# Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige

## Part 11

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/villkor-och-mojligheter-for-kemisk-storindustri-i-sverige-21916/index.md

Cellulosaindustrien är för vårt land redan nu af allra största betydelse och stadd i stark utveckling. Årligen exporteras för omkring 35 millioner kronor kemisk massa och dessutom papper, hvari dylik ingår. Hela den vedmängd, som pr år åtgår för denna kemiska massa, torde uppgå till bortåt 3 millioner m³ löst mått, och den förlorade organiska substansen, torde i blott bränslevärde representera mellan 3 och 4 millioner kronor. Här finnes sålunda ett stort fält för kemisk uppfinnareverksamhet.[101]

[Anmärkning 101: Oxalsyra finnes i sulfatluten och bildas gifvetvis i ytterligare mängder vid dennas afdunstning och återstodens upphettning. Den bör med fördel kunna af skiljas och vinnas, om upphettningen vid lämplig punkt afbrytes och återstoden efter upplösning behandlas med kalk, såvida man icke föredrager låta natriumoxalatet utkristallisera.]

1 hektar åker lämnar pr år omkring 6 ton halm. Om denna förarbetas till cellulosa, så fordras för hvarje ton häraf c:a ¼ hektar åker. Af svensk genomsnitts-skogsmark åtgår däremot nu c:a 3½ hektar, men i den mån en rationell skogskultur införes, nedbringas gifvetvis denna areal.

* * * * *

*Produkter af cellulosa.*

För ett par år sedan gjorde en tysk följande sammanställning:

1 m³ ved i skogen kostar Mk 3 såsom bränsle å förbrukningsplatsen » 6 förarbetad till cellulosa » 30 » » papper » 40-60 » » cellulosagarn » 50-100 » » viskostråd eller konsttagel » 1500 » » viskossilke » 3000 » » acetatsilke » 5000

Det är ju städse en stor fördel för ett land, om dess exportgods är så långt förädladt som möjligt, men den starkt förädlade varan har ofta en långt mindre marknad och utestänges i många länder af höga tullar. Garn och silke af cellulosa äro för öfrigt ännu allt för nya produkter för att utan vidare komma i fråga för exportindustrien.

*Cellulosagarn* (xylolin-, silvalin-, licellagarn m.fl.) tillverkas i en sorts pappersmaskiner genom bildning af smala remsor, hvilka sedan ännu fuktiga eller ock efter torkning snos och tvinnas. Detta garn kan dock endast komma i fråga att ersätta jutegarn eller vissa slag af gröfre bomullsgarn, men uppnår icke dess hållfasthet mot dragning. Blötes cellulosagarnet, så blir hållfastheten ännu mycket mindre. Till väfnader användes det mest i förening med garn af andra slag. Till säckar för en del ändamål lär det kunna användas. Sådana af enbart cellulosagarn genomsläppa dock mjölstoft lättare än jutesäckar. Cellulosagarnet har vidare funnit användning till mattor, gardiner, möbeltyg, bolstervar, lakan etc.[102]

[Anmärkning 102: Jfr. Ch. Ztg. 1906: 1158.]

_Pfuhl_, »Papierstoffgarne», Riga 1904, påminner å sid. 135 om, med hvilken motvilja trämassan i början mottogs i pappersbranchen och huru nu omkring 80 % af papperet utgöres af trämassa, samt framkastar den förmodan, att det kanske går på samma sätt med cellulosagarnet inom textilindustrien.

Man har försökt, att genom en grundligare limning af pappersmassan, t.ex. med viskos, öka cellulosagarnets hållfasthet och minska dess känslighet för vatten, men därigenom förlorar det sin mjukhet. Någon kostsam förbättringsprocess kan varan tydligen icke bära.

Vid cellulosatillverkningen bli de naturliga fibrerna till en stor del afskurna och afslitna till korta stumpar. För cellulosagarnets hållfasthet vore det naturligtvis en fördel om fibrerna kunde fås längre. _Mitscherlich_ har just arbetat i denna riktning[103] men hans metoder torde ha visat sig för kostsamma.

[Anmärkning 103: D.R.P. 60653, 68600 och 69217.]

*Cellulosasilke* framställes visserligen af cellulosa, men denna spelar en underordnad roll uti tillverkningskostnaderna, och silkesfabrikerna kunna icke gärna tänkas bli några storförbrukare af cellulosa. Tillverkningssättet är ungefär följande. En lösning af cellulosa åstadkommes, af denna formas trådar medelst pressning genom fina hål, hvarefter lösningsmedlet aflägsnas. Lösningen göres på flera sätt. Antingen upplöses

a) nitrocellulosa uti en blandning af eter och alkohol (kollodiumsilke); produkten denitreras;

b) cellulosa i kopparoxidammoniak;

c) cellulosa i natronlut och kolsvafla (cellulosaxantogenat, viskossilke) eller

d) hydrocellulosa,[104] vegetabiliskt pergament, i natronlut (denna metod torde ännu icke vara profvad i praktiken).

[Anmärkning 104: Z. f. a. Ch. 1907: 2166.]

Det efter dessa metoder framställda silket har en betydligt mindre hållfasthet än natursilket och detsamma blir efter tvättning ännu sämre.

*Acetatsilke* kommer däremot natursilket betydligt närmare. Det utgöres af cellulosaacetat, som framställes på flera sätt, bl.a. genom behandling af hydrocellulosa med ättiksyreanhydrid (produkten kallas acetylcellulosa, cellit, fibracit etc). Själfva trådbildningen sker på samma sätt, som ofvan är angifvet.

Af cellulosaacetat väntar man sig mycket. Detsamma har på grund af sin utomordentliga isoleringsförmåga, som öfverträffar natursilkets, funnit användning inom elektrotekniken. Metalltråden föres helt enkelt genom en lösning af acetatet i alkohol, kloroform eller dylikt och får därigenom sitt isolerande öfverdrag. Sådan tråd kallas acetattråd. Man lär dock haft någon svårighet att få öfverdraget varaktigt elastiskt.

I utlandet finnas rätt många och betydande fabriker för artificiellt silke och tillverkningen synes löna sig. Tyskland hade 1906 icke färre än 7 sådana fabriker, Frankrike 6, Schweiz 4, Italien 3 och England 2. Bolaget »Vereinigte Glanzstofffabriken» i Elberfeld, som lär arbeta med kopparoxidammoniak, utdelade 1904 och 1905 30 %, 1906 35 % och 1907 40 % på ett aktiekapital af c:a 5 millioner mark.

I Sverige har bildats ett bolag för tillverkning af konstsilke enligt _Strehlenerts_ metod af nitrocellulosa (aktiekapital ½-1½ millioner kronor).

Gröfre garn, artificiellt tagel eller hår framställes på samma sätt som silket eller ock genom att öfverdraga lin- eller bomullsgarn med en viskos- eller cellulosaacetatlösning. Sådana produkter förekomma i handeln under namnen meteor-, sirius-, viscellingarn m.fl.[105]

[Anmärkning 105: Beträffande konstsilkeindustrien hänvisas till Z. f. a. Ch. 1907: 1727, 1908: 343 samt _Süvern_, Die künstliche Seide, Springer, Berlin 1907.]

Uti den tyska »Verein zur Wahrung der Interessen der Chemischen Industrie Deutschlands» gjorde sekreteraren uti sin årsberättelse för 1906 bl.a. följande uttalande: »Äfven den yngsta grenen, konstsilkefabrikationen, har under det gångna året vidare utvecklat sig och lofvar att, sedan de ännu befintliga tekniska svårigheterna blifvit öfvervunna, bli en gifvande källa för vårt nationalvälstånd».

*Nitrocellulosa* har såsom sådan stor användning för röksvagt krut.

*Celluloid*, som tillverkas af nitrocellulosa under tillsats af kamfer (eller ock borneol, naftalin, ketoner eller något dylikt ämne) har blifvit en betydande artikel, som ersätter horn, ben och ebonit. Rå celluloid förekommer i handeln i form af plattor, stafvar och rör och betingar ett pris af omkring 5 kronor pr kg. Mest tillverkas dock direkt genom pressning etc. allehanda föremål däraf.

*Pegamoid*, som för vissa ändamål kan ersätta läder och skinn, består af papper eller papp, som på ytan öfverdragits med celluloid. Den användes bl.a. till tapeter, som har fördelen att vara tvättbara, till möbelbeklädnad, för bokband etc.

*Viskos,* cellulosaxantogenat, erhålles om cellulosa eller trä event. under tryck kokas med stark natronlut och den erhållna massan behandlas med kolsvafla. Produkten är löslig i vatten. En sådan lösning gelatinerar fort och bildar, event. uppblandad med något fyllnadsämne, en plastisk massa, _viskoid_, hvaraf diverse saker tillverkas. Viskoiden hårdnar till en hornartad och olöslig massa, samt användes på samma sätt som celluloid. För en del ändamål kan den på grund af sin genomskinlighet ersätta glas. Viskos användes äfven såsom appretur- och impregneringsmedel samt stundom i stället för hartslim vid tillverkning af papper. Genom upprepad behandling af något lämpligt tyg med en viskoslösning erhålles ett skinn- och lädersurrogat.[106]

[Anmärkning 106: Jfr Sv. Kem. Tidskr. 1900: 185.]

*Härdadt papper* erhålles, om med djurlim (gelatin) starkt limmadt papper behandlas med formaldehyd. Detsamma är i torrt tillstånd hårdt och styft. Uppmjukadt i vatten förlorar det icke sin hållfasthet utan är mjukt och segt som skinn.

*Geléartad cellulosa* erhålles genom långvarig mekanisk bearbetning af cellulosan i holländaren[107] och ger ett papper, *pergamyn*, som för många ändamål kan ersätta det betydligt dyrare *pergamentpapperet*, hvilket framställes genom behandling af olimmadt papper med svafvelsyra. Fortsättes den mekaniska behandlingen af cellulosan, tills inga fibrer mera återstå, så erhålles den s.k. _amorfa cellulosan,_ hvilken intorkad ger en hornartad produkt, *cellulit*, som fått användning såsom bindämne i smergel- och karborundumskifvor, såsom tätningsringar vid flänsförskrufningar etc. Pergamynpapperet är i sin enkelhet en storartad uppfinning, som inbrakt Tyskland betydliga summor.[108]

[Anmärkning 107: Bland svensk litteratur angående cellulosa hänvisas till »Nyare undersökningar af cellulosa» af _Å. G. Ekstrand,_ Sv. Kem. Tidskr. 1895: 112 och 164.]

[Anmärkning 108: Z. f. a. Ch. 1899: 51 och 1907: 746.]

*Papiermaché* är en blandning af cellulosa, vanligen slipmassa, med något bindemedel. Af den plastiska massan pressas diverse saker, hvilka sedan event. impregneras, målas eller lackeras. En del dylika föremål tillverkas ock af flera lager färdigt papper med något bindämne emellan. Genom pergamentering af papperet erhålles s.k. *konstläder* eller *läderpapp*. *Vulkanfibrer* är framställd på detta sätt genom pergamentering medelst klorzinklösning. Den färdiga pappen kan bearbetas med hyfvel och såg, liksom trä, och kan äfven poleras. I vårt land tillverkas en särskildt motståndskraftig produkt, som kallas *unicapapp*. Af sådan förfärdigas bl.a. äfven kugghjul, hvilka ha fördelen af en tyst gång.

* * * * *

*Produkter af sågspån.*

Den vid sågverken i stor myckenhet affallande sågspånen har visserligen redan användning såsom bränsle för kraftgenerering medelst ånga, men detta är en dålig användning, ty bränslevärdet är ringa. Till cellulosa duger sågspånen icke, emedan den ger för kort fiber, men såsom tillsats för papp lär sådan cellulosa kunna användas. Att fibern är kort bör icke hindra dess användning för nitrocellulosa, celluloid, viskos etc, såvida cellulosan vid nöjaktigt utbyte kan fås nog ren.

Genom att torka och mala sågspån erhålles *trämjöl*, en artikel, som på senare tiden funnit mycket stor användning för en hel del ändamål, såsom vid tillverkning af sprängämnen, linoleum etc. Trämjölet lär, levereradt fritt i engelska hamnar, betalas med 50-70 kronor pr ton inkl. säckar.

*Träpasta, trästuck, xylolit* och *xylogranit* utgöras af sågspån med något bindemedel, såsom lim, aluminiumsulfat, klormagnesium eller dylikt och tjänar till byggnadsornament, golf- och väggplattor etc.

Sågspån är ock sedan gammalt råmaterial för *oxalsyra*.

Att tillverka *etylalkohol* af sågspån är ett förslag, som åter och åter dyker upp, utan att dock hittills ha funnit fotfäste i praktiken. Redan år 1819 undersökte fransmannen _Braconnet_ möjligheterna för detta sätt att framställa etylalkohol. Tysken _Ludwig_ framställde 1855 af 100 kg. linnelump 34 liter alkohol. Teoretiskt skulle ren cellulosa ge mer än dubbelt så mycket. På 1850-talet bearbetades frågan om alkohol ur sågspån mycket ifrigt och i Frankrike voro fabriker i gång. En metod af _Bachet_ och _Machard_ att använda den återstod, som med syra icke låtit öfverföra sig till jäsbart socker, för tillverkning af packpapper eller papp, lär för någon tid ha blifvit använd i ett par fabriker.

Under sista decenniet har frågan ånyo upptagits af tysken _Classen_ och normannen _Simonsen_, Den förre har uttagit många patent på metoder för ändamålet. Ett amerikanskt bolag grundade 1905 i Hattiesburg, Miss., en fabrik på Classens metoder, men resultatet är icke kändt. Återstoden af den bearbetade sågspånen skulle skiljas från vätskan, torkas och antingen direkt användas såsom bränsle eller briketteras. Det synes ovisst, huruvida någon afsevärd vinst härvid uppkommer. Metoden har uppgifvits ge 12 liter alkokol pr 100 kg. torr sågspån. En metod af _Roth_ uppgafs ge ända till 24 liter, men detta har heller icke bekräftat sig. Simonsen erhöll ett utbyte af 6 liter och uppgaf tillverkningspriset till 14 öre pr liter, men tyska spritproducenter sade sig tillverka billigare af potatis.[109]

[Anmärkning 109: Bericht des Kongresses f. ang. Chemie 1903: II: 570-578, där anläggningskostnad, tillverkningskalkyl etc. anföres.]

Processens gång vid samtliga förslag är i korthet den, att sågspånen under uppvärmning, event. under tryck, behandlas med en syra, vanligen svafvelsyra, hvarvid en del af cellulosan öfverföres till glykos. Sedan därpå syran i lösningen blifvit neutraliserad med kalk, förjäses glykosen och alkoholen afdestilleras. Behandlingen af det skrymmande materialet med syra synes ställa sig ganska kostsam.

_G. Ekström_ föreslår uti svenska pat. 24249 och tyska 193112 dubbel behandling med syra, nämligen först med koncentrerad syra vid vanlig temperatur, då acidcellulosa bildas, hvilken sedan vid kokning under tryck öfverföres till drufsocker.

Det är bekant, hurusom färsk och fuktig sågspån, om den lagras, undergår någon jäsningsprocess, som än ytterligare nedsätter dess redan förut låga bränslevärde. Hvilka jäsningsprodukter, som därvid bildas, är icke kändt. Lika litet vet man, hvilka gasformiga eller flyktiga produkter, som bildas, då den vanliga hussvampen utför sitt förstöringsverk på trävirket. Under gynnsamma omständigheter kan denna som bekant, på otroligt kort tid »förinta» en träbjälke, så att endast en handfull stoft återstår. Hvart har träsubstansen tagit vägen? Har det blifvit kolsyra och vatten af alltsammans? Undersökningar på dessa områden äro synnerligen önskvärda.

_E. W. Tillberg_ föreslår[110] att ur garfämnehaltigt trä först extrahera garfämnet, därpå i samma extraktör under tryck behandla träet med en syra för utvinnande af ett glykoshaltigt extrakt, hvarur genom förjäsning alkohol kan utvinnas, och slutligen att enligt sulfit- eller sulfatmetoden ur återstoden framställa cellulosa.

[Anmärkning 110: Svenska pat. 25283.]

* * * * *

Ett annat mångfrestadt problem med process analog den vid tillverkning af sprit af sågspån skall här kort beröras, fastän det icke har med träets produkter att göra. Detta problem är *alkoholframställning af torf*. Detsamma har på sista tiden i vårt land återupptagits af ingeniör _Frestadius_, hvilken med statsanslag utfört diverse försök. Nu senast har F. låtit den berömde engelska vetenskapsmannen prof. _Ramsay_ i försöksskala profva sin metod och lär ha erhållit ett gynnsamt utlåtande.[111] Återstår nu alltså metodens genomförande i praktiken.

[Anmärkning 111: I detta sammanhang må erinras därom, att en framstående engelsk professor för en tid sedan yttrat sig gynnsamt äfven om planen att utvinna guld ur hafsvattnet.]

Både vid sågspån och torf gäller naturligtvis att med de enklaste manipulationer och med minsta mängd af syra erhålla största möjliga utbyte af glykos, samt att sedan ernå en möjligast fullständig förjäsning. Uti odlingen af kraftiga jästarter lära på senare tiden framsteg vara gjorda. Säkert är emellertid, att ännu ingen för storfabrikation _fullmogen_ metod föreligger för framställning af alkohol vare sig af sågspån eller torf.

*Papper och papp af torf* har äfvenledes blifvit »uppfunnet» många gånger, men uppfinnarens entusiasm har alltid snart åter tystnat. »_Utan fibrer intet papper_» är en regel, som icke kan ändras, och cellulosan i torfven har -- om den ens från början varit användbar -- undergått en så stor förändring, att den blifvit absolut oduglig. Den till en mängd af några få procent i en del torfslag befintliga, ganska hållbara och t.o.m. spinnbara fibern kommer på grund af sin ringa mängd alls icke i fråga för papperstillverkning.

* * * * *

Af ofvan nämnda träets produkter tillverkas endast ett fåtal i vårt land och dock ha vi de allra bästa förutsättningar att just på detta område kunna konkurrera på världsmarknaden. Vi borde rätteligen icke blott mottaga uppfinningar från utlandet, utan äfven själfva gå i têten för denna utveckling och allt emellanåt erbjuda utlandet nya träets produkter. Det är att hoppas, att det blir så, och att vi i en snar framtid uttaga det tiodubbla värdet mot nu i våra skogar. Vid utarbetandet af sulfitcellulosametoden ha ett par svenskar, _Ekman_ och _Francke_, verkat banbrytande.

Af det föregående må ingalunda dragas den slutsatsen, att träet under alla omständigheter bör förädlas till någon af de produkter, som representera ett högt värde pr m³ ved, ty dels lämpar sig icke hvarje vedslag för hvilken som helst af dessa produkter, dels inverka äfven en hel del andra omständigheter. I hvarje särskildt fall måste därför en med gedigen sakkunskap utarbetad kalkyl fälla utslaget. För torrskog och på en del platser äfven för andra vedslag torde sålunda t.ex. kolning med tillvaratagande af biprodukterna ännu länge förbli ett bra sätt för träets utnyttjande, i all synnerhet då träkolet ändock måste framställas.

* * * * *

Den organiska kemien har hittills marscherat fram från stenkolstjäran, hvarför skulle den icke kunna taga cellulosaluten till »operationsbas» för nästa stora framryckning? Detta organiska affall har kanske icke en sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa, men framtiden skall lära, om icke de, som finnas, äro värdefullare. På hvilka grupper af atomer och molekyler ur cellulosaaffallet, synteser kunna grundas, kan icke förutses, men om icke större atomkomplexer skulle kunna göras disponibla härför, så finge man väl till en början nöja sig med att »kila» eller »spränga» loss mindre stycken af »berget». Oxalsyran (se sid. 120) kunde ju bli _ett_ sådant litet stycke att börja med. Densamma är en mycket reaktionskraftig kropp, som redan nu har en vidsträckt användning. Oxalsyran är en stark syra. Uppvärmes torrt koksalt med kristalliserad oxalsyra, så bortgår all saltsyran (_Beilstein_). Det är icke endast inom textilindustrien, oxalsyran användes, utan äfven vid industriell organisk syntes. Den är ett kraftigt reduktions- och kondensations-medel och tjänar ofta till att »smida ihop» andra molekyler. Om fenol upphettas med oxalsyra och svafvelsyra, så bildas trifenolkarbinol (aurin) samt myrsyra. Vid elektrolytisk reduktion äfvensom vid behandling med zink och svafvelsyra öfvergår oxalsyran till glykolsyra (som å sin sida vid reduktion ger ättiksyra). Vidare tjänar den till framställning af rosolsyra, difenylaminblått etc. Å sidan 101 omnämnes, hurusom oxalsyran kan framställas af myrsyra, men man kan äfven omvändt, om ock med dåligt utbyte, få myrsyra af oxalsyra. Denna sönderfaller nämligen vid 120-130°, äfvensom i lösning vid närvaro af uranoxidsalter i solljus, i myrsyra, koloxid och kolsyra. Äfven myrsyra har stor användning vid organisk syntes, nämligen för anlagring af CO{2} vid aromatiska kolväten. Lignin ger vid oxidation enligt Königs metod oxalsyra, myrsyra och ättiksyra. [112]

[Anmärkning 112: _Euler_, Växtkemi I: 87.]

Men vore icke ett sådant söndersmulande af dessa omsorgsfullt uppförda träets molekyler rent af att »förvandla bröd till sten»? Det är därför att hoppas, att det rätt snart skall lyckas nyttiggöra denna organiska byggnad utan allt för stora förändringar.

Den organiska kemien har så småningom arbetat sig fram ur den oorganiska och det förnämsta byggnadsmaterialet har framgått ur mineralrikets stenkol. Men man förmådde icke taga i arbete de omfångsrika molekylerna uti detta utgångsmaterial, sådana de voro, utan underkastade dem en bearbetning af kemiens storslägga, hög temperatur. Ur den så erhållna krossmassan uppsamlade man sedan några lätthandterliga bitar och uppförde efter hand af dessa allt större och konstmässigare byggnader. Under tiden har man lärt sig handskas med allt större stycken, och när nu kemisten står inför ett molekylberg, sådant som cellulosaaffallet, så är han helt annorlunda rustad, än då han tog itu med stenkolet. _Då_ måste han hålla sig med ena handen i den oorganiska kemien, men _nu_ har han fasta och banade vägar på den organiska kemiens egen mark.

Här nedan sammanställes den empiriska formeln för hufvudbeståndsdelen i sulfitcellulosaluten med motsvarande formler för cellulosa och några andra växtkemiska individer, s.k. kolhydrater.

Lignylalkohol (enl. _Klason_) ... C{18} H{18} O{5} Cellulosa ....................... (C{6} H{10} O{5})x Stärkelse (amylum) .............. (C{6} H{10} O{5})x Dextrin (stärkelsegummi) ........ (C{12} H{20} O{10}){3} + H{2}O Drufsocker (dextros) ............ C{6} H{12} O{6} Rörsocker ....................... C{12} H{22} O{11} Gummi (arabin) .................. 2(C{6} H{10} O{5}) + H{2}O Hydrocellulosa (amyloid) ........ (C{12} H{22} O{11})x

Hvad x uti dessa formler kan betyda, får man en föreställning om, då _Skraup_[113] meddelar, att han funnit cellulosans molekylarvikt = 5508 = 34(C{6}H{10}O{5} + H{2}O) och löslig stärkelse = 7440 = 40(C{6}H{10}O{5} + H{2}O).

[Anmärkning 113: Ch. Ztg. 1905: 823.]

Den med saltsyra ur natroncellulosalut utfällda substansen har enligt _Streeb_[114] sammansättningen C{24}H{22}O{9}. Lignin af jute har vid elementaranalys gifvit C{19}H{22}O{7}. Redan häraf framgår, att man här icke har att göra med ett kolhydrat. I sulfitcellulosaluten finnes väl några procent glykoser etc.,[115] men hufvudmängden af dess organiska substans är en okänd storhet. I allmänhet vill man dock hänföra ligninämnena till benzolderivaternas, de aromatiska föreningarnes, stora klass. Granligninet, som till c:a 30 % ingår i veden, är enligt _Klason_ en glykosid af alkoholnatur, granlignylalkohol, C{18}H{18}O{5}, med dels en öppen sidokedja, oxypropylen, dels en aldehydgrupp vid den aromatiska kärnan (T. T. 1901: 240). Glykosiderna äro föreningar af en sockerart (en glykos) med ett annat organiskt ämne, en syra, en aldehyd, en fenol eller dylikt, och kunna tänkas bildade af dessa två molekyler under utträde af vatten. Genom införande af H{2}O återbildas komponenterna.

[Anmärkning 114: _Wiesner_ II: 44.]

[Anmärkning 115: Jfr _Krause_, Ch. Ind. 1906.]

Senare säger _Klason_: Ligninet står garfämnena ganska nära och kan betraktas såsom ett olösligt sådant, som i löst form föreligger i sulfitcellulosalutens lignosulfonsyrade kalk. K. antager, att granvedens sammansättning ungefär är: 53 % cellulosa, 14 % andra kolhydrater, 29 % lignin, 0,7 % proteiner samt 3,3 % kåda och fett. K. håller vidare före, att ligninet utgör kondensationsprodukter af oxikoniferylalkohol, hvars konstitution _Tiemann_ närmare studerat. (T. T. K. 1908: 82.)

Koniferin. C{18}H{22}O{8} + 2 H{2}O, är en glykosid i barrträdens kambialsaft, som vid hydrolys, försåpning, införande af H{2}O i molekylen, t.ex. genom kokning med en svag syra, uppdelas i glykos och koniferylalkohol. Granvedens glykosid skulle nu vid kokningen i sulfitcellulosafabriken med kalciumbisulfit på analogt sätt uppdelas uti glykoser och lignylalkohol, hvilken med kalciumsulfit bildar lignylsulfonsyrad kalk, som är olöslig i en blandning af alkohol och eter.

_Klason_ har nyligen funnit, att vid torrdestillation af trä metylalkoholen uteslutande bildas af ligninet[116] och _Bergström_ och _Fagerlind_, att metylalkohol bildas uti sulfatcellulosakokaren till en mängd af c:a 13 kg. pr ton cellulosa, samt att c:a 5 kg. däraf medföljer afblåsningsångan.[117]