrist. Så kan jag icke sträcka ut mig på trädgårdssoffan och kanske somna, då luften är tung och varm och ljuflig. Det kunde se lättjefullt ut, fastän det icke är så. Man rår ju icke för den gode gudens sömnmedel, som strömmar från blommorna. — — — Om jag vore en liten flicka skulle jag visst oförskräckt gå till den unge målarn och säga till honom: Låt mig få se på de bilder du gör. Då kunde jag springa omkring utan skor och strumpor och alls icke bry mig om den bruna pricken om än den sutte midt på min näsa. — — — Men jag är nu icke längre en liten flicka. — — —

Så glad han såg ut då jag mötte honom vid grinden, då, när jag förde brefvet till byposten. Men när jag kom med min vattenkanna från källan, skyndade jag förbi honom så att jag var andtruten då jag nådde trappan. Hvarför? — — — Han borde icke få se in i växthuset, då jag är där och vattnar blommorna.

Astri hör genom sitt öppna fönster, huru den unge målarn säger till Helma, som är mycket vänlig mot honom: — Sådan lust till arbetet gaf mig ej ens de små hvita husen vid det sydliga hafvets blåa bukter. Som ett poem, en vemodig stilla dröm, är Eder hvita gård!

Det sydliga hafvets blåa bukter! Undrande minnes Astri, hur hon i tanken skådat de främmande städernas hvita hus stå i en ständig sommar, och hon ville ropa till den unge mannen: Berätta, berätta hela dagen och natten med, jag ville veta, om din verklighet är lika skön som min dröm.

Astri fäster sin röda hätta på hufvudet, lyfter på spegelns slöja, ser hastigt på sin bild och går ut.

Hon ser, att målarn just ämnar rasta med arbetet. — Han skall till pastorns gård att spisa, tänker Astri och går nedför trappan. Men den främmande kommer henne till möte och ber om tillåtelse att få lämna sitt färgskrin i grindstugan.

Astri gör en förvånad, men glädtigt jakande böjning på hufvudet och går in tillbaka för att hemta nyckeln till grindstugan.

Med dröjande steg kommer hon genom trädgården och öppnar grindstugans dörr med en hastig blick på den unge mannen, en blick, som säger: Se hur lycklig jag är, jag öppnar dörrar och stänger dem, allt hur mig lyster. Hon går in i stugan, och den främmande, hvars ögon lysa af glädtig uppmärksamhet, följer henne.

Det är en gammal stuga. Kring den hvitmenade spiseln har Kirkas strött färskt enris. Torra björklöfskvistar sitta kvar i väggspringorna sedan midsommarn och dofta behagligt ännu. I fönstret blommar en balsamin.

— Är denna blomma vacker, frågar Astri med en nyfiken blick på den unge mannen, medan hon stryker balsaminens blad med handen.

— Icke så vacker som andra blommor, svarar den främmande.

— Men denna är Majas käraste blomma. — Ja, Ni vet ju ej, hvem Maja är.

— Förmodligen en af gårdens tjänarinnor.

— Ja, vi äro ju alla gårdens tjänarinnor. Men Maja tjänar oss med sin styrka lika bra som en karl. Hon bär ensam allt vatten från brunnen. Då jag om kvällen kommer med min kanna från källan och hvilar en stund vid grinden, då springer Maja till mig och säger: Hur kan man vara så svag, och hon lyfter upp den tunga kannan som den lättaste lilla tingest.

Den unge mannen ser leende på Astri och säger blott: Så underbart förefaller mig Edert lif här i gården, så tyst och stilla.

Astri går till den stora gungstolen vid fönstret.

— Ser Ni, gungstolen här är hundra år gammal. Kan Ni se, hur den bjuder Er att hvila i sin breda famn. Hon sätter sig på bänken vid fönstret.

Den unge mannen tar plats i gungstolen, medan hans blick oafvändt hvilar på Astri. Så säger han plötsligt: — Nu dristar jag mig att fråga, om Ni ville sitta så där en dag vid fönstret, klädd i denna samma hvita klädning och med denna röda hätta på hufvudet, och att jag så finge göra en bild af Er.

Astri drar sig förnärmad längre bort från fönstret.

— En bild af mig ville Ni göra. Det blefve ändå icke en bild af mig. Jag ser ut, såsom jag är. Min själ skulle flyga bort med tankarna, och det blefve en drömmande bild, icke en lefvande, vaken. Och en trubbig näsa gör man icke bilder af.

— Jag nöjde mig också med en drömmande bild, och en trubbig näsa är alltid ett tjusande ting i ett litet ansikte, också hos en bild, säger den unge mannen ifrigt, stiger bullersamt upp från gungstolen och sätter sig på bänken vid fönstret.

Astri drar sig längre bort och säger oroligt: — Har Ni sett Kirkas, hon som tjänar oss med sin konst att tillreda de läckraste rätter, henne kunde man göra en bild utaf. Hon har solsken i sitt ljusa ansikte, och kan svänga sitt hufvud lika kvickt som gårdens spottande svarta katt.

Ömt leende säger den unge mannen: — Nej, nej, en bild af Er vill jag göra, låt mig få göra det!

Men Astri skakar nekande på hufvudet.

— Låt mig då åtminstone få göra en bild af Er hand, fortfar den unge mannen och fattar Astris hand.

Förvånad ser hon på honom. — En bild af endast min ena hand! En besynnerlig bild!

— Ja, en säreget tjusande bild! Han håller upp hennes hand och talar allvarsamt som i andakt. — Jag ser former som af vattendroppar på Edra fingerspetsars undre sida. De gudomliga vattendropparna! Jag ser en stor rikedom i Er tomma hand. Den är full af kostbara skatter, ty den är smyckad med sin egen skönhet som med pärlor och guld af det slag, som ingen kan köpa. Ett formgudens mästerstycke!

Astri drar oroligt leende bort sin hand och frågar undrande: — Hvem gaf Er förmågan att se mera än det som synes? Hon ser pröfvande på sin hand.

— Förmågan att igenkänna och fröjdas öfver det som är skönt, den får man visst af sin moder.

— Hur nämnde Er mor Er, då Ni var liten, frågar Astri lekande.

— Mor nämnde mig med så många olika, kära namn.

— Och far, frågar Astri.

— Far sade alltid: Sven, min son, min son Sven. Men far blef professor i stjärnkunskap och tänkte mest på himlens stjärnor och planeter. Båda äro de borta, både far och mor.

— Och har Ni icke någon syster?

— Nej, ingen syster, säger den unge mannen sorgset.

— Kanske Ni kunde vara för mig som en broder, som berättar historier för sin syster. Jag heter Astri.

Det går en häftig våg af glädje öfver den unge mannens ansikte. Han fattar Astris händer och talar ifrigt: — Ni har just något uttryck som jag sökt och sökt, något eget, som jag känt, och dock är Ni en främmande. Hans blick är så häftig, att Astri reser sig upp och säger:

— Jag vet icke, om Ni kan vara för mig som en broder. Ni är visst en främmande som jag fruktar. Låt mig blifva ensam med mig själf.

Den unge mannen stiger allvarsam upp. Astri räcker honom handen. Han lämnar grindstugan och går med långsamma steg mot stranden.

Astri är orolig och vill gå ut i trädgården. Men på bänken vid dörren ser hon skrinet, som målarn lämnat kvar. Hon ville lyfta på locket helt litet. Hon skjuter försiktigt upp hakarna — men nej — hon skjuter dem in tillbaka. Var icke den lilla bilden, som han så hastigt gömde i skrinet, då hon kom med nyckeln, ett flickhufvud med en röd hätta!

Astri går ut ur grindstugan, stannar en stund i trädgården och försöker se på solen. Så skyndar hon att hämta sitt badkläde, ty nu är det sommar, högsommar.

Från det lilla hvita badhuset hemtar Astri ett stort fat och går ut på den liksom på vattenytan hvilande bryggan. Hon leker en stund med det af solen värmda vattnet, silar det mellan fingrarna och låter det droppvis från handen falla tillbaka i sjön. Men så i ett tag fyller hon fatet därmed och går in i badkammarn.

Hon klär långsamt af sig och tänker på, huru Maja från bryggan plumsar i vattnet och pustar och pustar. Det är icke vackert. Och Kirkas, som skriker så gällt för hvarje litet steg hon tar ut på den sluttande sjöbottnen. Nej, jag vill tvätta mig härinne, tyst och stilla, jag kunde kanske skrika som Kirkas. Jag vill ej störa tystnaden, som sofver så tungt i solgasset öfver sjön och stranden. — — —

Insvept i badklädet öppnar hon dörren, sticker försiktigt ut foten pä sanden och blickar leende mot solen. Hon går några steg i den fina sanden och låter klädet falla från skuldran, hållande det fast öfver höfterna. Så ser hon åter som pröfvande mot solen och fäller klädet till marken. Skylande för hon handen öfver sin barm, som är sval och fuktig af badet, medan hon uppmärksamt lyssnar till de tysta stränderna. Så breder hon klädet på sanden och lägger sig med en suck af välbehag på den varma bädden.

Men öfver sjön ler en glädtig vind och sänder lekande några matta vågor mot badstranden. Men de sömniga vågorna nå endast en flik af badklädet, de falla trötta tillbaka och somna. Och Astri aktar icke på deras klunkande ljud, ty hon vet nu endast af solen och talar helt sakta.

Sol, se på mig. Jag är naken och liten och har ingen blygsel inför dig. Du är ju den stora kärlekens öga, som strålar öfver mig och välsignar mig. Din värme är den gode gudens andedräkt, som ger åt allting lefvandets gåfvor. Du ljusets konung, dagens härskare, du gläder mig om morgonen, om middagen och ännu sent om kvällen, då du i skönhet somnar in där bortom skogen. Jag ville sjunga en sång för dig. Jag kan det icke, jag är som sparfven, fjäriln eller sländan. Du älskar mig ändå. Du ler ju åt min tysta sång och kysser ej allenast vårens svala och sommarns näktergal. Jag badar i ditt granna guld, jag ligger som en uppslagen bok, ansikte mot ansikte ler jag mot dig och sluter mina ögon och somnar i vällust inför din glöd. — — —

En liten fågel flög från trädet och satte sig på badhustaket, nickade, tittade hit och dit, höjde på hufvudet och lät höra en gäckande rolig drill.

Astri öppnar ögonen, täcker sig hastigt med en flik af badklädet.

— Hvem är du, som kommer och väcker mig? Så nyfiket du tittar där från taket, jag ser dig nog! Du förstår mig icke, jag ser, hur du undrar öfver att se mig ligga naken på stranden. Jo, jag skall säga dig. Solen älskar mig, och jag älskar solen. Människorna kalla detta också solbad, med hvilket de bota sina sjukdomar. Men jag är lika frisk som du och alla löfven där i den unga björken.

Solen älskar visst dig också ett grand. Jag ser, hur han kysser ditt lilla glänsande fågelhufvud. Därför kan du också sjunga.

Men tänk lilla fågel, att det finns de, som skymma bort solen. Du frågar »hvilka» med en knyck på din fina nacke. Jo, du känner icke människorna, som bygga mycket högre hus än den högsta fura du suttit i. De bygga husen tätt invid hvarandra, så som soldater ordnas i en krigshär. De bygga dem i långa rader mot hvarandra och lämna kvar en liten hård väg på marken, som kallas gata. Gata! Ett fult ord, icke sant, lilla fågel!

Du känner visst icke heller de djur, som gömma sig för solen, nattlappar, grodor och råttor. Råttorna de älska mörkret, och det finns ingenting i världen, som försonar oss med dem. Om man också bjöde mig in till ett paradis, där man funnit lyckan, och där alla djur vore tama och tjänade människorna, så skulle jag icke gå öfver tröskeln, då råttorna vore med. Jag skulle stå utanför dörren och ropa till den gode guden: — Herre, herre, jag kan icke komma in i ditt paradis. — Jag säger dig, lilla fågel, att om en råtta nu sprunge öfver mitt hjärta, skulle jag dö lika visst som af ett dolkstygn. — Men du är vacker! Kom och sätt dig en stund här på min hand! Du är rädd, sitt kvar då, men sjung en sång om vår kärlek till solen!

Och Astri blef nästan skrämd för den lilla fågelns klingande kvitter, som ljöd ut i den soliga tystnaden.

Hon svepte klädet omkring sig och gick in i badkammarn. Dörren gaf ett knirrande ljud ifrån sig, sångarn på taket blef skrämd af ljudet, flög bort och sjöng i flykten en kort melodi, och Astri försökte att sjunga efter.

Men högst uppe i en björk satt fågeln ännu och såg ned på henne, när hon rodnande och lycklig af solens kyssar vandrade upp mot gården.

Astri går förbi grindstugan och tänker på Sven målaren, som kom så oväntad till gården, lik en vind, som börjar blåsa i solskenet. Helma säger, att han är en älskvärd ung man med stora gåfvor, som man bör akta. Jag har ju aktat honom så, att jag bad honom vara som en broder för mig. —

Hvad är jag då själf? Endast en flicka, som man är god emot. Men jag aktar mig själf mycket högt, därför att jag har förmågan att veta, hvad godt och ondt är. Och jag vet, att jag vill vända mitt ansikte mot det bästa, mot godheten, solen och blommorna. Jag åtrår icke det guld, som ligger i bergen, de pärlor, som gömmas på hafvets botten. Jag pryder mig med det guld, som finnes i solen, och lekande sträcker jag ut min hand efter molnets regnpärlor. — — — Och min tanke kan föra mig till främmande världar af stor skönhet, där människorna le mot hvarandra i ett tyst förbund af godhet, då de mötas på soliga vägar, där alla guldgräfvares, pärlfiskares och små skjutsgossars ögon öppnats för det skönas säregna rikedomar, som öppet ligga i solen, i månen och i stjärnorna, i blommorna, i luftens och vattnets friskhet. — — Jag vet, att intet spel är skönare än vindens sång på den ensliga tallmon, där man kan söfvas till ljuflig ro och ana den kommande tystnadens stilla, vemodsfulla salighet — — Jag önskar icke skåda glänsande täflingar, där männen pröfvas i väldig brottningskamp. Jag fröjdas åt kraften i källans vatten, som genom tunga massor brutit sig fram, silfverklar, för att skåda solen. — — Och inför ett människoansikte, omslutet af skönhetens gloria, vill jag stanna i beskådande. — — —

Sven målaren är vacker, det lyser ur hans blåa ögon, och hans mun är så högmodig, då han icke ler. Det har jag sett. Jag tror att han vet mycket och kan mycket. Jag blir nyfiken. Jag ville, att han skulle berätta för mig hvad han tänker. Jag tror han icke vill någon människa ondt. Men hans blick och det sätt, på hvilket han höll mina händer, gjorde mig skrämd. Han såg mycket sorgsen ut, då jag sade: — Ni är en främmande, som jag fruktar. — — Jag vill vara vänlig mot honom nästa gång, så att han inte är sorgsen för min skull.

— Hvar dröjer vår unge målare, säger Helma till Astri, där de gå i trädgården sysslande med bastband, små käppar och saxar.

En lätt rodnad stiger på Astris kind och hon vet icke, om hon skall säga något. Efter en stund säger hon kort: — Det är kanske bättre, att han dröjer.

Ett gåtfullt leende går öfver Helmas ansikte. Astri har tyckt sig märka det och tänker: Jag vill icke säga till mig själf något, hur kunde jag då säga något till Helma.

Men Helma ser leende på Astri, som bundit en rosenstjälk alldeles för spändt mot stammen. Astri klipper hastigt af bastbandet, binder stjälken på nytt, mycket varsamt, böjer sitt ansikte öfver rosen, till hvilken hennes tanke säger:

Röda ros, så sträng vill jag inte vara mot dig, du är tung af din egen rikedom, din saft, din doft, din mörka färg. Du vill hänge dig i min hand, du vill att jag skall bryta dig. Du sträcker din stjälk redan långt från stammen. Jag kan icke taga dig, du dör af att skiljas från stammen och trädgården. Jag binder dig af ömhet.

Vid frukosten ligger solsken öfver hvarje föremål i matsalen. Det breder sig skrattande öfver den långa soffan, i hvars ljusblommiga hörn svarta katten somnat med sin lilla tass mot nosen. Det gnistrar i blomvaserna på det dukade bordet, som sänder ut sin doft af allehanda grönsaker och frukter. Och omkring de fyra spisande kvinnornas hufvuden är solskenet liksom en stor och förenande gloria.

Allt fröjdar Astri, blommorna, frukterna, också det lilla fatet, som bjuder sitt kok af färsk potatis.