Part 6

En stjärnklar natt gingo vi alltså ned till Northern Pacific-järnvägens godsstation och funno där, efter något sökande, en olåst godsfinka, inredd med den i sådana vagnar brukliga raffinerade lyxen. Den stod inkopplad i ett tågsätt, och vi kröpo in.

Vagnen innehöll en själfbindande skördemaskin och några smärre landtbruksredskap, och däraf slöto vi att den skulle väster ut. Landtbruksredskap användes visserligen äfven öster om Mississippi, men en sådan obetydlighet som hveteodlingen å den sidan, torde knappast ta mycket maskiner i anspråk.

Tidigt på morgonen plomberades vagnsdörren af en brakeman, som var oförsiktig nog, att inte först se efter om det var någon inuti. För hvilket vi voro honom tacksamma. Därefter förslösade tåget flera dyrbara timmar med att gå fram och tillbaka och växla in nya vagnar, en ytterst tidsödande sysselsättning, som vi alls inte gillade.

Af vissa skäl underläto vi dock att framföra våra klagomål till tågbetjäningen.

Ändtligen bar det på allvar af, men utan att vi visste om det gick åt öster eller väster. Snart fingo vi dock klart för oss, att vi reste åt rätt håll, ty tåget passerade inte någon bro. Godsstationen ligger nämligen på västra stranden af Mississippi.

Vi gratulerade hvarandra till vår goda tur och somnade sedan stilla, vaggade till sömns af tågets dunkningar, ett godt samvete och den trötthet, som följer af sex veckors intensiv arbetsinställelse.

Vår tur var dock inte så stor som vi trodde, ty när tåget gått ett par timmar, afkopplades vår vagn vid en station och växlades in på ett stickspår, medan vi uttömde vårt ordförråd.

För att inte fördärfva svenska folket, vill jag inte repetera de ord som sades, men de verkade snarast som lofsånger, i jämförelse med de yttranden, som fälldes när vi upptäckte, att vi inte kunde komma ut.

Ungefär en timma sutto vi på detta sätt fångna, ilskna och hungriga, tills till slut någon kom och bråkade med låset.

I samma ögonblick som dörren öppnades, hoppade vi ut, och när vi fingo se, att vår räddare var en ensam stationskarl, anlade vi våra bästa bofansikten och frågade med basröst, om han hade något emot att vi åkt med tåget.

Han svarade, förståndigt nog, att det var brakemannens sak och inte angick honom.

Vid närmare undersökning af den plats dit ödet kastat oss, funno vi, att det var en liten vacker stad, som hette Dassel och där man för moderat pris kunde få skinka med ägg, whisky och andra matvaror. På denna grund förskingrade vi där vår ena dollar och hade sedan turen att hitta en tom godsfinka i nästa västgående godståg.

Men i godsfinkan fanns det redan en landstrykare, när vi kommo och ökade sällskapet till tre. Han talade engelska med tysk accent och hade en flackande blick, som jag inte tyckte om. Han var emellertid treflig nog och pratade om allt mellan himmel och jord.

Godsfinkans dörr stod halföppen, när vi lämnade Dassel, men när tåget kommit ett stycke ut på linjen, började tysken klaga öfver, att draget skulle skada hans delikata fysik, och bad någon af oss stänga dörren. Bill steg upp och drog igen den, och i samma ögonblick var tyskens högra hand i bakfickan.

Men han missräknade sig, ty vi hade varit ute förr. När han begärde att få dörren stängd, fattade vi genast galoppen och innan hans artilleri hunnit ur fickan, stirrade hans vackra ögon hopplöst och för en gångs skull stadigt, in i våra revolvermynningar.

Han hade tydligen ingenting annat att göra än att sträcka upp händerna, och detta gjorde han, på anmodan, prompt och bra.

Vi befriade honom så från hans vapen, öppnade åter vagnsdörren och bjöd honom artigt stiga ut. Visserligen tvekade han, ty tåget gick rätt fort, men sedan vi uppmuntrat honom med en spark i vekryggen och en knytnäfve i nacken, fattade han mod och gjorde språnget. Vi sågo honom slå ett par dubbelsaltomortaler, innan han nådde moder jord, sedan gingo vi in i vagnen och sköto igen dörren. Jag har ofta undrat, om han undgick att bryta nacken.

Vid stationen Herman i Minnesota, nära gränsen till Nord-Dakota, öppnades vagnsdörren af en brakeman i sällskap med ett par stationskarlar. Bill upptäcktes och anmodades att komma ut. Han följde maningen, men blef inte desto mindre ovänligt behandlad af brakemannen och hans vänner. Bill behandlade dem ovänligt i gengäld och jag hoppade ur vagnen för att deltaga i den allmänna glädjen.

Det lifliga umgänget fortsattes en stund, men som vi voro i minoriteten funno vi oss snart föranlåtna att aflägsna oss.

Tio minuter senare mötte vi åter brakemannen och hans vänner på ett förfriskningsställe i staden, och drucko då ett glas med dem och idkade sällskapslif, tills tåget gick. Vi skildes som vänner.

Samkvämet hade tagit hälften af vår dollar, och våra ekonomiska möjligheter voro ganska begränsade, men som vi voro enkla unga män, och betraktade hårpomada och manschetter snarare som lyx än som nödvändighetsartiklar, hoppades vi att med denna anspråkslösa summa, och farmarnes kycklingar, kunna hålla lifvet vid makt tills vi kommit öfver gränsen.

Visserligen kunde vi ha sökt arbete i Minnesota, men vi hade ju beslutat oss för Nord-Dakota, och man har väl sin stolthet, för tusan, äfven om man ingenting annat har.

Natten tillbrakte vi i en lada, och efter att ha frukosterat på bröd och en vattenmelon, som vi på kvällen hittat i ett öppet fönster, satte vi oss på morgonkröken i gång för att uppnå Fargo. Efter många timmars tramp på järnvägsslipers uppnådde vi till sist, trötta och hungriga, staden som ligger nära gränsen af tre stater, där Red Rivers grumliga vatten söker sig väg norrut.

Nord-Dakota är en ganska ny stat, och när den fick sina rättigheter, ombesörjde de öfriga staternas godtemplare och andra vänner af en förtäckt spritkonsumtion, att dessa rättigheter icke innefattade spriträttigheter.

Konsekvensen är, att folket i Nord-Dakota är mera törstigt än annat folk, och att de ha lika rika tillfällen att få törsten släckt, men också att whiskyn är dubbelt så dyr som i de stater där man har riktiga lagar.

Den summa som betalas för utskänkningsrättigheter kallas i Minnesota »license-fee». I Dakota använder man namnet »mutor», men skillnaden är endast formell, ty i båda fallen hamna medlen i samma fickor.

Vi gingo till en soft-drink-bar, -- nykterhetskafé -- för att få ett glas öl och höra efter plats.

Det var nämligen i landtbrukets tjänst vi beslutat ställa våra krafter, och för sådana anställningar tjänstgöra krogarna som platsbyråer. På den kro --, förlåt, soft-drink-baren, funno vi lyckan.

Detta tillgick på det sättet, att Bill kom i språk med en svartklädd man, som hade ett så blankblekt, bakslugt ansikte, att Bill ansåg sig böra titulera honom pastor.

Pastorn frågade om vi sökte arbete, talade om att han tyckte om våra ansikten, och att han trodde sig kunna lita på oss, och fastän vi inte kunde ge honom samma goda betyg, sökte vi på alla sätt understödja hans goda åsikt om oss.

Jag tror att vi lyckades.

Vi blefvo nämligen tillfrågade om vi ville tjäna femtio dollars på ett lätt och jämförelsevis hederligt sätt, och då lätt förtjänta pängar alltid varit en lockelse för oss, accepterade vi anbudet och fingo veta detaljerna af uppdraget.

I all sin grandiosa enkelhet var vår mission riskabel nog. Men man kan ju inte heller begära att få femtio dollars utan allt arbete eller risk. Vi föredrogo litet risk, ty arbete har aldrig legat särskildt mycket för oss.

Det var helt enkelt frågan om att föra ett parti sprit från Fargo till hufvudstaden Bismarck, som ligger långt inne i staten. Whiskykaggarna voro packade i lådor, märkta »Järnvaror». Dessa skulle vi inlämna på järnvägen i Fargo i eget namn, och sedan utlösa dem i Bismarck och föra dem till pastorns magasin, allt på egen risk. Och den var inte så liten, ty man hade tänkt spara in mutorna till polisen.

Risken, ett par års straffarbete eller något ditåt, kunde som sagdt inte afskräcka oss, snarare tvärtom, så att vårt enda villkor för antagande af anbudet var fem dollars per man i förskott och fri sprit från stunden för öfverenskommelsen tills uppdraget slutförts. På grund af sakens natur ansågo vi oss böra göra det senare tillägget.

Pastorn gick in på våra fordringar och vi gingo ut för att se på staden i hans sällskap och söka göra slut på våra pängar, en sak, som för Bill och mig var praktiskt omöjlig, då pastorn betalade det flytande och vi inte gärna kunde _äta_ upp pängarna.

Nästa morgon inlastades våra kolli på järnvägen, och vi reste därefter till Bismarck. Där fingo vi vänta en half dag innan sakerna kommo. När de anländt, hyrde vi ett par åkare och körde hem dem till pastorns magasin, utan att polisen så mycket som såg åt oss.

Så enkelt var det.

Man skulle kunna tycka, att femtio dollars och fri sprituosa var mer än tillräcklig ersättning för ett så lindrigt arbete, men Bill, som var född finansman, såg en chance att tjäna en mindre förmögenhet och begärde helt kallt 250 dollars utöfver det stipulerade priset för att inte anmäla saken för polisen.

Den är nämligen mycket pigg på whiskybeslag, när den inte behandlas.

Då blef pastorn ond och kallade oss fula namn, hvilka vi samvetsgrannt bearbetade och returnerade. Sedan hotade han att anmäla oss för spritinsmuggling och erhöll vår tillåtelse därtill. Så slog han Bill i hufvudet med en ljusstake, så att vi blefvo tvungna att hålla honom. Till sist betalade han.

Polisen gjorde samma afton ett större spritbeslag och de båda angifvarna fingo 100 dollars i belöning.

Men vi följde vårt ödes maning, köpte hästar och redo åt sydväst, mot boskapsdistrikten.

Kalmarflickan.

Slättoppade skonaren »Två Bröder» gled sakta fram mot hamnen, drifven af en svag sydostlig vind, som kom seglen att stå slappa och halffyllda mot den klarblå morgonhimlen.

Längst fram på backen stod styrman Augustson och stirrade mörkt framför sig, ty styrman Augustson var förbaskad, och hvarken det vackra vädret eller hemstaden, som han alltmer närmade sig, kunde skingra hans svårmod. Styrman, som förra våren tog sin kaptensexamen, hade nämligen under studietiden varit tvungen att låna pängar, hela 200 kr. Af dessa hade han så småningom afbetalt hälften och tänkte nog betala resten också hvad det led. Men nu hade de hundra kronorna plötsligt blifvit uppsagda till betalning, -- långifvaren behöfde väl pängar, -- och förföllo om tre dagar.

Hundra kronor är ingen särdeles stor summa, men för en ung kustfararstyrman, som bara har 60 kronor i lön och en gammal mor att skicka hem pängar till, kan den ibland tyckas oerhörd. För närvarande visste inte styrman Augustson, hvar han skulle ta de där pängarna. Att försöka med skepparn var inte lönt, det hade han klart för sig, och ingen annan hade han att vända sig till. Han skulle således icke kunna möta utgiften, skulle bli lagsökt, det skulle bli bekant hemma i fiskläget, och gammelmor skulle få skäms för sin son. Därför var styrman Augustson förbaskad, och man måste erkänna, att han hade fullgiltig orsak.

Men akterut, på kommandobryggan, gick skepparn och var förbaskad äfven han. Inte så, att han hade några ekonomiska bekymmer att dras med, gubben stod sig tvärtom godt, men han hade säkert föredragit sådana framför den tyngd, som nu hvilade på hans lilla fetthjärta.

Det var nämligen så, att gubben varit en svår fruntimmerskarl och stor friskus i sina da’r, och hade inte precis lagt bort sina vanor från ungdomsåren, sedan han seglat in i den äktenskapliga hamnen tillsammans med en änka med skinn på näsan och ett par innehållsrika sparbanksböcker. När han därför i Kalmar träffade en söt flickunge, stoppade han i distraktion vigselringen i västfickan och drejade bi.

Olyckan ville dock att galeasen »Venus», hvars skeppare sedan gammalt hade ett godt öga till flickan, anlände till hamnen. Johanson på »Venus» såg genast hur sakerna stodo, och mån om sina egna intressen, underrättade han genast flickan, att kollegan på »Två Bröder» var en lycklig make och fader. Följden blef ett uppträde med tårar och tillbehör, och en hotelse att frun skulle få veta hela historien. Som skepparen på »Två Bröder» hade all orsak förmoda, att flickan hållit ord och skrifvit till hans fru, och som han hyste stor och berättigad respekt för denna dam, kände han sig allt annat än lätt om hjärtat, när han såg sig af gynnsamma vindar föras allt närmare den väntande makans famn. Det var därför inte underligt, att skepparn gick fram och tillbaka på kommandobryggan som ett fångadt vilddjur, och att den stackars rorsmannen fick veta att han var till.

Länge hade skepparn sett styrman stå där framme på backen och öppnade just munnen för att säga honom något obehagligt, när ingifvelsen kom. Han tvärstannade midt i promenaden, slog sig för pannan med knytnäfven och skrek till:

»Djää...!» -- så att rorsmannen starrbligade af förvåning.

Sedan stod han i flera minuter och lät idén mogna i sin hjärna tills han slutligen ropade:

»Augustson!»

»Kapten!» svarade styrman, och kom sakta och trumpet akteröfver.

»Han har alltid varit en präktig pojke, Augustson,» sade skepparn inställsamt när styrman hunnit fram.

»Det är väl därför kapten har skällt på mig så förbannadt den här resan?» framkastade styrman.

Skepparn såg litet besvärad ut, men fortsatte:

»Det skall Augustson inte fästa sig vid. Det är inte så illa menadt, för se, jag har alltid tyckt att han är en präktig pojke, en riktigt präktig och duktig och arbetsam pojke, och det tycker jag än.»

»Det gör kapten rätt i,» inföll styrman gillande.

»Och han vet, att jag alltid varit vänlig mot honom.»

Styrman hostade.

-- -- »äfven om jag någon gång varit litet häftig och sagt saker, som jag inte haft någon vidare mening med. Därför hoppas jag, att jag kan lita på honom, om jag ber honom om en liten tjänst.»

»Det beror på, det,» svarade styrman försiktigt.

»Säg han ’ja’ med detsamma, Augustson,» försökte skepparn öfvertala. »Det är inget svårt alls, och det är inget arbete eller så.»

»Låt mig höra hvad det är om först,» envisades styrman.

»Jo, som han vet så -- -- så var jag -- hm -- bekant med en flicka där nere i Kalmar.»

»Ja, jag hörde det.»

»Ja. Och det finns ju ingenting att säga om det, hva’? En glad sjömansfyr, he he he -- --»

»Jag skulle skäms, om jag vore som kapten. Gift karl och allting.»

»Nej då, det skulle Augustson visst inte. Vänta tills han själf blir gift, så skall han få se. Man är glad att få slippa ifrån ibland.»

»Det beror väl på hurudan hustru man har,» svarade styrman, som i sin hytt hade ett fotografi af en liten flicka, som han hälst inte ville slippa ifrån.

»Kanske det, kanske det!» mumlade skepparn betänksamt. »Men när jag nu har det så, att jag tycker det är roligt att komma ut på vift ibland, så tycker jag, att det är svinaktigt af Johanson på »Venus» att gå och ställa till det för mig så, som han gjorde.»

»Åh, han ville väl ha henne själf,» var styrmans reflektion.

»Det förstås! Men han kan väl vara schentleman för det,» sade skepparn. »Nu har emellertid kalmarflickan skrifvit till kär -- -- hm, frun, menar jag, så nu står jag där.»

»Det gör kapten,» instämde styrman gladt.

»Vet han hvad det vill säga, Augustson?» frågade skepparn allvarligt.

»Usch, ja då!» svarade styrman med värme. »Jag har nog hört henne. Ursäkta att jag säger det, men hon är svår.»

»Det är hon,» instämde skepparn af hjärtat. »Och om han har den ringaste tillstymmelse till hjärta i bröstet, så hjälper han mig ur det här, Augustson.»

Om styrman blifvit erbjuden »Två Bröder» med last och inventarier som present, så hade han icke kunnat se mer förvånad ut.

»Hur i herrans namn skall jag kunna göra det?» frågade han.

»Asch!» svarade skepparn, och knuffade styrman förtroligt i sidan. »Det vore väl den sure, om inte två stycken sjöbussar skulle kunna rå på ett fruntimmer.»

Styrman tog ett par steg tillbaka och betraktade skepparn skarpt.

»Ämnar kapten bära hand på sin lagvigda maka?» frågade han allvarligt.

»Nej, för allt i världen,» utropade skepparn, förskräckt öfver blotta tanken på något dylikt. »Det kunde aldrig falla mig in. Men jag menar, att vi två skulle väl kunna klara upp saken, om vi sloge våra kloka hufvuden ihop. Så här skall det gå till. Det första frun träffar mig, börjar hon naturligtvis tala om det där brefvet. Jag svär emellertid på, att jag är oskyldig, och att jag aldrig hört talas om fruntimret förr.»

»Kapten! Öka inte sin skuldbörda genom att svära falskt,» varnade styrman.

»Nödlögn är ingen synd,» svarade skepparn lugnt. »Gamle Olson på »Falken», som jag seglade med när jag var pojke i världen, svor sig fri i en sjöförklaring, och han var ändå troende. Alltså nekar jag för, att jag känner flickan, men frun tror det naturligtvis inte.»

»Naturligtvis inte,» instämde styrman villigt.

»Då kommer han, som stått så att han hört alltihop, och ser skamsen ut -- han kan se skamsen ut, om han försöker, Augustson? -- och förklarar att det är han, som gått i Kalmar och bråkat med flickan, och inbillat henne, att han var kapten på »Två Bröder», och så ber han om ursäkt. Han får nog litet ovett af frun -- --»

»Det får jag säkert!» ansåg styrman.

»Men det skall han inte fästa sig vid, och äfven om jag skulle bli tvungen att ge honom litet också för formens skull, så går det snart öfver, och se’n har han det goda medvetandet, att han sparat sin gamle skeppare många gråa hår.»

»Som frun annars skulle ha ryckt ut,» ifyllde Augustson.

Skepparn låtsade icke märka tillägget, utan frågade:

»Skall han hjälpa mig med det då?»

Styrman funderade ett tag, insåg att det var ett gyllene tillfälle, och svarade:

»Kan jag göra kapten någon tjänst med det, så kyss till!»

Skepparn grep styrmans händer och hade nog omfamnat honom också, om han inte fortsatt: -- -- »men inte begär väl kapten, att jag skall göra det för ingenting.»

Den sidan af saken hade skepparn egentligen aldrig tänkt på, men han insåg genast, att tjänsten var pängar värd, och sade:

»Nej, för all del! Jag har ingenting emot att ge honom en tia eller två för det. Hur mycket begär han?»

»Hundra kronor!» svarade styrman beslutsamt.

Skepparn baxnade.

»Hundra kronor! Är han alldeles förbannad, Augustson? Hundra kronor, det är pängar det!»

»Ja, det är det,» medgaf styrman.

»Nu skall han inte vara oresonlig, Augustson. Jag skall gå så långt att jag bjuder honom femtio kronor, för det kan det kanske vara värdt, men inte en styfver mer.»

»Är det så, att kapten inte vill ge hundra kronor, så är det kanske bäst, att kapten bekänner för frun,» svarade styrman. »Om kapten ber vackert, så kanske hon förlåter kapten,» tillade han uppmuntrande och gick föröfver.

På kommandobryggan stod kapten kvar. Han trodde inte vidare på möjligheten af att erhålla fruns amnesti, och hade hälst velat säga ett minnesord eller två till styrman, men ansåg det, under nuvarande omständigheter, klokare att tiga.

Skonaren var nu inte långt från hamnen, och skepparn kunde se en del folk, som väntade på kajen. Han satte kikaren till ögat och kände hur det isade längst inne i hjärtrötterna, när han urskilde en liten, fetlagd fruntimmersfigur, som han kände igen. Åsynen häraf beröfvade honom totalt modet, och han ropade till sig styrman:

»Han får sjuttifem, Augustson!»

»Jaså!» svarade styrman kallt, och gjorde min af att gå föröfver igen.

»Skall han ta det då?» frågade skepparn.

»Hundra har jag sagt,» svarade Augustson bestämt.

»Det är rofferi, Augustson!» protesterade skepparn svagt.

»Nej, det är det inte,» invände styrman. »För om kapten inte tycker, att det är värdt hundra, så är det ingen, som tvingar kapten att betala.»

Skonaren gled nu in i hamnen, och kapten fann sig föranlåten att vinka med mössan åt den lilla fetlagda figuren, och figuren besvarade vinkningen -- med ett papper.

Det var tillräckligt.

»Han får hundra, Augustson,» sade skepparn beslutsamt.

»Kontant,» svarade styrman.

Det tyckte dock skepparn gick nästan för långt.

»Har han då inte något förtroende för sin kapten?» frågade han med ömklig röst.

Och styrman svarade:

»Jo, för all del! Men det kan hända, att frun tar hand om pängarna när hon kommer ombord, och då sitter nog de hundra långt inne. Sådant har man sett förr.»

Skepparn fann argumentet öfvertygande, och utan vidare resonnemang gingo de ned i kajutan. En väldig plånbok framtogs ur väggskåpet, och ur denna uppräknades tio flottiga och vikta tior, hvilka styrman, efter att omsorgsfullt ha räknat dem tre gånger, stoppade i sin stora läderpung. Sedan affären beseglats med ett handslag, stego de upp på däck igen, och skepparn, som nu, trots utbetalningen, var glad och nöjd, vinkade ånyo en hemkomsthälsning till den hulda makan.

Han var emellertid angelägen att få affären öfverstökad så snart som möjligt och genast ankaret gått skrek han till skeppspojken:

»Tag ekan, Gustaf, och far och hämta käringen!»

»Hämta käringen var det, ja!» repeterade pojken fermt men vanvördigt och gled vigt utför fånglinan ned i ekan, som hängde på släp.

Inom fem minuter var ekan tillbaka, och skepparn hjälpte, med hittills oanad ömhet, sin bättre hälft uppför fallrepet. När hon väl stod på däck, ämnade han sluta henne i sin kärleksfulla famn, men hon sköt honom från sig och utropade:

»Johannes! Här har jag fått bref från ett fruntimmer i Kalmar, som påstår, att du har så godt som förlofvat dig med henne, när du var där, och att hon sedan fått veta att du är gift!»

Skepparn anlade ett sådant uttryck af fasa, förvåning och sårad oskuld, att en skådespelare skulle ha afundats honom.

»Och tror du verkligen detta om din Johannes, Aurora lilla?» frågade han i hjärtslitande ton.

»Tror hvad den där slynan skrifver? Precis som om du skulle våga kurtisera andra fruntimmer bakom min rygg! Åhnej, Johannes! Jag känner dig alltför väl. Det är du alldeles för stor harkrank till!»

Efter dessa ord svepte hon ned i kajutan och skepparn följde sakta efter. I trappan kastade han en lång blick på styrman, men denne vände ryggen till och sände lugnt en laddning tobakssaft öfver babords reling.

Lundgren.

Lundgren var en moraliskt fördärfvad människa.

Han svor som en präst, söp som en godtemplare och var för öfrigt behäftad med alla sju dödssynderna utom snustuggning.

Men han hade också sina goda sidor, och lät hellre någon bjuda sig på mat än han gick hungrig. Törstig var han alltid ändå.

Han startade sedermera ett blåbärsbolag eller något liknande, och kom bort. För närvarande är han antagligen miljonär och stadsfullmäktig i Argentina, såvida han inte är hängd.

Lundgren ägde nämligen talang. Dessutom ägde han en vän, som i sin tur ägde en rephandel i den sjöstad där Lundgren utöfvade sin välsignelsebringande verksamhet. Vännen hette Rep-Lasse, och hans rephandel gick dåligt.

En förmiddag när Lundgren var ledig -- Lundgren arbetade nämligen sällan före middagen. På eftermiddagen hvilade han -- gick han in i boden till Rep-Lasse för att få upplysning huruvida Lasse var törstig.

En lycklig tillfällighet fogade det så, att Lasse just då kände sig torr som en predikan invärtes. Rep-Lasse var född torr. Invärtes!

De gingo därför till ett ställe där de kunde få sockerdricka och beställde sådan. Af misstag fingo de konjak och vatten, men då deras finkänslighet förbjöd dem att till den serverande damen yttra någon anmärkning, höllo de motvilligt till godo med hvad de fått.

Rep-Lasses affär gick, som sagdt, dåligt och Lasse klagade så bittert för Lundgren, att dennes känsliga hjärta rördes och kom honom att gifva Lasse uppmuntran och mer konjak. Men han nöjde sig inte med detta, ty han var en handlingens man, och beslöt att skaffa Rep-Lasse litet sysselsättning.

Lasse hade i sin affär en telefon, som för rästen hade den egendomliga vanan att gå sönder en gång i kvartalet, tills Lasse af nya vänner och annat obekant folk lyckats hopvigga abbonemangsafgiften.

På denna telefon ringde det samma eftermiddag, och Lasse gick, ehuru ogärna, att svara, ty telefonen användes hufvudsakligen af hans fordringsägare.

Men denna gång var det något annat.